Miniminivåer i EU:s sociala pelare får aldrig tillåtas hota svensk LSS-lagstiftning

I söndags var det val till EU-parlamentet. Levnadsvillkoren för personer med omfattande funktionsvariationer blir allt sämre i Europa, samtidigt blir de högerextrema krafterna allt starkare. Är Sverige fortfarande ett föregångsland i EU? Är EU:s sociala pelare bra eller dålig för oss? Utgångspunkten för vad som ska räknas som personlig assistans måste vara de kriterier som FN formulerat.

26 maj var det val till EU-parlamentet, ett val som inte brukar engagera svenska folket så mycket. Själv tycker jag det fanns två tunga skäl till att rösta:

1.     De högerextrema krafterna blir allt starkare i Europa vilket alltid är dåliga nyheter för minoriteter och demokratin.

2.     Våra rättigheter till självbestämmande ifrågasätts allt mer över hela Europa och nya institutioner byggs upp.

Inför valet hade Assistanskoll ställt ett antal frågor till riksdagspartierna hur de ser på frågor som rör våra rättigheter. Den första frågan löd:

Uppfattar du Sverige som ett föregångsland med lagstiftningen i LSS, där personlig assistans ingår? Om ja på vilket sätt?

Svaret varierade men de flesta partierna var överens om att Sverige fortfarande är ett föregångsland med rättighetslagen LSS. Själv säger jag både ja och nej. Vi är fortfarande ett föregångsland eftersom vi på papperet har en rättighetslag med höga ambitioner. Vissa brister finns, främst 65 årsgränsen för att kunna beviljas personlig assistans. Trots alla försämringar hos oss är det ändå mycket, mycket sämre i flertalet EU-länder.

Vi är däremot inget föregångsland när det gäller att förvalta rättighetslagstiftningen LSS eller att respektera den mest grundläggande principen i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD). Principen säger att uppnådda rättigheter inte får försämras. Konventionen ratificerades av Sveriges riksdag 2008 och alla lagar som antas ska följa och tillämpa konventionens artiklar. Alla försämringar vi bevittnat i insatsen personlig assistans och andra LSS insatser menar jag är helt oförenligt med principen om att uppnådde rättigheter inte får försämras.

Utvecklingen i Sverige är en del av en mycket negativ trend i Europa där våra rättigheter till full delaktighet i samhället och ett självbestämt liv ifrågasätts allt mer. Resultatet blir nedskärningar och sänkt levnadsstandard. I samband med den Europeiska Independent Living rörelsens dag 5 maj anordnade STIL ett seminarium i Jönköping där Kapka Panayotova, ordförande för ENIL (paraplyorganisationen för Independent Living rörelsen i Europa) berättade om läget på kontinenten. Situationen är allvarlig, på en del håll i Östeuropa fullständigt katastrofal med fruktansvärda missförhållanden i bland annat Nord Makedonien (inte medlem i EU än). Mycket allvarligt är också att pengar från EU:s fonder slussas ut till medlemsländer i Östeuropa som sedan används till att bygga institutioner med varierande storlek.

Europeiska pelaren för sociala rättigheter i EU handlar om att alla invånare i EU-s medlemsländer ska åtnjuta grundläggande sociala rättigheter. Grundtanken tycker jag är god då sociala rättigheter i många EU-länder är kraftigt underutvecklade jämfört med Sverige. Men är detta bra för funktionsrättsrörelsen och vår rätt till ett självbestämt liv? Funktionsrättsfrågor får inget större utrymme och formuleras så här:

Personer med funktionsnedsättning har rätt till inkomststöd som säkerställer ett värdigt liv, tjänster som hjälper dem att delta på arbetsmarknaden och i samhället samt en arbetsmiljö som är anpassad till deras behov.

Ekonomi och sysselsättning är givetvis mycket viktiga frågor men som synes inget konkret om personlig assistans mer än en diffus skrivning om tjänster för att delta på arbetsmarknaden och i samhället. Det sägs inte heller tydligt att Funktionsrättskonventionens artiklar ska följas trots att EU antagit den. Själv känner jag oro att den sociala pelaren ska användas av bakåtsträvande krafter i Sverige som ett motiv för att sänka ambitionerna på hemmaplan. Här måste det vara glasklart att EU inte på något sätt får lägga sig i de lagar vi har stiftat eller planerar att stifta med högre ambitioner än EU:s grundläggande krav i den sociala pelaren.

Att rätten till personlig assistans är inskriven i Funktionsrättskonventionen artikel 19 är välkänt hos alla som kämpar för rätten till självbestämmande. Mindre känt hos de flesta är troligen att FN även definierat ett antal kriterier för vad personlig assistans är. Dessa kriterier beskrivs i det som kallas De allmänna kommentarerna till Artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.

·       Stödet måste ges som ett kontantstöd utifrån individuella behov.

·       Assistansanvändaren ska ha rätt att välja anordnare eller anordna assistansen själv. Vi ska ha kontroll över samtliga aspekter i den personliga assistansen.

·       Grundprincipen för en fungerande assistans i vardagen är att assistansanvändaren bestämmer av vem, när, vad och hur den personliga assistansen ska utföras

·       Det är vi själva eller ställföreträdare som rekryterar den personliga assistenterna och leder arbetet (arbetsledare).

·       Även om assistansanvändaren har svårt att uttrycka sin egen vilja och behöver beslutsstöd ska denne alltid bli rådfrågad och få sina önskemål respekterade. Assistansanvändaren ska inte ”köras över”.

Är inte samtliga kriterier uppfyllda är det inte personlig assistans enligt FN:s definition av personlig assistans.

När vi jobbar för rätten till personlig assistans och självbestämmande är det FN:s definitioner vi ska hänvisa till. Vi ska inte nöja oss med någon urvattnad version som snickrats ihop hos regeringen, Försäkringskassan eller kommunerna. I den kampen skulle det underlätta mycket om Funktionsrättskonventionen blir svensk lag. Vi måste kräva att denna konvention blir svensk lag.