Regeringen kan indirekt avskaffa assistansreformen genom permanent underfinansiering

Att det behövs en lång rad åtgärder för att återupprätta assistansreformens intentioner torde brukarrörelsen vara eniga om. Även om alla nödvändiga åtgärder åtgärdas i själva lagstiftningen återstår ändå en viktig sak – assistansanordnarna måste kunna betala så bra löner att tillräckligt många personer vill jobba som personliga assistenter. Här finns en sak som jag tycker ofta inte diskuteras alls, nämligen:

Även med en ypperlig lagtext och tillämpning är lagen ändå helt beroende av att det finns tillgänglig personal. Visst, beslutet är naturligtvis jätteviktigt men kan vi inte hitta personal är inte beslutet värt någonting. Undertecknad + tusentals och tusentals personer till kommer inte ens upp ur sängen… Att vi ska få tag i personal har vi nog alla tagit för givet ända sedan assistansreformen blev verklighet. Utvecklingen i nutid är emellertid oroväckande.

Regeringen Löven har ända sedan valsegern 2014 underfinansierat assistansreformen. Dels genom att ett mycket stort personer förlorat assistansersättningen och dels genom att inte höja schablonersättningen för att täcka ökade lönekostnader för våra assistenter. När det gäller schablonen har den årligen höjts max 1,5 % 2015-2020 vilket vi alla vet är långt ifrån tillräckligt för att täcka ökade utgifter.

I vår verklighet som regeringen i bästa fall tycks ha mycket vaga begrepp om innebär det att det både blir svårare att rekrytera personal och allt svårare att behålla den befintliga personalen. Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer vi så småningom till en punkt där väldigt många inte kommer att få tag i nödvändig personal helt enkelt för att på tok för få personer vill jobba som personliga assistenter. Och då hjälper det inte vad det står i lagtexten. Vi är inte där än men det finns utan tvekan orostecken. Förverkligas detta kommer jag att lägga hela skulden på regeringen.

Märker jag av något av detta själv? Självklart gör jag det. Nu är jag så lyckligt lottad att jag har låg omsättning på personal men när det ändå behöver anställas ny personal så har det blivit allt svårare att hitta bra personliga assistenter. När detta skrivs fredagen 8 november 2019 håller jag på att löneförhandla med personalen och den trista och bittra sanningen är att jag återigen inte kan höja lönerna så mycket som jag skulle vilja. Nu har mina personliga assistenter stor förståelse för att läget är som det är men till slut kommer det naturligtvis till en punkt där de inte vill jobba kvar p.g.a. den dåliga löneutvecklingen.

Själv tycker jag vi pratar och har pratat för lite om detta – ska assistansreformen fungera som det var tänkt är den helt beroende av att vi kan anställa bra personliga assistenter. Finns det inte personal är vårt självbestämmande nere på noll. Varför är det då så lite debatt om denna, enligt mig extremt viktiga fråga? Jag tror det finns två huvudförklaringar:

1. Själva tillämpningen av LSS insatsen personlig assistans har stramats åt så mycket att vi har fått kämpa med näbbar och klor bara för att merparten av oss ska hålla oss över vattenytan. Det har inte funnits tid och/eller ork att kämpa för andra viktiga saker som är direkt kopplade till en fungerande assistansreform.

2. Merparten av oss har tagit för givet att det aldrig kommer bli några problem att rekrytera personal. För egen del? Hade ni frågat mig för 10 år sedan om jag tror att regeringen 10 år senare systematiskt skulle underfinansiera reformen genom alldeles för låg höjning av schablonen hade jag svarat ett bestämt NEJ. Och jag hade aldrig för 10 år sedan föreställt mig att vi 2014 skulle få en regering som för en så fientlig politik mot oss som jag anser S-MP regeringen gör.

Nu går det inte att vrida tillbaka klockan, vi får förhålla oss till dagens katastrofala läge. Vad gäller schablonen måste vi driva stenhårt att vårt absoluta minimum krav är att schablonersättningen varje år höjs så mycket att kostnaden för höjda löner täcks. Det är sannerligen inget radikalt krav. Och vi har rätten på vår sida. Det är hur lätt som helst och bevisa att Magdalena Andersson inte har brist på pengar. Funktionsrätts konventionen är också tydlig med att resurser ska tillföras efter behov och att det ska vara högt prioriterade utgiftsområden varje gång staten lägger sina budgetar. 

* Varför finns ingen rätt till offentligt rättsskydd när vi och anhöriga  krigar mot staten och kommunerna i förvaltningsdomstolarna för att få rätt till olika LSS insatser? Jag är så luttrad vid det här laget att jag tror det finns två huvudorsaker:¨

1) Det ”kostar pengar” för staten att juridiskt stötta utsatta personer som redan anses ”kosta för mycket pengar”.

2) Vid överklagandeprocessen är spelplanen mellan den som överklagar och staten – kommunerna groteskt ojämn. Rättshjälp skulle utjämna den extremt skeva maktbalansen åtminstone delvis. Så länge allt som rör LSS och övrig funktionsrätts politik enbart handlar om att skära ner kostnader/utgifter saknas intresse att utjämna den extremt ojämna maktbalansen. Krasst uttryckt – ju lättare det är att köra över utsatta människors rättigheter, desto bättre…

Bryter detta mot Funktionsrätt konventionen? Ja, anser jag. Artikel 12 och 13 handlar om likhet inför lagen och tillgång till rättssystemet på lika villkor. I de allmänna kommentarerna till artikel 19 punkt 81 står det bland annat (fri översättning)

Tillgång till rättvisa/rättssäkerhet som är inskriven i artikel 13 är fundamental för att försäkra rätten till ett självständigt liv och full inkludering i samhället.

För att försäkra jämlik och effektiv tillgång till rättvisa/rättssäkerhet är det mycket viktigt med rättshjälp, rättsstöd och inrättningar anpassade till åldern.

Varför följer kommunerna och staten inte lagen?