En ny LSS lag är absolut nödvändig

 Efter den s.k. sminkningsdomen anser nu Försäkringskassan att bland annat sminkning och rakning inte är grundläggande behov. Det blir allt tydligare att det krävs en helt ny LSS lag uppbackad av Funktionsrättskonventionen som svensk lag. Det är även fel att skicka ut LSS utredningen från 2018 på remiss.

Försäkringskassans nya tillämpning av det grundläggande behovet personlig hygien fortsätter att tillämpa restriktiva domar från HFD på strängast möjliga sätt. I ”vanlig ordning” bryter domen och Försäkringskassans tillämpning mot Funktionsrättskonventionens artikel 19 på en rad sätt.

·   Principen att man inte får backa från uppnådda rättigheter

·   Begreppet integritetsnära hjälpbehov saknar helt stöd i konventionen.

·  Det tar inte hänsyn till att hela stöd och servicebehovet ska bedömas

Dessutom bryter det mot den viktiga juridiska principen – gynnande besluts negativa rättskraft – d.v.s. stöd och hjälpinsatser får inte försämras om det inte skett stora minskningar i behovet av stöd och hjälp.

Hos regeringen finns i alla fall signaler att den tycker att t.ex. sminkning ska ge rätt till personlig assistans. I en intervju på Assistanskoll tidigare i sommar sade socialminister Lena Hallengren följande:

  

Den bärande tanken med personlig assistans är rätten att själv få möjlighet att forma sitt liv, att kunna leva ett liv som andra. Utan att gå in på juridiska frågor så jag har jag svårt att se annat än att leva som andra innebär att man också ska kunna sminka sig

Även Centerns Sofia Nilsson anser att HFD och Försäkringskassans syn på vad som är personlig assistans är oerhört långt från intentionerna. I en intervju med Assistanskoll sa Sofia Nilsson följande:

Detta är så olyckligt. LSS är i grunden en rättighetslagstiftning och en frihetsreform där personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra. Detta är så långt ifrån det tänkandet. Jag anser att det tillhör en normal hygienrutin att kunna raka sig och sminka sig.

Utvecklingen vad gäller tillämpningen av LSS hos Försäkringskassan har nu gått bakåt drygt ett decennium. Det mesta pekar tyvärr mot att det, utan genomgripande lagändringar finns en mycket stor risk för att det även framöver kommer nya domar som inskränker rätten till personlig assistans ännu mer. Det femte grundläggande behovet är redan så skadeskjutet att det i praktiken avskaffats för flertalet assistansanvändare och det finns snart inte mycket kvar som är grundläggande behov överhuvudtaget.

Den s.k. transportdomen 2017 gav sig även på det som kallas ”andra personliga behov”. Försäkringskassans katastrofala tolkning innebar att nästan alla dessa hjälpbehov måste vara ”kvalificerade” för att ge rätt till personlig assistans. Nu stoppades den delen av domen som handlade om väntetid men hjälpen måste enligt Försäkringskassans senaste vägledning fortfarande vara ”kvalificerad”. Det betyder att det är oerhört svårt att komma över 20 timmar/vecka i grundläggande behov för alla som söker statlig assistansersättning och få assistanstimmar utifrån faktiska övriga behov. Jag ser t.ex. en stor risk för att det kommer dyka upp rättsfall som handlar om vad som är goda levnadsvillkor? Redan när assistansreformen var ung fick jag känna av att hemkommunen (som då var min anordnare) själva ville definiera vad som är goda levnadsvillkor för mig.

Kommer det dyka upp den här typen av ärenden som drivs upp till HFD (det kan potentiellt handla om nästan vilken vardaglig syssla eller aktivitet som helst) och domstolen går på en restriktiv linje kan vi i vanlig ordning förvänta oss strängast möjliga tolkning från Försäkringskassan. Resultatet – en än mer urvattnad assistansreform som ännu mer skärmar sig från intentionerna.

Det enda sättet att komma ur den här destruktiva spiralen med nya restriktiva domar och Försäkringskassans extremt snäva tolkningar anser jag är att hela LSS görs om, det räcker inte med att lappa och laga och den nya lagen måste backas upp av Funktionsrättskonventionen som lag. Helt centralt för mig är att det finns paragrafer som mycket tydligt beskriver vad som är personlig assistans enligt definitionerna i de allmänna kommentarerna till Funktionsrättskonventionens artikel 19. 

Det betyder bland annat:

·  Att staten blir ensam huvudman för den personliga assistansen.

·   Oavsett bakomliggande funktionsnedsättning ska hela stöd, service och hjälpbehovet bedömas. Stor hänsyn ska tas till de behov vi själva anser oss ha för att förverkliga ett självständigt/självbestämt liv, inte vad som är ett självständigt/självbestämt liv utifrån en stelt utformad mall från Försäkringskassan eller kommunerna.

·   Begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” förpassas dit det hör hemma, d v s papperskorgen. Jag anser också att även beteckningen grundläggande behov ska bort.¨

·  Den ålders diskriminerande 65 årsgränsen för att bli beviljad assistansersättning tas bort

·  Personkretsindelningen görs om eftersom Funktionsrättskonventionen är ointresserad av diagnoser, här räknas bara de faktiska behoven av hjälp och stöd.

En del kanske invänder att det är väl drastiskt att slopa den nuvarande LSS lagen och ersätta den med en helt ny lag. Jag tycker inte det. Vi måste tyvärr utgå från att Försäkringskassan och restriktiva kommuner inte kommer att ändra tillämpningen av grundläggande behov överhuvudtaget så länge begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” finns kvar, eller det finns (d v s för de som vill spara pengar) utrymme för tolkning av lagens verkliga ambitioner och vad som är personlig assistans. Funktionsrättskonventionen som lag har en viktig funktion som dels källa till hur den nya lagen ska skrivas och dels som ”back - up” till ersättaren till den nuvarande LSS lagen.

I Assistanskoll har det också lyfts fram att det i en ny lag ska skrivas in att uppnådda rättigheter inte får försämras. Tanken är i grunden god men måste i så fall utvidgas till fler lagar. Det är ju inte bara assistansen som försämrats, det gäller nästan samtliga former av stöd från samhället till personer med omfattande behov av hjälp och service, både fysiska och ekonomiska. För vår del är t.ex. bra hjälpmedel helt avgörande för att assistansen ska fungera i praktiken men det är ett område där många regioner inför allt mer avgifter. Detta slår hårt mot personer som i många fall har en mycket ansträngd ekonomi.

Regeringen har meddelat att den så hårt kritiserade LSS utredningen från 2018 ska ut på remiss. Utredningen med de färdiga förslagen hade ett mycket ensidigt fokus på besparingar. Att flera av förslagen i utredningen nu är borttagna, bland annat det förödande förslaget om en schablon på 15 timmar/vecka ändrar inte på det faktum att det behövs en ny utredning som istället fokuserar på att förverkliga personlig assistans enligt kriterierna i de allmänna kommentarerna till Funktionsrättskonventionens artikel 19.

Socialminister Lena Hallengren hävdar att det är resursslöseri att inte skicka ut utredningen på remiss. Jag hävdar istället att det stora resursslöseriet var att genomföra en utredning med så hårda besparingskrav att det var oundvikligt att kritiken från vår sida skulle göra det omöjligt att genomföra åtminstone en stor del av utredningens förslag. Under tiden från att utredningen presenterades fram tills nutid har ännu fler förlorat statlig assistansersättning och tusentals assistansanvändare plus ännu fler anhöriga är fortfarande rädda för att tvåårsomprövningarna ska återupptas med indragen assistansersättning som följd. 

Dagens situation är helt oförenlig med att vi samtidigt har en rättighetslag som på papperet säger att vi ska kunna leva som andra, ha fullt självbestämmande över våra liv och goda levnadsvillkor.