Allt fler kommuner blöder ekonomiskt men det är inte LSS fel!

Ibland gör jag nedslag i vad som händer i övriga LSS världen och nu är det dags för ett sådant. Som vice ordförande i Funktionsrätt Jönköpings län har jag blivit styrelsens LSS expert vilket i den rollen innebär att bevaka hela LSS.

Besparingar=försämringar är verkligen inget nytt när det gäller personlig assistans och alla LSS insatser som kommunerna ansvarar för men jag är riktigt bekymrad över att de kommunala insatserna + kommunalt beviljad assistans kommande, låt oss säga fyra-fem åren står inför än mer förödande besparingar.

När jag läser om alla underskott i kommunernas budgetar och besparingarna i dess spår tänker jag genast på de som har kommunalt beviljad assistans och FUB-s eviga kamp för bra gruppboenden, på blinda journalisten Katarina Hahr och jag tänker även på reportagen från Uppdrag granskning i höstas där UG avslöjade förfärliga missförhållanden i gruppboenden runt om i landet. Verksamheter som är så oerhört långt ifrån LSS intentioner.

Att det inte är LSS fel att allt fler kommuner går på knäna ekonomiskt vet vi alla men det är obestridligt att välfärden i sin helhet står inför allt större utmaningar, skolan, äldreomsorgen, sjukvården mm är lika viktiga (många funkisar har dessutom mycket kontakt med sjukvården) Vad är då de verkliga orsakerna till kommunernas ekonomiska problem? Det finns åtminstone tre huvudorsaker:

1.  Konjunkturen är på väg neråt vilket gör att skatteintäkterna sjunker

2.  Befolkningen blir allt äldre vilket gör att utgifterna för äldreomsorgen ökar snabbt och kommer att fortsätta göra det

3. Befolkningen minskar i många kommuner, Dessa hamnar i en ond spiral med allt lägre skatteintäkter samtidigt som utgifterna ökar.

Vad gäller konjunkturer går de upp och ner så har det alltid varit. Punkt 2 och 3 handlar om strukturella problem som måste betecknas som nationella problem där en långsiktig lösning måste ha högsta prioritet.

På papperet finns en rad mekanismer som ska skydda de olika LSS insatserna från besparingar = försämringar:

·   LSS är en rättighetslag där behoven ska styra

·   Gynnande besluts negativa rättskraft – en juridisk princip som säger att en stöd eller hjälpinsats inte får försämras om det inte skett stora förändringar i hjälp/stödbehovet.

·   Funktionsrättskonventionens grundläggande princip om att uppnådda rättigheter inte får försämras.

·  Flera domar i Regeringsrätten som säger att dålig ekonomi hos kommunerna inte är ett giltigt skäl för avslag. Så här står det i en dom i Regeringsrätten från 1993. Den gäller fortfarande:

Regeringsrätten konstaterar att kommunens egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde har en lagstadgad rätt till bistånd.

När det gäller just insatsen gruppboende finns även ett antal riktlinjer från Socialstyrelsen, bland annat att ett gruppboende inte ska innehålla mer än 3-5 lägenheter, ett antal som i regel överskrids.

Med alla dessa skyddsmekanismer hur är det möjligt att kommunerna kan dra åt svångremmen så mycket som skett? Svaret är dels att kommunerna aldrig omfamnat rättighetslagen LSS. Kommunerna och Försäkringskassan är mycket skickliga på att utnyttja kryphål i lagen. Gynnande besluts negativa rättskraft har de t.ex rundat genom att tidsbegränsa besluten och hänvisa till ”ny rättspraxis” vid omprövningar och Funktionsrättskonventionen läggs ingen vikt vid. Dessutom handlar det om en liten och resurssvag grupp som är lätt att attackera. Lägg därtill att påföljderna för kommuner som inte sköter sig är minimala så har vi svaret varför rättighetslagen LSS, även dekommunala insatserna inte fungerar enligt intentionerna längre.

Förra veckan intervjuade Assistanskoll FUB-s företrädare Eva Borgström. Intervjun bekräftade definitivt bilden att många gruppboende inte uppfyller intentionerna i LSS och att utvecklingen går bakåt. I intervjun kunde vi läsa att det händer att yngre personer i gruppboenden blandas ihop med äldre personer med eller utan funktionsnedsättningar. Minst en kommun har vidare klumpat ihop tre boende till i praktiken ett enda.

I Funktionsrättskonventionen allmänna kommentarer artikel 19 kan vi läsa följande om boende sidan 6:

Young persons with disabilities should not be forced to live in settings designed for elderly persons with disabilities and vice versa.

Översättning: Yngre personer med funktionsnedsättningar ska inte tvingas bo i boende avsedda för äldre personer med funktionsnedsättningar och vice versa.

Alltså uppenbara brott mot artikel 19!

Med tanke på kommunernas i många fall dåliga ekonomi. Vad kan vi förvänta oss i besparingsväg i olika LSS verksamheter förutsatt att kommunerna fortsätter att agera som de gjort hitills? (inget tyder på en ändring)

Anm: Nedan beskriver jag vad jag tror är en sannolik generell utveckling - det kommer inte bli lika illa överallt, i bästa fall besannas de inte alls.

 Först att drabbas (såvida inte det skett omfattande lagändringar vad gäller rätten till PA) tror jag blir de som har kommunalt beviljad assistans (ca 5000 personer), många förlorar troligen PA helt och hållet – stoppet för tvåårsomprövningar omfattar inte kommunerna. Sen har vi de mycket större grupperna som är beviljade insatserna gruppboende, ledsagning och daglig verksamhet, sistnämnda insats berör ca 34 000 personer, gruppboende 26000 personer. Hur kommer besparingarna att se ut rent konkret? I ledsagningen ungefär som med statlig assistansersättning – i praktiken sluter man nästan systemet helt så att ytterst få kan få insatsen. I gruppboenden blir det en kombination av fortsatt höga hyror, svårare att bli beviljad insatsen och allt större verksamheter med underbemanning, d v s verksamheterna får alltmer prägel av det vi såg i UG och är helt oförenliga med artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.

Egentligen hade jag tänkt att ge diverse arga ledare skribenter en rejäl känga och avsaknaden av en seriös debatt om hur fi fixar en välfärd för alla när befolkningen blir äldre, allt fler jobb automatiseras os v  men då blir blogginlägget för långt.

*  Min allmänna inställning till gruppboende är okomplicerat. Den som vill och tycker det fungerar bättre än personlig assistans ska få bo i ett gruppboende men ingen ska tvingas in i ett gruppboende mot sin vilja eller för den delen tvingas ut ur ett gruppboende mot sin vilja heller när hemkommunen drar åt "svångremmen". Det bryter direkt mot artikel 19 i funktionsrättskonventionen som säger att vi har rätt att välja boendeform och inte tvingas in i ett boende mot vår vilja. 

Assistanskoll intervjar FUB om gruppboenden