Olika långsiktiga konsekvenser av permanent underfinansiering av assistansreformen

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg om att vi på sikt är på väg att (även om vi beviljas assistanstimmar efter behov) indirekt avskaffa assistansreformen genom otillräcklig finansiering. Jag har märkt att blogginlägget lett till många reaktioner i sociala medier vilket också var förhoppningen. Detta är som sagt en jätteviktig fråga som jag tycker fått för lite uppmärksamhet.

Det kan låta dystert men eftersom regeringen agerar som den gör så konstaterar jag att klämma ut mer pengar från finansdepartementet känns som att bestiga Mount Everest med rullstol. Det betyder inte att vi ske ge upp men schablonersättningen måste få mycket hög prioritet i den fortsatta kampen. Vi måste verkligen inse allvaret här och skissa på vad en fortsatt underfinansiering troligen kommer att leda till.

Risken är som sagt mycket stor att vi i en nära framtid, oavsett beslut från FK kommer att ha enorma problem att rekrytera och behålla bra personliga assistenter, vilket innebär att assistansreformen indirekt avskaffas. Vad jag ser framför mig är en successiv avveckling tills reformen de facto är avskaffad genom otillräcklig finansiering med i grova drag följande steg där vi gör allt för att våra personliga assistenter ska stanna kvar.

·  De som vill resa mycket eller har jobb som innebär mycket resor med personlig assistans måste dra ner på det, till slut helt och hållet. Personer med stora behov av tillsyn, t.ex. andningsproblematik eller utåt agerat beteende tror jag blir de första grupperna som får jätteproblem att överhuvudtaget hitta personal. Eventuellt förhöjd schablonersättning kommer inte räcka.

·  Nästa grupp är de som lägger mycket pengar på utbildningar, föreningsaktiviteter och dyl. Var ska det finnas pengar till ganska dyra Ifa kurser, diverse andra utbildningar etcetera?

·  Slutligen får vi även dra in på alla vardagsnöjen om vi inte vill eller kan betala assistenternas utlägg själva – ytterst få assistansanvändare har råd med det…

·  Vad kommer då att finnas kvar av självbestämmande och möjligheten att styra sitt liv även hos de personer där assistenterna möjligen har stannat kvar? Väldigt lite säger jag.

Hur kommer kommunerna att reagera om tusentals personer beviljade assistansersättning av Försäkringskassan vädjar om hjälp när hen inte hittar personal? Mitt svar är vi vet inte säkert men utgår vi från hur kommunerna behandlar de andra LSS insatserna. de som har kommunalt beviljad assistans (OK, en del kommuner = en klar minoritet sköter sig faktiskt relativt bra),  + att allt fler kommuner går med stora underskott med stora besparingar och/eller minskad befolkning = mindre skatteunderlag) ser det verkligen inte ljust ut. På papperet har kommunerna det yttersta ansvaret så någon form av hjälp skulle väl de flesta få. Men att den hjälpen skulle uppfylla LSS lagens verkliga intentioner kan vi nog glömma. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om många kommuner kommer ha reaktionen:

”Inte vårt problem om ni inte hittar personal, vi har tillräckligt med problem ändå”, Vi har personalbrist i skolan, äldrevården, socialkontoret etcetera, etcetera, ni kan inte begära att ni ska få hjälp av oss när staten faktiskt redan beviljat er hjälp, vi har redan tunga, tunga sparkrav på oss.

Ovanstående agerande skulle givetvis bryta mot alla möjliga lagar och konventioner. Kommunernas försvar skulle bli något i stil med:

Vi har så här mycket pengar att röra oss med, vi kan inte trolla fram X antal miljoner kr/kommun bara för att ni inte hittar personal och om ni nu anser att vi bryter mot lagar och konventioner så tycker vi att vi är ”rättvisa” – alla som är beroende av socialtjänsten får faktiskt offra sig när behoven överstiger resurserna…

Anm: Det är viktigt och komma ihåg att trots att staten delegerat ner mycket av utförandet av funktionsrätts politiken till kommunal nivå är det ändå regeringen som har det yttersta ansvaret att Sverige lever upp till konventionens olika artiklar. 

* När det begås eller håller på att begås lagbrott mot LSS intentioner brukar jag alltid hänvisa till Funktionsrätts konventionen. Här handlar det emellertid om en potentiellt fullständigt katastrofal nära framtid (gissningsvis max 5-6 år) med uppenbara brott mot alla möjliga artiklar i Funktionsrätts konventionen. Därför väljer jag den här gången istället att jämföra med vår viktigaste grundlag – Regeringsformen (RF).

RF garanterar en lång rad medborgerliga rättigheter. Förutom den allmänna rösträtten är några av de viktigaste paragraferna u RF de som handlar om yttrande, förenings, religions och mötesfrihet, skydd mot tortyr och dödsstraff, rättssäkerhet och att fritt röra sig inom och utanför riket. Dessa rättigheter garanteras i RF 2 kap § 1, § 4 och § 7-8. 2 kap § 9 innehåller en rad bestämmelser om rättssäkerhet. Utöver det är också Europakonventionen om mänskliga rättigheter inskriven i RF.

Kan vi, om det vill sig illa inte anställa och behålla personliga assistenter för att vi inte har råd att betala dem blir vi isolerade i våra hem/alternativt allt sämre fungerande gruppboenden eller någon form av sjukhem. I vår verklighet innebär det att vi inte, med eller utan bra beslut från FK kommer att kunna åtnjuta våra grundlagsskyddade rättigheter. Därför skulle regeringen bryta mot alla paragrafer, inklusive Europakonventionen som jag nämnde ovan. Det skulle dessutom bryta mot ett antal paragrafer till som jag av utrymmesskäl avstår från att gå igenom här

Varför skulle regeringen bryta mot RF? Helt enkelt för att det helt och hållet skulle vara regeringens politik som lett till den katastrofala situationen.

* Är regeringens plan helt enkelt bara att personlig assistans ska bli lågstatusyrket nummer 1 som bara de riktigt desperata efter jobb som har lägst lönekrav söker sig? Frågan är vad det blir på kvalitén på assistansen av det? Mitt svar blir att kvalitén i bästa fall blir usel med en enorm omsättning på personal. Vi kan också utgå från att anhöriga får ta ännu större ansvar än vad fallet är idag, anhöriga som i många fall redan har passerat gränsen för vad de egentligen orkar med och där kvinnor är kraftigt överrepresenterade. Kan en självutnämnd ”feministisk regering” verkligen se sig själva i spegeln och vara nöjd med det?

Och vad händer med de personer där anhöriga helt enkelt inte orkar eller inte finns tillgängliga överhuvudtaget?