Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, ofta enbart benämnd
FN-s handikappkonvention räknar upp en rad rättigheter för personer med
funktionsnedsättningar, bland dessa kan nämnas rätten till:
· Jämlikhet
och icke diskriminering
· Liv
· Ett
tillgängligt samhälle
· Likhet
inför lagen
· Skydd
för den personliga integriteten
· Personlig
säkerhet
· Medborgarskap
utan inskränkningar
· Respekt
för privatlivet
Rätten till personlig assistans regleras i artikel 19
där man bland annat talar om vår rätt att leva självständigt och delta i
samhället. För att uppnå detta ska personer med stora funktionsnedsättningar ha
rätt till personlig assistans för att förhindra isolering. Vi har också rätt
att bosätta oss var vi vill och ska inte tvingas in i boendeformer mot vår
vilja.
Denna konvention har Sveriges regering och riksdag
skrivit under och ratificerat, den trädde i kraft 2009. För att konventionen
inte bara ska bli en "papperstiger" genomför FN återkommande
undersökningar hur pass väl de stater som undertecknat konventionen lever upp
till sina åtaganden. I dagarna har vår regering fått svara på frågor hur man
"sköter sig".
Alla vi som är aktiva i handikapprörelsen vet att
man dagligen bryter mot vad konventionen föreskriver. När jag deltog i föreläsning
om konventionen i höstas var budskapet klart - vår regering skulle få stora
problem att ge tillfredsställande svar på många frågor. Det handlar bland annat
om att tillgängligheten måste förbättras, att personer som har svårt att föra
sin egen talan vid rättsprocesser inte får det stöd man har rätt till mm. När
det gäller LSS så skulle man få problem och förklara varför tillämpningen av
lagen inte överrensstämmer med lagtexten. Jag antar också att man kommer få problem
och förklara varför lagförslaget om att klassa icke tillgänglighet som
diskriminering har så många undantag.
Enligt Thomas Hammerberg, expert på frågor som rör
mänskliga rättigheter och som kommer att delta i LSS20 bryter Försäkringskassans
tillämpning av lagen mot FN-konventionen på en mycket central punkt, nämligen:
Urholkningen av lagen har skett p g a ändrad
rättspraxis, orsakad av s.k. prejudikat i högsta förvaltningsdomstolen. Hammarberg
menar emellertid att det direkt strider mot konventionens bestämmelser att ej försämra rättigheter genom ändrad rättspraxis, konventionens bestämmelser
står alltså över prejudikat i domstolarna. Så varje gång en person mister
sin personliga assistans eller annan LSS insats med hänvisning till
"ändrad rättspraxis" bryter man därmed mot konventionen. Angående
eventuella finansieringsproblem menar Hammarberg att det i så fall, enligt
konventionstexten måste upprättas en plan får att åtgärda detta.
Jag frågar bara - har ni någonsin hört någon som
klagar över "skenande kostnader" som samtidigt föreslår åtgärder hur
man ska skaka fram pengarna som behövs? Jag vet ingen i alla fall...
*Nu ska man inte vara så naiv och tro att allt flyter
perfekt bara för att det finns rättighetslagar och FN-konventioner. Men målet
måste ju ändå vara att sträva mot det målet. Nu går utvecklingen istället åt
det andra hållet. Ett steg på vägen att vända utvecklingen borde vara att
upphöja konventionen till svensk lag. Jonas Franksson, deltagare i LSS20 och
känd profil i handikapprörelsen har en intressant teori varför detta inte har
skett:
Jonas menar att rättigheter för den enskilde
individen inte har någon stark ställning i Sverige. I den svenska
välfärdsstaten har det istället handlat om att värna gruppers intressen och
behov. Jonas menar att vad som behövs är ett nytt tankesätt där rättigheter för
den enskilda människan "kopplas ihop" med välfärdsstatens grundtanke
- att staten har en skyldighet att ge alla sina invånare ett så bra liv
som möjligt.
* Avslutningsvis - hur mycket kommer media att
rapportera om vad FN-s utfrågning kom fram till? Förmodligen ingenting. Och det
visar vilket oerhört jobb handikapprörelsen har för att sätta våra rättigheter
på agendan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar