För drygt 1 månad
sedan avled Adolf Ratzka som lanserade idén med personlig assistans i Sverige
och 1984 grundade STIL. Återpublicerar i länken nedan ett gammalt blogginlägg
som handlar om STIL-s grundare.
Vila i frid
Ska i två blogginlägg granska och ventilera tankar om
tillståndet för assistansreformen sensommaren 2024. Vart är vi på väg och
”betygsättning” av regering Ulf Kristerssons insatser hittills när halva
mandatperioden snart är avverkad.
Jag har snart bloggat i 11 år och jag vet ärligt talat
inte att jag efter sommarledigheten inlett bloggandets ”höstsäsong” en enda
gång med budskapet att frihetsreformen är på väg åt rätt håll igen.
2024 är tyvärr som väntat inget undantag.
Assistansreformen brottas med så många problem och vi är hårt ansatta av allt från ett snålt finansdepartement till
organiserad brottslighet som infiltrerat välfärden och garanterat inte ökar
finansminister Elisabeth Svantessons vilja att öppna plånboken. För att det
här blogginlägget inte ska bli för långt fokuserar jag på tre områden. 1)
Schablonersättningen 2) Huvudmannaskapet 2) Allt värre kris i kommunalt
beviljad personlig assistans.
Av alla problem som frihetsreformen kämpar mot står
jag fast vid att det finns inget större
problem än den kroniska underfinansieringen av schablonersättningen, i år
är beloppet för statlig assistansersättning satt Namninsamling - rimliga villkortill 332,60 kr/timme. Bortsett
från 2020 har vi nu i drygt ett decennium fått leva med så snåla årliga
höjningar av schablonersättningen att det inte täcker assistenternas
löneökningar. Frihetsreformen stryps
sakta men säkert till en säker död eftersom det till slut inte kommer att
gå att vare sig behålla befintlig personal eller rekrytera nya personliga
assistenter.
Hur nära är vi
denna ”dödsdom”? Troligen närmare än vad många vill tro. Jag säger att pågår
den nuvarande utvecklingen så har reformen de facto kapsejsat inom max 5-6 år.
Efter det finns det inga privata anordnare kvar och troligen inga kooperativ
heller. Kan inte se att någon kan driva assistansen som egen arbetsgivare
heller. Kvar blir kommunerna som verkligen alltid ”älskat” personlig
assistans... Redan nu kommer rapporter om privata anordnare
som säger nej till personer med mycket stora behov p.g.a. ”dålig lönsamhet”.
Har varit i kontakt med flera personer som drabbats av detta. Jag vill inte
skrämmas – bara försöka påtala hur
allvarligt jag anser läget är.
Jag vidhåller bestämt att krisen för schablonersättningen
allt för länge ignorerades av funktionsrättsrörelsen. Senaste 2 åren har ändå
mycket positivt skett. Vi har bland annat kampanjen Rimliga villkor som bland
annat kräver att schablonersättningen höjs enligt ett index som följer
löneutvecklingen och som nu organiserar en namninsamling som ska lämnas till
regeringen. Självklart har jag skrivit under.
Namninsamling för högre schablonersättning
Ifa har också tagit ett mycket bra initiativ som nu
vill ett möte med finansminister Elisabeth Svantesson om krisen. Nu får vi se
om finansministern tackar ja. Det borde hon göra men jag är långt ifrån säker
på att det blir så. Upp till bevis nu!
Under senvåren kom också signaler från många
riksdagspartier att det är nödvändigt att det införs ett index årliga höjningar
av schablonersättningen. Problemet för trovärdigheten här är att det inte finns
ett enda riksdagsparti som inte säger
sig värna frihetsreformen. Men när partierna väl har makten är det
förtvivlat svårt att leverera. Ytterst menar jag det beror på att såväl röda
som blåa finansministrar prioriterar helt andra saker. Rent krasst. Oavsett om
en socialdemokrat eller moderat bor i Sagerska palatset och även basar över
finansdepartementet tycker de alltid att ”vi kostar för mycket”…
Ensamt statligt huvudmannaskap var sagt tidigare att
det skulle genomföras till 2026, nu är det uppskjutet till när? Ingen vet
säkert. Regeringens officiella förklaring är att problemet att föra över
personer från kommunalt huvudmannaskap till statligt är större än väntat.
Försäkringskassan anser också att det tar tid att bygga ut den administration
och IT system som krävs. Milt uttryckt borde regeringen känt till att 290
kommuner tillämpar LSS på 290 olika sätt. Den viktigaste orsaken till att det
dröjer tror jag i verkligheten handlar om (som vanligt) pengar.
Om ca 4700 personer förs över från kommunalt till
statligt huvudmannaskap innebär det en rejäl utgiftsökning för staten –
budgetposten personlig assistans och det är vare sig Elisabeth Svantesson eller
Mikael Damberg (som antagligen blir finansminister om Socialdemokraterna vinner
nästa val) sugen på att släppa till. Alltså händer ingenting. Av samma anledning tror jag inte det händer
någonting med nya behovsbedömningar heller där personlig assistans beviljas efter
behov. Det skulle leda till ytterligare utgifter för staten.
Finansdepartementet ryser vid bara tanken. Som
jag ser det går det inte att skilja på problemen med schablonersättningen och
avsaknaden av nya behovsbedömningar. Det är ”symptom” på samma sak –
regeringarna oavsett färg tycker det ”kostar för mycket”…
Jag har skrivit innan flera gånger. Staten som ensam
huvudman är mycket viktigt men innan det sker måste nya behovsbedömningar vara på plats. Annars är det stor risk
att förstatligandet blir kontraproduktivt.
Kommunerna ja. De har ju aldrig gillat idén med en
rättighetslag vilket de tydliggjorde redan innan rättighetslagen ens trätt i
kraft 1994. Det har snart gått 11 år sedan TV4-s Kalla fakta visade det långa
reportaget ”Avslag till varje pris” där kommuner runt om i landet anlitade
konsulter med den motbjudande ”affärsidén” att lära handläggare leta upp
kryphål i lagstiftningen för att maximera antalet avslag på såväl personlig
assistans som andra LSS insatser. TV4 visade att ”efterfrågan” på denna typ av
tjänster var mycket stor.
Allteftersom åren har gått har det emellanåt briserat
stora skandaler i kommuner runt om i landet som berör både personlig assistans
och andra LSS insatser. 2017 skrev jag flera blogginlägg om förfärliga
missförhållanden i Tranås kommun. I våras briserade en jätteskandal i Gnosjö kommun
som jag också bloggade om. Gnosjö hade ett antal år tidigare dessutom varit
inblandade i en jätteskandal kopplat till LSS boende som fick mycket utrymme i
SVT-s Uppdrag granskning.
Kommunerna har också varit en mycket aktiv part att
driva rättsfall som slutat i mycket hårda tillämpningar av rättighetslagen som
lett till en dysfunktionell lag.
För några veckor sedan nåddes vi av nyheten att
Linköpings kommun hade beslutat att sänka schablonersättningen med hela 10 %
från 1 oktober. Obs! Kommunerna har fria händer att själva reglera
timschablonen på den personliga assistansen som de själva beviljar. Givetvis
ett dråpslag för Linköpingsbor med kommunal assistansersättning.
Dessa exempel är bara toppen på isberget med problem
och skandaler i kommunerna. I många kommuner byggs nu nya gruppboenden i snabb
takt och tittar vi i statistiken hur många som faktiskt har kommunal assistansersättning
blir bilden dyster. Antalet personer nådde en topp på 5379 personer 2020 och
hade 2024 sjunkit till 4701 personer
Källa: Assistanskoll.se
I grund och botten är jag en optimistiskt lagt person men
vad gäller framtiden för vår frihetsreform är det svårt att känna optimism när
detta skrivs. Men hade jag inte trott på att en vändning trots allt är möjlig hade jag gett upp vid det här laget. Nyligen
intervjuade Hejaolika finansminister Elisabeth Svantesson och tog bland annat
upp schablonen. Återkommer till den intervjun i del 2 då jag granskar
regeringens insatser närmare. Med lite
god vilja fanns det i intervjun ändå utrymme för lite optimism vad gäller
schablonersättningen.
Nedan är en länk till blogginlägget jag skrev om
jätteskandalen i Gnosjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar