Nora Eklöv har fortfarande inte fått tillbaka sin personliga assistans

"Det har skapats ett autonomt regelverk kring LSS som styr besluten. Lagen följs inte längre"

Nora Eklöv

Nora Eklöv är aktiv i förbundet Unga rörelsehindrade och hör till de personer som drabbats mycket hårt av den hårdare tillämpningen av assistansreformen.

För att sammanfatta det som hänt. Nora bodde tidigare på Öland och hade personlig assistans beviljad via Mörbylånga kommun. Förra året blev Nora erbjuden ett jobb som generalsekreterare i Unga Rörelsehindrade vilket innebar att en flytt till Stockholm var nödvändig. Det betydde emellertid också att Nora måste ansöka om assistans från Stockholms kommun. Under tiden som ansökan behandlades gällde beslutet från Mörbylånga kommun. Nora har stora hjälpbehov så att även Stockholms kommun skulle bevilja PA borde ha varit en formalitet. Så blev inte fallet. Nora fick ingen assistans från kommunen. Avslaget tvingade Nora att flytta tillbaka till föräldrahemmet. Ambitionen är fortfarande att via överklagande få rätt till PA och hon är fortfarande skriven i Stockholm men det gör också att Nora inte kan få assistans från Mörbylånga kommun. I en intervju säger Nora följande:

Just nu jobbar jag på distans, men det är inte hållbart i längden. Jag kommer att lämna in en ny ansökan och har bett stadsdelsförvaltningen om ett möte för att diskutera möjligheten till andra insatser, som hemtjänst och ledsagning, för att kunna pussla ihop vardagen under tiden.

Nora berättar vidare om sina åsikter om hur LSS tillämpas numera:

Regeringen sänder ut signaler att kostnaderna ska ner. Kommunerna och Försäkringskassan hittar kryphål för att spara pengar. Därtill har det skapats ett autonomt regelverk som baserar sig på kammarrättsdomar och prejudicerande domar i Högsta förvaltningsdomstolen. Lagen följs inte längre.

Nora blev erbjuden ett kanonjobb men nekades den möjligheten på grund av att Stockholms kommun gjorde en annan bedömning av hennes hjälpbehov än hemkommunen. Så ska det inte få gå till i ett land som har stiftat en lag som säger att personer med stora funktionsvariationer ska kunna leva som andra. Noras hjälpbehov har ju inte minskat. Antagligen har hjälpbehoven istället ökat för att Nora Eklöv ska kunna sköta jobbet som generalsekreterare, Stockholms kommun drar istället bort mattan.

Hur är det då möjligt att två kommuner kan komma till så olika slutsatser? Stockholms kommun ger det här nonchalanta och kyliga svaret.

"Generellt sett kan sägas att en kommun inte är bunden av en bedömning som gjorts tidigare av en annan kommun. Punkt."

Själv säger jag att situationen som Nora Eklöv befinner sig i är en konsekvens av den allt hårdare tillämpningen från kommunerna och det kommunala självstyret. Det sistnämnda är en grundförutsättning för att två kommuner gör olika bedömningar av samma persons hjälpbehov. På en punkt har Stockholms kommun rätt, det står ingenstans uttryckligen i lagen att olika kommuner ska fatta samma beslut. Samtidigt kom LSS till för att skydda oss från det godtycke som följer om det kommunala självstyret ska vara överordnat LSS, därför är LSS en rättighetslag. Därmed bryter, enligt mig Stockholms kommun mot ett grundfundament i LSS – rätten till hjälp ska vara likvärdigt var man en bor i landet.

Intervju med Nora Eklöv 

Parallellt med statens LSS utredning har ju Handikappförbunden (snart Funktionsrätt Sverige) startat en parallell LSS utredning. En viktig fråga som utredningen fokuserat på hittills är huvudmannaskapet för assistansen i framtiden. Ska det nuvarande systemet med delat ansvar på stat och kommun behållas eller slopas? Ska staten ta över som ensam huvudman eller ska kommunerna sköta det eller ska hela LSS förstatligas? Handikappförbunden vill i dagsläget inte ta slutgiltig ställning. I dagsläget anser Handikappförbunden att frågan behöver utredas ytterligare. Jag utgår ändå ifrån att utredningen inte tar ställning för ett kommunalt huvudmannaskap.

 

Det finns många skäl till att jag säger blankt nej till kommunalisering. Egentligen räcker det med ovannämnda kommentar om Noras situation som argument för att kommunerna är helt olämpliga som ensam huvudman för personlig assistans. Bortsett från Noras och många, många andra i samma situation finns också en statlig utredning från Socialstyrelsen som visade en totalt sett stor försämring för de som förlorar statlig assistansersättning och får assistans från hemkommunen. En del får behålla samma antal timmar som tidigare men i genomsnitt minskar antalet beviljade timmar med hela 25 %. 

Vad konsekvenserna blir visade STIL i sin Rapport 2014 Innan levde jag – nu existerar jag.

Det var sannerligen ingen munter läsning. Av de personer som STIL hade intervjuat hade flera personer fått flytta hem, andra hade tvingats säga upp sig från sina jobb och i något fall arbetade en assistent ideellt. Detta var/är inte tanken med vår rättighetslag, den ska motverka detta. Menar staten och kommunerna minsta allvar med att arbetslösheten i vår grupp måste sjunka markant kan man inte behandla assistansreformen som en kostnadsbörda för samhället. Nora och många andra i samma situation måste kunna vara helt säkra på att de får den assistans som behövs för att kunna jobba.