"Vi har tagit ett kliv 40 år tillbaka med nya tillämpningen av LSS"
Pelle Kölhed - Handikappförbunden
När den svenska välfärdsstaten snabbt byggdes ut under
efterkrigstiden var ambitionen att samhället via olika sociala insatser skulle
jämna ut levnadsstandarden så att alla kunde ta del av Sveriges snabbt växande
välstånd. Svenskarna fick betald semester, kortare arbetstid, diverse olika
socialförsäkringar, nästan gratis sjukvård, gratis utbildning o s v. För
personer med funktionsvariationer släpade emellertid utvecklingen efter men
under 70 och 80-talen gick utvecklingen ända framåt rejält. En positiv trend
som kulminerade med att LSS infördes som rättighetslag med PA som en av 10
olika insatser 1994. 2001 togs också den förhatliga 65 årsgränsen bort – fram
till dess kunde man bara få personlig assistans fram till 65 årsdagen, sen var
det gruppboende och hemtjänst som gällde.
Efter det har utvecklingen emellertid gått bakåt för
vår del. Det har hänt en del på tillgänglighetsfronten men totalt sett har
utvecklingen varit negativ. Och än värre den nedåtgående spiralen snurrar allt
snabbare. Det gäller visserligen hela välfärden. men LSS är ett område
där det verkligen blir tydligt att ambitionerna har sänkts. En gång i tiden
fanns ett stort politiskt stöd för att vi har rätt till självbestämmande och
goda levnadsvillkor, numer handlar debatten bara om att vår rättighetslag
kostar för mycket och det fuskas till höger och vänster. Det finns numer bara
två partier i riksdagen som jag tycker stödjer assistansreformen och LSS
helhjärtat – det är Liberalerna och Vänsterpartier. Övriga partier ägnar sig mest
åt floskler och värst av alla (bortsett från SD) är det stora statsbärande
partiet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som driver den mest fientliga
politiken mot oss en regering gjort i modern tid. (Socialdemokratin på lokal
nivå är inställningen generellt positiv).
Att utveckla, inte avveckla välfärden handlar om vilja
och ambition och det är tyvärr en bristvara. Varför har det blivit så senaste
10-20 åren? Ibland talas det om att ”pengarna är slut. Ja, när man ständigt
läser om kris i skolan, sjukvården, äldreomsorgen, polisen, socialtjänsten
besparingar i LSS mm kan man ju tro det. Stämmer det? Tittar man på de
vedertagna definitionerna om ett lands ekonomiska och materiella välstånd är vi
ett mycket rikt land. Faktum är att Sverige aldrig varit så rikt som nu,
aldrig har den totala kakan varit större. Ändå är det ”kris” överallt. Hur
kan det komma sig, är krisen möjligen ”konstruerad” av krafter som inte ser välfärdsstaten
som högprioriterat varav många av dessa vill se oss förpassade till
institutioner igen?
Någonstans under 1980-talet började ambitionsnivån med
välfärden att sjunka generellt. Orsakerna hinner jag inte analysera här men hur
som helst började politikerna prata mer om kostnader och besparingar, Under den
här tiden fick socialdemokratins ledning stundtals mycket hård kritik från LO
som ansåg att regeringen bedrev ”högerpolitik”. Konflikterna i arbetar rörelsen
blev i media kända som ”Rosornas krig”.
På 1990-talet kom den stora ekonomiska krisen med
mycket stora besparingar i välfärden. Att vi fick en rättighetslag mitt i den
krisen är egentligen ett mirakel. Det blev ändå möjligt tack vare ett starkt opinionstryck
från funktionsrättsrörelsen och politiker som såg det som viktigt att förbättra
våra livsvillkor. Bengt Westerberg m.fl. ville verkligen något, i ska inte
glömma bort Socialdemokraten Bengt Lindkvist heller. Det gick alltså trots att
ekonomin var allt annat än bra.
Den viljan är så gott som bortblåst nu. Vi blir rikare och rikare som land ändå
anses vi ha råd med mindre och mindre välfärd. I retoriken skiljer det på
riksnivå – åtminstone från socialdemokratins sida rätt mycket i ambitionsnivån
mellan sossar och Allianspartierna. I faktisk politik är skillnaden
försumbar, båda parter tycks, trots att både vänster och högerblocket
hävdar motsatsen ha accepterat att vi måste sänka ambitionsnivån för välfärden.
Och för vår del? Tja ingen säger det rakt ut så klart men det lyser igenom
mycket tydligt att regeringen bland annat vill att anhöriga ska ta ett större
ansvar ideellt och troligen, åtminstone på sikt kommunalisera
assistansreformen. Rakt emot allt det som LSS står för och rakt emot de vackra
artiklarna i CRPD konventionen som Sverige ratificerat.
Vad jag efterfrågar är ett perspektivskifte där det är en självklarhet att assistansen, LSS
och annan välfärd måste få kosta mycket pengar. Alla seriösa partier säger
sig ha höga ambitioner med välfärden, inklusive funktionsrättspolitiken men om
det ska vara trovärdigt håller det inte och ständigt tjata om att vi kostar för
mycket pengar, det går helt enkelt inte ihop.
För att ha ”modet” att göra nödvändiga satsningar, för
att den viljan ska infinna sig krävs en stor attitydförändring där det återigen
blir en självklarhet att personer som behöver hjälp från samhället också ska få
det efter behov. Eftersom jag inte vill ta en enda krona från sjukvården, skola
äldreomsorg för att överföra till PA och övrig LSS (allt är lika viktigt) kommer
troligen skattehöjningar att behövas i framtiden och framförallt ett
omstrukturerat skattesystem när robotarna tar över mer och mer arbetsgifter.
Det slösas också mycket med de skattepengar staten får in, ta bara tunneln
under Hallandsåsen och flera hundra miljoner kr som slösats bort på misslyckade
hemsidor. Eller på lokal nivå min hemkommun som vill satsa drygt en halvmiljard
kr (budgeterat) på en ny fotbollsarena till Jönköping-Södra trots att det är
uppenbart att kommunen egentligen inte har råd.
Det finns också ofattbart stora belopp undanstoppade
obeskattade i olika skatteparadis runt om i världen. Enligt en artikel i
Expressen har enbart svenskar (lågt räknat) placerat 500 miljarder kr
obeskattat i utlandet. Även en måttfull skatt på dessa pengar skulle innebära
ett enormt tillskott till statskassan och ge massor med miljarder att satsa på
funkisar, skola, sjukvård. Men då krävs vilja från både den svenska regeringen
och kollegorna runt om i världen att faktiskt komma åt dessa pengar.
Angående vikten att beskatta alla pengarna i
skatteparadisen säger skatteexperten Torsten Fensby i Expressen:
–
Kapital som i allt större omfattning flyttas från den normala beskattade
sektorn till den oreglerade obeskattade offshore-sektorn. Det är matematiskt
oundvikligt att vi går mot en ny finanskris, en mycket värre finanskris än den
föregående, om vi inte får stopp på det här skenande tåget
Vad en ny finanskris skulle betyda för oss vågar jag knappt
tänka på…
Pengarna är alltså inte slut däremot går viljan på
tomgång när det gäller att ge nödvändigt stöd till de som behöver samhällets
stöd mest. Istället för att sjösätta utredningar vars främste syfte är att
föreslå besparingar på vår grupp borde regeringen istället lansera en låt oss
kalla det ”framtidskommission” som ska leverera förslag på hur välfärden ska
finansieras i framtiden så att pengarna räcker till alla och hur skattesystemet
ska bli så effektivt som möjligt. I denna ”kommission ska det finnas
representanter från alla de grupper som i stor utsträckning är beroende av
välfärdsstaten – funktionsrättsrörelsen, långtidssjuka. pensionärer,
barnfamiljer, ensamstående föräldrar etcetera.
Jag eftersträvar definitivt
inte en kommunistisk planekonomi och inte ett kommunalt monopol på utförande av
personlig assistans. Den samhällsmodellen har där den tillämpats
sannerligen inte levererat vare sig politisk frihet eller materiellt/ekonomiskt
välstånd till sina medborgare. Däremot vill jag ha ett samhälle där ingen
människa som behöver hjälp för att leva ett bra liv utpekas som en
kostnadsbörda. Dit verkar vi ha långt till 2017. Och vi kommer aldrig dit så
länge ”vi som kostar pengar” enbart ses som en belastning.
·
·
* STIL aktivister i Småland har spelat in
ett nytt avsnitt i vår podd. I det här avsnittet diskuterar undertecknad med en
god kompis om neddragningar i den personliga assistansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar