Bra och dåliga nyheter om personlig assistans och LSS

 Även om läget i vanlig ordning ät kärvt för såväl personlig assistans som övriga LSS och övrig funktionsrättspolik finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Schablonersättningen för 2025 blev högre än befarat. 3,0 % är fortfarande långt från tillräckligt men ändå ett steg i rätt riktning. Och det finns faktiskt ännu positivare tecken nu om schablonersättningens framtida konstruktion. Allt tyder faktiskt nu på att vi får en indexerad höjning från och med 2026. Så här säger regeringen själv:

Under hösten ska en arbetsgrupp tillsättas med bemanning från socialdepartementet och finansdepartementet. Arbetet kommer att påbörjas i början av nästa år för att kunna vara klart i tid till nästa års budgetproposition.

 

Vad kan stoppa det nu? Här är jag faktiskt optimist. Såvida det inte inträffar nya riktigt allvarliga kriser som är helt utanför Ulf Kristerssons kontroll kommer det att genomföras. Vad skulle det kunna vara i så fall? Några exempel – Stormaktskrig i Mellanöstern - skulle påverka hela världen med stora ekonomiska följder för världsekonomin. Ny finanskris eller pandemi. I övrigt tror jag vi kan vara lugna att en indexering verkligen införs. Blir det verklighet med en bra utformad modell som följer löneutvecklingen blir den nyheten det bästa som hänt i assistansvärlden på många, många år. Ifa m f l påtalar att det är mycket viktigt att brukarrörelsen är delaktiga. Det är bara att instämma.

På pluskontot ska också tilläggas att föräldraavdraget som Försäkringskassan misskött ska halveras. Ansvarig minister Camilla Valtersson Grönvall pratat om mer allmänt höjda ambitioner i Funktionsrättspolitiken. Sen får vi se vad det innebär. Tills vidare få vi glädjas åt att det ändå talas om högre ambitioner i funktionsrättspolitiken.

Mindre bra - potentiellt katastrofalt

Anna Barsk Holmbom har i sin blogg skrivit om att regeringen vill skynda på ett förstatligande. Borde vara en kanon nyhet men tyvärr finns det ett mycket stort men:

När jag skriver detta finns fortfarande inga tecken på att regeringen tänker göra om behovsbedömningarna i grunden. Därför befinner vi oss i den paradoxala situationen att vi vill ha staten som ensam huvudman men måste säga blankt nej till förstatligande så länge inte nya behovsbedömningar är på plats. Kombinationen av en först assistans, eventuellt återupptagna omprövningar och avsaknad av nya bedömningskriterier skulle bli en katastrof.

Anna bloggar om förstatligande

Stora besparingar på LSS i Stockholm

Parallellt med det som faktiskt är positivt nu pågår försämringarna runt om i landet hos kommunerna. Förra veckan kunde vi läsa om stora besparingar på olika LSS verksamheter i Stockholm. Utförare av bland annat daglig verksamhet och LSS-boende endast får en (1) procent höjd ersättning 2025, trots att lönekostnader väntas öka med 3–4 procent.

Återvänder vi till Niklas Altermarks bok är detta ett typexempel på ”dold besparing". Visserligen höjs anslagen en aning men det täcker inte de faktiska utgiftsökningarna som krävs för att verksamheten ska gå åtminstone plus minus noll. Besparingen blir mellanskillnaden i en marginell ökning i anslagen och de faktiska behoven. Hur förklarar då ledningen i Stockholms kommun besparingarna?

Enkelt uttryckt - det finns inte tillräckligt med pengar

Alexander Ojanne (S) är finansborgarråd i Stockholm och skyller framförallt på att Tidöregeringen inte höjer statsbidragen tillräckligt för 2025. Visst är höjningen mindre än i S skuggbudget men det är att göra det lätt för sig tycker jag. Heja Olika beskriver att besparingarna inom utgiftsområdet Funktionshinder är hela 8 % bara sedan 2022. Så att bara skylla på regeringens budget är väl enkelt tycker jag.

Odiskutabelt är ändå att statens ansvar för kommunernas finansiering minskat senaste 15 åren. Och då går det inte att komma runt statsbidragen som sakta men säkert minskar som andel av kommunernas intäkter. Samtidigt som kommunerna har krav på att budgeten endast kortsiktigt får gå med underskott…

LSS besparingarna i Stockholm

Om statsbidraget till kommunerna

Att kommunerna inte är några vänner av LSS är välkänt, likaså att S inte blivit kända som LSS stora förkämpar heller... Men det som nu hänt i huvudstaden pågår runt om i landet under såväl röda som blåa styren. Och drabbar allt möjligt inom kommunal välfärd. Måste därför kort kommentera statsbidragen. För finansborgarrådet har rätt i en del av det han säger även jag verkligen inte är överens om allt.

 2004 nådde Sveriges befolkning 9 miljoner människor, nu är vi dryga 10 miljoner invånare. Under tiden har statsbidragens andel av kommunernas intäkter minskat, från 21 % 2011 till 16 % i nutid enligt Niklas Altermark och Åsa Pleisner. En avsevärd minskning i stödet från staten. Denna urholkning har alltså genomförts även av S regeringar.

 

290 kommuner ska alltså ha ansvar för dryga en miljon människor mer än 2004 med relativt betydligt mindre stöd från staten. Självklart går inte den ekvationen ihop utan stora besparingar. Många kommuner har dessutom problem med minskad befolkning som urholkar skattebasen och ökar besparingstrycket ytterligare. Många av dessa kommuner har redan landets högsta kommunalskatter så ytterligare skattehöjningar där för att få skutan att gå runt är knappast rimliga att genomföra.

 

Med udden särskilt riktad mot de ”statsbärande” partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Om ni nu verkligen värnar välfärden. Hur har ni tänkt att kommunerna ska klara av sina åtaganden när staten gör stora besparingar på statsbidragen?

Konsten att montera ner en välfärdsstat del 2

 I varje valrörelse har alltid välfärdsfrågorna en viktig roll. Även om ambitionsnivån skiljer sig en del är enigheten över blockgränsen total att vård, skola, omsorg mm är mycket viktigt att värna. Trots alla lovord om välfärden - sparas det hela tiden på just offentligt finansierad välfärd. Hur det fungerar i praktiken och motiven till att det ser ut som det gör tittade vi på översiktligt i del 1 av Niklas Altermarks och Åsa Pleisners bok Konsten att avveckla en välfärdsstat- en granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.

 I del 2 ska vi titta på det ofta bortglömda fenomenet dolda besparingar. Mycket stora besparingar sker i det ”tysta” och beskrivs utförligt i boken.

 Dolda besparingar i välfärden är nedskärningar som inte syns direkt som t.ex. 1000 personer som förlorar assistansersättning eller 10 000 som nekas sjukpenning. Det handlar om olika stöd och bidrag som sänks eller inte höjs efter behov, högre avgifter med mera. I regel med i bästa fall dålig insyn för allmänheten och massmedia.

PÅ statlig nivå handlar det om t.ex. otillräcklig höjning av statsbidragen till kommunerna och mycket låga höjningar i ekonomisk ersättning till framförallt sjuka och personer med funktionsnedsättningar. I kommunerna på allt möjligt från lägre anslag till skolluncher till högre avgifter i hemtjänsten. Eftersom kommuner och regioner ansvarar för stora delar av välfärdssektorn blir därför kommunala och regionala ansvarsområden mycket utsatta.

Personlig assistans

 Inom assistansen sker de dolda besparingarna på framförallt två sätt. Otillräcklig höjning av schablonersättningen och anslagna medel till Försäkringskassan som inte betalas ut – orsakat av hårda behovsbedömningar och det handlar om enorma belopp. Hur mycket? Ja, det ska vi räkna översiktligt på nu. All statistik är hämtat från assistanskoll.se.

1997-2009 höjdes schablonen stadigt med 3-4 % per år. Underfinansieringen inleddes på allvar 2014. Låt oss anta att år 2013 hade regeringen bestämt att ett index införs med en årlig höjning på 3,5 % per år start 2014. Hur hög hade schablonen varit 2024? Timschablonen 2013 var 275 kr/timme, 332,6 kr/timme 2024.

Svaret blir 275 kr 2013 * 1,035^11 = 401,5 kr 2024. Schablonen hade alltså varit 20 % högre.

Anslaget för PA 2013 var ca 22,4 miljarder kr. Anslagen 2024 var ca 24,6 miljarder kr. Den borde alltså varit 24,6 miljarder kr plus 20 % = 29,5 miljarder kr

Enbart 2024 SPARADE STATEN DÄRMED NÄSTAN 5 MILJARDER KR ENBART MED UNDERFINANSIERAD SCHABLONHÖJNING! Och då är 3,5 % årlig höjning en ganska modest höjning. Det är otroligt mycket pengar. Motsvarar dygnet runt assistans för ca 2000 personer enligt ovanstående exempel. Alternativt mycket högre löner för våra assistenter.

Hur stora belopp som är dolda besparingar för personlig assistans inom kommunerna på detta sätt vet jag inte men vi kan antagligen utgå från att det senaste decenniet sammantaget handlar om många miljarder kr.

Men det stannar inte där eftersom Försäkringskassan inte spenderar alla anslagna alla pengar. Det beloppet beräknas bli 692 miljoner kr 2024 p.g.a. hårda behovsbedömningar. Totala DOLDA BESPARINGAR blir därmed sanslösa 5,6 miljarder kr enbart 2024. Hur mycket som sparats totalt (otillräcklig höjning +anslag som inte betalats ut) 2014-2024 orkar jag inte räkna på.

De totala besparingarna för staten, d v s inkluderat ca 3000 personer som förlorat statlig assistansersättning sedan 2015 är mycket större än 5-6 miljarder kr för 2024.

Ekonomisk trygghet och andra stöd – Sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, bilstöd med mera.

De dolda besparingarna går till ungefär på samma sätt som den personliga assistansen. Ekonomiska ersättningar som inte följer löneutvecklingar och anslagna medel som inte används. Ett exempel. År 2025 höjs lönerna med i snitt 3,9 % medan sjuk och aktvitetsersättning bara höjs 2,6 %. Med några undantag har det sätt likadant ut i åtminstone 15 års tid. De samlade dolda besparingarna under denna tid handlar om många, många miljarder kr.

 

Minskat statsstöd till kommunerna

Förutom kommunal inkomstskatt och en del avgifter får kommunerna omfattande ekonomiskt stöd från staten för att finansiera sin verksamhet, s.k. statsstöd. 2023 betalade staten ut 174 miljarder kr i statsstöd till kommunerna (Regioner inte inkluderade). 

Källa Regeringens budget  

Budgetanslag statsstöd till kommunerna sid 5

 Det är en enorm summa men likväl har det gjorts stora dolda besparingar senaste 15-20 åren enligt samma modell som personlig assistans med mera. Statsstöden höjs inte enligt ett fastställt index. Niklas Altermark konstaterar att med 2011 som basår och inflations säkrat index hade statsstödet 2023 varit hela 25 miljarder kr högre = 199 miljarder kr. Enbart 2023 gjorde därmed staten en besparing på hela 25 miljarder kr! För kommunerna innebär det att de i ökad utsträckning får finansiera sin verksamhet själva. Hur ser då dolda besparingar i kommunerna ut?

Kommunernas dolda besparingar

Kommuner och Regioner trängs av krav på besparingar på åtminstone 3 sätt:

 

* Det finanspolitiska ramverket kräver att kommunernas budget hålls i balans. Underskott är bara tillåtna temporärt.

 

* Statsstöden till kommunerna (som fortfarande är omfattande så klart) har senaste ca 15 åren minskat som andel av kommunernas intäkter.

 

* Överflyttning av kostnad från stat till kommuner p.g.a. indragen sjukpenning, personlig assistans, sjuk och aktivitetsersättning mm.

 

Till det ska tilläggas att många kommuner har problem med sviktande skatteunderlag p.g.a. utflyttning.

 

De dolda besparingarna (som dominerar helt) sker på framförallt tre olika sätt

 

·  Olika välfärdsnämnder får order att ”effektivisera verksamheten”. I klartext innebär det att samma uppdrag ska genomföras med minskad budget.

·  Anslagsökningar görs men motsvarar inte väntade utgiftsökningar i givet utgiftsområde

·       Välfärdsnämnderna får samma budget för kommande år som fjolåret minus underskott från föregående år.

 

I en djungel med dolda besparingar tycker jag också det finns ett stort demokratiskt problem. Eftersom de i regel genomförs i det tysta blir insynen från allmänhet och media mycket begränsad.

 

 

 

* Medan jag skrev det här blogginlägget dök en dyster men inte oväntad LSS nyhet upp från Stockholm. Huvudstaden har beslutat att genomföra stora dolda besparingar som primärt kommer drabba LSS boende, Kontaktperson, Ledsagning, Daglig verksamhet och korttidsboende. Återkommer till det i nästa blogginlägg. Men även att det ser allt ljusare ut vad gäller indexeringen av schablonersättningen.

Filmvisning i Jönköping om personlig assistans – Kampen för ett liv

 21 oktober anordnade STIL i Jönköping ett större evenemang, nämligen filmvisning och debattpanel. Caroline Ardbo, mycket engagerad i assistansreformen har gjort en dokumentärfilm om assistansreformens bakgrund, tillkomst och alla försämringar fram till nästan nutid – med titeln Kampen för ett liv.

En del minns säkert att jag i våras besökte Stockholm för att se premiärvisningen. Känns lite onödigt att än gång till redogöra för hur jag blev involverad i produktionen som en låt oss kalla det rådgivare. Intressant var det, jag och Caroline har blivit goda vänner på vägen.

Bland besökarna fanns t.ex. STIL medlemmen Marie Blomgren som rest till Jönköping ändå från Stockholm för att se filmen. Ännu mer långväga besökare. Marie Johlbring från Hjärnfamiljen som kom direkt från flygplatsen efter en lång, lång hemresa från Bali. Hade personligen aldrig orkat med både flygresan och besöka filmvisningen. Vilket engagemang!

Marie som jag träffat flera gånger tidigare gav också ett skrämmande exempel på hur tokig tillämpningen av rättighetslagen har blivit. Marie är både rullstolsburen och gravt synskadad. Hade hon varit ”bara” synskadad hade hon aldrig blivit beviljad personlig assistans, med mycket stor sannolikhet inte ens ledsagning från kommunen. Ledsagning är en LSS insats som fått oerhört mycket stryk senaste decenniet.

På lokal nivå var det mycket glädjande att Jönköpings kommun visade stort intresse för filmen. Miljöpartiet lokalt som jag träffat tidigare visade också stort intresse.

I Stockholm var upplägget följande. Presentation, sen filmvisning (filmen är ungefär en timme lång) och på det debattpanel. I Jönköping gjorde vi en kopia på upplägget.

Innehållet i filmen är sammanfattat:

En historisk tillbakablick på hur svensk funktionsrättspolitik såg ut före LSS. Hur Independent Living rörelsen växte fram i USA. Vidare hur Adolf Ratzka grundade STIL och jobbade för införandet av personlig assistans och vad reformen betyder för oss. Sen följer en lång, trist men oerhört viktig del om hur reformens intentioner steg för steg har urholkats. Många personer kommer till tals som berörs av försämringarna – assistansberättigade, anhöriga, jurister, statsvetare och även Bengt Westerberg. Thomas Hammarberg, expert på området mänskliga rättigheter slår bestämt fast att:

Nedskärningspolitiken är oförenliga med Funktionsrättskonventionen och det finns flera skäl till det. Ett av dessa är att varje land som ratificerat konvention åtar sig att hela tiden jobba för förbättringar. Beroende på ekonomiska förutsättningar mellan rika och fattiga länder är det okej att ”tempot” varierar men riktningen ska hela tiden vara framåt – inte bakåt.

Debattpanelen

I debattpanelen min satt gode vän STIL-s ordförande Jonas Franksson, Caroline Ardbo, jag själv, statsvetaren Niklas Altermark och juristen Andreas Pettersson. Annika Taesler gjorde ett kanonjobb som moderator. Niklas och Andreas har intervjuats flera gånger av Assistanskoll och är mycket kritiska till besparingspolitiken.

Caroline berättade att när hon för många år sedan började planera för att göra en film om assistansreformen var tanken att det enbart skulle bli en hyllning till en fantastisk frihetsreform. Alla försämringar som inleddes långt innan Magdalena Andersson gjorde sina ökända utspel (Jonas Franksson var en av de drabbade) och konsekvenserna för de drabbade fick istället bli huvudfokus.

Jonas talade i vanlig ordning med oerhörd glöd om hur oerhört viktigt det är att se assistansreformen som just en frihets och demokratireform. Kampen mot kriminalitet och att värna reformen måste hållas åtskilda – d v s kriminaliteten ska behandlas som just kriminalitet vilket innebär att det är polisens ansvar. Jonas berättade också om hur oerhört negativt hans liv påverkades när han 2013 förlorade statlig assistansersättning och blev beroende av hemkommunens assistansbeslut. Lyssna på Jonas berättelse så borde alla inse att kommunerna är helt olämpliga som huvudman för assistansreformen.

Andreas Petterson gav sin syn på utvecklingen utifrån det juridiska perspektivet och liksom i Stockholm var han inte nådig i kritiken mot såväl Försäkringskassan som Förvaltningsdomstolarna. FK använder prejudikat på ett juridiskt rättsvidrigt sätt när man enbart väljer ut ”lämpliga domar” för att göra åtstramningar och ignorerar för oss positiva domar. Dessa domslut upphöjer dessa till prejudikat som ”måste” följas. Det är nonsens, FK och kommunerna är inte alls skyldiga att följa dem påpekade Andreas.

Ett annat stort problem som Andreas lyfter fram är LSS konstruktion med mycket stort inflytande till vi som berörs. Den blir därför en lite ”udda fågel” i juridiken som styr olika delar av välfärden. Därmed blir den extra sårbar, särskilt när juristerna i Förvaltningsdomstolarna är mycket okunniga i förståelsen vad syftet med lagen är.

Annika bad mig ge min syn på utvecklingen av behovsbedömningarna utifrån egna erfarenheter. Så jag sammanfattade det jag upplevt från 1994 till nutid. Många som följer den här bloggen har säkert följt mina berättelser om det men vi sammanfattar igen.

Jag blev beviljad personlig assistans redan 1994. Jag minns ingenting från behovsbedömningen, alltså upplevdes den inte som minsta obehaglig. 1996 flyttade jag till Linköping för att plugga vilket innebar att fler assistanstimmar måste beviljas. Det enda jag minns var att vi hade ett lugnt samtal med en tillmötesgående handläggare – inga problem alltså. Sen hade vi tvåårsomprövningarna (ofta tog det längre tid emellan dem) som bara fungerade som avstämningar av min livssituation som tog max 5-6 minuter. Fungerar assistansen bra, har du tillräckligt med timmar? OK, då kör vi vidare med samma beslut – klart.

Att vindarna verkligen vänt till det sämre upplevde jag personligen först 2013 då jag fick gå igenom vad jag då kallade ”helvetesundersökningen. Jag fick visserligen alla timmar jag behövde men det var en mycket obehaglig upplevelse att få livet vänt ut och in. Omprövningen 2015 var lugn igen men så kom det förfärliga 2017…

Jag var då och är fortfarande nästan 100 % säker på att det i förhand var bestämt att jag skulle ut. Handläggaren var fullständigt ointresserad av mina behov – allt ifrågasattes och så kom förslaget till beslut – all assistans skulle dras in. Jag hängde nu över klippkanten men räddades av att regeringen bara 3-4 dagar efter kommuniceringen. Hösten 2024 har jag fortfarande beslutet från 2013 kvar. Jag är livrädd för Försäkringskassan, livrädd för att de ska hitta ett ”väsentligt ändrat förhållande” om jag ”trampar snett” så att det blir en ny omprövning. Alltså gäller det att hålla sig under radarn så mycket det bara går, d v s minimera kontakten med myndigheten.

Jag fick också frågan hur jag tycker vi ska nå fram till viktiga politiker? Det blev en ganska lång utläggning men som förenklat handlade om att de är väldigt svårt av följande anledning:

Socialdemokraterna och Moderaterna dominerar svensk politik och abonnerar på statsministerposten. Inget av partierna på högsta nivån prioriterar assistansreformen.

Niklas Altermark gav sin syn på utvecklingen som statsvetare och talade om bristen på personer med verklig makt i såväl röda som blåa regeringar som verkligen brinner för reformen. Angående besparingspolitiken kontra fusk/kriminalitet i assistansbranschen menar Niklas att regeringens strategi att hänvisa till fusk och överutnyttjande är en mycket vanlig strategi hos regeringar runtom i västvärlden.  Vill man spara pengar i välfärden – hänvisa till fusk!

Niklas hänvisade också till den allmänna besparingspolitiken i välfärden. Han är mycket kritisk till t.ex. det finanspolitiska ramverket som sätter snäva gränser hur mycket pengar regeringen får spendera. Att såväl välfärden generellt som assistansreformen blir utsatta för besparingar är inte förvånande.

Bild:

Debattpanelen. Jag sitter tvåa från höger i min permobil mellan Niklas Altermark och Andreas Petterson. Till höger om Niklas sitter Jonas Franksson

Flera intressanta frågor till lyftes i diskussionerna men gå igenom allt det blir blogginlägget för långt. STIL gänget i Jönköping är mycket nöjda med evenemanget! Nästa debattpanel för mig blir 4 december. Funktionssätt i länet har bjudit in författaren Margareta Perhsson till Jönköping för att föreläsa hur Svensk funktionsrättspolitik sett ut genom historien. Efter det följer en debattpanel där jag deltar.

 

Niklas Altermark - Konsten att avveckla en välfärdsstat del 1

 Jag har nu läst Niklas Altermark och Åsa Pleisners bok – Konsten att avveckla en välfärdsstat. Jag rekommenderar boken för alla som vill förstå vad som hänt bakom kulisserna i minst 30 år nu. Ska i två blogginlägg redogöra för innehållet med lite egna reflektioner.

Ska inleda med några viktiga påpekanden. Trots besparingar – i ett internationellt perspektiv satsar Sverige enorma resurser på skattefinansierad välfärd. Ytterst få länder på jordklotet spenderar mer som andel av BNP. Men utvecklingen går åt fel håll, tyvärr. Samtidigt, jag inser så klart att resurserna aldrig kommer vara obegränsade och vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst. Men jag kan inte acceptera att ambitionsnivån sänks för samhällets stöd till vi funkisar, sjuka m.fl. när Sverige som helhet blir allt rikare.

Bokens tema är hur det kommer sig att alla riksdagspartier säger sig stå för en stark välfärdsstat samtidigt som det hela tiden sparas pengar på välfärden och hur har vi hamnat här?

Lite bakgrund – har studerat en del nationalekonomi

Vi backar bandet till slutet av 1970-talet. Stora delar av västvärlden befann sig då i ekonomisk kris med både hög arbetslöshet och inflation samtidigt och de beprövade metoderna vid kriser med statliga stimulanser inte fungerade. Nu vann nya teorier mark hur ekonomin fungerade, en mycket viktig person var ekonomen Milton Friedman (1912-2006) som hade helt andra idéer om krisbekämpning.

Friedman som fick Nobelpriset i ekonomi 1976 och likasinnade menade att orsaken till den höga inflationen var att västvärldens regeringar spenderade pengar de egentligen inte hade. Enligt Friedman går inte att få bukt med inflationen genom att ständigt lansera diverse olika stödpaket, d v s spendera väldigt mycket pengar. Lite förenklat. En sund ekonomi förutsatte att staten drog åt ”svångremmen” och sattes på ekonomisk ”svältkur”. Ekonomisk tillväxt som inte hotar kraftig inflation måste ske i den privata sektorn med så lite statliga regleringar och skatter som möjligt. Centralbankens roll blir att styra räntan och säkerställa att ökningen i samhällets pengamängd ökar endast långsamt.

De här idéerna fick i många länder stort genomslag under 1980-talet och letade sig även i lite modifierad form in i Socialdemokratiska regeringens finansdepartement. Under 1980-talet blev det mycket högre prioritet än tidigare för S regeringar att hålla nere statens utgifter. Kreditmarknaden avreglerades vilket ledde till en massiv utlåning från bankerna som investerades i framförallt fastigheter. En stor skattereform genomfördes också med stora skattesänkningar för höginkomsttagare.  Missnöjet i LO var mycket stort och facket menade att S regeringen förde en borgerlig politik.

Paradox. På högerhåll sågs Olof Palme av en del närmast som en kommunist medan facket alltså menade att hans regering och efterträdaren Ingvar Carlsson drev en borgerlig politik. Skilda verklighetsuppfattningar, milt uttryckt…

Nu till själva boken

Den stora vattendelaren i synen på hur mycket välfärden ”får kosta” är enligt Niklas Altermark och Åsa Plesner ändå den djupa ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Här ska vi inte borra in oss djupare i orsakerna. Det får räcka med att Sverige 1991-1994 hamnade i kris med snabbt stigande arbetslöshet, budgetunderskott och statsskuld, ett kort tag 1992 var dessutom räntan extremt hög. Efter tre år med borgerlig regering 1991-1994 återkom Socialdemokraterna till regeringsmakten. Göran Persson som då var finansminister inledde ett hårt och osentimentalt besparingsprogram för att få ordning på ekonomin. Med ”inofficiellt motto” – vi måste spara nu för att rädda välfärdsstaten om 10-20 år.

Så småningom lyckades sparprogrammet och statens verksamhet gick plus igen. Priset var stora besparingar i välfärden.

Jag vidhåller att det är ett ”mirakel” att det blev en assistansreform, givet hur ekonomin såg ut 1991-94.

 

En annan bestående effekt av den ekonomiska krisen var, enligt boken att många ledande politiker på båda sidor blockgränsen fick en mycket mer pessimistisk syn på vad välfärdsstaten kan åstadkomma ”Det kostar för mycket”, det går inte” attityd bredde ut sig. Jag är beredd att hålla med. Boken menar att trots stora åsiktsskillnader på ytan är Socialdemokrater och Moderater eniga om att välfärden inte får kosta ”för mycket”. Jag håller med och det visar sig på flera sätt.

·  Båda ”statsbärande partier” är eniga om att det finanspolitiska ramverket ska värnas. D v s det krångliga regelverk som sätter tak för hur mycket pengar som staten kan spendera respektive låna upp. Ett utgiftstak som de facto även omfattar kommunerna även om kravet ”bara” är en budget i balans. Regelverkets konstruktion gör därmed att det skapats ett permanent tryck på att hålla nere statens och kommunernas utgifter – oavsett konjunkturläge. För t.ex. rättighetslagstiftningen LSS blir det förödande.

·   Arbetslinjen. Alla kan inte leva på bidrag från staten men när den s.k.”arbets vs bidragslinjen” fick så starkt fäste visades lite intresse för att säkerställa skyddet för de som faktiskt inte kan arbeta av orsaker hen inte rår över. Många hamnade i kläm. S förfasade sig först men accepterade så småningom den nya politiken. Det visade sig med all tydlighet när Magdalena Andersson känslokallt även ställde sjukskrivna mot flyktingar 2015. 

Men hur motiverar då respektive parti i praktiken att välfärdens resurser ska hållas tillbaka? Lite förenklat. Vad gäller Socialdemokraterna är de enligt boken livrädda för budgetunderskott och höga räntor om vi blir mer offensiva. Moderaterna vill få loss pengar för skattesänkningar.

Tittar vi på tabeller är det odiskutabelt att statens ambitioner vad gäller socialförsäkringar sjunkit rejält sedan 90-talskrisen. I särklass hårdast drabbat är stödet till sjukskrivna och personer med funktionsnedsättningar. Varför är de i mest behov av stöd från samhället mest utsatta för besparingar? Niklas Altermark och Åsa Pleisners svar lyder ungefär så här:

Vill en regering spara pengar på välfärden är det givet att finansdepartementet riktar stort intresse mot socialförsäkringssystemet. Försäkringskassan betalar årligen ut hundratals miljarder kr i olika hjälp och stödinsatser. Att föräldraförsäkringen inte alls är lika hårt drabbad av osthyveln beror på följande:

Inget parti med statsministerambitioner vill göra sig ovän med en så stor och resursstark väljargrupp som barnfamiljer. Assistansanvändare, personer beroende av sjuk eller aktivitetsersättning och sjukskrivna däremot. Här handlar det om mindre grupper som satsas mycket stora resurser för att hjälpa men politiskt är risken mycket mindre att spara på nämnda grupper – d v s risken att tappa många väljare i jakten på regeringsmakten.

Men alla besparingar i staten och kommunerna, blir det verkligen besparingar på sikt? Svaret är nej eftersom pengarna flyttas till andra delar av samhället, några exempel.

Anhöriga får ta allt större ansvar för att hjälpa nära och kära. Gäller såväl gamla föräldrar som barn med stora funktionsnedsättningar, givetvis även vuxna barn.

När folk nekas ekonomiskt stöd från FK – sjukpenning, sjuk och aktivitetsersättning blir sista ”livlinan” Försörjningsstöd från hemkommunen. Alltså extra utgifter för kommunernas socialtjänster.

Vårdpersonal, inte minst inom hemtjänsten och äldrevården är kraftigt överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken p.g.a. ökad stress efter besparingar och krav på ”större effektivitet”. Kortsiktiga besparingar hos kommunerna blir istället extra utgifter för sjukvården och socialförsäkringssystemet och krav mer nedskärningar. ”Lager på lager” läggs därmed i statens och kommunernas jakt på att spara pengar.

* Om det pågår en ständig jakt på att skära ner på notan för de som behöver välfärdsstaten finns det ett utgiftsområde inom stat och kommun kopplad till välfärdssystemen som växt enormt under 2000-talet – administration. Från högerhåll framförs ofta åsikten att det pågår ett stort slöseri med skattepengar. Och visst. Själv tycker jag det är mycket lätt att hitta exempel på olika projekt i både statlig och kommunal regi där pengarna rinner i väg utan  -vad det verkar någon som helst kostnadskontroll. Ofta handlar det om olika byggprojekt – tunneln under Hallandsåsen är det värsta exemplet jag känner till.

Den väldiga utbyggnaden av administration är dock nära kopplad till att det växt fram ett nytt sätt att se på hur den offentliga sektorn ska jobba – New Public Management som jag bloggade om för något år sedan. I korta drag handlar det om att den offentliga sektorn ska jobba mer som ett privat företag och gå med överskott = vinst. För att nå dit krävs ett system med en lång rad olika kontrollstationer för att på olika sätt mäta ”hur effektiv” verksamheten är i kr = mer administration. Alltså för att säkerställa att stålar sparas på de faktiska välfärdstjänsterna spenderas väldigt mycket pengar på att bygga upp dessa system…

Min ståndpunkt är glasklar. Tittar vi först enbart på personlig assistans blir NPM förödande för det går aldrig att mäta ”hur effektiv” verksamheten är i kronor och ören. Den enda sättet att mäta effektivitet på är djupintervjuer med de assistansberättigade plus anhöriga. Blir svaret att livskvalitén och självständigheten blivit mycket bättre, ja då är syftet med lagen uppnått = effektivitet. Samma sak gäller självfallet hur berörda upplever hjälpen i övriga delar av välfärdssektorn, Det är något helt annat att FK blir ”effektiv” genom att inte använda alla anslagna medel eller att socialtjänsten i valfri kommun har sparat x antal miljoner kr senaste året på deras del av personlig assistans, skolan eller något annat i välfärdsstaten som kommunerna ansvarar för.

Här har vi övergripligt tittat på det som Niklas Altermark kallar det åtstramningspolitiska kretsloppet I del två ska vi titta närmare på fenomenet dolda besparingar i välfärden. Assistansreformen är hårt drabbad. Det blogginlägget publicerar jag nästa vecka.

 

 

Oppositionens assistansbudgetar är presenterade

 I vanlig ordning presenterar oppositionspartierna skuggbudgetar. Som nämndes i förra blogginlägget satsar regeringen 26,92 miljarder kr på assistansreformen. För oppositionspartierna ser det ut så här:

· Socialdemokraterna satsar samma belopp som regeringen och höjer schablonersättningen lika mycket, d v s 3,0 %. Totalt 26,92 miljarder kr.

· Vänsterpartiet lägger 27,01 miljarder kr och höjer schablonersättningen med 3,7 %.

·  Centerpartiet lägger 27,02 miljarder kr och höjer schablonersättningen med 3,7 %

·  Miljöpartiet höjer schablonersättningen med 6 %. Totalt 27,84 miljarder kr

 

I kvartetten sticker Miljöpartiet ut i positiv riktning med en höjning på så pass mycket som 6 %. Även fjolåret var Mp det mest generösa partiet med 5 %. Återigen konstaterar jag att Mp i opposition är ett mycket mer offensivt parti än Mp i regeringsställning. Ett ”symptom” som man tyvärr blivit van vid oavsett vilka partier som befinner sig i regeringsställning eller opposition. Socialdemokraterna följer regeringen med 3,0 % i höjning och 26,92 miljarder kr budgeterat. Väntat för mig att S lägger sig på samma nivå som regeringen. Samma sak gällde budgeten för 2024.

Vänsterpartiet och Centern ligger på samma nivå, 3,7 % och strax över 27 miljarder kr. Marginellt mer än Socialdemokraterna Hade personligen förväntat mig mer från VP. Maj Karlsson har varit mycket engagerad i frågan – min personliga uppfattning är att VP ”skräms” av rapporter vi ibland får om helt oskäliga vinstmarginaler hos vissa privata anordnare och kriminalitet i assistansbranschen, samt anställda personliga assistenter som behandlas illa.

Utifrån detta. Vad ska vi dra för slutsatser angående eventuella ändringar i assistanspolitiken med en röd-grön regering? Mitt svar är att det inte varit bättre än vad det är nu. Socialdemokraterna som i så fall sitter på både stats och finansministerposten kommer och garantera att det inte sker något revolutionerande i positiv bemärkelse vilket övriga partier kommer och acceptera. Och jag ser ingenting som tyder på en kraftig ändring hos ledningen i S heller. Både p.g.a. omvärldsläget och att jakten på regeringsmakten innebär att stora breda väljargrupper måste gynnas.

Det är mycket bra att S är emot funkisskatten men på partiets högsta nivå finns fortfarande mycket att jobba med vad gäller personlig assistans och LSS.

 

Det har under hösten lagts en hel del motioner i Riksdagen om personlig assistans från många riksdagspartier. Så engagemang för frihetsreformen finns definitivt på båda sidor blockgränsen. Problemet med pengar till reformen för oss uppstår när finansministern granskar utgiftsområdet personlig assistans och frihetsreformen får kämpa om utrymmet ihop med diverse andra utgifter som ska rymmas innanför statens utgiftstak som riksdagen fastställt.

 Några exempel på vad partierna motionerat om. Obs! Motionerna inkluderar motioner från enskilda ledamöter – inte hela partiet.

Vänsterpartiet vill utreda de samhällsekonomiska konsekvenser som det ökade antalet avslag av personlig assistans leder till. Ett mycket bra initiativ. Även VP-s motpol i Riksdagen, SD vill göra samma sak.

Socialdemokraterna vill att regeringen redovisar hur schablonbeloppet har räknats fram och göra en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättning.

Miljöpartiet vill att flyktingar och andra som flyttar till Sverige ska ha samma rätt till personlig assistans och andra bosättningsbaserade förmåner som andra.

Centerpartiet vill att regeringen lägger fram en proposition för införande av ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans och säkerställer att övergången görs så att inga försämringar sker. De vill att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans.

Kristdemokraterna vill utreda möjligheten att kvalitetssäkra yrkestiteln personlig assistent med viss grundläggande utbildning inom vård och omsorg, för att höja yrkets status.

Ska vi sammanfatta alla motioner finns det gott om initiativ för att förbättra läget. Jag hittar ändå ingen motion som vill åtgärda den allra största källan till alla problem – avskaffa de grundläggande behoven helt och hållet.

Assistanskoll samanfattar oppositionens skuggbudgetar

*  Jag tjatar ju om att det s.k. finanspolitiska ramverket måste luckras upp för att få loss pengar till välfärdssatsningar. Idag kom ett besked från regeringen att ramverket kommer luckras upp lite grann i alla fall. Nu går vi från ett överskottsmål till ett balansmål under en konjunkturcykel, d v s lågkonjunktur-högkonjunktur. Det räcker alltså att staten går plus minus noll över tid.

6 av 8 riksdagspartier står bakom överenskommelsen. Det betyder att den övergripande ekonomiska politiken under överskådlig framtid inte kommer skilja sig nämnvärt om en Moderat eller Socialdemokrat basar över finansdepartementet.

Regeringens pressträff om ramverket 

Statsbudgeten – Timschablonen höjs med 3,0 % upp till 342,6 kr/timme 2025

 När Riksdagen öppnar efter sommarledigheten håller statsministern alltid ett tal, s.k. regeringsförklaring där huvuddragen i regeringens politik kommande år presenteras. I vanlig ordning i de här sammanhangen var det magert med besked vad gäller Funktionsrättspolitik. Personlig assistans nämndes men då handlade det om att hur viktigt det är att värna reformen genom att bekämpa kriminaliteten. Besked om högre schablonersättning, nya behovsbedömningar slopat avdrag för föräldraansvar mm nämndes inte.

Många blev oroliga inför vad som skulle presenteras i regeringens budget för 2025. Ifa kommenterade så här:

Detta bådar inte gott för det nu påbörjade riksmötesåret. Hittills har IfAs begäran om möte med finansministern bemötts med tystnad, våra påtryckningar om förändringar som behövs kring bland annat behovsbedömningen, föräldraavdrag och statligt huvudmannaskap har inte lett till någon aktiv politisk handling.

Att jag har låga förväntningar på regeringens politik, blåa som röda nog är välkänt nu. Vad fick vi då för besked från finansminister Elisabeth Svantesson vad gäller personlig assistans? Vad gäller schablonersättningen var det faktiskt bättre än förväntat, eller i alla fall mindre dåligt. Själv trodde jag på en höjning på max 2,5 %, nu blev det istället 3,0 % vilket ger ett timbelopp 2025 på 342,6 kr. Totalt beräknas utgifterna bli 26,92 miljarder kr 2025 och öka till 28,66 miljarder kr 2027. Vi får gå tillbaka ända till 2012 (2021 undantaget) för att hitta en höjning över 3,0 %.

Det är mycket sällsynt att man blir positivt överraskad vad gäller behandlingen av personlig assistans i Rosenbad men här var ett undantag. Här vill jag ändå trycka på att:

Visst är 3,0 % i höjning är mycket bättre än 1,5 % och även bättre än 2,5 % men det räcker fortfarande inte för att täcka assistenternas löneökningar. Därför skriver jag ”mindre dåligt” än tidigare – underfinansieringen fortsätter men i mildare form.

På pluskontot hittar vi också att regeringen vill halvera föräldraavdraget och sist men inte minst. Nu finns verkligen konkreta planer på att införa indexerad höjning av schablonersättningen. Detta ska ske 2026 men kan vi lita på att det verkligen blir sant? Jag jublar aldrig innan jag vet att det är sant men nu är jag i alla fall relativt säker på att det blir så – i alla fall så länge det inte blir stormaktskrig i Mellanöstern. Sen är det superviktigt att höjningen åtminstone följer löneindex. Kommer att återkomma till det när mer information kommer från regeringen.

Ansvarig minister Camilla Valtersson-Grönvall har meddelat att regeringen tänker höja ambitionerna i funktionsrättspolitiken och att offensiva förslag kommer att läggas. Återstår att se vad det innebär i praktiken. Inom assistansen saknas fortfarande besked om nya behovsbedömningar. Som ni vet anser jag det är superviktigt att behovsbedömningarna ändras innan staten blir ensam huvudman Vi får ända ta fasta på att det är mycket länge sedan vi hörde från en regeringsmedlem att vi ska satsa på funktionsrättspolitiken och det ger oss möjligheter att faktiskt sätta press på regeringen.

Hur ser det då ut i budgeten i andra viktiga delar för oss? Några exempel

·       Nytt jobbskatteavdrag vilket förstärker den s.k. funkisskatten för personer med sjuk/aktivitetsersättning. Jag vet en del ogillar ordet ”funkisskatt” men för mig handlar det inte om ord i första hand utan om principen. Personer som inte kan arbeta av orsaker hen inte rår över betalar relativt till sina magra inkomster mest inkomstskatt i landet. Det är en de facto omvänd Robin Hood skatt.

·  Läkemedelssubventioner. Stora försämringar. Högkostnadsskyddet höjs och beräknas spara staten 540 miljoner kr 2025 och sedan öka till 2,7 miljarder kr 2027. Motiveras med att utgifterna för staten totalt sett stiger snabbt.

·  Bostadstillägg. Inga höjningar och blygsamma höjningar av sjuk och aktivitetsersättning på 2,6 %. Vilket i praktiken innebär en standardsänkning jämfört med löneökningar på arbetsmarknaden.

·   Stödet till personer med funktionsnedsättning som vill starta företag ska förbättras. Däremot görs besparingar som helhet inom utgiftsområdet Arbetsmarknadsstöd på drygt 160 miljoner kr. Totala utgifter, strax under 7 miljarder till olika program och insatser.

·  Ökade anslag på totalt en miljard kr till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

·  Förbättringar i ekonomiskt stöd till Funktionsrättsorganisationer. Årlig ökning på 20 miljoner kr 2025-2027.

 

Summerar vi det här så är det bättre än förväntat/befarat vad gäller personlig assistans. När det gäller ekonomiska stöd blir det rött kort för ny ”funkisskatt” och försämringarna i högkostnadsskyddet för läkemedel. Den låga höjningen i sjuk och aktivitetsersättningen samt bostadstillägg blir också underkänt. På pluskontot hittar vi form bättre schablonersättning än befarat och trolig indexhöjning av assistansersättningen från 2026 också ökat stöd till BUP och funktionsrättsorganisationerna I nästa blogginlägg tittar vi på hur oppositionen budgeterat för assistansreformen 2025.

 

”Blandad kompott” med andra ord.

Heja Olika sammanfattar statsbudgeten