Maria Anderssons desperata situation del 2

 Fortsätter granskningen kring Maria Anderssons astronomiska återkrav och Vilda Western som råder kring en allt mer absurd återbetalningsvärld.

Vi ger oss inte, jag orkar kämpa på tack vare mina anhöriga – mamma Mona, pappa Roger och min syster Kajsa – min gode man och assistenter, min 11-åriga hund Dessa är också ett stort stöd och en fantastisk vän som är så viktig för mig.

Maria Andersson, 34 år och beviljad personlig assistans

Hur hade jag reagerat om jag får ett brev från Försäkringskassan där jag måste betala tillbaka assistansersättning på drygt 1,15 miljoner kr? Förmodligen hade det känts som världen rasat samman – totalt. Det är ett sådant besked Maria Andersson från Karlsborg har fått. Marias desperata situation har uppmärksammats av många och som Jag skrev om det i förra blogginlägget. Sedan dess har jag läst på mer i olika media och anser mig nu vara väl insatt. Tittar vi på ytan tycker jag Marias fall kan sammanfattas så här:

Maria har hamnat emellan stolarna där tillämpningen för rätten till personlig assistans, vad som ska anmälas som väsentligt ändrad förhållande, vem återkraven ska riktas emot, förhållandet mellan arbetsförmåga och rätten till sjukersättning och bristande dokumentation från Försäkringskassan om info från Maria - FLYTER SAMMAN.

Tittar vi Marias situation mer på djupet tycker jag vi bevittnar ett ovärdigt och förnedrande system med noll rättssäkerhet där i princip vem som helst riskerar att få stora återkrav på mycket bristfälliga grunder.

Orsaken till återbetalningskravet går tillbaka ända till 2014. Maria jobbade då deltid men blev utbränd och har efter det varit beviljad 100 % sjukersättning. 2024 öppnade Försäkringskassan en utredning efter att Maria bytt assistansanordnare. FK ansåg då att assistansbehovet sedan avslutat jobb 2014 var knappt två timmar/dygn mindre än vad Maria var beviljad (dygnet runt assistans) Därmed hade, enligt Försäkringskassan en summa på närmare 1,2 miljoner kr mycket betalats ut som Maria inte var berättigad till. Den utlösande händelsen till att FK utredde Maria igen var av allt att döma bytet av assistansanordnare. FK gick bakåt i tiden och ansåg att det saknades besked om att anställningen avslutats. Med myndighetsspråk:

Maria Andersson hade underlåtit att meddela staten att det fanns ett väsentligt ändrat förhållande Att Maria meddelat enheten för aktivitets och sjukersättning att anställningen avslutats biter inte berättar mamma Mona. Både Maria och Mona anser med all rätt – att det är fullständigt absurt att man ska behöva ringa till olika avdelningar inom Försäkringskassan för att – enligt FK göra rätt.

Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 krävs sedan 2018 att det föreligger just ett väsentligt ändrat förhållande för att göra en omprövning Vad är då ett väsentligt ändrat förhållande? Det definieras inte närmare i lagtexten. Men i samband med ett Ifa möte 2019 om jag minns rätt på årtalet berättade en LSS jurist om just det begreppet. Innebörden enligt juristen var glasklar.

Väsentligt ändrat förhållande innebär att det måste skett mycket stora ändringar i behovet av hjälp och stöd för att man ska kunna återuppta en omprövning. Inget av det som kommit fram här kan klassas dit. Det kan inte vara ett väsentligt ändrat förhållande enligt riktig definition att en person med så stora hjälpbehov som Maria slutar jobba. Tvärtom borde det i den logiska världen istället vara ett bevis på att behovet av hjälp och stöd snarare ökat eftersom Maria inte klarade av att jobba.

När man läser om Mara Anderssons livssituation. Skulle jag framöver ens våga byta assistansanordnare? Det räcker ju tydligen för att FK ska vända in och ut på livssituationen för att hitta någon diffus anledning på återkrav. Svaret är jag vet ärligt talat inte. Trots att rätten att kunna byta anordnare är jätteviktig. Om jag var livrädd för Försäkringskassan innan så är jag ännu räddare nu…

Vi ger oss inte - Maria och mamma Mona

För mig handlar fallet om mycket mer än bara Marias tragiska livssituation, oklart hur många fler som sitter i samma sits men de är många. Hela systemet med återbetalningskrav är milt uttryckt dysfunktionellt. Konstaterade redan i förra blogginlägget att inte ens Ifa vet vad som avgör om återkraven riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade och vi själva får ingen information om vad som är ett väsentligt ändrat förhållande som ska anmälas. Rena Vilda Western råder.

Obs! Anmäla ”väsentligt ändrat förhållande” betyder idag ofta om inte nästan alltid att hela behovsbedömningen görs om – helt emot vad lagtexten säger.

Koncentrerar vi oss sedan på enbart återkrav mot assistansberättigade blir situationen ännu värre. Försäkringskassan anser sig tydligen ha makt att försätta ofta redan fattiga människor i livslång skuld till staten. Tittar vi på Marias fall och tillfälligt tar på oss Försäkringskassans glasögon så finns det en viktig information som vi inte har tillgång till – nämligen vilken anordnare Maria hade 2014-2024. Vi vet bara att hon bytte anordnare 2024

Varianten egen arbetsgivare skiljer sig på flera viktiga punkter från en vanlig anordnare – privat företag- kooperativ, kommunen. En egen arbetsgivare har samma arbetsgivare ansvar som ett privat företag eller Kooperativ men är lagtekniskt ingen näringsidkare. Det betyder dels att den egna arbetsgivaren inte får gå med vinst och måste betala tillbaka eventuellt överskott efter varje avräkningsperiod. Frågan om eventuell återbetalning ska riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade blir ointressant – det är alltid den egna arbetsgivaren som blir återbetalningsskyldig. Utifrån den information som vi har tillgång finns dock inget som säger att Maria var egen arbetsgivare tidigare.

Att eventuell återbetalning enbart riktas enbart mot den egna arbetsgivaren eller om det är uppenbara fall av bedrägeri är således inget konstigt Men hur är det då med andra assistansberättigade, det stora flertalet? Ja, svaret blir ju att FK kan rikta återkrav även mot dem. Och här börjar det bli riktigt rörigt. För att försöka bena ut vilken juridik som ligger till grund har jag mailat flera frågor till en advokatbyrå om återbetalningar som meddelat att svar kommer om några dagar. Men det som sker i Marias och många andras fall är i praktiken – som jag ser det:

1) Vi blir återbetalningsskyldiga på pengar som aldrig passerar privat bankkonto.

2) Eftersom all utbetald assistansersättning räknas som en intäkt för anordnaren blir vi återbetalningsskyldiga på pengar som betalats ut som intäkt till någon annan – d v s assistansanordnaren.

Och då säger jag. Det är möjligt att jag missar något i juridiken men själv undrar jag verkligen – hur är det möjligt att bli återbetalningsskyldig på pengar som betalas ut till någon annan? Blir intressant och se vad svaren från juristen blir. Jag kommer att publicera dem i bloggen, Nästa vecka skriver jag en krönika för Assistanskoll med temat återbetalningar. Och då känns det bra som förberedelse att få svar från kunniga LSS jurister på ett antal viktiga frågor.

Och finns det för övrigt någon annan grupp i samhället som kan bli skyldig staten miljonbelopp på pengar som betalats till någon annan? Jag tror inte det och vad säger det om tryggheten för oss som är beroende av personlig assistans? Min slutsats är att vi är oerhört utsatta så länge det inte mycket tydligt regleras vad som är ett väsentligt ändrat förhållande, vad staten kan begära återkrav på vem och (bortsett från uppenbar kriminalitet som bedrägerier) hur långt tillbaka återkrav kan göras.

* En mycket viktig skillnad i utbetalningen av sjukpenning, vård av barn, bostadstillägg, sjukersättning med mera jämfört med assistansersättning. Förutom att beloppen är mycket lägre för varje ärende råder det ingen tvekan men som mottar transaktionen – pengarna går direkt till personens bankkonto.