måndag 6 mars 2017

Det finns inga offensiva visioner längre när det gäller att förbättra livsvillkoren för de mest utsatta, tvärtom ska kostnaden ner



"Vi har tagit ett kliv 40 år tillbaka med nya tillämpningen av LSS"


Pelle Kölhed - Handikappförbunden

När den svenska välfärdsstaten snabbt byggdes ut under efterkrigstiden var ambitionen att samhället via olika sociala insatser skulle jämna ut levnadsstandarden så att alla kunde ta del av Sveriges snabbt växande välstånd. Svenskarna fick betald semester, kortare arbetstid, diverse olika socialförsäkringar, nästan gratis sjukvård, gratis utbildning o s v. För personer med funktionsvariationer släpade emellertid utvecklingen efter men under 70 och 80-talen gick utvecklingen ända framåt rejält. En positiv trend som kulminerade med att LSS infördes som rättighetslag med PA som en av 10 olika insatser 1994. 2001 togs också den förhatliga 65 årsgränsen bort – fram till dess kunde man bara få personlig assistans fram till 65 årsdagen, sen var det gruppboende och hemtjänst som gällde.


Efter det har utvecklingen emellertid gått bakåt för vår del. Det har hänt en del på tillgänglighetsfronten men totalt sett har utvecklingen varit negativ. Och än värre den nedåtgående spiralen snurrar allt snabbare. Det gäller visserligen hela välfärden. men LSS är ett område där det verkligen blir tydligt att ambitionerna har sänkts. En gång i tiden fanns ett stort politiskt stöd för att vi har rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor, numer handlar debatten bara om att vår rättighetslag kostar för mycket och det fuskas till höger och vänster. Det finns numer bara två partier i riksdagen som jag tycker stödjer assistansreformen och LSS helhjärtat – det är Liberalerna och Vänsterpartier. Övriga partier ägnar sig mest åt floskler och värst av alla (bortsett från SD) är det stora statsbärande partiet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som driver den mest fientliga politiken mot oss en regering gjort i modern tid. (Socialdemokratin på lokal nivå är inställningen generellt positiv).

Att utveckla, inte avveckla välfärden handlar om vilja och ambition och det är tyvärr en bristvara. Varför har det blivit så senaste 10-20 åren? Ibland talas det om att ”pengarna är slut. Ja, när man ständigt läser om kris i skolan, sjukvården, äldreomsorgen, polisen, socialtjänsten besparingar i LSS mm kan man ju tro det. Stämmer det? Tittar man på de vedertagna definitionerna om ett lands ekonomiska och materiella välstånd är vi ett mycket rikt land. Faktum är att Sverige aldrig varit så rikt som nu, aldrig har den totala kakan varit större. Ändå är det ”kris” överallt. Hur kan det komma sig, är krisen möjligen ”konstruerad” av krafter som inte ser välfärdsstaten som högprioriterat varav många av dessa vill se oss förpassade till institutioner igen?

Någonstans under 1980-talet började ambitionsnivån med välfärden att sjunka generellt. Orsakerna hinner jag inte analysera här men hur som helst började politikerna prata mer om kostnader och besparingar, Under den här tiden fick socialdemokratins ledning stundtals mycket hård kritik från LO som ansåg att regeringen bedrev ”högerpolitik”. Konflikterna i arbetar rörelsen blev i media kända som ”Rosornas krig”.

På 1990-talet kom den stora ekonomiska krisen med mycket stora besparingar i välfärden. Att vi fick en rättighetslag mitt i den krisen är egentligen ett mirakel. Det blev ändå möjligt tack vare ett starkt opinionstryck från funktionsrättsrörelsen och politiker som såg det som viktigt att förbättra våra livsvillkor. Bengt Westerberg m.fl. ville verkligen något, i ska inte glömma bort Socialdemokraten Bengt Lindkvist heller. Det gick alltså trots att ekonomin var allt annat än bra.

Den viljan är så gott som bortblåst nu. Vi blir rikare och rikare som land ändå anses vi ha råd med mindre och mindre välfärd. I retoriken skiljer det på riksnivå – åtminstone från socialdemokratins sida rätt mycket i ambitionsnivån mellan sossar och Allianspartierna. I faktisk politik är skillnaden försumbar, båda parter tycks, trots att både vänster och högerblocket hävdar motsatsen ha accepterat att vi måste sänka ambitionsnivån för välfärden. Och för vår del? Tja ingen säger det rakt ut så klart men det lyser igenom mycket tydligt att regeringen bland annat vill att anhöriga ska ta ett större ansvar ideellt och troligen, åtminstone på sikt kommunalisera assistansreformen. Rakt emot allt det som LSS står för och rakt emot de vackra artiklarna i CRPD konventionen som Sverige ratificerat.

Vad jag efterfrågar är ett perspektivskifte där det är en självklarhet att assistansen, LSS och annan välfärd måste få kosta mycket pengar. Alla seriösa partier säger sig ha höga ambitioner med välfärden, inklusive funktionsrättspolitiken men om det ska vara trovärdigt håller det inte och ständigt tjata om att vi kostar för mycket pengar, det går helt enkelt inte ihop.

För att ha ”modet” att göra nödvändiga satsningar, för att den viljan ska infinna sig krävs en stor attitydförändring där det återigen blir en självklarhet att personer som behöver hjälp från samhället också ska få det efter behov. Eftersom jag inte vill ta en enda krona från sjukvården, skola äldreomsorg för att överföra till PA och övrig LSS (allt är lika viktigt) kommer troligen skattehöjningar att behövas i framtiden och framförallt ett omstrukturerat skattesystem när robotarna tar över mer och mer arbetsgifter. Det slösas också mycket med de skattepengar staten får in, ta bara tunneln under Hallandsåsen och flera hundra miljoner kr som slösats bort på misslyckade hemsidor. Eller på lokal nivå min hemkommun som vill satsa drygt en halvmiljard kr (budgeterat) på en ny fotbollsarena till Jönköping-Södra trots att det är uppenbart att kommunen egentligen inte har råd.
Det finns också ofattbart stora belopp undanstoppade obeskattade i olika skatteparadis runt om i världen. Enligt en artikel i Expressen har enbart svenskar (lågt räknat) placerat 500 miljarder kr obeskattat i utlandet. Även en måttfull skatt på dessa pengar skulle innebära ett enormt tillskott till statskassan och ge massor med miljarder att satsa på funkisar, skola, sjukvård. Men då krävs vilja från både den svenska regeringen och kollegorna runt om i världen att faktiskt komma åt dessa pengar. 

Angående vikten att beskatta alla pengarna i skatteparadisen säger skatteexperten Torsten Fensby i Expressen:

– Kapital som i allt större omfattning flyttas från den normala beskattade sektorn till den oreglerade obeskattade offshore-sektorn. Det är matematiskt oundvikligt att vi går mot en ny finanskris, en mycket värre finanskris än den föregående, om vi inte får stopp på det här skenande tåget

Vad en ny finanskris skulle betyda för oss vågar jag knappt tänka på…

Pengarna är alltså inte slut däremot går viljan på tomgång när det gäller att ge nödvändigt stöd till de som behöver samhällets stöd mest. Istället för att sjösätta utredningar vars främste syfte är att föreslå besparingar på vår grupp borde regeringen istället lansera en låt oss kalla det ”framtidskommission” som ska leverera förslag på hur välfärden ska finansieras i framtiden så att pengarna räcker till alla och hur skattesystemet ska bli så effektivt som möjligt. I denna ”kommission ska det finnas representanter från alla de grupper som i stor utsträckning är beroende av välfärdsstaten – funktionsrättsrörelsen, långtidssjuka. pensionärer, barnfamiljer, ensamstående föräldrar etcetera.

Jag eftersträvar definitivt inte en kommunistisk planekonomi och inte ett kommunalt monopol på utförande av personlig assistans. Den samhällsmodellen har där den tillämpats sannerligen inte levererat vare sig politisk frihet eller materiellt/ekonomiskt välstånd till sina medborgare. Däremot vill jag ha ett samhälle där ingen människa som behöver hjälp för att leva ett bra liv utpekas som en kostnadsbörda. Dit verkar vi ha långt till 2017. Och vi kommer aldrig dit så länge ”vi som kostar pengar” enbart ses som en belastning.


·          






·         * STIL aktivister i Småland har spelat in ett nytt avsnitt i vår podd. I det här avsnittet diskuterar undertecknad med en god kompis om neddragningar i den personliga assistansen.




 


 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar