Inför Riksdagsvalet: Krönikan från Assistanskoll om mina tankar om olika regeringsalternativ

I september är det dags för riksdagsval. Alla opinionsmätningar tyder på att den parlamentariska situationen efter valet kommer bli mycket rörig med tre partier som är ungefär lika stora. Regeringsbildningen kommer därför bli synnerligen komplicerad. Vad betyder det för oss och assistansreformen, vilka alternativ är ”bäst eller sämst” för assistansreformens framtid? Själv tror jag att bland realistiska alternativ är en blocköverskridande mittenregering är det bästa för oss.

Socialdemokraterna dominerade svensk politik nästan totalt från 1930-talet till inledningen av 2000-talet.  På senare år har emellertid S gått tillbaka och Sverigedemokraternas starka tillväxt har också lett till att vi i praktiken har tre block i riksdagen. Och om inget oväntat sker kommer vi ha tre partier som ligger i intervallet 20-25 % av väljarstödet. Inget av de traditionella vänster och högerblocken kommer vara i närheten av 50 % med konsekvensen att det blir mycket svårt att bilda en fungerande regering Hur kan en framtida regering se ut och vad kommer det betyda för oss och assistansreformens framtid? Åtminstone Kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen men för enkelhetens skull bygger mitt resonemang på att inget parti åker ur riksdagen.

Den nuvarande regeringen plus Vänsterpartiet som stödparti.

Allt pekar på att Socialdemokraterna kommer att göra ett historiskt dåligt val och backa rejält jämfört med de dryga 31 % partiet fick i valet 2016, regeringskollegan Miljöpartiet gör troligen ett dåligt val också, möjligen kan den extremt varma sommaren locka fler väljare. Om utgången av valet blir som alla opinionsmätningar tyder på ser jag åtminstone fyra alternativ för Stefan Löven att behålla statsministerposten.

1.     ”Bryta loss” Liberalerna och Centern från Alliansen och bilda en blocköverskridande regering.

2.     Bilda en S regering utan Miljöpartiet. Teoretiskt fullt möjligt. 1978-1979 styrdes Sverige av en 

rregering med enbart Liberalerna (då Folkpartiet) som hade mindre än 10 % av mandaten i Riksdagen och oftast har Socialdemokraterna själva regerat Sverige. Förutsättningen för en ren Socialdemokratisk regering är att allianspartierna lägger ner sina röster när riksdagen väljer statsminister. I så fall finns ingen majoritet större än S med stödpartier. Den statsvetenskapliga beteckningen är relativ majoritet och helt förenligt med Regeringsformen.

3.     Fortsätta att regera ihop med Miljöpartiet.

4.     Bilda regering med Moderaterna

I de tre första alternativen blir det parlamentariska underlaget skakigt, i synnerhet alternativ två och tre. En regering i bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna, de historiska huvudmotståndarna i svensk politik får betraktas som osannolik. Det skulle vara mycket svårsmält för gräsrötterna i båda partierna men jag tror inte vi ska utesluta det. Oavsett valutgång och hur krångligt det parlamentariska läget än är måste Sverige ha en regering.

Vänsterpartiets roll blir i vanlig ordning att stödja den Socialdemokratiska regeringen, antingen en koalitionsregering eller en ren S regering. Förhoppningsvis som en stark påtryckare för våra frågor. Vänsterpartiet har aldrig varit med i en S regering och kommer inte vara det efter nästa val heller. Att Jonas Sjöstedt skulle stödja en Alliansregering måste betraktas som helt uteslutet.

Det som till slut kommer avgöra om statsministern heter Stefan Löven efter valet är hur Moderaterna förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Allianspartierna

Bland moderata gräsrötter och även många moderata kommunpolitiker finns en stor frustrationen stor att en vänsterminoritet regerar Sverige. Nu talar Ulf Kristersson om att driva kampen om regeringsmakten in i ”kaklet”. För mig säger han därmed indirekt att, om det är nödvändigt ska vi ta hjälp av Jimmie Åkesson. Liknande tongångar hörs från Kristdemokraternas Ebba Busch-Thor som talat om att alliansen ska använda alla parlamentariska möjligheter för att avsätta Stefan Löven.

Jag är säker på att Ulf Kristersson helst vill bilda en alliansregering men det är inte alls säkert att det blir så. Det är uppenbart att det finns stora sprickor i Alliansen när det gäller synen på relationen till Sverigedemokraterna, migration men även personlig assistans. Det råder ingen tvekan om att Moderaterna är det minst assistansvänliga partiet med Liberalerna och Kristdemokraterna som motpoler.

Hur ska då knuten lösas vad gäller relationen till Sverigedemokraterna? Liberalerna och Centern har hittills sagt blankt nej till att ta makten med hjälp av SD vilket kommer vara nödvändigt om alliansen inte bildar en regering där S ingår. Att få Socialdemokraterna att lägga ner sina röster är visserligen ett alternativ när Riksdagen väljer statsminister för att nå relativ majoritet men det går Socialdemokraternas knappast med på.

Det finns emellertid ett alternativ till som är högst sannolikt. Ulf Kristersson bildar en Moderatregering med stöd av allianskollegorna och indirekt SD. Då uppnås två saker:

1.     Sverige får en borgerlig regering

2.     Liberalerna och Centern desarmerar (åtminstone delvis) svekdebatten angående samarbete med SD. De har ju bara röstat på Ulf Kristersson som statsminister. Vi har inte tagit hjälp av Jimmie Åkesson, vi sitter ju inte ens i regeringen.

Sverigedemokraterna då? Ingenting talar för att vänster eller alliansblocket kommer vara i närheten av att få minst 50,1 % av rösterna. Det ger Jimmie Åkesson åtminstone indirekt väldigt mycket makt med kanske så mycket som 25 % av väljarkåren bakom sig. Jag är så gott som 100 % säker på att det blir ett ramaskri i Moderaterna om de inte tar hjälp från Sverigedemokraterna att nå makten, med eller utan Alliansvännerna. Det mest troliga är därför att Ulf Kristersson blir ny statsminister men det är långt ifrån givet att det han leder en Alliansregering, en hel del talar för en ren M regering. 

Sverigedemokraterna kommer inte tas in i en sådan regering men får indirekt mycket stort inflytande.

Det finns ännu fler tänkbara alternativ, t.ex. en samlingsregering. Sådana regeringar brukar bara bildas vid akuta kriser som krigshot och är därför mycket osannolik. Ytterligare ett alternativ är en borgerligt ledd regering där Socialdemokraterna ingår men även det känns mycket osannolikt. Det ska väldigt mycket till om S ska ingå i en regering där statsministern inte är socialdemokrat.

Vilka realistiska regeringsalternativ är sämst och bäst för assistansreformen?

Många i Funktionsrättsrörelsen önskar säkert en regering bestående av de assistansvänliga småpartierna, dit räknar jag Vänsterpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna men även Centern. En sådan regering är emellertid helt orealistisk p.g.a. mycket stora ideologiska skillnader i synen på vinster i välfärden, skatter, EU med mera. Själv står jag fast vid att ska vi som är beroende av assistansreformen någonsin få lugn och ro måste det till en blocköverskridande överenskommelse om assistansen.

Av den anledningen tror jag det bästa för assistansreformens del är en blocköverskridande mittenregering och där måste Socialdemokraterna ingå. Viktigt och påpeka är att i en   blocköverskridande mittenregering måste minst ett assistansvänligt parti ingå.

Bland de dåliga alternativen anser jag visserligen att i en långsiktig lösning för assistansreformen, givetvis enligt lagens intentioner måste även Moderaterna vara med på en uppgörelse. Däremot är en koalitionsregering med S och M förödande. Båda partierna står av allt att döma nära varandra i synen på kostnader. Att S och M regerar ensamma är inte mycket bättre det. På Moderaternas minuskonto finns dessutom i deras senaste budgetförslag stora besparingar på olika ekonomiska stöd till personer med funktionsvariationer som kommer slå mycket hårt om de förverkligas.

Sverigedemokraterna är utåt sett välvilligt inställda till assistansreformen men har grundvärderingar som ligger oerhört långt från mina egna och funktionsrättsrörelsen. Jag har i alla fall inga illusioner om att de utan skrupler skulle sälja ut assistansen för att driva igenom det som verkligen intresserar partiet – kraftigt minskad eller helst stoppad flyktinginvandring.

Avslutningsvis: Många ropar efter en ny regering. Jag håller med till 100 % att den nuvarande S-MP regeringen fört den mest fientliga och destruktiva politiken mot assistansreformen hittills. Jag tvivlar inte på Vänsterpartiet, Liberalernas, Kristdemokraternas och Centerns goda ambitioner. Verkligheten är emellertid att samtliga partier är helt beroende av att få med sig Socialdemokraterna och Moderaterna och där ser vi inga konkreta signaler alls på en vilja att återupprätta assistansreformens intentioner.