Nya domar om återbetalningar, rädsla för Försäkringskassan och Regeringsformens rättigheter

 Det händer oerhört mycket nu i nyhetsflödet som handlar om återbetalning av assistansersättning. Maria Anderssons desperata situation med återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har fått mycket uppmärksamhet. Under senvintern har det också kommit hela tre domar i Regeringsrätten som handlar om återkrav i regeringsrätten. Jag tycker domarnas slutsatser är granska röriga men de viktigaste punkterna är:

·  Huvudregeln är att anordnaren är återbetalningsskyldig. Ändringar som kan påverka assistansbehovet ska anmälas till Försäkringskassan. Det räcker med ändrade förhållanden – inte väsentligt ändrade förhållanden.

 

·  Anordnaren är dessutom skyldig att ha mycket goda kunskaper om de assistansberättigades funktionsnedsättningar och liv.

 

· Det finns ingen bortre gräns för hur långt tillbaka i tiden återkrav kan göras – teoretiskt ända till assistansreformens tillkomst 1994.

Det finns emellertid ett antal undantag från den generella regeln om att anordnaren blir återbetalningsskyldig. Assistansanordnaren kan t.ex. i avtalet med den assistansberättigade komma överens om att assistansersättningen först betalas ut till berörd person. I sådana fall blir det enbart den assistansberättigade som är betalningsansvarig. Samma sak gäller om Försäkringskassan anser att berörd person begått kriminella handlingar.

 

Många är redan mycket rädda för återkrav från Försäkringskassan och oron för oss kommer inte minska av det här. Jag vidhåller ändå att vi sitter relativt säkert med följande omständigheter uppfyllda:

 

·  Vi ligger lågt och lever det liv vi gör just nu enligt beslutet från Försäkringskassan eller hemkommunen.

·   Vi använder alla assistanstimmar som vi är beviljade under avräkningsperioderna var sjätte månad. Sker inte det tror jag sannolikheten är mycket stor att Försäkringskassan snabbt kommer att börja gräva i orsakerna varför alla timmar inte använts med förutsägbara konsekvenser för oss.

 

Rädslan för Försäkringskassan lägger sig som en tung filt över alla assistansberättigade och vad vi faktiskt vågar göra med vår assistans om det ligger utanför utredningsbeslutet. Jag är själv livrädd för Försäkringskassan och ska nu med tre exempel belysa hur stor min rädsla är för att Försäkringskassan ska hitta ett väsentligt ändrat förhållande. Dra in assistansen och kräva återkrav.

 

Engagera sig mer i föreningslivet. Låt oss säga att Ifa-s valberedning hör av sig och undrar om jag vill efterträda Sophie Karlsson som ordförande. Hade jag tackat ja – bortser här från hälsostatus och liknande. Svaret är ett definitivt nej. Jag hade sagt att jag är hedrad av att få förfrågan men jag vågar helt enkelt inte tacka ja. Jag är jätterädd att FK ska se detta som ett väsentligt ändrat förhållande och dra in på assistanstimmarna.

 

Politiskt engagemang. Jag har flera gånger fått förfrågan om jag inte ska engagera mig partipolitiskt. Har känts lockande ibland men har ändå bestämt mig för att inte ge mig in i partipolitiken. Och nu – det är inte aktuellt överhuvudtaget av samma anledning som jag hade sagt nej till Ifa. Jag jobbar deltid för STIL men har en annan assistans anordnare som ni vet så att eventuellt efterträda min gode vän Jonas Franksson är inte aktuellt av detta skäl. Tyvärr hade svaret blivit detsamma som till Ifa vid en hypotetisk förfrågan.

Karriär som paraidrottare. Nästa år fyller jag 50 år och är ingen ungdom längre. Jag är emellertid mycket sportintresserad med fotboll och friidrott som favoritsporter. Men om jag hade varit 25-30 år yngre. Hade jag kunnat tänka mig en karriär som paraidrottare? Under rådande omständigheter med en dysfunktionell lag med även hot om återkrav är återigen svaret ett mycket sorgligt och bestämt nej.

Vad krävs för att jag skulle kunna våga ta nämnda steg, vad krävs för att jag skulle känna mig trygg att Försäkringskassan inte ger sig på mitt assistansbeslut? Jag hade inte nöjt mig med mindre än ett brev från FK som intygar detta och det brevet ska vara undertecknat av generaldirektören.

* *  I debatten hittills har vi framförallt fokuserat på rädsla och orimliga konsekvenser för både oss själva och assistansanordnare. Det är illa nog- så här är det inte tänkt att assistansreformen skulle fungera. Och det är inte förenligt med FN-s definition av personlig assistans heller.

 

Jag menar ändå bestämt att vi måste bredda kritiken. Ytterst handlar detta om inget mindre än vår rätt att utöva de demokratiska rättigheter som är inskrivna i Regeringsformen, Sveriges viktigaste grundlag. Dessa rättigheter listas i kapitel 2 och inkluderar bland annat rätten till åsikts och religionsfrihet, rätten att kunna organisera och delta i politiska livet, föreningar etcetera. Långtgående rättigheter angående yttrandefrihet finns också inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Alla dessa rättigheter förutsetts hela Sveriges befolkning ha rätt till – utan negativa konsekvenser i form av indragna rättigheter, mm. När vi blir rädda för att inte fullt ut kunna ta del av detta p.g.a. rädsla för en statlig myndighet innebär det de facto en reducering av att de fri och rättigheter som listas i Regeringsformen. Vi måste gentemot staten ställa frågan på sin spets:

 

Vad ska väga tyngst? Rättighetslagens LSS intentioner enligt § 5-7 och Regeringsformens rättigheter att utan rädsla för indragna assistanstimmar och återkrav engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera - eller statens rätt att dra in personlig assistans vid påstådda "väsentligt ändrade förhållanden" vid sådana aktiviteter...?

 

De demokratiska rättigheterna var också mycket viktiga även tidigare eftersom underrepresentationen bland funkisar är mycket stor i de folkvalda församlingarna – Riksdag, Regioner och kommuner. De blir ännu viktigare nu när rädslan breder ut sig i för att bli av med personlig assistans.

 

Poängteras här att återupptagen omprövning p.g.a. väsentligt ändrade förhållanden oftast innebär omprövning av hela behovet av personlig assistans.