Tyvärr - svenska staten är inte alltid god och det är mycket svårt att utkräva ansvar

Varför har mänskligheten organiserat sina samhällen i stater/självständiga länder, närmare 200 i hela i världen? Det vanliga statsvetenskapliga svaret är att stater bildas när samhället blir så pass komplext att grundläggande samhällsfunktioner måste lösas gemensamt – vilket låter som en helt rimlig förklaring. Bara en stat har resurser att bygga och vägar och annan infrastruktur, organisera och finansiera olika myndigheter, sköta rättskipningen, bedriva krig mot andra stater eller mer konstruktivt bygga upp ett välfärdssamhälle som kommer alla till del.

Staten (här inkluderar jag för enkelhetens skull kommuner och landsting och dess motsvarigheter i andra länder) ska se till att mänsklighetens allt mer komplexa samhällen fungerar. För att det s.k. samhällskontraktet mellan staten och alla dess invånare ska fungera krävs en stor tillit mellan staten och vi som bor i det här fallet landet/staten Sverige. Enkelt uttryckt ju större tilliten är mellan landets invånare och statsmakten desto bättre mår ett samhälle. I Sverige och övriga nordiska länder är denna tillit historiskt sett varit mycket hög varför det inte är någon överraskning att de nordiska länderna alltid befinner sig i det översta toppskiktet när FN rankar hur väl världens stater/länder fungerar.

Att Invånarnas förtroende i nordens länder för att staten verkligen finns till för att göra livet så bra som möjligt för alla dess invånare är mycket högt visar sig bland annat i att vi svenskar har ett mycket högt förtroende för myndigheter och även internationellt sett ett högt förtroende för politiker. Detta gäller även funktionsrättsrörelsen vilket jag återkommer strax till. Betyder det att den svenska staten verkligen är god i alla lägen? Mitt svar är nej.

Det är en mycket kraftig överdrift om någon påstå att svenska staten är en ”bad guy”, En rakt igenom ond svensk stat hade aldrig någonsin infört demokrati med självklara fri och rättigheter, aldrig stiftat en LSS och LASS lag, aldrig skapat ett välfärdssamhälle, antagligen krigat mot andra länder o s v. Samtidigt kan man också säga att en 100 % god stat hade aldrig ställt kostnader för PA och flyktingar emot varandra, aldrig anlitat konsulter med ”affärsidén” att lära handläggare att hitta kryphål för att maximera antalet avslag, aldrig skrivit de ökända regleringsbreven till FK o s v. Alltså, även om vi vill tro det jobbar inte staten alltid för att maximera livskvalitén för alla invånare.

Vi svenskars starka tro på statsmakten är i grund botten mycket bra men i Sverige har det nog gått för långt när det gäller tilltron till den alltid snälla och omtänksamma staten. Inte minst inom funktionsrättsrörelsen är denna (eller var i alla fall) tro på den rakt igenom goda staten extremt hög. Det yttrar sig inte minst i hur reaktionerna länge var på nedskärningarna i assistansreformen och hela rättighetslagen LSS:

Hur kan det här ske? Vi har ju en rättighetslag, vi har en FN-konvention (CRPD), det är en självklarhet att i Sverige har alla människor samma värde osv. Och Socialdemokratin, hur de göra så här – partiet kämpar ju för de utsatta? Ska vi komma framåt och försöka råda bot på dagens missförhållanden måste vi nog alla inse att det är ingen självklarhet att den svenska staten alltid är god. 

Omvänt vore det helt förödande för hela samhället om det (som i USA) uppstår starka strömningar som ser staten som roten till allt som är dåligt. Alla som på olika sätt behöver stöd från samhället för att få ett bra liv är helt är ju faktiskt helt beroende av staten och de trygghetssystem som den finansierar och då funkar det inte för oss att se FK som ondskan personifierad, även om myndigheten självfallet förtjänar mycket kritik. Min poäng är som samhällsmedborgare är det nog  hälsosamt om vi inte tar för givet att staten i alla lägen är snäll – verkligheten visar något annat.

Idag urholkas rättigheterna i LSS i en förfärande takt. Ett stort problem idag för att skydda rättigheterna i LSS, CRPD och Regeringsformen och ställa ansvariga till svars är uppbyggnaden av den svenska statsförvaltningen som lite förenklat är organiserad efter principen om ”den alltid goda staten”. I de flesta demokratier finns det en författningsdomstol som ska skydda enskilda individer och minoriteter från statliga övergrepp. En sådan saknas i Sverige. Dels handlar det om att individuella rättigheter inte varit prioriterade i Sverige (LSS är ett undantag som en individbaserad lag) men jag tror också det beror på att man inte sett att det finns något behov av en Författningsdomstol – staten med alla dess myndigheter jobbar ju alltid för allas bästa.

Bristen på ministerstyre spelar också in, d v s att ministrar inte får lägga sig i myndigheternas dagliga verksamhet. Det har onekligen positiva effekter som att det kraftigt motverkar korruption (de nordiska länderna hör till världens allra minst korrupta). Baksidan av myntet är att det blir oerhört svårt att i vårt fall ställa ansvariga minister (Åsa Regnér), finansminister Magdalena Andersson och ytterst statsminister Stefan Löfven till svars för den destruktiva utvecklingen för PA och LSS. De kan alltid gömma sig bakom mantrat:

”Vi kommenterar inga enskilda fall, då ägnar vi oss åt ministerstyre”. Återigen bygger det svenska systemet på att myndigheterna, i det här fallet FK verkligen tillgodoser alla invånares behov. Om så verkligen var fallet behövs ju inget ministerstyre som tillrättavisar myndigheterna. Verkligheten är emellertid inte så enkel.

Jag har ingen snabb lösning på dessa problem för att verkligen säkra rättigheterna i LSS, 100 % trygghet går troligen aldrig att nå men mycket kan göras för att förbättra skyddet av de rättigheter som är inskrivna i LSS, Socialförsäkringsbalken och CRPD konventionen. En sak är i alla fall säkert det blir inga förbättringar för assistansreformen och LSS utan att vi trycker på. För att driva igenom förändringar och tyvärr – det räcker inte med att bara hänvisa till CRPD konventionen och att LSS är en rättighetslag.

I det korta perspektivet handlar det om att skriva om direktiven i LSS utredningen (återkommer om förslag på ändringar) och en del lagändringar, bland annat LSS § 9a (grundläggande behov). På sikt krävs, förutom en ändrad samhällsattityd till personer som behöver hjälp från staten och med den en villighet att ge stöd efter behov till personer som ”kostar pengar” -  troligen ett batteri med åtgärder. CRPD skrivs in i lagen, bättre kunskap i Förvaltningsdomstolarna, kraftigt ökade sanktioner mot kommuner som trotsar domslut och en författningsdomstol som enskilda och minoriteter kan vända sig till om de anser sig utsatta för övergrepp och/ eller att regeringen och myndigheterna bryter mot de lagar riksdagen stiftat.

Problemen med det delade huvudmannaskapet för assistansen har jag skrivit om tidigare och det finns anledning att återkomma.