Några positiva nyheter

 Frihetsreformen personlig assistans trängs som vanligt från olika håll – underfinansiering, inga tecken på nya behovsbedömningar och indirekt lågkonjunktur, ointresserad regering, en osäker omvärld, gängvåld med mera. Mitt i allt negativt kommer ändå ibland nyheter som pekar i positiv riktning. Det ska vi titta på nu.

 

Kollektivavtal mellan vårdföretagarna och Kommunal är klart

Bland alla hot som dykt upp mot assistansreformen är hotet om förbjudna dygnspass bland det mest oväntade. Att detta hot dessutom skulle ha sitt ursprung i ett EU-direktiv var helt oväntat för mig. Hotet i händelse av att det blir verklighet skulle i praktiken punktera assistansreformen som frihetsreform.

Hur illa ett eventuellt förbud än skulle vara har jag ändå inte varit så orolig för att det ska bli verklighet. Motståndet är för stort från såväl oss själva, väldigt många personliga assistenter och flertalet anordnare (bortsett från kommunerna). Och nu ser det ut att lösa sig. Ett nytt kollektivavtal är klart mellan Kommunal och Vårdföretagarna (Fremia förhandlar fortfarande). Huvudregeln är visserligen 11 timmars vila under 24 timmar enligt EU direktivet men det finns många undantag – även rätten till dygnspass. Om långa pass med jour:

En kombination av arbete och jour kan, om det är nödvändigt för att tillgodose den assistansberättigades rättigheter eller om verksamheten så kräver, förläggas från 20 till 24 timmar. Sammanvägningen av arbete och jour ska planeras så att assistenten får återhämtning. Jour förläggs med minst 5 timmar någon gång mellan kl. 22-08. Jour ska förläggas vid samma tidpunkter under begränsningsperioden, men undantagsvis kan tidpunkten variera mellan kl. 22-08. Efter arbetspasset ska assistenten ha vila motsvarande minst arbetspassets längd.

Även 24 timmar utan jour är ok men då krävs två dygn med vila jämfört med ett dygn vid jour. Dygnspass är även ok vid tjänsteresa.

Mer information

Avtalet mellan Fremia och Kommunal är inte klart. Har emellertid mycket svårt och se att det kommer skilja sig från Vårdföretagarnas vad gäller dygnspass. Det bygger jag på att Fremia utåt varit mycket starka motståndare mot förbud av dygnspass. Angående hur långt förhandlingarna har kommit blir svaret på Fremias hemsida:

Förhandlingarna återupptas nu mellan Fremia och Kommunal. Vår målsättning är att komma fram till en överenskommelse så snart som möjligt, men vi vet inte i nuläget när det blir. I förhandlingarna ingår också att komma fram till en rimlig tid för implementering av de nya reglerna.

Det är mycket glädjande att vi kommit så långt för att rädda dygnspassen. Förändringen jämfört med tidigare är så vitt jag kan bedöma att kraven på rejäl vila efter dygnspass kommer att skärpas. För egen del är assistenterna alltid lediga minst 24 timmar efter ett dygnspass.

Baksidan är att Sobona tidigare slöt ett avtal med Kommunal som inte tillät dygnspass. Så vitt jag vet har ingen ändring skett där.

Tills vidare är det därmed inte alla assistansberättigade som kommer ha rätt att lägga schema med dygnspass.

* Positiv dom om grundläggande behovet förebyggande stöd

För några år sedan togs det hårt skadade grundläggande behovet ingående kunskap om brukaren bort och ersattes av två nya grundläggande behov:

Stöd på grund psykisk funktionsnedsättning för att förebygga skada

Stöd som avser egenvård på grund av vissa medicinska tillstånd

När det här skulle tillämpas i praktiken, vem omfattas egentligen? Försäkringskassan gjorde som brukligt är sedan 2007-2009, en snäv tolkning.

Det aktuella rättsfallet, målnummer 4361-24 i Göteborgs Kammarrätt handlar om ett 11 årigt barn som inte beviljats personlig assistans med stöd av psykisk funktionsnedsättning för att förebygga skada. Försäkringskassan menar att:

 Pojken/barnet inte utsätts för risker som var tillräckligt omfattande och allvarliga. ”Inte heller framkommer att det frekvent behövs ingripanden för att förhindra att NN allvarligt skadat sig själv eller andra,”

Avslaget överklagades men Förvaltningsrätten gick på Försäkringskassans linje. Kammarrätten gör emellertid en annan tolkning och ger därmed Försäkringskassan ”bakläxa”. Två utdrag ur motiveringen:

Mamman har uppgett att hon behöver hindra sonen från att hoppa från fönster, dra ur lampor från väggen, pilla i kontakter, klättra på dörrar eller annat som är högt upp samt kasta glas. Han försöker dagligen springa i väg. Han kan dra i håret, sparkas eller rivas när han inte får som han vill. I badhuset vill han hoppa i den djupa bassängen och på stranden springer han rakt ut i havet. Han drar upp och kastar grannarnas växter.

Kammarrätten anser att utredningen gör sannolikt att NN behöver tillsyn all vaken tid av någon som befinner sig i hans omedelbara närhet och ingriper frekvent.”

 

Nu får vi se vad som händer med detta rättsfall. Troligen är sannolikheten stor att Försäkringskassan överklagar till Högsta Förvaltningsdomstolen för att ”få klarhet i vad som gäller”.  Prövningstillstånd tror jag beviljas. Tills vidare får vi ändå glädjas av att det kommit ytterligare en dom som går emot Försäkringskassan.

Mer info hos Heja Olika

* Under 2024 kom det relativt många domar som gick på generösare tolkning än Försäkringskassan, tre exempel

 Tillsyn dygnet runt för flicka med impulsiva utbrott bedöms grundläggande

Barn med autism har rätt till ständig tillsyn för att undvika skador. Domstolen bedömer även rätt till motiverande insatser

Rätt till assistans vid diabetes: teknisk övervakning räcker inte

Samtliga nämnda domar är på Kammarrättsnivå

Nu ska sägas att det även kommit domslut som går i negativ riktning. Men utvecklingen i den juridiska världen är trots allt inte nattsvart. Många gånger lönar det sig att överklaga. Tyvärr finns det stora orättvisor inbyggda här eftersom många assistansberättigade inte har tillgång till juridiskt ombud. Ett annat problem är Försäkringskassans ”förkärlek” att bara använda domar som går i restriktiv riktning vid nytolkningar av tillämpningen.

https://ekjuridik.se/inlagg/2024-11-05-10-intressanta-domar-inom-personlig-assistans-2024.html

För övrigt får vi aldrig släppa kravet på en indexerad höjning av schablonersättningen! Finansieras inte reformen efter verkliga kostnader för en fungerande personlig assistans havererar hela lagen - oavsett vad som står i lagtexten.

Får många LSS berättigade personer alldeles för mycket läkemedel?

 Personer med LSS-insatser löper stor risk för läkemedelskrockar och allvarliga biverkningar. Det framgår av en rapport från Socialstyrelsen.

– Vården måste följa upp detta mycket noggrannare

Björn Eriksson – generaldirektör Socialstyrelsen

Heja Olika sammanfattar rapporten

Regeringen har meddelat att den till sommaren planerar att genomföra en kraftig höjning på högkostnadsskyddet för läkemedelhögkostnadsskyddet – från sommaren 2025 höjs i så fall taket till 3800 kr för en 12 månaders period. Det råder ingen tvekan om att höjningen – om den blir verklighet kommer slå mycket hårt mot personer med låga inkomster.

Motivet till höjningen är att statens utgifter stiger snabbt. 2023 landade utgifterna för staten på 46 miljarder kr – det är mycket pengar samtidigt som vi talar om en oerhört viktig del av välfärdsstaten. Men kan det vara så att många läkemedel skrivs ut i onödan? Att en del av de ca 70 000 personer som är beviljade 10 olika LSS insatser är så hårt medicinerade att det är hälsovådligt?

Nyligen presenterade Socialstyrelsen en rapport om läkemedelsanvändningen i LSS gruppen och hur uppföljningen ser ut. Rapporten konstaterar att LSS gruppen föga överraskande använder mycket mer mediciner än befolkningen som helhet. Själv är jag dock överraskad om hur omfattande medicineringen i sin helhet faktiskt är. Min egen situation på läkemedelsfronten är följande vad gäller daglig användning (receptbelagt):

Jag äter morgon och kväll två mediciner mot epilepsianfall samt tar varje morgon munsköljmedel föreskrivet av tandläkare.

Enligt Socialstyrelsens rapport ligger jag själv i kraftig underkant vad gäller ”konsumtion” av läkemedel. Hela 43 % av de LSS berättigade använder minst 10 olika läkemedel, många gånger betydligt fler. Viktiga slutsatser i rapporten:

• De vanligaste läkemedlen i den studerade gruppen var antidepressiva, antiepileptika, neuroleptika (antipsykotiska), sömnmedel samt medel vid förstoppning.
• 
  
• I nära hälften av de mätningar som gjordes i olika åldersgrupper i respektive personkrets, var användningen 10 gånger högre eller mer jämfört med motsvarande åldersgrupp hos personer som inte får insatser enligt LSS.

• Det sågs inte några tydliga skillnader mellan män och kvinnor, förutom en högre användning av antidepressiva medel hos kvinnor och en något högre användning av neuroleptika hos män.

• Undersökningen visade en högre förekomst av läkemedlen hos personer på LSS-boende. Tydligast var denna skillnad för användningen av neuroleptika.

Det råder ingen tvekan om att det finns många personer som verkligen är i behov av många mediciner. Jag blir samtidigt djupt bekymrad av att i det verkliga livet får enligt Socialstyrelsen många personer äta mediciner som egentligen är avsedda till något helt annat. Kraftig överdosering av mycket starka läkemedel är också vanligt förekommande Känns som rena experimentverkstaden! Inte oväntat är personer som bor i gruppboende kraftigt överrepresenterade med hård medicinering. FUB-s kommentar till rapporten:

Vi utgår från att detta leder till en reglering av uppföljning och omprövning av läkemedelsanvändningen för gruppen. Det är allvarligt och oförståeligt att en sådan reglering inte redan har införts.

Instämmer verkligen men hur har det blivit så här? En berättigad fråga måste vara i många fall – är det verkligen nödvändigt med så mycket mediciner? Och även om svaret många gånger är ja, varför mycket kraftig överdosering och rena experiment med oprövade preparat som är avsett till annat? Det är inte lördagsgodis precis vi pratar om. Det är ingen tillfällighet att det finns en statlig myndighet som granskar och ger tillstånd innan preparaten får användas. De är helt enkelt farliga om de används fel.

Ska inte ge mig in på konspiratoriska teorier men jag tror läget är det här: Sjukvården och omsorgsverksamheten gör det många gånger lätt för sig. Skriv ut väldigt mycket mediciner så är problemet löst. Medveten illvilja, det tror jag inte. Däremot saknas resurser för att gå till botten och faktiskt göra något åt de grundläggande orsakerna till hälsoproblemen, att förbygga. Jag ska ge ett eget exempel från egna erfarenheter hur det kan fungera. Det handlar inte om mediciner men det är ett symptom på det jag beskriver ovan.

Jag har bloggat tidigare om de stora problemen med smärta i framförallt höger knä jag hade framförallt 2018-2019. Sjukvården gjorde en snabbutryckning och fixade klumpiga fot ortoser åt mig – som skulle bäras livet ut. Visst, ortoserna behövdes verkligen just då. Däremot fanns inget som helst intresse av att gå till botten och åtgärda de bakomliggande orsakerna till att jag hade ont – benmusklerna var för svaga. Och uppföljning – inget alls. Men kön hade i alla fall kortats med en person…

Nu har jag ju löst smärtproblemet ändå ”på egen hand”. Med hård konditionsträning med en s.k. motomed (ett superbra träningshjälpmedel för mig) har jag tränat upp benmusklerna så pass mycket att knäsmärtorna är helt borta, stödförmågan har förbättrats markant och ortoserna står på en hylla som ”back- up” om jag får ont igen. F.t. klarar jag mig bra med sandaler med specialinlägg.

Tillbaka till medicinerna. Socialstyrelsen ska nu ta fram riktlinjer för användning. Det är givetvis bra – bara det leder till förbättringar. Några frågor måste ställas:

·   Varför har det dröjt så länge innan Socialstyrelsen verkligen undersökte det här – vad verkar vara mycket allvarliga problem?

·  Finns det ett samband mellan nedskärningar i olika LSS verksamheter och kraftigt ökad medicinering?

·  Kan det möjligen vara så att både anhöriga och intresseorganisationer tidigare har haft så dålig insyn i verksamheten i olika LSS boende att det saknats medvetenhet om den faktiska omfattningen på problemet?

Funktionsrättskonventionen har många olika kriterier för institutioner. En av dem är dålig eller helt obefintlig insyn från omvärlden i hur verksamheten fungerar…

Nästa blogginlägg kommer att vara mer positivt. Även om det mesta pekar åt fel håll kommer det ibland ändå positiva nyheter inom såväl personlig assistans som annan Funktionsrättspolitik.

Justitieombudsmannen (JO) anser inte Försäkringskassan har rätt att göra oanmälda hembesök utan samtycke

 Hur stora befogenheter ska Försäkringskassan ha att göra oanmälda hembesök för att kontrollera verksamheten? Ska FK ha rätt att göra oanmälda hembesök? Innan jul kom justitiekanslern med ett utslag – myndigheten anser inte Försäkringskassan ska ha rätt att göra oanmälda hembesök. Inte utan samtycke eller att kunna redovisa mycket starka skäl.

Bakgrunden till fallet är följande enligt DHR-s medlemstidning Funktionshinderpolitik.

Orsaken var en anonym anmälan riktad mot kvinnan och hennes man kopplad till hennes assistansersättning. 

En av kvinnans personliga assistenter släppte in de båda handläggarna och under besöket satt kvinnan i sin säng och svarade på myndighetens frågor. 

Hela artikeln i Funktionshinderpolitik

Hur motiverar då JO sitt beslut som därmed ger Försäkringskassan bakläxa? I motiveringen står bland annat följande:

Huvudregeln bör vara att Försäkringskassan, när den avser att göra ett hembesök, måste föranmäla detta så att den enskilde får möjlighet att på förhand ta
ställning till om han eller hon vill samtycka till åtgärden. När ett hembesök är oanmält, och den enskilde kan känna sig tvungen att släppa in Försäkringskassans personal,
måste handläggarna noga förvissa sig om att den enskilde samtycker till att de faktiskt går in i bostaden.

Var och en är enligt 2 kap. 6 § regeringsformen skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång från det allmänna. JO konstaterar att det inte finns någon
bestämmelse som begränsar det skyddet i förhållande till Försäkringskassan. Skyddet gäller dock bara påtvingade ingrepp. Den enskilde kan alltså genom samtycke ge Försäkringskassans personal tillträde till bostaden.

JO bedömer att Försäkringskassan inte respekterade bl.a. 2 kap. 6 § regeringsformen i samband med hembesöket.

Sammanfattning av JO-s beslut

Det är allvarlig kritik mot Försäkringskassan när en så tung juridisk myndighet som JO anser att FK i det aktuella fallet mot vår viktigaste grundlag – Regeringsformen, plus Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Vad säger då Försäkringskassan till sitt försvar?

Oanmälda hembesök är en viktig del av vår kontrollverksamhet men ger JO åtminstone delvis rätt. I en intervju av Assistanskoll sägs följande:

De är ett viktigt verktyg när vi gör kontroller och när vi utreder misstankar kring att assistans inte utförs korrekt. Hembesök kan också ge oss en möjlighet att upptäcka vanvård. Med det sagt så har det inte blivit bra i det här fallet och vi tar till oss av JO:s kritik. För att genomföra hembesöket behöver vi få samtycke från den assistansberättigade och dokumentera det samtycket.

Hur hade jag reagerat själv om FK ringt oanmälda för att besöka mitt hem? I dagsläget hade jag blivit jätterädd därför att jag inte litar på myndigheten. Nu vill de ta min assistans, punkt hade reaktionen varit. Om vi backar bandet 20 år hade jag säkert blivit förvånad men jag tror inte jag blivit rädd. Skulle det ske idag hoppas jag att jag hade samlat mig så pass mycket att jag hade begärt att få se legitimation innan jag släppte in dem.

Vi konstaterar att JO anser att oanmälda hembesök från FK inte är förenligt med Regeringsformen om inte finns samtycke eller FK kan redovisa att de har mycket starka skäl men vad betyder det i den framtida jakten på välfärdskriminalitet?  Själv tycker jag inte det finns någon klar gränslinje för vad FK ansvarar för och när polisen tar över. Känns som FK har blivit en ”allt i allo” myndighet. Beviljar assistans, kontrollerar – övervakar och utreder brott. Borde inte FK-s roll vara att i samarbete med IVO, Skatteverket, Arbetsmiljöverket, Migrationsverket Kronofogden, Bolagsverket m.fl. övervaka och anmäla misstänkt brottslighet till polisen, lämna det underlag man har varpå polisen tar över själva brottsutredningen?

Ett vanligt svar när journalister ställer frågor till FK och polisen om assistanshärvor är ofta svaret ungefär så här:

Det är mycket svårutredda brott.

Så vad gäller polisen, både den ”vanliga” polisen och Ekobrottsmyndigheten – har dessa myndigheter den kunskap som krävs för att komma åt välfärdskriminaliteten där kriminella med ”enorm uppfinningsrikedom” nästan alltid ligger lite före? Behöver polisen en särskild enhet i Nationella operativa avdelningen (tidigare kallat Rikskriminalpolisen) som bara koncentrerar sig på brott i välfärdssektorn och eventuella kopplingar till organiserad kriminalitet?

 

”Enorm uppfinningsrikedom”. Jo, jag har läst så pass många böcker nu om den organiserade brottsligheten i Sverige att jag vågar med 100 % säkerhet slå fast att ”uppfinningsrikedomen” för att tjäna kriminella pengar är oerhört stor – mycket större än vad gemene man i allmänheten vill tro.

 

När jag började skriva det här blogginlägget var tanken att ha med en hel del funderingar kring en fortsatt storoffensiv från regeringen mot välfärdskriminalitet och vad vi kan vänta oss för förslag. Men i tisdags hände något fasansfullt i Örebro. En person gick in i en Komvux skola och sköt ihjäl 10 personer och tog sedan sitt eget liv. Anhöriga och överlevande är traumatiserade för resten av livet Det är det värsta massmordet i Sveriges moderna historia. I går undrade drottning Silvia vad som hänt med det lugna, snälla, fina Sverige?

 Och många undrar säkert samma sak. Mina föräldrar säger att de inte känner igen det land han växte upp i eller flyttade till (min mamma flyttade till Sverige innan jag föddes) - ett av världens absolut rikaste där det inte sprängdes nästan dagligen, framtidsoptimismen flödade och alla hela tiden fick det bättre.

Efter en så hemsk händelse måste vi nu hålla ihop. Politikens vardagliga trätoämnen om vilken/vilka skatter eller bidrag som ska sänkas eller höjas måste läggas åt sidan för ett tag. Gängvåldet, mordet på Koranbrännaren och nu det här – Sverige befinner sig i kris.

Kommer problemet att anställa personliga assistenter bli permanent?

 Det som sker i Vansbro kommun visar hur situationen för personer med behov av personlig assistans spårat ur helt

– Utvecklingen i kommunerna är ett resultat av att Försäkringskassan haft ett tyst mandat av riksdag och regering att själva, med stöd av förvaltningsdomstolar, skapa den rättspraxis som råder idag.

Bo Gunnar Karlsson intervjuad av Assistanskoll

Hela intervjun i Assistanskoll

Vansbro är en mindre kommun i Dalarna och en av en lång, lång rad kommuner som drabbats av stora besparingar i olika LSS verksamheter, inklusive personlig assistans. Bo Gunnar Karlsson är ombud för Gustav Sixtensson som förlorat all personlig assistans. Gustav blev istället erbjudet ett gruppboende 16 mil från hemorten. Gustavs familj sa nej vilket lett till att föräldrarna nu jobbar i skift för att sonen ska kunna bo kvar i sitt hem.

Gustav gick från dygnet runt assistans till noll timmar efter beslut från en inhyrd konsult som dessutom dragit in tillståndet för flera personer till. Situationen i Vansbro kommun påminner en hel del om en förfärlig härva som uppdagades i Gnosjö kommun i Småland för ungefär ett år sedan som jag bloggade om. Även där hade en inhyrd konsult dragit in ett antal assistansbeslut på extremt lösa grunder och dessutom begått flera lagbrott på vägen som förfalskade namnteckningar.

I intervjun redogör Bo Gunnar sin syn på situationen för såväl kommunal assistans som assistansreformen i helhet. Bo Gunnar anser att tillämpningen i kommunerna har spårat ur vilket är en konsekvens av de allt hårdare bedömningarna av Försäkringskassan med tusentals personer som förlorat statlig assistansersättning. De facto har det lett till en överflyttning av kostnaden för PA från staten till kommunerna.

Bo Gunnar är också mycket kritisk till ointresset från riksdagspartierna att verkligen lösa assistanskrisen och pekar ut samtliga riksdagspartier som medskyldiga. Största ansvaret lägger han ändå på Socialdemokraterna och Moderaterna. Han undrar också om att de eldsjälar för assistansen som funnits i riksdagen lämnar möjligen beror på ointresse från ledningen i det egna partiet?

I stora drag håller jag med det som sägs så klart. Jag hoppas dock innerligen att Bo Gunnars misstanke inte stämmer att orsaken till att t.ex. Pia Stensland och Bengt Eliasson lämnat Riksdagen beror på bristande stöd från moderpartiet.

När man läste artikeln kom jag att tänka på en mycket viktig grupp som sällan nämns när det inte kopplas till kampanjen för rimliga villkor – våra personliga assistenter och viljan att faktiskt jobba som personlig assistent. Utan personliga assistenter fungerar inte lagen – oavsett tillämpningen. Var finns anställningstryggheten när personen hen jobbar hos helt plötsligt får assistansbeslutet indraget och utan synbar anledning? Länge har tillgången till personliga assistenter setts som en icke fråga (inkluderar mig själv också) – vi har antagit att de kommer alltid finnas tillgängliga på arbetsmarknaden. Det har varit en naiv inställning.

Om vi lågt räknar med att varje assistansberättigad i genomsnitt har fyra assistenter (i verkligheten är snittet högre) innebär indragen assistans för 3000 personer (ungefärliga antalet som förlorat statlig assistansersättning sedan 2015) att ca 12 000 personer blir arbetslösa. Hur många av dessa är sugna efter det att jobba vidare som personliga assistenter? Inte särskilt många tror jag är svaret när det var så lätt att förlora jobbet.

För personer som funderar på att jobba som personliga assistenter och vill sätta sig in lite hur assistansbranschen fungerar möts mest av negativa saker i massmedia, hos politiker och delvis anordnarna och vi assistansberättigade som kan samlas ihop i följande huvudkategorier. 

Många assistansberättigade får beslutet för personlig assistans indraget.

Vi assistansberättigade känner oss jagade av Försäkringskassan.

Det finns mycket kriminalitet och fusk.

Staten tycker att reformen kostar för mycket

Reformen är underfinansierad vilket leder till dålig löneutveckling.

 

Knappast något som känns som något drömjobb om man vill ha en trygg anställning med bra löneutveckling...

 Solskensberättelser från oss hur mycket assistansen betyder i våra liv eller positiva berättelser från personliga assistenter väger sammantaget knappast upp allt negativt när det gäller viljan att söka jobbet.

Att det blivit allt svårare att hitta bra personliga assistenter är välkänt. Jag har bloggat mycket om betydligt högre löner och vidhåller att det är jätteviktigt men jag tror inte det räcker. Vi måste se till anställningstryggheten också. Den assistanspolitik som nu förts i dryga 15 år med indragna tillstånd för tusentals personer är förödande för att locka personer till yrket personlig assistent.

Hur kommer det se ut i framöver med tillgången till bra assistenter? Som utvecklingen har varit i många år är troligen bästa utfallet – att nuvarande läge består och blir permanent.

* I torsdags förra veckan hade arrangerade regeringen en stor presskonferens till följd av det mycket grova gängvåldet i landet med en till synes ändlös serie med skjutningar och sprängningar. Deltagare förutom statsminister Ulf Kristersson var också justitieminister Gunnar Strömmer, rikspolischefen och generaldirektören för Tullverket.

Vi är alla nog eniga om att gängvåldet är ett oerhört allvarligt samhällsproblem. I grund och botten är jag optimist och de som känner mig säger att jag är en glad och lättsam person när jag slappnar av. Fast när jag lyssnade på vad statens företrädare hade att säga får jag medge att:

Det kändes ”långt in i ryggmärgen” hur lågt våra frågor är prioriterade nu. Gängvåldet lägger sig som en tung filt över diskussioner att lösa andra samhällsproblem. Samhällsdebatten kretsar i stort sett kring tre saker. Gängvåldet och dess konsekvenser, Nato och Ukrainakriget samt Donald Trump. Allt detta är mycket långt från mjuka, humanistiska frågor som rätten till ett självständigt/självbestämt liv.

 Det är bara drygt 1,5 år kvar till nästa riksdagsval och sker ingen stor förbättring vad gäller minskat gängvåld fram tills våren 2026 kommer vi få en valrörelse som i ännu högre grad än den senaste valrörelsen kommer kretsa kring gängvåld och vad som ska göras eller inte göras för att lösa problemet. Och ännu mindre utrymme för sociala frågor.

Det finns vissa tecken som pekade i rätt riktning för assistansreformen 2024 men att verkligen få upp våra frågor i strålljuset känns som en extremt svår uppgift men vi måste försöka. Den bistra sanningen är att miljön i politikvärlden för att lyfta våra frågor är usel, tyvärr.