Alla satsningar på försvaret kommer att gå ut över välfärden – frågan är bara hur mycket?

 Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022 ledde till att Finland och Sverige blev medlemmar i Nato, parallellt bestämde en enig riksdag att försvarsanslagen skulle höjas kraftigt. I valrörelsen var Ulf Kristersson tydlig – framöver måsta starka prioriteringar göras. I praktiken ett kodord för försämringar på något annat och att vi hamnar ännu längre ner på listan ”viktiga saker att åtgärda”.

 Donald Trumps återkomst till Vita huset har lett till enorma konsekvenser i världspolitiken och inte minst vilken roll USA ska ha i Nato, hotet från Ryssland eller om USA även ska lämna Nato helt och hållet. I EU är enigheten total över att medlemsländerna måste utöka sina utgifter för försvaret rejält. För Svensk del innebär det troligen att uppemot 100 miljarder kr till årligen måste tillföras försvarsmakten. Gigantiska summor men varifrån ska pengarna komma?

På kort sikt, några år tror jag riksdagspartierna kan enas ganska smärtfritt om kraftigt ökad upplåning. Men hur blir det på lite längre sikt, säg 5-6 år och tiden därefter? I dagsläget vet vi ingenting om detta. Vare sig sossar eller moderater kommer emellertid gå med på att försvarsmakten till stor del lånefinansieras år efter år, efter år – det kan vi utgå ifrån. Skattehöjningar? Ska mycket till om vi får en blocköverskridande överenskommelse där ökade försvarsutgifter på uppemot 100 miljarder kr/år till stor del finansieras med skattehöjningar.

 Många är nu oroliga för att alla pengar till försvarsdepartementet ska gå ut över välvärdstatens verksamheter. Här ska sägas att både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson tydligt sagt att välfärden inte ska finansiera större försvarsbudget. Ingen svensk politiker med statsministerambitioner skulle för övrigt gå till val med ett så bistert valprogram.

Vad känner jag för egen del? Håller vi oss enbart till den personliga assistansen är jag definitivt bekymrad. Nej, ingen politiker kommer i valrörelsen 2026 eller därefter och säga att vi måste lägga ner assistansreformen för att vi måste öka försvarsutgifterna. Däremot kan det mycket väl dyka upp ledare artiklar i dagstidningarna med budskap som att det är ”fel prioriteringar att lägga mer pengar på personlig assistans ”när vi måste ha mer resurser för nya kanoner”…

Jag är inte orolig heller för att det dyker upp en Elon Musk eller Javier Melei (Argentinas president) liknande figur som viftar med motorsågar på valmöten heller och gormar om att staten ska monteras ner. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som förespråkar sänkta statsutgifter som ens närmar sig omfattningen som Trump, Musk och Melei säger sig eftersträva. Grundtanken om den skattefinansierade välfärdsstaten har ett mycket brett stöd i ”folkdjupet” och riksdagspartierna.

Min oro handlar istället om att assistansreformen som även utan Vladimir Putin, Ukrainakrig och Donald Trump är en mycket lågt prioriterad fråga i Rosenbad får ännu lägre prioritet och att det blir ännu svårare än det redan är att få upp assistansfrågan på dagordningen. För att få ordning på vår frihetsreform krävs som sagt inte bara nya lagtexter och behovsbedömningar – det krävs också en ”ekonomisk upprustning” – d v s att reformen tillförs många miljarder kr till.

Kan vi då inte lita på utfästelser att välfärden inte ska drabbas av besparingar när försvarsmakten växer kraftigt? Nej blir mitt trista svar. Helt enkelt därför att det är för mycket pengar det handlar om och välfärdssektorn står för en mycket stor andel av statens, Regionernas och kommunernas utgifter. Bortser vi från lånefinansiering återstår tre alternativ för att få fram pengarna. 1) Skattehöjningar 2) Nya prioriteringar i statsbudgeten. 3) En kombination av båda delarna.

I klartext innebär det att för att försvaret ska få mer pengar utan skattehöjningar måste budgetposterna minskas på andra saker. Frågan är på vad? Välfärden har konstant brist på pengar, gängvåldet med mera slukar enorma summor, alla är ense om väg, järnvägs och elnätet har stora brister i underhåll, den ekonomiska tillväxten i Sverige och EU som helhet är svag, arbetslösheten hög, klimatomställningen mm kostar också väldigt många miljarder kr årligen o s v.

Det är ofrånkomligt att välfärden kommer att få betala en del av försvarssatsningarna. Detta oavsett om statsministern efter valet 2026 heter Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Frågan är inte om utan hur stor prislappen för välfärdsstaten blir och vilka grupper som får ta de hårdaste smällarna? Hur utvecklingen blir åren som kommer tror jag redan vi har fått ett prov på, nämligen den kraftiga försämringen i högkostnadsskyddet som träder i kraft i somras och som jag belyste i förra blogginlägget. Regeringen hade lyssnat mycket mer på alla kritiska remissinstanser utan allt som skett i omvärlden efter Donald Trumps återkomst. Jag är minst 90 % säker på att höjningen hade blivit betydligt mindre, maximalt 350-400 kr istället för 900 kr utan Donald Trumps alla utspel och hot Nu gäller det att ”vända på varje sten” (som det heter på politikerspråk) för att vaska fram pengar.

Det har förresten redan dykt upp ledare artiklar som tycker det är helt rätt att ökade försvarsutgifter ställs mot välfärden. Förra veckan skrev Expressens ledare redaktion en artikel där man försvarade försämringarna i högkostnadsskyddet. Artikeln avslutades så här:

Staten behöver pengar till nya Visbykorvetter. Att lägga skattemiljarder på att öka subventionerna av läkemedel är inte rätt prioritet.

* Det är inte lätt att hålla koll på och protestera mot alla försämringar. Håller vi oss enbart till situationen för personlig assistans tycker jag det finns en tendens till att vi bara orkar hålla en boll i luften samtidigt när vi attackeras från flera håll. Tre domar i Förvaltningsrätten parallellt med uppmärksamheten kring Maria Anderssons astronomiska återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har med all rätt fått mycket uppmärksamhet. Oavsett vad som händer i Vita huset och Kreml framöver får vi inte släppa kraven på assistansreformer, vi får aldrig bli tysta.

 

· Högre schablonersättning – oavsett vad regeringen säger nu litar jag inte helt på det innan jag ser budgeten för 2026.

 

· Nya behovsbedömningar

 

En kraftigt reformerad LSS lagstiftning – helst en helt ny lag även om det tar tid. Den nuvarande LSS lagen är så svårt skadeskjuten att jag inte tror att det fungerar med ”lappa och laga”.

 

·  Funktionsrättskonventionen (CRPD) som svensk lag. Konventionen är ingen mirakelkur men är ändå viktig. Dess främsta styrkor är så vitt jag kan bedöma:

1)     Det skulle bli lättare att hänvisa till konventionen i rättsfall som rör all funktionsrättspolitik.

2)    konventionen finns mycket klara kriterier för vad som är personlig assistans och därmed förebild för den nya LSS lagstiftningen. 

Jag har idag också intervjuats av Radio Jönköping. Lokalradion har belyst flera exempel hur livskvalitén för assistansberättigade personer med kommunen som anordnare har försämrats när rätten till dygnspass försvunnit. Berättar lite mer om det i nästa blogginlägg. Angående andra försämringar som är på gång i hemmaregionen anordnar Funktions rätt Jönköpings län ett stormöte nästa tisdag om stora försämringar inom färdtjänsten som jag deltar i.