Stora ändringar behövs i LSS om funktionsrätts konventionen blir svensk lag del 1

Diverse proffstyckare, statliga och kommunala tjänstemän och politiker har ofta klagat på att rättighetslagen LSS är ”otydlig”. För alla som vill väl är det inte minsta tvekan om vad lagstiftaren ville uppnå när lagen trädde i kraft 1994, vilket redan framgår i propositionen till LSS lagen, I propositionen kan vi läsa bland annat följande (sid 50):

Målet för verksamheten enligt den nya lagen bör vara att människor med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra människor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt i samhällslivet.

Vad är det som är otydligt undrar jag?

När LSS trädde i kraft 1994 fanns ingen funktionsrätts konvention, Lagen var på sin tid en enorm förbättring när det gällde våra rättigheter till ett värdigt liv. 25 år senare är det tyvärr tydligt att lagen inte var tillräckligt robust för att stå emot angrepp när den ansattes från alla möjliga håll. Länge ansåg jag att LSS i stora drag – undantaget åldersgränsen för personlig assistans uppfyllde Funktionsrätts konventionens artiklar. Efter att ha läst de allmänna kommentarerna till den viktigaste artikeln, d v s artikel 19 inser jag att där finns luckor som inte är förenliga med konventionen eller lämnar stora kryphål för fiender till lagen i både LSS och Socialförsäkringsbalken kapitel 51, Ska vi göra nämnda konvention till lag behövs därför förändringar även om vi bortser från alla hål som nu finns i själva tillämpningen. Kanske är det bästa att börja om med en helt ny lag. Här utgår jag ifrån den befintliga lagtexten.

Vad är det då som måste ändras? Först och främst tänker jag på fyra saker:

1) Åldersgränsen för att bli beviljad assistansersättning

2) Personkretsindelningen

3) Målparagraferna 5-7, d v s leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor.

4) Beteckningen grundläggande behov och behovsbedömningar

När det gäller att uppfylla funktionsrätt konventionens artiklar är FN själv mycket tydliga med att artikel 19 är central. Artikeln handlar om rätten till ett självständigt liv, personlig assistans och full delaktighet i samhället men FN påpekar att det inte går att förverkliga konventionens övriga rättighetsbaserade artiklar om inte artikel 19 uppfylls, d v s det finns ett mycket starkt samband med övriga artiklar.

Som bekant kan vi inte bli beviljade personlig assistans efter 65 årsdagen. Denna åldersgräns är oförenlig med artikel 19 eftersom där finns inga åldersbegränsningar behöver stöd/hjälp för att leva ett självständigt liv ska ha rätt till personlig assistans.

I LSS anges tre personkretsar för att bli beviljad hjälp enligt LSS, det gäller samtliga 10 insatser i LSS. Två av dessa personkretsar är baserade på diagnoser. I praktiken har senaste decenniet även kategori 3 i tillämpningen – stora stöd och hjälpbehov som inte beror på normalt åldrande blivit alltmer fokuserad på diagnoser. Om FN-konventionen blir lag måste personkrets indelningen göras om därför att, enligt artikel 19 är diagnos helt ointressant. Oavsett vad som är orsaken till stöd/hjälpbehovet har vi rätt till nödvändig hjälp från samhället för att leva ett självständigt liv med full inkludering i samhällsgemenskapen.

Här uppstår ett tycker jag svårlöst problem. Hur ska detta formuleras i svensk lagtext så det inte uppstår nya kryphål? Besparings hökarna är mycket skickliga på att hitta kryphål och skulle snabbt kunna slå ned även på FN-s definitioner. OK, alla har rätt till ett självständigt liv men vem har så stora behov att hen behöver personlig assistans eller annan LSS insats? STIL förespråkar en personkrets utan diagnoser. Vid årsmötet i våras påtalade jag att i grund och botten är jag för en personkrets men att jag ser uppenbara risker med nya kryphål.

När det gäller målparagraferna 5-7 (leva som andra, självstämmande och goda levnadsvillkor) är det inte det minsta otydligt vad Bengt Westerberg ville uppnå men hans definitioner har uppenbart varit allt för lätta att angripa när det var dags att ta fram osthyveln. Här är FN-s definitioner glasklara och lämnar, enligt mitt tycke mycket lite utrymme till kryphål samtidigt som begreppet grundläggande behov och än mindre ”integritetsnära hjälpbehov” saknar existensberättigande i ny lagstiftning. På sidan 4 allmänna kommentarer artikel 19 kan vi läsa följande:

Independent living/living independently means that individuals with disabilities are provided with all necessary means to enable them to exercise choice and control over their lives and make all decisions concerning their lives

Fri översättning

Ett självständigt liv innebär att individer med funktionsnedsättningar får tillgång/förses med all nödvändigt stöd och hjälp som möjliggör att utöva kontroll över sina liv för att kunna göra alla beslut som berör deras liv.

Rätten till ett självständigt liv gäller även personer som behöver beslutsstödsstöd för att utöva ett självbestämmande som möjliggör ett självständigt liv vilket framgår på bland annat sid 6:

Article 19 explicitly refers to all persons with disabilities. Neither the full or partial deprivation of any “degree” of legal capacity nor the level of support required may be invoked to deny or limit the right to independence and independent living in the community to persons with disabilities. 

Fri översättning

Artikel 19 speciellt omfattar alla personer med funktionsnedsättningar. Helt eller delvis nedsatt förmåga av något slag att fatta egna beslut eller behovet av hjälp och stöd som kan behövas för självständighet får inte användas som ursäkt för att neka någon rätt till ett oberoende och självständigt liv med full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättningar.

Dessa definitioner av ett självständigt liv och självbestämmande måste ha en central ställning i en restaurerad LSS lag. Utifrån ovanstående definitioner av ett självständigt liv med fullt självbestämmande blir § 5 som handlar om att leva som andra helt överflödig och en paragraf som lämnar mycket utrymme för godtycke och ”tolkning” av lagen (d v s om man vill ifrågasätta intentionerna) tas bort. Den ersätts med en definition som helt enkelt handlar om rätten till ett självständigt liv utifrån egna önskemål utan tolkningar av hur ”vanligt folk” antas leva.

Vi tar även bort kryphålet att rätten till ett självständigt liv och personlig assistans inte omfattar vissa typer av funktionsvariationer vilket i praktiken är fallet nu efter att jurister vänt ut och in på den befintliga lagen. För säkerhetsskull tycker jag man ska lägga till att rätten till ett självständigt liv med hjälp av personlig assistans även omfattar personer med stora behov av tillsyn p.g.a. behov av vårdliknande karaktär eller tillsyn av andra skäl - t.ex. allvarlig epilepsi utåt agerande beteende eller andningsproblematik.

 Detta framgår egentligen i ovannämnda definitioner men nämns inte speciellt i de allmänna kommentarerna. Alltså en möjlighet till kryphål för att neka personlig assistans eller annan LSS insats när beslutsfattare ändå vill söka med förstoringsglas efter luckor att neka hjälp från samhället. Vi får inte vara så naiva att vi tror att jakten på att hitta kryphål kommer försvinna bara för att Funktionsrätts konventionen blir lag.

 Hur behovsbedömningar och omprövningar av personlig assistans ska gå till idag regleras inte närmare än att det i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 framgår att de ska göras omprövningar vartannat år. FK-s förnedrande bedömningar och i många fall kommunernas ännu värre dito är helt och hållet produkter av byråkratiska beslut utan stöd i vare sig LSS, gamla LASS eller efterträdaren Socialförsäkringsbalken kapitel 51.

 Det temporära stoppet på tvåårsomprövningar för alla innebär att omprövningar bara får göras vid särskilt ändrade förhållanden men detta gäller bara personer som är beviljade PA av Försäkringskassan. För kommunerna är det fritt fram att göra omprövningar som de behagar av både personlig assistans och andra LSS insatser. Själv anser jag det var en stor försämring när LASS (Lagen om Assistansersättning) slopades 2011.

Artikel 19 är mycket tydlig med att vid en behovsbedömning ska hela behovet av stöd/hjälp bedömas, dessutom ska våra egna beskrivningar av hur mycket hjälp vi behöver väga tungt. Dagens behovsbedömningar är som vi alla vet ljusår ifrån FN-s definitioner, ignorerar i praktiken våra verkliga behov och måste således göras om i grunden. Jag kan inte se att det enligt FN finns någon plats för kommunerna att snickra ihop egna behovsbedömningskriterier och inte minst – tvåårsomprövningarna som de utvecklades 2007-2017 saknar fullständigt existensberättigande enligt FN-s allmänna kommentarer till artikel 19. 

Även efter att konventionen blir lag måste allt detta regleras mycket noga för att så långt det bara går täppa till kryphål för besparingsivriga regeringar och byråkrater. Ett exempel, hur ska behovsbedömningar, enligt FN-s kriterier se ut i praktiken? Detta måste regleras centralt, förslagsvis Socialstyrelsen i nära samarbete med funktionsrättsrörelsen. Artikel 19 förutsätter att det finns en nära dialog mellan oss och staten när viktiga beslut tas som berör funktionsrättskonventionen.  Tycker inte FK ska ha någonting att göra med utformningen av behovsbedömningar av personlig assistans.