Att det behövs en lång rad åtgärder för att
återupprätta assistansreformens intentioner torde brukarrörelsen vara eniga
om. Även om alla nödvändiga åtgärder åtgärdas i själva lagstiftningen återstår
ändå en viktig sak – assistansanordnarna måste kunna betala så bra löner att
tillräckligt många personer vill jobba som personliga assistenter. Här finns en
sak som jag tycker ofta inte diskuteras alls, nämligen:
Även med en ypperlig lagtext och tillämpning är lagen
ändå helt beroende av att det finns tillgänglig personal. Visst, beslutet är naturligtvis jätteviktigt men kan vi
inte hitta personal är inte beslutet
värt någonting. Undertecknad + tusentals och tusentals personer till kommer
inte ens upp ur sängen… Att vi ska få tag i personal har vi nog alla tagit för
givet ända sedan assistansreformen blev verklighet. Utvecklingen i nutid är
emellertid oroväckande.
Regeringen Löven har ända sedan valsegern 2014
underfinansierat assistansreformen. Dels genom att ett mycket stort personer
förlorat assistansersättningen och dels genom att inte höja schablonersättningen
för att täcka ökade lönekostnader för våra assistenter. När det gäller
schablonen har den årligen höjts max 1,5 % 2015-2020 vilket vi alla vet är
långt ifrån tillräckligt för att täcka ökade utgifter.
I vår verklighet som regeringen i bästa fall tycks ha mycket vaga begrepp om innebär det att det både
blir svårare att rekrytera personal och allt svårare att behålla den befintliga
personalen. Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer vi så småningom till
en punkt där väldigt många inte kommer att få tag i nödvändig personal helt
enkelt för att på tok för få personer
vill jobba som personliga assistenter. Och då hjälper det inte vad det står
i lagtexten. Vi är inte där än men det finns utan tvekan orostecken.
Förverkligas detta kommer jag att lägga hela skulden på regeringen.
Märker jag av något av detta själv? Självklart gör jag
det. Nu är jag så lyckligt lottad att jag har låg omsättning på personal men
när det ändå behöver anställas ny personal så har det blivit allt svårare att
hitta bra personliga assistenter. När detta skrivs fredagen 8 november 2019
håller jag på att löneförhandla med personalen och den trista och bittra
sanningen är att jag återigen inte kan höja lönerna så mycket som jag skulle vilja.
Nu har mina personliga assistenter stor förståelse för att läget är som det är
men till slut kommer det naturligtvis till en punkt där de inte vill jobba kvar
p.g.a. den dåliga löneutvecklingen.
Själv tycker jag vi pratar och har pratat för lite om
detta – ska assistansreformen fungera som det var tänkt är den helt
beroende av att vi kan anställa bra
personliga assistenter. Finns det inte personal är vårt självbestämmande
nere på noll. Varför är det då så lite debatt om denna, enligt mig extremt viktiga fråga? Jag tror det
finns två huvudförklaringar:
1. Själva tillämpningen av LSS insatsen personlig assistans har
stramats åt så mycket att vi har fått kämpa med näbbar och klor bara för att
merparten av oss ska hålla oss över vattenytan. Det har inte funnits tid
och/eller ork att kämpa för andra viktiga saker som är direkt kopplade till en
fungerande assistansreform.
2. Merparten
av oss har tagit för givet att det aldrig kommer bli några problem att
rekrytera personal. För egen del? Hade ni frågat mig för 10 år sedan om jag
tror att regeringen 10 år senare systematiskt skulle underfinansiera reformen
genom alldeles för låg höjning av schablonen hade jag svarat ett bestämt NEJ.
Och jag hade aldrig för 10 år sedan föreställt mig att vi 2014 skulle få en
regering som för en så fientlig politik mot oss som jag anser S-MP regeringen
gör.
Nu går det inte att vrida tillbaka klockan, vi får
förhålla oss till dagens katastrofala läge. Vad gäller schablonen måste vi
driva stenhårt att vårt absoluta
minimum krav är att schablonersättningen varje år höjs så mycket att kostnaden för höjda löner täcks. Det är
sannerligen inget radikalt krav. Och vi har rätten på vår sida. Det är hur lätt
som helst och bevisa att Magdalena Andersson inte har brist på pengar.
Funktionsrätts konventionen är också tydlig med att resurser ska tillföras efter
behov och att det ska vara högt prioriterade utgiftsområden varje gång staten
lägger sina budgetar.
* Varför finns ingen rätt till offentligt rättsskydd när vi och anhöriga krigar mot staten och kommunerna i förvaltningsdomstolarna för att få rätt till olika LSS insatser? Jag är så luttrad vid det här laget att jag tror det finns två
huvudorsaker:¨
1) Det ”kostar pengar” för staten att juridiskt stötta utsatta personer som
redan anses ”kosta för mycket pengar”.
2) Vid överklagandeprocessen är spelplanen mellan den som överklagar och
staten – kommunerna groteskt ojämn. Rättshjälp skulle utjämna den extremt skeva
maktbalansen åtminstone delvis. Så länge allt som rör LSS och övrig funktionsrätts politik enbart handlar om att skära ner
kostnader/utgifter saknas intresse att utjämna den extremt ojämna maktbalansen.
Krasst uttryckt – ju lättare det är att
köra över utsatta människors rättigheter, desto bättre…
Bryter detta mot Funktionsrätt
konventionen? Ja, anser jag. Artikel 12 och 13 handlar om likhet inför lagen
och tillgång till rättssystemet på lika villkor. I de allmänna kommentarerna
till artikel 19 punkt 81 står det bland annat (fri översättning)
Tillgång till rättvisa/rättssäkerhet som
är inskriven i artikel 13 är fundamental för att försäkra rätten till ett
självständigt liv och full inkludering i samhället.
För att försäkra jämlik och effektiv
tillgång till rättvisa/rättssäkerhet är det mycket viktigt med rättshjälp,
rättsstöd och inrättningar anpassade till åldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar