Personlig assistans enligt Förenta Nationerna

 Vi hänvisar ofta till FN-s funktionsrättskonvention (CRPD) när vi talar om rätten till personlig assistans som en mänsklig rättighet. Själv brukar jag säga att det inte är vi själva som ”hittat på” att PA är en mänsklig rättighet. Även Förenta Nationerna FN anser det och har t.om skrivit in det nämnda konvention. Rätten till personlig assistans regleras i artikel 19. Där står bland annat att vi har rätt att bo var vi vill, fritt välja bostadsort på lika villkor som andra och inte tvingas in i boendeformer mot vår vilja. Vidare är det samhället skyldighet och se till att vi får det stöd som krävs för att kunna vara en del av samhällsgemenskapen på lika villkor som andra för att hindra exkludering och isolering.

FN nöjer sig emellertid inte bara med och konstatera att vi har rätt till personlig assistans, ett självbestämt liv. För att personlig assistans ska vara just personlig har FN formulerat ett antal kriterier som måste vara uppfyllda och beskrivs i det som kallas Funktionsrättskommitténs allmänna kommentarer. Dessa kriterier är:

·  Stödet måste ges som ett kontantstöd utifrån individuella behov – precis så som assistansreformen var tänkt att fungera.

·  Assistansanvändaren ska ha rätt att välja anordnare eller anordna assistansen själv. Vi ska ha kontroll över samtliga aspekter i den personliga assistansen.

·   Grundprincipen för en fungerande assistans i vardagen är att assistansanvändaren bestämmer om vem, när, vad och hur den personliga assistansen ska utföras.

· Det är vi själva eller ställföreträdare som rekryterar den personliga assistenterna och leder arbetet (arbetsledare).

·  Även om assistansanvändaren har svårt att uttrycka sin egen vilja och behöver beslutsstöd ska denne alltid bli rådfrågad och få sina önskemål respekterade. Assistansanvändaren ska inte ”köras över”.

Är inte samtliga kriterier uppfyllda är det inte personlig assistans enligt FN-s definition av personlig assistans.

FN har också definierat ett antal punkter som inte uppfyller kriterierna för att kallas personlig assistans. Dessa är ganska många, men de viktigaste är:

·   När du tvingas dela assistans med andra

·   När du har lite inflytande över vem som ska assistera dig

·   När du inte kan välja vem du vill bo med

·   När du lever utanför samhällsgemenskapen

·  När du måste anpassa sig till rutiner du inte valt själv

Källor: LSS 2.0 – STIL s förslag till modern lagstiftning sid 20-22 och FN-s allmänna kommentarer artikel 19

Förra veckan hade jag en intensiv diskussion med några facebook vänner angående om det ska finnas privata anordnare eller inte. Jag är som många säkert känner till benhård motståndare till både kommunalisering och såväl privata som kommunala monopol bland anordnarna. En gång i tiden hade jag hemkommunen som anordnare men jag återvänder aldrig dit igen frivilligt. Jag skulle känna mig omyndigförklarad om jag tvingades ha en anordnare jag absolut inte vill ha.

Som framgår ovan förutsätter FN-s definition om vad som är personlig assistans att det finns ett utbud med olika aktörer att välja bland som utförare, något Adolf Ratzka ansåg var absolut nödvändigt för riktigt självbestämmande. Om hen förespråkar ett monopol (privat eller offentligt) bland anordnarna förespråkas alltså en modell som det inte finns stöd för i FN-s definition om vad personlig assistans är. Av samma anledning anser jag även att de kommuner som lägger ut assistansen på entreprenad bryter mot FN-s definition. Detta innebär en inskränkning i självbestämmandet för de som faktiskt vill ha kommunen som anordnare.

Obs! Att det ska finnas privata anordnare betyder inte att jag vill ha en Vilda Western kapitalism på den privata marknaden. 

När kommuner, statliga byråkrater och diverse proffstyckare på olika sätt vill inskränka rätten att utforma assistansen som vi själva vill – från vem vi vill ha som anordnare, anställa, vad vi vill använda assistansen till etcetera bryter de i samtliga fall mot ovannämnda kriterier som vi inte hittat på själva, det är världsorganisationen Förenta Nationernas ståndpunkt. I en väl fungerande assistansreform måste detta väga mycket tyngre än när en enskild kommun, FK eller någon annan på något sätt själva vill reglera vad som är personlig assistans.

Rätten att välja utförare finns också med i regeringens proposition. På sidan 2 står följande:

Genom LSS införs en rätt till biträde av personlig assistent för svårt funktionshindrade som inte fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen. Enligt förslaget skall den enskilde kunna få insatsen genom att kommunen anordnar assistansen eller i form av ekonomiskt stöd för att själv vara arbetsgivare för assistenten. Den enskilde skall också kunna använda stödet för att anlita någon annan för att tillhandahålla assistansen.

 När vi kämpar för rätten till personlig assistans och självbestämmande är det FN-s definitioner vi ska hänvisa till punkt slut! Vi nöjer oss inte med någon light version som snickrats ihop hos regeringen, FK eller kommunerna. I den kampen skulle det underlätta mycket om Funktionsrättskonventionen (CRPD) blir svensk lag.


Sven Aivert berättar mer om artikel 19

FN-s allmänna kommentarer (på engelska)