Vilka är ”förlorarna” på att vi har en stark rättighetslagstiftning?

Till alla samhällsaktörer som ser oss som sjuka inkluderar jag som sagt även facket. Det är trist och konstatera för vi är beroende av varandra och vi ska definitivt inte förneka att en del assistenter behandlas mycket illa. Jag har ingenting emot facket som en viktig intresseorganisation för arbetstagarna men relationen mellan brukarrörelsen och Kommunal är tyvärr ofta mycket frostig. Ytterst handlar dessa konflikter om att vi står mycket långt ifrån varandra när det gäller synen på personlig assistans men även andra LSS insatser. Kommunal har vid ett antal tillfällen visat att LO-s största medlemsförbund har ett utpräglat vårdperspektiv, d v s rakt emot vår egen.

Denna syn har även lett till andra konflikter med funktionsrättsrörelsen utanför ”assistanssfären”, bland i annat i LSS insatsen gruppboende. För något år sedan (minns inte exakt när) blev det en stor konflikt med FUB efter Kommunal drivit igenom att personalen skulle ha sjukhuskläder på ett antal gruppboenden, vilket klart och tydligt visar hur facket ser på gruppboendets personal – de har ett vårdjobb.

För någon vecka sedan skrev jag ”att det behövs en doktorsavhandling för att analysera vilka ”förlorarna är på att vi sedan 1994 har en fantastisk rättighetslag”. Delvis är det fel. Det stämmer om man ska gå på djupet men på ett övergripande plan är det inte så svårt och analysera. Vinnarna är givetvis vi som berörs av de olika LSS insatserna men även samhället som helhet. Ett samhälle där alla känner sig delaktiga är helt enkelt ett bättre samhälle som mår mycket bättre än när en/flera grupper känner sig exkluderade.

Kan verkligen tala om ”förlorare” överhuvudtaget? Egentligen inte, alla är vinnare med PA och LSS i ett samhälle som säger sig värna demokrati, mänskliga rättigheter, en stark välfärdsstat mm. Med den intensitet som LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet kritiseras och har kritiserats ända sedan 1980-talet kan jag inte dra någon annan slutsats än att starka krafter i samhället inte tycker att självbestämmande som vi vill ha den för oss inte är någon bra idé alls och känner sig ”hotade”. Här hittar vi en brokig skara aktörer som utifrån olika utgångspunkter motarbetar rätten till självbestämmande.

Först och främst har vi givetvis de personer som har ren funkofobi. De är lätta att hitta på olika nätforum och ofta har de band till rasistiska och främlingsfientliga krafter. Tyvärr kommer vi nog aldrig bli kvitt de samhällsströmningar som sätter olika värden på människor. Rasismen är ett urgammalt fenomen som är extremt svårt och utrota.

 Motståndarna som uppenbart ser LSS och PA som ett ”hot” hittar vi tyvärr även hos mer sansade krafter, här finns bland annat kommuner, staten, en rad politiker, arga ledare skribenter m.fl. Även om det mesta av diskussionen kring vår rättighetslag handlar om cash (i synnerhet assistansen är ju för dyr…) finns det även ett ideologiskt motstånd som jag skrivit om tidigare och här handlar det helt enkelt om maktstrukturer.

LSS är en individbaserad lag. Detta går rakt emot de kommunala insatserna som föregick LSS, lagen har flyttat mycket makt från politiker och byråkrater till vi som berörs, maktförhållandet har ändrats till vår fördel. Utifrån ett makt perspektiv råder det ingen tvekan om att kommuner, politiker, byråkrater/statliga myndigheter mm är förlorare.

Till denna grupp hör också läkare, diverse andra experter och även facket som i första hand ser oss som sjuka individer. Personlig assistans blir i deras ögon vård, ingen serviceinsats, ett vårdperspektiv stärker deras ställning och försvagar vår position. Det är knappast en tillfällighet att kommunerna och statliga myndigheter som får direktiv från regeringen klagar på att goda levnadsvillkor är ”för vagt definierade”, att man vill införa den förfärliga ICF mallen vid behovsbedömningar av PA, det är vårdperspektivet som ska tillbaka inte rätten att forma sitt liv som hen själv vill. Att ”återinföra” ett starkt vårdperspektiv skulle återigen förflytta mycket makt över våra liv till ovan nämnda grupper.

 

Till alla samhällsaktörer som ser oss som sjuka inkluderar jag som sagt även facket. Det är trist och konstatera för vi är beroende av varandra och vi ska definitivt inte förneka att en del assistenter behandlas mycket illa. Jag har ingenting emot facket som en viktig intresseorganisation för arbetstagarna men relationen mellan brukarrörelsen och Kommunal är tyvärr ofta mycket frostig. Ytterst handlar dessa konflikter om att vi står mycket långt ifrån varandra när det gäller synen på personlig assistans men även andra LSS insatser. Kommunal har vid ett antal tillfällen visat att LO-s största medlemsförbund har ett utpräglat vårdperspektiv, d v s rakt emot vår egen.

Denna syn har även lett till andra konflikter med funktionsrättsrörelsen utanför ”assistanssfären”, bland i annat i LSS insatsen gruppboende. För något år sedan (minns inte exakt när) blev det en stor konflikt med FUB efter Kommunal drivit igenom att personalen skulle ha sjukhuskläder på ett antal gruppboenden, vilket klart och tydligt visar hur facket ser på gruppboendets personal – de har ett vårdjobb.

I somras besökte jag i ett STIL seminarium i Almedalen som handlade om just detta, varför vill myndigheterna och kommunerna inskränka självbestämmandet? Svaret från panelen var detta:

För länge, länge sedan, långt innan ordet välfärd existerade var den hårdföra inställningen från samhället– ”den som inte kan försörja sig själv ska inte få något bröd”. I dagens välfärdsstat har inställningen blivit mycket mer human än så men fortfarande är attityden – visst ska ni få hjälp men det är VI (d v s den offentliga sektorn) som ska bestämma hur den hjälpen ska se utformas, d v s myndighetssverige ska bestämma hur ditt vardagsliv ska se ut.

 Assistansreformens och LSS intentioner går ju rakt emot allt detta, makt flyttas ju från politiker och byråkrater till vi som berörs. Nu gärs från flera håll stora ansatser för att ”återerövra” den makten, ”förlorarna” har gått till motattack. Detta hade aldrig skett om det varit fullt accepterat att vi har rätt till självbestämmande enligt LSS intentioner och CRPD-s artiklar.

VIMPA har också gjort några uttalande om Desirée Pethrus kritik av anhörigassistans och Handikappförbundens egna LSS utredning. 

Uttalanden från VIMPA

I nästa blogginlägg kommer jag att lufta mer tankar kring Handikappförbundens utredning.