18 september är det dags för omprövning av rätten till full delaktighet i samhället

I början av augusti kom så brevet från Försäkringskassan som jag trodde skulle komma redan i början av maj men som alltså dröjde till början av augusti. Nu är det dags för tvåårsomprövningen av rätten till assistansersättning. En mer passande benämning är kanske omprövning av rätten till full delaktighet i samhället och fullvärdigt medborgarskap. För det är just det omprövningen handlar om, ska jag även i fortsättningen kunna leva som andra utan stora funktionsvariationer och kunna göra allt det som andra tar för självklart?  Mina hjälpbehov gör att jag behöver personlig assistans dygnet runt så även mindre sänkning i antalet beviljade timmar får mycket stora konsekvenser.

Ja, jag vet att tvåårsomprövningarna är inskrivna i lagtexten, närmare bestämt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som ersatt LASS. Det går verkligen att ifrågasätta varför vi ska omprövas vartannat år när behoven inte minskar. Tidigare var emellertid det som kallades omprövningar egentligen bara avstämningar av läget. Ett telefonsamtal, genomgång av läget. Det är oförändrat. OK – då kör vi vidare på det gamla beslutet, klart. Går det till på det sättet är det inga problem för mig i alla fall.

Det är alltså inte tvåårsomprövningarna sig i lagtexten jag är så kritisk emot. Det är sättet de utförs på och det faktum att vi allesammans riskerar att helt eller delvis förlora hjälpen utan att hjälpbehovet ändras. Vintern 2014/15 meddelade FK att behovsbedömningarna skulle förenklas för personer som var ”inne i systemet”. Det verkar vara helt bortglömt nu när personer som haft assistans i många, många år förlorar den nödvändiga hjälpen utan att hjälpbehoven ändras ett dugg.

För egen del var omprövningen 2015 mycket enklare än jag befarat, FK stod för det de sagt. Det påminde mer om den ”gamla goda tiden” när det bara var avstämningar av läget. Så blir knappast fallet nu. FK har avsatt två timmar för omprövningen. Därmed räknar jag med att man tvingas att ännu en gång få sitt liv kartlagt ner i minsta detalj. Alltså en upprepning av det jag kallar ”helvetesundersökningen” 2013. Ännu en gång ger sig staten via FK sig själv makten att vända ut och in på mitt liv och andra i samma situation utan journalister på riksnivå på allvar ifrågasätter tillvägagångssättet (Aftonbladets Eva Franchell enda undantaget). Funktionsmaktordningen gör sig gällande här i högsta grad. Hur förnedrande det än (troligen) kommer att bli har jag inget val,  tillsammans med alla andra i samma situation måste man gå igenom förnedringen.

Försäkringskassan kommer att presenteras av två personer, inte en som man varit van vid. Min första tanke var att den ena personen är en handläggare som håller på att läras upp/lära sig att ge så mycket avslag som möjligt. Efter att ha pratat med vänner som gått igenom omprövningen siste året har ändå oron för den ojämna maktbalansen minskat. Person nummer 2-s roll är tydligen att i huvudsak bara anteckna. Anhöriga kommer att vara med så jag är inte ensam. På den positiva sidan ska sägas att trots den oro som finns så tror jag ändå att det i slutändan kommer att gå bra, jag kommer att få behålla de timmar jag har.

Jag anser att vi har all rätt i världen att rikta svidande kritik mot hur systemet för omprövningar ser ut. Samtidigt måste vi även komma med egna förslag hur det ska gå till istället och där finns det en del att göra från vår sida tycker jag. I en drömvärld slopas tvåårsomprövningarna helt för personer där det finns intyg på att hjälpbehoven är livslånga. Det känns emellertid inte som en realistisk målsättning. Min målsättning är första hand att gå tillbaka till hur läget var innan försämringarna inleddes på allvar 2007-2009. Finns det underlag på att hjälpbehovet är livslångt så ska omprövningen vara en ren formalitet, ingen av oss ska behöva oroa sig för att vi inte får den hjälp vi har rätt till enligt lagen. Det borde gå att skriva in i Socialförsäkringsbalken att finns intyg på att funktionsvariationen och behovet av hjälp är livslångt gäller beslutet om rätten till personlig assistans livet ut.

 Det nuvarande systemet där människor på ett godtyckligt sätt förlorarar sin assistans och även andra LSS insatser) bryter mot mycket, inte minst kontinuitetsprincipen i LSS som är tydlig med att insatserna ska vara varaktiga, att vi ska känna oss säkra och trygga i att vi får den hjälp som vi behöver. I LSS § 7, 2 st. formuleras det så här:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

* Desirée Pethrus har enligt regeringen själv begärt att få lämna uppdraget som LSS utredare och ersätts nu av Gunilla Malmborg från socialdepartementet. Återstår och se vad det betyder för utredningen framöver. Visserligen spekulativt men själv har jag en känsla av att avhoppet delvis beror på att Desirée Pethrus enligt regeringen inte fullt ut ställer sig bakom de hårdhänta besparingsdirektiven. Den känslan grundar jag på att partikollegan Emma Henriksson är mycket aktiv motståndare till regeringens politik.

Min grundinställning är att inte förvänta sig för mycket. Då blir man inte överraskad i negativ riktning i alla fall...

Pressmeddelande från regeringen