Egna erfarenheter av tveksamma attityder mot funktionsnedsatta

Vi i handikapprörelsen kritiserar ofta samhället för allmänt taskiga attityder mot personer med funktionsnedsättningar. Visst är de så. Det handlar dels om diverse proffstyckare som anser att "vi kostar för mycket" men även myndigheter som på olika sätt försöker förneka oss de rättigheter vi egentligen har enligt lagen. Den stora  profilen Bengt Elmén håller också föreläsningar om hur funkisar skildras i media och det är generellt en bild som Bengt inte ger mycket för. Den präglas av mycket fördomar.

Vad diverse proffstyckare anser om LSS i allmänhet, personlig assistans i synnerhet och därmed även synen på personer med stora funktionsnedsättningar har jag skrivit om ett antal gånger vid det här laget. Det här blogginlägget ska istället fokusera på några egna upplevelser av hur statliga och kommunala myndigheter, visserligen outtalat sett ner på mig.

Till att börja med ska sägas att jag alltid gått i samma skolor som "friska barn" och jag har aldrig bliv mobbad. OK, några gånger fick man väl höra kommentarer som "jävla CP barn" men det var försumbart. Jag hade många kompisar när jag gick i skolan, några umgås jag fortfarande med. Däremot var det verkligen si och så med inställningen från det allmänna på min skolgång.

Lågstadietiden minns jag inte så  mycket av. Problemen började när jag skulle börja högstadiet i slutet av 1980-talet. De skola som det var tänkt att jag skulle gå på var dåligt anpassad  för rullstolsburna personer. Kommunen ville givetvis lösa det med att jag skulle gå i en annan skola, bättre tillgänglig. Men varför skulle jag tvingas att byta skola där mina kompisar från låg och mellanstadietiden också skulle gå? Det allmänna hade faktiskt ett ansvar att anpassa skolorna för barn med rörelsehinder. Den som hade huvudansvaret för att skolgången skulle funka för rullstolsburna barn i Jönköpings län var en extremt improduktiv person från länsskolnämnden.

Med kommunen ointresserad, en likgiltig/ointresserad person från länsskolnämnden hände givetvis ingenting med anpassningen som handlade om några hissar och ramper. Till detta ska också sägas att denne person hade haft flera år på att förbereda min övergång till högstadiet så han kan ju inte ursäkta sig med att han "saknat tid"..

Till slut ställde mina föräldrar till ett riktigt storbråk med kommunen och först då hände saker och det gick snabbt. Annars hade det sannolikt inte hänt någonting. Den person som samhället gett huvudansvar för att skolgången skulle fungera för mig hade visat noll intresse för det han var hans arbetsuppgift. Och därmed också visat en oerhörd nonchalans för de rättigheter som alla barn i Sverige hade, även de med funktionsnedsättningar.

Så närmade sig tiden för att börja plugga på gymnasiet och då var det dags för "kompisen" från länsskolnämnden att träda in i handlingen igen. Jag gick ut grundskolan med ett snittbetyg på ungefär 4,0 så jag hörde knappast till "soporna" i klassen. Men tyckte uppenbarligen inte att jag "platsade" på en kommunal gymnasieskola, något både jag och mina föräldrar ansåg var självklart. Istället propsade han gång på gång  att jag skulle gå på riksgymnasiet i Angered. Visst ska han informera om att möjligheten finns men säger man nej, ja då ska han hålla tyst och se till att det funkar i den kommunala gymnasieskolan. 

Jag vill inte på något sätt nedvärdera de personer som vill gå på något av landets riksgymnasier för funktionsnedsatta - det funkar säkert utmärkt för dem som väljer det. Men jag ville gå på en "vanlig" skola som jag alltid hade gjort och då ska man inte behöva finna sig i att utsättas för en övertalningskampanj för att gå på Angeredsgymnasiet. Visserligen outtalat men signalen som ansvarig person från länsskolnämnden sände ut var emellertid klar. Thomas visst har du klarat plugget bra men du hör ändå inte hemma i en "vanlig" skola. En lite "snällare tolkning" av agerandet är att om jag gick på Angeredskolan så blev det mindre jobb så man inte blev överansträngd... 

¨

Mina föräldrar är själfallet inte ensamma om att fått fightas för sitt handikappades barn rättigheter, det hör tyvärr till det normala för alla föräldrar med handikappade barn. Något som fortsäter i  vuxenåldern för alla funkisar och anhöriga. Att det är så beror givetvis ytterst på tveksamma attityder från de som sitter på pengarna och som inte är beredda att betala vad det kostar att uppfylla de höga ambitioner som finns i lagarna.

*Svensk handikapptidskrift (SHT) har publicerat en sammanfattning om FN-s utfrågning angående hur Sverige uppfyller Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Detta återkommer jag till i nästa blogginlägg.  Fram tills dess önskar jag alla en  GLAD PÅSK