torsdag 21 november 2019

Det saknas ekonomiska skäl att spara på assistansersättningen


I direktiven till LSS utredningen 2016-2018 skulle satsningar på andra LSS insatser finansieras av besparingar i assistansersättningen. Dessutom ansågs mer besparingar nödvändiga av ”statsfinansiella skäl” men i budgetplanen fram till 2022 framgår det att det inte är brist på pengar på finansdepartementet som är orsaken till alla besparingar. 

Samtidigt har regeringen svarat på frågor hur Sverige uppfyller Funktionsrättskonventionen och lämnar allt annat än tillfredställande svar.

Hösten 2015 ställde finansminister Magdalena Andersson vid flera tillfällen assistansanvändare och sjukskrivnas behov mot flyktingar. Besparingar på två utsatta grupper ansågs nödvändiga för att finansiera oväntade stora utgifter när ett mycket stort antal flyktingar sökte skydd i Sverige. Sverige drabbades emellertid inte av en ekonomisk depression och bara några år senare meddelade Magdalena Andersson att staten hade ett budgetöverskott på hela 80 miljarder kr. I valrörelsen 2018 fick vi flera gånger höra från regeringen att Sveriges ekonomi är ”urstark”.


Om man däremot tittar på budgetanslagen till assistansreformen verkar inte staten ha gott om pengar. Jag har tittat på statistik från Assistanskoll och där framgår det att sedan Magdalena Andersson blev finansminister 2014 har timschablonen för assistansersättningen årligen höjts med max 1,5 % med en bottennotering på 1,05 % 2017. Höjningen inför 2020 är återigen endast 1,5 %. Timschablonen behöver höjas med minst 2,2 procent per år för att täcka löneökningar vilket betyder att regeringen (oräknat alla som förlorat sin personliga assistans) har underfinansierat assistansersättningen varje år sedan Stefan Löfven blev statsminister.

Jag har tittat i förslaget till statsbudget med finansplan (Proposition 2019/20:1). På sidan 130-133 kan vi läsa att staten har ett budgetöverskott och förväntas gå plus fram till 2022. När det gäller statsskulden är den nere på 25 % av BNP och alla ledande ekonomer är eniga om att statsskulden inte utgör ett problem. Likväl planerar regeringen (sid 150) att 2020-2022 betala av hela 189 miljarder kr på statsskulden, varav 70 miljarder kr 2020. 70 miljarder kr är nästan tre gånger mer än de budgeterade bruttoutgifterna för personlig assistans på 24,45 miljarder kr. Nettokostnaden, d v s den verkliga kostnaden/utgifterna för staten när alla skatter betalats in är mycket lägre.

Det är definitivt inte brist på pengar som lett till att assistansersättningen underfinansieras. Besparingshysterin är istället resultatet av mycket medvetna val från regeringen där våra behov blivit kraftigt nedprioriterade till förmån för annat. Det gäller inte bara assistansersättningen utan även ekonomiska stöd som bostadstillägg och bilanpassning. Vad väljer då regeringen att prioritera istället?  

Först och främst de stora avbetalningarna på den låga statsskulden och nödvändiga resurstillskott till kommunerna. I övrigt hittar vi bland annat skattesänkningar för höginkomsttagare. kraftigt höjda bostadstillägg för ålderspensionärer (men inte personer med sjukersättning), friår, stora tillskott till försvarsmakten mm. Regeringen vill också införa en extra semestervecka för barnfamiljer under mandatperioden fram till 2022. Mycket stora resurser läggs alltså på väljargrupper som med eller utan dessa satsningar ändå har det bra ställt eller är så många att regeringen anser att det är strategiskt värdefullt att gynna dem i kampen om väljarnas röster.

Själv tycker jag funktionsrätts rörelsen måste bli mycket vassare i kritiken mot den förda politiken. Det är övertydligt att det inte handlar om brist på pengar utan om mycket medvetna val från regeringen.


Sverige lever inte upp till Artikel 19

Bristen på vilja att betala för personlig assistans efter faktiska behov leder till att Sverige inte lever upp till den centrala artikel 19 i Funktionsrättskonventionen - ett självständigt liv, personlig assistans och full inkludering i samhället. Artikeln är så viktig att FN själva i de allmänna kommentarerna påpekar att den är avgörande för att uppfylla konventionens övriga artiklar.

När Sverige senast (2014) svarade på frågor från FN hur vi uppfyller konventionen fick Sverige kritik, bland annat p.g.a. besparingar i assistansersättningen. Nu har regeringen återigen svarat på samma frågor för tidsperioden 2014-2018. Tyvärr får jag konstatera att svaren är riktigt nedslående. Regeringen noterar att ett stort antal personer har förlorat statlig assistansersättning men det är tydligen inget problem. Regeringen anser nämligen att vi ändå uppfyller konventionen för att ”Sverige ligger bra till internationellt”. Regeringen tillägger också att lagändringar är på gång där hjälp med andning och sondmatning ska ge rätt till personlig assistans.

Regeringen uppfyller inte alls artikel 19 av bland annat följande skäl:

·       Att så många personer förlorat assistansersättningen innebär att vi backar från uppnådda rättigheter vilket inte är tillåtet enligt konventionen. De stater som ratificerat konventionen ska istället arbeta för kontinuerliga förbättringar.

·       Regeringen hänvisar till kommande lagändring om andning och sondmatning. Definitionen av personlig assistans i den allmänna kommentaren till artikel 19 är mycket tydlig att personlig assistans handlar om så mycket mer än grundläggande hjälp för att överleva. Personlig assistans enligt FN innebär att assistansanvändaren får all nödvändigt stöd och hjälp för att kunna leva ett självständigt liv med full inkludering i samhället.

·       Artikel 19 är också mycket tydlig att samtliga hjälpmoment ska bedömas i sin helhet. Det finns inget stöd överhuvudtaget för begreppet ”intigritetsnära hjälpbehov”.

·       Enligt konventionen är Temporära försämringar tillåtna som sista utväg i akuta kriser men det är mycket lätt att bevisa att svenska staten inte har akut brist på pengar.

Vi får se hur FN kommenterar svaren från regeringen. Själv har jag väldigt svårt och se att regeringen inte får hård kritik. En allvarlig brist vad gäller FN är att så vitt jag vet saknar världsorganisationen befogenheter att utdöma straff i form av t.ex. kraftiga böter. Förväntad kritik riskerar därför att enbart bli en papperstiger



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar