Återupprättad assistansreform är mycket viktigare än slopad värnskatt – L måste bestämma vad som är viktigast

Obs! Bortser i detta blogginlägg från det taktiska spel mellan partierna som alltid pågår och vad som i det spelet tjänar egennyttan bäst i respektive parti. Liberalerna och Centern är t.ex. knappast intresserade av ett extraval.

Liberalerna som när det begav sig 1994 hette Folkpartiet var en politiskt pådrivande kraft för att driva igenom assistansreformen och LSS. Tittar man på utvecklingen i partiet sedan dess finns utåt sett fortfarande ett stort stöd för assistansreformen på alla nivåer i partiet. Partiets talesperson i funktionsrättsfrågor Bengt Eliasson var under den förra mandatperioden en mycket hård kritiker av regeringens destruktiva politik med ett återkommande budskap att assistansreformen ska inte bara återställas, LSS ska utvecklas med ännu bättre assistansreform och fler insatser i lagen.

Vackert så och jag tvivlar inte på Bengt Eliassons och hans partivänners goda intentioner i frågan. Fast det gäller att inte bara prata, utan även att leverera. Liberalerna har nu en position i form av stödparti som gör att de skulle kunna ställa långtgående krav på Stefan Löfven för att återupprätta LSS intentioner. Under valrörelsen var det uppenbart att många i de sociala medierna satte sin tilltro till Liberalerna som det parti som skulle få regeringen (vem som än styrde landet efter valet) att ändra kurs. Efter stor vånda bestämde sig Liberalerna för att stödja en socialdemokratisk regering istället för en alliansregering. I januariuppgörelsen finns en punkt (64) om assistansen med och lyder så här:

Säkerställ att den personliga assistansen och assistansersättningen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Alla som har rätt till stöd ska få det. Rätt till assistans för egenvård, inklusive andning och sondmatning, ska återställas (Förslag kommer i den sittande utredningen). Rätten till assistans för behov av tillsyn ska stärkas. Definitionen av normalt föräldraansvar ska smalnas av.

Bengt Eliasson har varit mycket tydlig med att punkten innebär en total återställning av alla försämringar som skett efter 2008-2009. Snart ett halvår efter att Stefan Löfven kunde göra comeback som statsminister har tyvärr inte mycket konkret skett, besvikelsen och frustrationen bland assistansanvändarna breder ut sig allt mer. Det enda positiva vi sett hittills är en kommande lagändring där andning ska bedömas som ett grundläggande behov i sin helhet och att regeringen vill att både andning och sondmatning - men inte övriga grundläggande behov ska bedömas i sin helhet (sic). Detta hjälper inte på något sätt alla som redan förlorat PA eller fått avslag vid nyansökan. Den utlovade utredningen som Bengt Eliasson skulle skriva har vi inte sett än.

Både Bengt Eliasson och Annie Lööf har sagt att Stefan Löfven är statsminister på nåder. 73 punktsprogrammet ska följas, punkt! Liberalerna är ett litet parti men om de verkligen vill kan de ställa hårda krav till regeringen och ytterst hota regeringen om nyval om de inte tar assistans och LSS frågan på allvar. Allt som krävs är att få med Centern på tåget som också har en ganska positiv inställning till assistansreformen. Detta maktmedel är av allt att döma inte alls aktuellt att använda. 

Den här bloggen bedriver egentligen inte partipolitik men här är det ändå på sin plats att rikta kritik mot de ekonomiska prioriteringar som Liberalerna har gjort. Att prioritera avskaffande av värnskatten högre än ett återställande av assistansreformen är en usel fördelningspolitisk prioritering. Dessutom vill Liberalerna öka utgifterna för militären med väldigt många miljarder kr och är öppna för att vi ska betala mycket mer i EU-avgift om/när Storbritannien lämnat EU. Efter skattesänkningar och nämnda utgiftsökningar – varifrån ska pengarna komma som fixar assistansreformen? Där har vi inget svar.

Detta är troligen huvudförklaringen till att så lite har skett, trots alla fina ord. Liberalerna kan helt enkelt inte stå upp trovärdigt mot finansdepartementet när Magdalena Andersson gång på gång försäkrar att varje utgiftsökning ska vara finansierad. Eller mer konkret – finansministern vet att det inom de givna budgetramarna är omöjligt för liberalerna att finansiera en återställning av assistansreformen om de ska få igenom alla skattesänkningar och utgiftsökningar vi nämnt innan. Regeringen som inte har några genuina ambitioner på assistansfronten kan därför ta lätt på Liberalernas krav på en återställd assistansreform.

Snart byter Liberalerna partiledare. Tre kandidater har anmält intresse – Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrsson. Partiet står inför ett viktigt vägval som jag tror också har stor betydelse för hur Liberalerna kommer att förhålla sig till våra hjärtefrågor framöver. Ska partiet återvända till den snälla socialliberala profilen som partiet hade under Bengt Westerbergs och hans företrädares tid eller blir det en ännu tydligare högergir – mer ”kravliberalism” som bortsett från assistansfrågan har präglat partiet mer under 2000-talet än socialliberalism?

I den trio som är villiga att ta över ett parti i kris står Ullenhag för den socialliberala profilen även om en del ifrågasätter hur pass socialliberal Erik Ullenhag egentligen är. Erik har ändå stort förtroende i funktionsrättsrörelsen och är en varm anhängare av assistansreformen. I en debattartikel i DN för några veckor sedan skrev Erik Ullenhag att assistansreformen och LSS ska återställas men även att Sverige måste bli ett ”snällare land” igen och avser då mer betoning på mjuka frågor som välfärdspolitik, generösare flyktingpolitik mm.

Nyamko Sabuni är huvudkonkurrenten, t.om favorit att bli vald och anses tillhöra partiets högerfalang. Sabuni har, liksom Erik Ullenhag varit minister i Alliansregeringen och gjort sig mer känd för kontroversiella uttalanden om integration än offensiva utspel om funktionsrättspolitik. Senaste tillfället för någon vecka sedan då Sabuni i Expressen hävdade att ett mångkulturellt samhälle inte är eftersträvansvärt.

Johan Pehrsson har varit partiets rättspolitiska talesperson och måste även han anses tillhöra högerfalangen i partiet. Johan Pehrsson var motståndare till att Liberalerna skulle stödja Stefan Löfvens regering men har, liksom Sabuni sagt att han tänker hedra januariavtalet så länge regeringen följer det de fyra partierna enats om.

Utifrån vad jag vet om kandidaterna jag tror är det bästa för oss är att Erik Ullenhag efterträder Jan Björklund. Jag tror att risken är högst reell att om Sabuni eller Pehrsson blir partiledare kommer LSS och andra funkisfrågor att prioriteras ner till förmån för företagens villkor, skattesänkningar och hårdare tag i kriminalpolitiken. Den linje som efterträdaren kommer att välja kommer att avgöra Liberalernas trovärdighet i kampen för personlig assistans enligt lagens intentioner. Nu är det verkligen upp till bevis för L.

* Samma kritik som jag här riktar mot Liberalerna om prioriteringar inkluderar även Centern som också riktade hård kritik mot regeringen förra mandatperioden och som innehar den verkliga vågmästarrollen i riksdagen. Stefan Löfven måste ha stöd av Annie Lööf för att få igenom sin politik. Partiet har alltså en utmärkt position för att verkligen kunna sätta press på regeringen att agera. 

Går Centern och Liberalerna ihop med riktigt hårda krav på att assistansreformen ska återställas måste sossarna helt enkelt backa för att få behålla den för socialdemokratin nästan heliga regeringsmakten. Det förutsätter som jag bedömer läget att både L och C ändrar sina ekonomiska prioriteringar, annars blir det för lätt för regeringen att avfärda deras krav. Hårda krav på att återupprätta assistansreformen och LSS blir inte trovärdiga om L och C inte kan visa att de har ekonomiskt utrymme att satsa på assistansreformen.

Liberalerna och Centern måste helt enkelt välja vad som är viktigast – avskaffad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter eller återupprättad assistansreform? För min del är valet oerhört enkelt…