15 augusti skrev Åsa Regnér följande på sin Facebook
sida:
I vårt land finns det många anhöriga
som lägger stora delar av sin tid på att vårda sina nära och kära. Alla gör det
av omsorg, men samtidigt tvingas alldeles för många till anhörigvård när
samhällets insatser inte räcker till.
Det här vill jag och regeringen
ändra på. Bland annat har vi satsat två miljarder till personal inom
äldreomsorgen och till investeringsmedel för att bygga äldreboenden.
Ingen som tycker att det är viktigt att värna
välfärdsstaten kan väl kritisera regeringen för att vilja förbättra
livsbetingelserna för anhöriga som tar hand om nära och kära på ålderns höst.
Tyvärr får man återigen konstatera att barn, äldre och jämställdhetsministerns
på ytan starka engagemang för välfärden och jämställdhet inte omfattar alla, i
synnerhet inte vår grupp och anhöriga till personer som behöver PA.
Allt fler familjer befinner sig nu i en desperat
situation efter att den personliga assistansen dragits in. Förra veckan sände
TV4 ett reportage om familjen Ekersjö och sonen Andreas som bland annat har autism
och utvecklingsstörning.Trots läkarintyg på att Andreas har mycket stort behov
av hjälp och stöd – dygnet runt har den statliga assistansersättningen dragits
in Mamma Annika och pappa Andreas måste nu lägga all energi och mer därtill för
att hjälpa Andreas vilket även gör att ett syskon också hamnar i kläm. Situationen är helt enkelt ohållbar för
familjen.
TV4 intervjuade RBU-s ordförande Maria Persdotter som
berättar om att RBU ständigt får berättelser från familjer som berättar samma historia
– assistansen dras in och tillvaron slås i spillror. Det är bra att Maria
Persdotter i intervjun berättar exakt hur behovsbedömningarna går till och att
föräldrar till barn med stora hjälpbehov måste vara så mycket mer än bara
föräldrar, t.ex. jurister som överklagar beslut på avslag på såväl PA som andra
LSS insatser och andra stöd.
Maria Persdotter är själv mamma till ett barn som är
beviljad personlig assistans och berättar om våndan när brevet från FK dyker
upp om beslut efter omprövning – man vågar knappt att öppna det. Bara det
faktum att Maria, liksom tusentals och åter tusentals assistansanvändare och
anhöriga ör livrädda för vad som står i brevet visar att assistansreformen
befinner sig i en mycket djup kris.
En del personer skulle kanske invända att barn med så
stora behov av hjälp och stöd som Andreas inte ”har någon nytta av personlig
assistans”, de kommer aldrig att kunna leva som andra med eller utan assistans.
Själv vänder jag mig bestämt mot de tankegångarna. Börjar vi resonera i banor
att vissa personer som Andreas ska få indragen assistans för att ”de inte har
nytta av assistansen” och istället bli
hänvisade till bara anhöriga eller någon form av vårdinstitution (Åsa Regnér
nämner att Landstingen – d v s sjukvården måste ta ett delansvar) är vi ute på
riktigt hal is, det hör inte hemma i ett land som på papperet har så höga
ambitioner vad gäller funktionsrättspolitiken.
Tanken med den personliga assistansen är både att Andreas
ska få ett värdigt liv och att föräldrarna och ska kunna vara föräldrar och
inte ett allt i allo som ser till att barnets behov tillgodoses 24 timmar per
dygn, året runt. Att frånta familjerna assistansen fråntar helt enkelt deras möjligheter
att vara bra föräldrar och det måste komma fram mycket tydligare i debatten.
Mycket av uppmärksamheten har senaste tiden riktats
mot drabbade barnfamiljer och RBU gör ett jättejobb för att belysa vad som
händer med assistansen i deras primära målgrupp, barn och ungdomar. Det ökade
anhörigansvaret drabbar emellertid även familjer med anhöriga som nått
vuxenålder och behöver PA. Det får inte glömmas bort. Det är lika allvarligt om
låt oss säga 30 årige Anders med stora hjälpbehov måste flytta hem till sina
föräldrar p.g.a. indragen PA.
Med hänvisning till det Åsa Regnér skriver själv:
Varför ska anhöriga till personer med behov av
personlig assistans behöva dra ett allt tyngre själva?
Nedan är en
länk till reportaget som är ett måste se för alla som kämpar för rätten till
personlig assistans och LSS bevarande.
Reportaget i TV4 (reklaminslag först)
* Bengt Elmén är en stor profil i Independent Living
rörelsen och intervjuar regelbundet personer som på något sätt har anknytning
till funktionsrättsrörelsen i Sverige. I den senaste intervjun var det Lars
Ohly, ordförande i Funktionsrätt Sverige som fick svara på frågor.
Den centrala frågeställningen var hur kan
Socialdemokraterna som alltid sagt sig kämpa mot orättvisor i samhället vara så
fientliga mot assistansreformen, hur har de hamnat så fel? Lars Ohly tror att
regeringens politik bottnar i en mycket dålig kunskap om hur livsvillkoren ser
ut för oss. Och det ligger säkert mycket i det. Han tror också att Magdalena
Andersson har en mycket stark ställning i regeringen, ännu starkare än vad finansministrar
( i praktiken nummer 2 i rangordning efter statsministern) brukar ha.
Detta leder i sin tur till att den ekonomiska
politiken blir helt inriktad på att hålla budgeten. En utgiftsökning inom
äldreomsorg, försvar, infrastruktur eller något annat måste betalas av
utgiftsminskningar på något annat område, t.ex. personlig assistans. Alla som
följer den här bloggen vet att jag själv anser att det är Magdalena Andersson
som är den drivande kraften med Åsa Regnér och FK som ”verkställare” ,av kravet
från finansdepartementet – kostnaden för rätt till personlig assistans ska ner,
punkt!
När vi talar om påstådda ”astronomiska kostnader”, att
vi har ”inte råd” med personlig assistans påpekar Lars Ohly också att Sverige
som land är faktiskt mycket rikare nu än när reformen infördes 1994. PA kostar
en del, ja men det måste den få göra i ett land som är ett av världens rikaste
med höga ambitioner med välfärden. Nedan länk till intervjun:
* FUB-s Harald Strand undrar varför
det inte finns någon debatt/vilja hos politikerna om hur de ekonomiska villkoren
för personer med LSS insatser (som är kraftigt överrepresenterade bland fattiga
i Sverige) ska få bättre ekonomi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar