Sverige är ett rikt land och måste ha ambitioner med välfärden därefter

Faktum är att det sparas och gnetas på all offentligt finansierad välfärd, alla försämringar för oss är ”bara” en spegelbild av samhällsutvecklingen generellt. Men Sverige har de ekonomiska resurserna för att satsa helhjärtat på en välfärd åt alla som behöver stöd från samhället. Det kommer det här blogginlägget och handla om.

Om man ska tro alla rapporter i tidningarna är det svenska välfärdsbygget nära kollaps. Larmrapporterna avlöser varandra, senaste tiden har det bland annat kommit täta rapporter om akutsjukvården som milt uttryckt inte fungerar något vidare. Jämfört med nästan alla andra länder satsar Sverige emellertid fortfarande mycket stora resurser på välfärden och sanningen är väl att vi inte är nära en kollaps men utvecklingen går åt helt fel håll och allt fler personer kommer i kläm. Denna negativa utveckling har också accerrelerat senaste decenniet.

När man läser och hör om alla larmrapporter låter det som, att vi är ett fattigt land, det är långt, långt ifrån sanningen. Enligt de vedertagna definitionerna är vi ett av de 10 rikaste länderna i världen. Att vi inte skulle ha råd med en mycket bra välfärd – LSS, andra insatser till personer med funktionsvariationer, sjukvård, skola, socialförsäkringar mm är därför dumheter. I internationella studier kommer Sverige mycket högt när bland annat viktiga faktorer som innovationskraft, näringslivets konkurrenskraft mm mäts. Detta ger bra förutsättningar för att ekonomin i framtiden ska utvecklas mycket bra och ge ökat underlag för den beskattning som finansierar all välfärd. Det finns ett potentiellt stort problem med den ökade automatiseringen/robotiseringen men beskattningen i framtiden går att lösa om bara viljan finns, det är jag övertygad om.

Jag har, tack vare assistansen så klart rest en hel del genom åren och ibland besökt mycket fattiga länder i tropikerna. Jag garanterar, våra vänner i dessa länder skulle tycka att vi är en samling bortskämda gnällspikar som klagar på Försäkringskassan, bristande tillgänglighet mm. Men Sverige har helt andra förutsättningar än alla mycket fattiga länder, i Afrika, Latinamerika och Asien att finansiera en bra välfärd för alla. En gång, i en stad i Guatemala (en mardröm vad gäller tillgänglighet…) såg jag en utfattig kvinna utan ben som tiggde pengar. Där finns ingenting som ens liknar LSS men inga andra socialförsäkringar heller. Guatemala ligger säkert när det gäller offentligt finansierat välfärd på samma nivå som vi gjorde i slutet av 1800-talet men de skulle aldrig ha råd med en välfärdsstat som den svenska hur mycket skatt staten än tar in.

Vi har alltså helt andra/oerhört mycket bättre förutsättningar än i det här exemplet Guatemala, levnadsstandarden är mycket, mycket högre och därför måste ett rikt land som Sverige också ha ambitioner med välfärden som motsvarar den genomsnittliga levnadsstandarden. Detta gäller såväl funktionshinderpolitiken som alla andra som behöver stöd för att få del av Sveriges välstånd. Därför är våra ”krav” på full delaktighet i samhället allt annat än orimliga i ett land som

1.  Är ett av världens rikaste länder

2.  På papperet har mycket höga ambitioner med både allmän välfärd och stöd till personer med funktionsvariationer.

Att våra ”krav” är rimliga tycker som bekant även Förenta Nationerna som författat en konvention om våra rättigheter, ratificerad av Sverige 2009.

Faktum är att Sverige är rikare än någon gång i vår historia, därmed faller totalt argumentet att vi ”har inte råd”. Om vi hade råd att bygga upp välfärdsstaten när den totala kakan var mycket mindre, införa LSS mitt i en djup lågkonjunktur så har vi råd nu också, allt annat skräckpropaganda. Det handlar istället om vilja och det är tyvärr en bristvara. En arg kritiker (och självfallet regeringen…) skulle givetvis invända – resurserna är faktiskt inte obegränsade, det är många fler som ska dela på våra gemensamma resurser än ni som berörs av LSS. Mitt svar blir då

Om vi enbart håller oss till den statliga assistansersättningen så utgör bruttokostnaden knappt 2,5 % av hela statsbudgeten, ni kan aldrig övertyga mig om att detta är ett hot mot statens finanser. Samtidigt förstår jag mycket väl att resurserna inte är obegränsade, det har de aldrig varit och kommer aldrig att bli heller. Prioriteringar måste göras hela tiden, oavsett hur rikt landet är men i så fall tycker jag med några exempel att:

·   Det är viktigare att satsa 30 miljarder kr på personlig assistans än ränteavdrag

·   Det är viktigare att välfärden får sitt än att vi till varje pris ska bygga ett höghastighetståg för hundratals miljarder kr som (om det byggs) redan kommer att vara omodernt när bygget beräknas vara klart i mitten av 2030-talet och som aldrig kommer att bära kostnaden p.g.a. för lite befolkning.

·   Även om jag har ett stort fotbollsintresse är det faktiskt viktigare att min hemkommun spenderar 500 miljoner kr på kommunal välfärd, bland annat LSS än motsvarande summa (minst) på en ny hemmaarena för Jönköpings-Södra plus en årlig driftkostnad som i dagsläget beräknas bli 33 miljoner kr – varje år…

·   Och är det så att det ändå fattas pengar är det helt okej för mig att betala lite mer i skatt om jag vet att pengarna går till välfärden.

II