Hur väl uppfyller gruppbostäderna idag artikel 19 i Funktionsrättakonventionen?

Alternativen till personlig assistans är för flertalet gruppboende, en av totalt fyra olika insatser som vi brukar kallas LSS boenden (inkluderar här det som ofta benämns barnboenden). I föregående inlägg kunde vi konstatera att det ställs mycket stora krav på ett gruppboende för att uppfylla kraven i artikel 19 på vad som är ett självständigt liv. Innan vi tittar på hur det fungerar idag så måste vi titta på hur lagstiftaren tänkte att det skulle fungera. I LSS propositionen 1993 står det bland annat:

Bostadspolitikens inriktning är att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till en rimlig kostnad. Ingen annan enskild faktor kan sägas ha så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden. Det är i bostaden man normalt tillgodoser sina mest elementära behov och bostaden är för de flesta människor tillsammans med arbetet den plattform från vilken man skapar relationer med andra människor och deltar i samhällslivet. Många personer med omfattande funktionshinder tillbringar en stor del av sin dag i det egna hemmet. Därför är bostaden många gånger ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer.

Jag anser att det finns behov av ett lagskydd för att kunna tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder tillgång till en lämplig och individuellt anpassad bostad med service.

I samtliga former förutsätts att bostaden är personligt anpassad och att det i anslutning till boendet ordnas erforderligt personellt stöd och service. Den enskildes önskemål om bostadsform och behovet av stöd och service bör vägas samman i bedömningen av vilken bostadsform som skall tillhandahålla.

Källa FUB-s LSS skola 

För mig är det uppenbart att Bengt Westerberg ville skapa boendeformer som var så lika ”vanliga hem” som möjligt och att det var en självklarhet att de boenden skulle ha full möjlighet att delta i samhällsgemenskapen. Hur fungerar det då i verkligheten år 2019?

Följer man rapporteringen från FUB så är det ärligaste svaret att kvalitén på verksamheterna varierar kraftigt. På en del håll har berörda personerna ganska stort självbestämmande, Botkyrka kommun blev t.om utsedd till årets LSS kommun av Föräldrakraft/ Heja Olika 2016 med motiveringen att de följde LSS intentioner med stort medinflytande för personer som bor i grupp eller servicebostäder. På en del ställen fungerar det dessvärre inte alls.

På ett övergripande plan är emellertid utvecklingen tydlig, insatsen gruppbostad skärmar sig allt mer från intentionerna i såväl LSS intentioner som artikel 19. I höstas avslöjade SVT-s Uppdrag granskning hemska missförhållanden i gruppboende runt om i landet. På de två senaste åren hade IVO tagit emot ca 400 anmälningar om missförhållanden och om jag minns rätt 21 dödsfall. Hur stort är mörkertalet när det gäller missförhållanden? Inget vet det men troligen är det mycket stort. De fall som UG visade är givetvis extremt långt ifrån att uppfylla artikel 19 och om FN besiktigat verksamheterna hade världsorganisationen troligen rekommenderat omedelbar stängning.

Likväl, det finns många exempel där de boenden och anhöriga enligt FUB är nöjda med verksamheten, det är inte helt nattsvart som exemplet Botkyrka visar. Det är emellertid tydligt att det finns mängder med boenden där berörda personer:

·   Har minimalt eller inget inflytande av vem de ska få hjälp av.

·   Måste anpassa sig till rutiner de inte väljer själva

·  Har stora problem eller t.om ingen möjlighet att ägna sig åt privata aktiviteter utanför bostaden.

·   Inte har några bostadsalternativ att välja ibland. Det har det t.om hänt att personer tvångsförflyttats

Alla gruppbostäder med ovan nämnda problem uppfyller inte artikel 19 definitioner av ett självständigt liv.

Det finns även andra allvarliga problem. Genomgående är att hyrorna är väldigt höga vilket leder till utbredd och strukturell fattigdom. Även detta är oförenligt med artikel 19 som är mycket tydlig med att de stater som undertecknat konventionen måste vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa den utbredda fattigdomen bland funkisar. För några år sedan blev det en konflikt mellan FUB och Kommunal som handlade om att Kommunal krävde att personalen skulle använda sjukhuskläder. Nu minns jag inte hur bråket slutade men oavsett det. Personal som vill använda sjukhuskläder i ett gruppboende sänder en tydlig signal, nämligen:¨

Vi sysslar med vård inte att möjliggöra ett självständigt liv (detta är emot fundamentet i artikel 19). Ett vårdperspektiv innebär med automatik att maktbalansen ändras till vårdgivarens fördel, vi får ett tydligt ovanför/”vi vet vad som är bäst för er” perspektiv. Ett tydligt ovanför perspektiv är enligt de allmänna kommentarerna ett av många kännetecken för institutioner.

När Assistanskoll för någon vecka sedan intervjuade Eva Borgström från FUB bekräftades bilden att gruppbostäderna generellt avlägsnar sig alltmer från intentionerna i LSS och kraven för ett självständigt liv i artikel 19. Några exempel på det var att verksamheterna blir allt större och att det förekommer att kommuner försöker dölja detta med att flera näraliggande boenden redovisas som separata boenden men som i praktiken fungerar som ett boenden med så mycket som 18 personer (rekommendationen säger att det ska vara 3-5 lägenheter i ett gruppboende). Det händer också att kommuner klumpar ihop gruppboenden med äldreboende vilket är ett uppenbart brott mot artikel 19.

För att summera läget. Allt är inte enbart kompakt mörker, många är uppenbart fortfarande nöjda både boende och anhöriga men utvecklingen går snabbt åt helt fel håll med allt fler gruppboenden som är långt, långt ifrån att uppfylla artikel 19. Vi hänvisar gärna till FN i olika sammanhang så det gör jag självklart också. Jag tycker inte vi ska använda ordet institution utan vidare men ska vi gå efter FN-s egna kriterier för vad som är en institution enligt de allmänna kommentarerna till artikel 19 (sid 2-3) så måste omdömet bli att många gruppboenden idag har institutionsliknande kännetecken.

Någon ljusning är knappast i sikte. Tvärtom är risken mycket stor att förfallet kommer att fortsätta när man läser om hur dålig ekonomi många kommuner har och hur många kommuner behandlar LSS (kommunernas dåliga ekonomi är inte LSS fel) - gruppbostäderna ligger verkligen i farozonen för drakoniska besparingar runt om i landet. Ju mer jag läser om hur dåligt många gruppboenden fungerar idag, om kommunernas dåliga ekonomi, desto räddare blir jag för att själv tvingas flytta till ett om assistansen dras in. Ett självständigt liv enligt artikel 19 är bara att glömma, Det är mycket större sannolikhet att jag och tusentals medmänniskor med varierande behov i så fall hamnar i något som mer liknar permanent husarrest. D v s enligt FN en institution i allting utom namnet på verksamheten.

I länken nedan kan ni läsa om ett nytt exempel på fullständigt oacceptabla missförhållanden i gruppboende. Denna gång från Gnosjö kommun i Småland.

Misshandel och inlåsning på gruppboende