Jag börjar känna oro inför nästa omprövning

Jag har haft varit beviljad personlig assistans ända sedan LSS lagen trädde i kraft 1994. Mitt hjälpbehov är lika omfattande nu som det var 1994. Egentligen större då jag numer bor i egen lya. Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska behovet av PA omprövas vartannat år. Till att börja med vad finns det att ompröva? Det finns en mycket gedigen samling läkarintyg där det klart och tydligt framgår att Thomas Juneborg, född 1976 har en CP skada, epilepsi, kommer att vara rullstolsburen livet ut med mycket omfattande behov av stöd och hjälp.

OK, jag hade inte klagat om omprövningarna varit den formalitet det var en gång i tiden. Ett telefonsamtal, kolla av läget, kör vidare på gällande beslut, klart. Tiderna har emellertid ändrats. Ett av de första blogginläggen jag skrev handlade om vad jag kallar helvetesundersökningen när staten 2013 vände ut och in på mitt liv. Allt kändes som att enda syftet var att jag skulle komma under 20 timmar/vecka i grundläggande behov så att staten slapp betala ut assistansersättning. I slutändan hamnade jag en bra bit över 20 timmar och jag fick behålla och har fortfarande all assistans jag behöver för att leva ett självständigt liv.

I slutet av maj 2015 var den förra omprövningen. FK hade ju flaggat för ”lättare omprövningar för personer som redan var inne i systemet” men viss oro fanns ändå. I slutändan var omprövningen mycket enklare än 2013 och det var aldrig någon diskussion att FK skulle minska antalet beviljade timmar. Hålls tvåårsintervallet är det dags för nästa omprövning om några månader. D v s återigen ska staten granska om jag har rätt till alla assistanstimmar jag behöver, d v s staten ska bestämma om jag har rätt till full delaktighet i samhället och kunna leva som andra.

Med tanke på hur bra det gick förra gången, finns det verkligen anledning till oro? Att de drar in assistansen helt är jag inte orolig för men redan synnerligen modesta indragningar skulle bli förödande och det är där oron ligger och jag tycker det tyvärr finns fog för den. Regeringen har gett order till FK att antalet beviljade timmar ska sänkas, 2016 förlorade över 400 personer statlig assistansersättning. 

I princip varje vecka berättar tidningarna om upprörande fall där personer med stora hjälpbehov förlorat sin personliga assistans. I min närhet har en kompis nyligen genomgått en omprövning där beslutet blev en stor minskning i antalet beviljade timmar. Personen i fråga har samma hjälpbehov som undertecknad. En annan person väntar också på omprövning och är liksom jag själv orolig för att antalet beviljade timmar ska minska. Ännu en kompis berättade att han håller på att bli psykiskt och fysiskt knäckt av alla kommunala omprövningar.

Så ja, tyvärr tycker jag det finns fog för oron. Och då blir nästa fråga. Vad har vi fått eller håller på att få för samhälle där jag själv och tusentals andra är oroliga för att helt eller delvis förlora vår möjlighet att kunna leva som andra? Detta i ett land som faktiskt har stiftat en lag som uttryckligen säger att vi har rätt till fullt självbestämmande. Jag kommer att återkomma hur det gick med omprövningen. Som dessutom är ett av världens rikaste länder och ratificerat en FN konvention som säger att rätten till personlig assistans är en mänsklig rättighet.

* Massmedia rapporteras det om det påstått utbredda fusket i assistansbranschen och kanske även terrorister som utnyttjat vår frihetsreform. Expressen är allra värst i det avseendet med sin mycket hätska attityd mot framförallt personlig assistans.

 Jag tar definitivt avstånd från de kriminella individer som ändå finns och som skor sig på vår assistansreform och den kriminaliteten ska bort. Men vem ska ta i u med de djupt odemokratiska metoder som svenska staten, domstolarna och kommunerna själva använder? Som med juridiskt ”finlir” letar efter kryphål och diffusa ursäkter för att beröva hundratals och åter hundratals (säkert åtskilliga tusental om man inkluderar samtliga LSS insatser) människor möjligheten att leva som andra utan att hjälpbehoven ändrats. Som anlitar jurister med den motbjudande affärsidén att lära handläggare maximera antalet avslag?

 Samma politiker som säger sig värna lagstiftningen ignorerar också den normala demokratiska beslutsgången när en lag ska ändras, nämligen att ändring med påföljande tillämpning sker igenom ett beslut i riksdagen. För lagtexten i LSS har inte ändrats, bara tillämpningen. Och tillämpningen av LSS, såväl assistansen som andra insatser har ändrats så mycket att är mycket lite kvar av de intentioner Bengt Westerberg hade när lagen trädde i kraft. Vart ska vi vända oss för att ställa regeringen till svars?

Svaret blir att möjligheterna är begränsade. Det finns ingen författningsdomstol att vända sig till och ansvarig minister hänvisar bara till att ”kommenterar inte enskilda ärenden” när Åsa Regnér konfronteras med missförhållande eftersom det skulle vara ministerstyre. Det faktum att försämringarna sker utan lagändringar försvårar ytterligare plus att de är djupt odemokratiska. Det vi kan göra är att driva fall i domstolen så långt som möjligt och hoppas på att riktiga tolkningar av lagen segrar där. Läste nyligen att ett fall som handlar om egenvård nått Högsta Förvaltningsdomstolen, domslutet där är oerhört viktigt. För att verkligen säkra LSS framtid på sikt vidhåller jag att skriva in CRPD som svensk lag är en av många nödvändiga gärder.

Frågan om egenvård hamnar hos HFD 

* Anmärkning från förra inlägget. Vad gäller rapporterna om kriminella individer som använt assistanspengar för att kriga med IS/ Deash grunder sig uppgifterna på en rapport från finansinspektionen och det handlar om ett fåtal personer vilket visserligen är illa nog om det är sant. I dagsläget är emellertid ingen person dömd för att finansierat terrorresor med assistanspengar och Försäkringskassan förnekar kännedom.