måndag 2 december 2019

Alla försämringar handlar om mycket mer än personlig assistans och LSS


I funktionsrättsrörelsen tycker jag det finns en tendens till att reducera frågan om våra problem till att enbart handla om alla försämringar för personlig assistans och övriga LSS. Själv tycker jag det är ett stort problem att det blivit så och de enda som förlorar på det är vi själva – på motsatta sidan finns besparingshökarna och diverse proffstyckare som jublar åt att nästan allt fokus läggs på assistansen och LSS. Som bekant - artikel 19 i Funktionsrättskonventionen är mycket tydlig - enbart personlig assistans räcker inte för att kunna leva ett självständigt liv med full inkludering i samhället.

Faktum är att det inte bara sparas i LSS världen, inte bara i Funkisområdet utan nästan all skattefinansierad välfärd på både statlig, region (landsting) och kommunal nivå. Om vi börjar med samhällets stöd till personer med funktionsvariationer sparas det på aktivitetsersättning och sjukersättning (”förtidspension”), bostadstillägg, hjälpmedel, ombyggnad av bilar, färdtjänst med mera. I inom området ekonomi hamnar funkisar som grupp allt längre ner i fattigdomsträsket. När det gäller hjälpmedel lägger fler och fler landsting olika avgifter på olika hjälpmedel vilket blir ytterligare en belastning för personer som i de allra flesta fall har mycket magra inkomster. Och vår regering anser sig inte ens ha ”råd” att höja bostadstillägget för personer med sjukersättning. Kommentarer på det är överflödiga…

Exemplen på försämringar som inte berör just personlig assistans kan alltså mångfaldigas, jakten på sjukskriva är ett förfärande exempel men det är ändå bara en del av alla besparingar som skett inom välfärden på alla nivåer i den offentliga sektorn senaste 25 åren och planer på mycket stora besparingar inom en nära framtid. Nedan har jag ett antal länkar till aktuella exempel på mycket stora eller planerade besparingar i den kommunala sektorn + Regionerna (Landstingen).








Hur vi har hamnat här kräver egentligen en egen blogg men tittar vi på kommunernas kris är det tydligt att det på en generell kommunal nivå så är ekonomin mycket sämre än statens. Statens ekonomi är god, budget går plus och Magdalena Andersson anser sig dessutom ha råd att betala av nästan 200 miljarder kr på statsskulden fram till 2022, en statsskuld som alla ekonomer inte säger är något problem. Statens Överskottet har emellertid delvis skapats av stora besparingar på de mest utsatta – främst personer med personlig assistans, sjukpensioner, bostadstillägg och sjukskrivna. 
Krasst uttryckt, de mest utsatta har fått dra ett stort lass att skapa budgetöverskottet genom att staten kraftigt sänkt ambitionerna på de oerhört viktiga sektioner av välfärden. Ett totalt moraliskt förfall!


Vi lever alltså i ett samhälle där det sparas, sparas och sparas ännu mer på olika delar av välfärden – i synnerhet på de som behöver välfärdsstaten mest – funkisar, sjuka, skolbarn och äldreomsorgen. I ett sådant samhällsklimat är det givet att funkisar, oavsett diagnos eller behov av stöd från samhället hamnar i första ledet när den stora osthyveln åker fram p.g.a. bland annat följande skäl:

·  Som grupp är vi resurssvag jämfört med mer penningstinna grupper.


·  Vi är och har alltid varit en lågstatusgrupp i samhället. Staten sparkar alltid först på de med lägst status i samhället, aldrig omvänt.


·   Dessutom är vi djupt splittrade inbördes vad vi vill och prioriterar vilket underlättar för maktens folk att spela ut olika grupper och intressen mot varandra.


Vad hela Funktionsrättsrörelsen måste göra är att lämna det egna tunnelseendet där alla ”diagnosförbund” bara ser till sitt egenintresse. Vi måste alla inse att det som pågår är inte ett krig mot just assistansanvändare – det pågår ett frontalangrepp mot samtliga delar av samhällets stöd till personer med omfattande funktionsvariationer, oavsett orsak + många andra med behov av stöd från samhället. Och inte minst, vi måste alla inse att det finns bara en förlorare, respektive vinnare så länge vi bara ser till egen intresset.





Hur når vi då denna enighet? Ja, när det är så splittrat som det är så är det inte lätt men jag ser ändå en fråga funktionsrättsrörelsen borde kunna enas kring även om det är spretigt även där som jag visade i föregående blogginlägg. Och det är givetvis Funktionsrättskonventionen. Hela Funkisrörelsen (Funktionsrätt Sverige med sina dryga 400 000 medlemmar, IL rörelsen, Ifa mfl borde kunna enas kring krav på att konventionen ska bli lag. Det handlar nämligen om rättigheterna för alla människor med funktionsvariationer inte bara knappt 20 000 assistansanvändare (inkluderar kommunalt beviljad assistans) eller ca 80 000 personer totalt beviljade hjälp enligt LSS. Vi borde även kunna enas kring krav på åtgärder för kraftigt förbättrad ekonomi, tillgänglighet, hälsa och sysselsättning. Allt detta ryms för övrigt inom Funktionsrättskonventionen.

Det kommer också efter att konventionen blir lag och assistansreformen och LSS återupprättats behövas påverkansarbete från respektive förbund när det gäller behandling av diverse olika medfödda och/eller kroniska sjukdomar, rätten till hjälpmedel, tillgänglighet, hygglig ekonomisk standard, färdtjänst etcetera. Vad jag eftersträvar är att vi gemensamt samlas runt några centrala krav som funktionsrättsrörelsen tillsammans står bakom sam vi inte backar ifrån. 





Bild: Stil dagar  maj 2019. Från vänster. Mona Esbjörnsson, Ola Linder, jag själv och Jonas Franksson diskuterar bland annat Funktionsrättskonventionen artikel 19. Personen längst till höger minns jag inte namnet på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar