Ny bok om folkhemmets mörka bakgård och vill arga ledare skribenter verkligen ha tillbaka institutionerna?

I historien, om man ser ända bort till Platon, har personer med funktions­ned­sättningar setts som lite mindre värda. Sedan har det böljat fram och tillbaka. Men i grunden har man sett det som att man är en sämre människa

Margareta Persson

Margareta Persson är veteran i Funktionsrättsrörelsen, har varit partipolitiskt aktiv i Socialdemokraterna och aktuell med boken Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom ti­der­na.  Själv fick jag vetskap om boken via en lång intervju med Margareta Persson i tidningen Arbetaren.

Boken (jag har inte läst den än men ska göra det) handlar om hur svenska staten genom alla år behandlat personer som avvikit från det Independent Living rörelsen kallar funktionsnormen. Tyngdpunkten ligger på hur svenska staten behandlat personer som behöver mycket hjälp från samhället, även långt efter demokratins genombrott. Bara genom att ta del från korta utdrag från boken i intervjun borde få alla humanistiskt sinnade personer att rysa. Här är ett exempel:

Inlåsning och övergrepp som skedde på anstalter utan insyn under 1900-talet är fläckvis dokumenterade. Det är rapporter om låsta avdelningar och stängsel, att som barn med rörelsehinder lämnas att ”ligga på straff”, att ha vårdare som  tar på ens puckelrygg när de agar en för att få en att lyda, att unga långa tider eller permanent isoleras från sina anhöriga.

Den ökända Vipeholm institutionen i Skåne är givetvis omnämnd.

Hur kunde dessa institutioner fortleva långt efter demokratins genombrott och Socialdemokraterna började bygga upp en välfärdsstat som skulle komma alla till del? Naturligtvis fanns där en tidsanda, Sverige var inte det enda landet med ett rasbiologiskt institut (ersattes först 1958 med institutionen för medicinsk genetik)  eller liknande institutioner men Margareta Persson menar att det också berodde på att arbetarrörelsen aldrig omfamnat funktionsrättsrörelsen eller behoven hos människor som behöver mest stöd från samhället:

Arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer. De har aldrig ingått i ’rörelsefamiljen

Margareta Persson anser att Socialdemokraternas välfärdssamhälle alltid varit uppbyggt för att tillfredsställa majoritetens behov, inte de små minoriteterna som kommit i andra hand. Hon ser ett direkt samband mellan detta och Magdalena Anderssons ökända uttalande hösten 2015 när assistansen sattes mot flyktingar. Nedmonteringen av assistansreformen anser hon varit omöjlig om det verkligen var en självklarhet att vi ska inkluderas i samhället (se citatet i inledningen)¨.

Margareta Perssons tankar ligger också nära mina egna – LSS i allmänhet och PA i synnerhet passar inte riktigt in i Socialdemokratins vision om hur välfärden ska fungera med allmänna försäkringar som omfattar alla, inte stora resurser som satsas på en mindre grupp människor.

Om bakgrunden till LSS och assistansreformen, socialdemokratins inställning och inledningsvis hennes egen säger Margareta Persson följande:

Idéerna om en personlig assistans kom från USA och Independent Living-rörelsen. Det var ett perspektiv som var nytt. Det stämde inte med hur socialdemokratin och vänstern såg på samhället, där det offentliga ansågs bäst på att planera och bestämma. Fackföreningsrörelsen var djupt skeptisk. Även den traditionella funktionshinderrörelsen såg med tvekan på de nya tankarna. Var det inte bara för en ’elit’ av personer med funktions­nedsättningar? Hur skulle det gå för alla andra? Jag minns med skammens rodnad på mina kinder att jag inte heller förstod.”

Som ni vet vägrar jag att sätta likhetstecken mellan dagens Socialdemokrati och hårdfört motstånd mot LSS i allmänhet och PA i synnerhet, jag vet att det finns många socialdemokrater idag som tycker att regeringens LSS politik är synnerligen motbjudande. Den historiska sanningen är emellertid att S inte varit ett föregångsparti i kampen för våra rättigheter. Och det är uppenbart om att det finns starka krafter med nära koppling till partiet, t .ex. i Kommunalarbetareförbundet som inte är varma anhängare precis av rätten till personlig assistans enligt lagens intentioner.

Intervjun - de brutala institutionerna

* Hårdfört motstånd mot rätten till självbestämmande finns på emellertid på många håll i samhället, långt, långt utanför finansdepartementet och delar av facket. Här talar vi inte bara om högerextremistiska krafter utan även starkt motstånd i det demokratiska samhället. Inte minst märks det på diverse ledare redaktioner runt om i landet. Tyvärr har vi under 2018 sett en ”comeback” för en rad aggressiva ledare och debattartiklar som jag tog upp i förra blogginlägget. Där samlas såväl Liberala, konservativa som socialdemokratiska tycka till journalister och debattörer i hård kritik mot själva fundamenten i reformen.

Några av de värsta är Anna Dahlberg, (numer) Widar Andersson och anonyma skribenter på Liberala Nyhetsbyrån. Även om de inte skriver det rakt ut vill de i praktiken avskaffa assistansreformen. Med udden riktad mot alla dessa:

Vad är era alternativ, är det institutionerna ni vill ha tillbaka, ska Vipeholm öppna portarna igen? Ska vi bli beroende av anhörigas välvilja, eller bli inlåsta i våra hem med nödtorftig hjälp från hemtjänsten? Det blir nämligen konsekvensen om era förslag omsätts i faktiskt politik.

Hur höga/låga anser ni samhällets ambitioner ska vara? De nuvarande är ju tydligen på tok för höga enligt ert synsätt.

Om alternativet inte är något av detta, är det hög tid att ni ändrar uppfattning.

Margareta Perssons bok går att köpa på Bokus.com Pris 241 kr