Filmvisning i Jönköping om personlig assistans – Kampen för ett liv

 21 oktober anordnade STIL i Jönköping ett större evenemang, nämligen filmvisning och debattpanel. Caroline Ardbo, mycket engagerad i assistansreformen har gjort en dokumentärfilm om assistansreformens bakgrund, tillkomst och alla försämringar fram till nästan nutid – med titeln Kampen för ett liv.

En del minns säkert att jag i våras besökte Stockholm för att se premiärvisningen. Känns lite onödigt att än gång till redogöra för hur jag blev involverad i produktionen som en låt oss kalla det rådgivare. Intressant var det, jag och Caroline har blivit goda vänner på vägen.

Bland besökarna fanns t.ex. STIL medlemmen Marie Blomgren som rest till Jönköping ändå från Stockholm för att se filmen. Ännu mer långväga besökare. Marie Johlbring från Hjärnfamiljen som kom direkt från flygplatsen efter en lång, lång hemresa från Bali. Hade personligen aldrig orkat med både flygresan och besöka filmvisningen. Vilket engagemang!

Marie som jag träffat flera gånger tidigare gav också ett skrämmande exempel på hur tokig tillämpningen av rättighetslagen har blivit. Marie är både rullstolsburen och gravt synskadad. Hade hon varit ”bara” synskadad hade hon aldrig blivit beviljad personlig assistans, med mycket stor sannolikhet inte ens ledsagning från kommunen. Ledsagning är en LSS insats som fått oerhört mycket stryk senaste decenniet.

På lokal nivå var det mycket glädjande att Jönköpings kommun visade stort intresse för filmen. Miljöpartiet lokalt som jag träffat tidigare visade också stort intresse.

I Stockholm var upplägget följande. Presentation, sen filmvisning (filmen är ungefär en timme lång) och på det debattpanel. I Jönköping gjorde vi en kopia på upplägget.

Innehållet i filmen är sammanfattat:

En historisk tillbakablick på hur svensk funktionsrättspolitik såg ut före LSS. Hur Independent Living rörelsen växte fram i USA. Vidare hur Adolf Ratzka grundade STIL och jobbade för införandet av personlig assistans och vad reformen betyder för oss. Sen följer en lång, trist men oerhört viktig del om hur reformens intentioner steg för steg har urholkats. Många personer kommer till tals som berörs av försämringarna – assistansberättigade, anhöriga, jurister, statsvetare och även Bengt Westerberg. Thomas Hammarberg, expert på området mänskliga rättigheter slår bestämt fast att:

Nedskärningspolitiken är oförenliga med Funktionsrättskonventionen och det finns flera skäl till det. Ett av dessa är att varje land som ratificerat konvention åtar sig att hela tiden jobba för förbättringar. Beroende på ekonomiska förutsättningar mellan rika och fattiga länder är det okej att ”tempot” varierar men riktningen ska hela tiden vara framåt – inte bakåt.

Debattpanelen

I debattpanelen min satt gode vän STIL-s ordförande Jonas Franksson, Caroline Ardbo, jag själv, statsvetaren Niklas Altermark och juristen Andreas Pettersson. Annika Taesler gjorde ett kanonjobb som moderator. Niklas och Andreas har intervjuats flera gånger av Assistanskoll och är mycket kritiska till besparingspolitiken.

Caroline berättade att när hon för många år sedan började planera för att göra en film om assistansreformen var tanken att det enbart skulle bli en hyllning till en fantastisk frihetsreform. Alla försämringar som inleddes långt innan Magdalena Andersson gjorde sina ökända utspel (Jonas Franksson var en av de drabbade) och konsekvenserna för de drabbade fick istället bli huvudfokus.

Jonas talade i vanlig ordning med oerhörd glöd om hur oerhört viktigt det är att se assistansreformen som just en frihets och demokratireform. Kampen mot kriminalitet och att värna reformen måste hållas åtskilda – d v s kriminaliteten ska behandlas som just kriminalitet vilket innebär att det är polisens ansvar. Jonas berättade också om hur oerhört negativt hans liv påverkades när han 2013 förlorade statlig assistansersättning och blev beroende av hemkommunens assistansbeslut. Lyssna på Jonas berättelse så borde alla inse att kommunerna är helt olämpliga som huvudman för assistansreformen.

Andreas Petterson gav sin syn på utvecklingen utifrån det juridiska perspektivet och liksom i Stockholm var han inte nådig i kritiken mot såväl Försäkringskassan som Förvaltningsdomstolarna. FK använder prejudikat på ett juridiskt rättsvidrigt sätt när man enbart väljer ut ”lämpliga domar” för att göra åtstramningar och ignorerar för oss positiva domar. Dessa domslut upphöjer dessa till prejudikat som ”måste” följas. Det är nonsens, FK och kommunerna är inte alls skyldiga att följa dem påpekade Andreas.

Ett annat stort problem som Andreas lyfter fram är LSS konstruktion med mycket stort inflytande till vi som berörs. Den blir därför en lite ”udda fågel” i juridiken som styr olika delar av välfärden. Därmed blir den extra sårbar, särskilt när juristerna i Förvaltningsdomstolarna är mycket okunniga i förståelsen vad syftet med lagen är.

Annika bad mig ge min syn på utvecklingen av behovsbedömningarna utifrån egna erfarenheter. Så jag sammanfattade det jag upplevt från 1994 till nutid. Många som följer den här bloggen har säkert följt mina berättelser om det men vi sammanfattar igen.

Jag blev beviljad personlig assistans redan 1994. Jag minns ingenting från behovsbedömningen, alltså upplevdes den inte som minsta obehaglig. 1996 flyttade jag till Linköping för att plugga vilket innebar att fler assistanstimmar måste beviljas. Det enda jag minns var att vi hade ett lugnt samtal med en tillmötesgående handläggare – inga problem alltså. Sen hade vi tvåårsomprövningarna (ofta tog det längre tid emellan dem) som bara fungerade som avstämningar av min livssituation som tog max 5-6 minuter. Fungerar assistansen bra, har du tillräckligt med timmar? OK, då kör vi vidare med samma beslut – klart.

Att vindarna verkligen vänt till det sämre upplevde jag personligen först 2013 då jag fick gå igenom vad jag då kallade ”helvetesundersökningen. Jag fick visserligen alla timmar jag behövde men det var en mycket obehaglig upplevelse att få livet vänt ut och in. Omprövningen 2015 var lugn igen men så kom det förfärliga 2017…

Jag var då och är fortfarande nästan 100 % säker på att det i förhand var bestämt att jag skulle ut. Handläggaren var fullständigt ointresserad av mina behov – allt ifrågasattes och så kom förslaget till beslut – all assistans skulle dras in. Jag hängde nu över klippkanten men räddades av att regeringen bara 3-4 dagar efter kommuniceringen. Hösten 2024 har jag fortfarande beslutet från 2013 kvar. Jag är livrädd för Försäkringskassan, livrädd för att de ska hitta ett ”väsentligt ändrat förhållande” om jag ”trampar snett” så att det blir en ny omprövning. Alltså gäller det att hålla sig under radarn så mycket det bara går, d v s minimera kontakten med myndigheten.

Jag fick också frågan hur jag tycker vi ska nå fram till viktiga politiker? Det blev en ganska lång utläggning men som förenklat handlade om att de är väldigt svårt av följande anledning:

Socialdemokraterna och Moderaterna dominerar svensk politik och abonnerar på statsministerposten. Inget av partierna på högsta nivån prioriterar assistansreformen.

Niklas Altermark gav sin syn på utvecklingen som statsvetare och talade om bristen på personer med verklig makt i såväl röda som blåa regeringar som verkligen brinner för reformen. Angående besparingspolitiken kontra fusk/kriminalitet i assistansbranschen menar Niklas att regeringens strategi att hänvisa till fusk och överutnyttjande är en mycket vanlig strategi hos regeringar runtom i västvärlden.  Vill man spara pengar i välfärden – hänvisa till fusk!

Niklas hänvisade också till den allmänna besparingspolitiken i välfärden. Han är mycket kritisk till t.ex. det finanspolitiska ramverket som sätter snäva gränser hur mycket pengar regeringen får spendera. Att såväl välfärden generellt som assistansreformen blir utsatta för besparingar är inte förvånande.

Flera intressanta frågor till lyftes i diskussionerna men gå igenom allt det blir blogginlägget för långt. STIL gänget i Jönköping är mycket nöjda med evenemanget! Nästa debattpanel för mig blir 4 december. Funktionssätt i länet har bjudit in författaren Margareta Perhsson till Jönköping för att föreläsa hur Svensk funktionsrättspolitik sett ut genom historien. Efter det följer en debattpanel där jag deltar.