Niklas Altermark - Konsten att avveckla en välfärdsstat del 1

 Jag har nu läst Niklas Altermark och Åsa Pleisners bok – Konsten att avveckla en välfärdsstat. Jag rekommenderar boken för alla som vill förstå vad som hänt bakom kulisserna i minst 30 år nu. Ska i två blogginlägg redogöra för innehållet med lite egna reflektioner.

Ska inleda med några viktiga påpekanden. Trots besparingar – i ett internationellt perspektiv satsar Sverige enorma resurser på skattefinansierad välfärd. Ytterst få länder på jordklotet spenderar mer som andel av BNP. Men utvecklingen går åt fel håll, tyvärr. Samtidigt, jag inser så klart att resurserna aldrig kommer vara obegränsade och vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst. Men jag kan inte acceptera att ambitionsnivån sänks för samhällets stöd till vi funkisar, sjuka m.fl. när Sverige som helhet blir allt rikare.

Bokens tema är hur det kommer sig att alla riksdagspartier säger sig stå för en stark välfärdsstat samtidigt som det hela tiden sparas pengar på välfärden och hur har vi hamnat här?

Lite bakgrund – har studerat en del nationalekonomi

Vi backar bandet till slutet av 1970-talet. Stora delar av västvärlden befann sig då i ekonomisk kris med både hög arbetslöshet och inflation samtidigt och de beprövade metoderna vid kriser med statliga stimulanser inte fungerade. Nu vann nya teorier mark hur ekonomin fungerade, en mycket viktig person var ekonomen Milton Friedman (1912-2006) som hade helt andra idéer om krisbekämpning.

Friedman som fick Nobelpriset i ekonomi 1976 och likasinnade menade att orsaken till den höga inflationen var att västvärldens regeringar spenderade pengar de egentligen inte hade. Enligt Friedman går inte att få bukt med inflationen genom att ständigt lansera diverse olika stödpaket, d v s spendera väldigt mycket pengar. Lite förenklat. En sund ekonomi förutsatte att staten drog åt ”svångremmen” och sattes på ekonomisk ”svältkur”. Ekonomisk tillväxt som inte hotar kraftig inflation måste ske i den privata sektorn med så lite statliga regleringar och skatter som möjligt. Centralbankens roll blir att styra räntan och säkerställa att ökningen i samhällets pengamängd ökar endast långsamt.

De här idéerna fick i många länder stort genomslag under 1980-talet och letade sig även i lite modifierad form in i Socialdemokratiska regeringens finansdepartement. Under 1980-talet blev det mycket högre prioritet än tidigare för S regeringar att hålla nere statens utgifter. Kreditmarknaden avreglerades vilket ledde till en massiv utlåning från bankerna som investerades i framförallt fastigheter. En stor skattereform genomfördes också med stora skattesänkningar för höginkomsttagare.  Missnöjet i LO var mycket stort och facket menade att S regeringen förde en borgerlig politik.

Paradox. På högerhåll sågs Olof Palme av en del närmast som en kommunist medan facket alltså menade att hans regering och efterträdaren Ingvar Carlsson drev en borgerlig politik. Skilda verklighetsuppfattningar, milt uttryckt…

Nu till själva boken

Den stora vattendelaren i synen på hur mycket välfärden ”får kosta” är enligt Niklas Altermark och Åsa Plesner ändå den djupa ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Här ska vi inte borra in oss djupare i orsakerna. Det får räcka med att Sverige 1991-1994 hamnade i kris med snabbt stigande arbetslöshet, budgetunderskott och statsskuld, ett kort tag 1992 var dessutom räntan extremt hög. Efter tre år med borgerlig regering 1991-1994 återkom Socialdemokraterna till regeringsmakten. Göran Persson som då var finansminister inledde ett hårt och osentimentalt besparingsprogram för att få ordning på ekonomin. Med ”inofficiellt motto” – vi måste spara nu för att rädda välfärdsstaten om 10-20 år.

Så småningom lyckades sparprogrammet och statens verksamhet gick plus igen. Priset var stora besparingar i välfärden.

Jag vidhåller att det är ett ”mirakel” att det blev en assistansreform, givet hur ekonomin såg ut 1991-94.

 

En annan bestående effekt av den ekonomiska krisen var, enligt boken att många ledande politiker på båda sidor blockgränsen fick en mycket mer pessimistisk syn på vad välfärdsstaten kan åstadkomma ”Det kostar för mycket”, det går inte” attityd bredde ut sig. Jag är beredd att hålla med. Boken menar att trots stora åsiktsskillnader på ytan är Socialdemokrater och Moderater eniga om att välfärden inte får kosta ”för mycket”. Jag håller med och det visar sig på flera sätt.

·  Båda ”statsbärande partier” är eniga om att det finanspolitiska ramverket ska värnas. D v s det krångliga regelverk som sätter tak för hur mycket pengar som staten kan spendera respektive låna upp. Ett utgiftstak som de facto även omfattar kommunerna även om kravet ”bara” är en budget i balans. Regelverkets konstruktion gör därmed att det skapats ett permanent tryck på att hålla nere statens och kommunernas utgifter – oavsett konjunkturläge. För t.ex. rättighetslagstiftningen LSS blir det förödande.

·   Arbetslinjen. Alla kan inte leva på bidrag från staten men när den s.k.”arbets vs bidragslinjen” fick så starkt fäste visades lite intresse för att säkerställa skyddet för de som faktiskt inte kan arbeta av orsaker hen inte rår över. Många hamnade i kläm. S förfasade sig först men accepterade så småningom den nya politiken. Det visade sig med all tydlighet när Magdalena Andersson känslokallt även ställde sjukskrivna mot flyktingar 2015. 

Men hur motiverar då respektive parti i praktiken att välfärdens resurser ska hållas tillbaka? Lite förenklat. Vad gäller Socialdemokraterna är de enligt boken livrädda för budgetunderskott och höga räntor om vi blir mer offensiva. Moderaterna vill få loss pengar för skattesänkningar.

Tittar vi på tabeller är det odiskutabelt att statens ambitioner vad gäller socialförsäkringar sjunkit rejält sedan 90-talskrisen. I särklass hårdast drabbat är stödet till sjukskrivna och personer med funktionsnedsättningar. Varför är de i mest behov av stöd från samhället mest utsatta för besparingar? Niklas Altermark och Åsa Pleisners svar lyder ungefär så här:

Vill en regering spara pengar på välfärden är det givet att finansdepartementet riktar stort intresse mot socialförsäkringssystemet. Försäkringskassan betalar årligen ut hundratals miljarder kr i olika hjälp och stödinsatser. Att föräldraförsäkringen inte alls är lika hårt drabbad av osthyveln beror på följande:

Inget parti med statsministerambitioner vill göra sig ovän med en så stor och resursstark väljargrupp som barnfamiljer. Assistansanvändare, personer beroende av sjuk eller aktivitetsersättning och sjukskrivna däremot. Här handlar det om mindre grupper som satsas mycket stora resurser för att hjälpa men politiskt är risken mycket mindre att spara på nämnda grupper – d v s risken att tappa många väljare i jakten på regeringsmakten.

Men alla besparingar i staten och kommunerna, blir det verkligen besparingar på sikt? Svaret är nej eftersom pengarna flyttas till andra delar av samhället, några exempel.

Anhöriga får ta allt större ansvar för att hjälpa nära och kära. Gäller såväl gamla föräldrar som barn med stora funktionsnedsättningar, givetvis även vuxna barn.

När folk nekas ekonomiskt stöd från FK – sjukpenning, sjuk och aktivitetsersättning blir sista ”livlinan” Försörjningsstöd från hemkommunen. Alltså extra utgifter för kommunernas socialtjänster.

Vårdpersonal, inte minst inom hemtjänsten och äldrevården är kraftigt överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken p.g.a. ökad stress efter besparingar och krav på ”större effektivitet”. Kortsiktiga besparingar hos kommunerna blir istället extra utgifter för sjukvården och socialförsäkringssystemet och krav mer nedskärningar. ”Lager på lager” läggs därmed i statens och kommunernas jakt på att spara pengar.

* Om det pågår en ständig jakt på att skära ner på notan för de som behöver välfärdsstaten finns det ett utgiftsområde inom stat och kommun kopplad till välfärdssystemen som växt enormt under 2000-talet – administration. Från högerhåll framförs ofta åsikten att det pågår ett stort slöseri med skattepengar. Och visst. Själv tycker jag det är mycket lätt att hitta exempel på olika projekt i både statlig och kommunal regi där pengarna rinner i väg utan  -vad det verkar någon som helst kostnadskontroll. Ofta handlar det om olika byggprojekt – tunneln under Hallandsåsen är det värsta exemplet jag känner till.

Den väldiga utbyggnaden av administration är dock nära kopplad till att det växt fram ett nytt sätt att se på hur den offentliga sektorn ska jobba – New Public Management som jag bloggade om för något år sedan. I korta drag handlar det om att den offentliga sektorn ska jobba mer som ett privat företag och gå med överskott = vinst. För att nå dit krävs ett system med en lång rad olika kontrollstationer för att på olika sätt mäta ”hur effektiv” verksamheten är i kr = mer administration. Alltså för att säkerställa att stålar sparas på de faktiska välfärdstjänsterna spenderas väldigt mycket pengar på att bygga upp dessa system…

Min ståndpunkt är glasklar. Tittar vi först enbart på personlig assistans blir NPM förödande för det går aldrig att mäta ”hur effektiv” verksamheten är i kronor och ören. Den enda sättet att mäta effektivitet på är djupintervjuer med de assistansberättigade plus anhöriga. Blir svaret att livskvalitén och självständigheten blivit mycket bättre, ja då är syftet med lagen uppnått = effektivitet. Samma sak gäller självfallet hur berörda upplever hjälpen i övriga delar av välfärdssektorn, Det är något helt annat att FK blir ”effektiv” genom att inte använda alla anslagna medel eller att socialtjänsten i valfri kommun har sparat x antal miljoner kr senaste året på deras del av personlig assistans, skolan eller något annat i välfärdsstaten som kommunerna ansvarar för.

Här har vi övergripligt tittat på det som Niklas Altermark kallar det åtstramningspolitiska kretsloppet I del två ska vi titta närmare på fenomenet dolda besparingar i välfärden. Assistansreformen är hårt drabbad. Det blogginlägget publicerar jag nästa vecka.