Stora utgifter för assistans i Jönköpings kommun som inte finns täckning för i budgeten

När staten drar in assistansersättning hamnar ansvaret hos kommunerna. Det finns ju ett utjämningssystem för LSS men kommuner som tar över assistans från staten får inte kompensation för detta. Följden blir att utgifterna stiger.

Anm.: LSS utjämningssystem kompenserar för kommunernas faktiska kostnad/invånare men tar inte hänsyn till att en inlandskommun i Norrland är mycket resurssvagare än Stockholms kommun, d v s ”kampen om befintliga resurser” är större. 

Jönköpings kommun hör till de 10 största i landet mätt efter befolkningsmängd och är en kommun där befolkningen växer ganska snabbt men avviker inte från den generella trenden i landet, kommunernas utgifter för PA stiger snabbt när allt fler sparkas ut från FK och 9 av 10 får avslag på nyansökningar. I december 2017 deltog jag i möte med kommunens funktionshinderpolitiska råd. Ämnet för dagen var kommunens snabbt stigande kostnader för assistansen. En utveckling som det rådde politisk konsensus om är ohållbar på sikt.

Hur mycket har då utgifterna för PA stigit för min hemkommun? Har inte fått den exakta siffran totalt men i ett möte med några kommunpolitiker för några veckor sedan framkom följande.

Inte budgeterade utgifter för personlig assistans, d v s utgifter som inte ryms inom tilldelade medel uppgick 2017 till 46 miljoner kr. 2018 beräknas den bli 70 miljoner kr.

För att sätta dessa summor in i ett sammanhang måste vi tita på hur mycket pengar Socialnämnden har till förfogande. Hela Socialnämndens budget 2017 var 1351 miljoner kr. Av detta hade Funktionshinderomsorgen 802 miljoner kr. 2018 har funktionshinderomsorgen en budget på 856 miljoner kr men utgifterna beräknas bli hela 935 miljoner kr, ett underskott på 79 miljoner kr. Merparten av detta p.g.a. assistanskrisen. Underskottet för hela Socialnämnden är ännu större.

Källa: Ekonomisk statistik Socialförvaltningen Jönköpings kommun

Vi pratar mycket om att nettokostnaden för PA är mycket lägre än vad regeringen och hökar som Anna Dahlberg trummar ut gång på gång. Och det måste vi vid sidan av de mjuka värdena hela tiden trycka på. Samtidigt, 70 miljoner kr i ökade utgifter som det inte finns täckning för i budgeten och som staten inte kompenserar för är väldigt mycket pengar för en enskild kommun, det motsvarar drygt 8 % a funktionshinderomsorgens totala budget i Jönköpings kommun. Och ärligt talat – jag avundas sannerligen inte ordföranden i kommunens socialnämnd. När vi diskuterar den här problematiken som nästan alla kommuner brottas med tycker jag det är viktigt och inte bara se utgifterna för assistansen. Konsekvenserna sträcker sig långt, långt utanför assistansen, det drabbar i förlängningen alla som behöver hjälp från sin hemkommun.

När jag skriver det här tänker jag också på vad Niklas Altermark sa vid föreläsningen 25 april. Niklas jämförde med USA och maktförhållandena/relationerna där mellan den federala regeringen i Washington och delstaterna. Niklas Altermark är helt övertygad om att hade något liknande skett där, d v s att regeringen flyttar betydande utgifter från statlig nivå till delstatlig utan att kompensera delstaterna hade det blivit ett ramaskri. Visst protesterar kommunerna i Sverige med men något ”ramaskri” ser jag inte än i alla fall, varför?  Min egen teori är:

Om vi nu jämför med USA har det lika länge som landet existerat funnits en debatt och tidvis hård konflikt (var en bidragande orsak till inbördeskriget 1861-1865) hur mycket makt regeringen ska ha över delstaterna. Den finns också starka krafter i USA som har en mer eller mindre fientlig attityd till staten. I Sverige är tilltron till staten mycket större än i USA som i vårt land ses för en garant att alla samhällets funktioner fungerar. Med andra ord, det finns inte alls lika starka motsättningar mellan staten och de lägre delarna av förvaltningsapparaten. Alltså blir tröskeln för starka protester mot regeringen mycket högre.

Hur ska vi lösa det här? På kort sikt kan kommunerna höja skatten så klart men enbart det löser inte finansieringsproblemen på längre sikt som tornar upp sig när befolkningen blir allt äldre, robotar tar över allt fler arbetsuppgifter med mera. Håller vi oss enbart till assistansen måste staten som det så fint heter ta sitt ansvar” istället för att göra allt för att slippa betala notan för vår rätt till självbestämmande.

På sikt måste vi ha djupgående debatt hur vi ska skaka fram tillräckligt med pengar så det räcker till alla som behöver välfärdsstaten, vi med LSS insatser, övrig funktionshinderomsorg, sjukvård, ’äldrevård, skolan etcetera. Enligt Sveriges kommuner och landsting behövs investeringar på 60 miljarder kr bara fram till 2030 och det täcker endast det ökade behovet av äldreboenden. Inser självfallet att det är väldigt mycket pengar men är samtidigt övertygad om att det går att lösa framtida finansieringsproblem för alla behoven om bara viljan finns.