torsdag 3 april 2025

Intervju med Radio Jönköping om dygnspass förslag om stora försämringar i Region Jönköpings färdtjänst

 Föregående vecka blev jag intervjuad av Radio Jönköping angående dygnspassen för personliga assistenter. Läget för de som har personlig assistans med hemkommunen som anordnare är att dygnspass inte är tillåtna Bakgrunden är det nu ökända direktivet från EU (som egentligen inte alls förbjuder dygnspass) lett till att SKR (Sveriges kommuner och regioner) tecknat ett kollektivavtal med Kommunalarbetareförbundet som inte tillåter dygnspass. Här är det 11 timmars vila under ett dygn som gäller.


Sveriges Radio Jönköping har i flera reportage berättat om de negativa konsekvenserna för assistansberättigade i kommunen. En av de drabbade är Jörgen Andersson som berättat om hur livet försvårats och därmed möjligheten att leva som andra, självbestämmande, och med goda levnadsvillkor enligt LSS § 5 -7. Lokalradion hörde av sig till Funktions rätt i länet för mer information vilket innebär att jag svarar på frågor från massmedia. Det blev intervju med hembesök. På frågan varför vi är så kritiska till att ta bort rätten till dygnspass svarade jag ungefär så här:


Det handlar om flexibiliteten i livet och att faktiskt kunna göra de saker vi vill göra. Oavsett om det utifrån intressen handlar om biobesök, besök, ta en öl med kompisar på krogen, åka på semester eller bara ta en långpromenad i anpassad i skogen. Ska vi kunna leva som andra fungerar det inte om att alltid tänka på dygnsvila. Jag belyste med några exempel från mitt eget liv men även familj ”någonstans i Sverige” vars höjdpunkt under året är att utan utomstående personer fira julhelgen eller åka på semester. Inget av detta är möjligt om föräldrarna får jobba dygn. Och det är verkligen inte att leva som andra.


Det blev även frågor och diskussion kring det faktum att vårdföretagarna och med mycket stor sannolikhet snart även Fremia tecknat ett kollektivavtal som faktiskt tillåter dygnspass. Därmed uppstår det även en stor orättvisa mellan assistansberättigade beroende på vilket kollektivavtal anordnaren har. En djup orättvisa som inte är acceptabel.

 

Jag var nöjd och tycker att jag fick ut vad problematiken handlar om. Radion hörde faktiskt av sig till mig igen idag. Nu handlade om att det är mycket svårt/hittills omöjligt att få högst ansvariga i kommunen att svara på frågor. Riktigt dåligt men inte förvånande för mig.


Intervjun med Jörgen Andersson


Förslag på stora försämringar i färdtjänsten i Jönköping

För några veckor sedan fick Funktionsrättsrörelsen i Region Jönköping ta emot ett beskt besked om förslag på stora försämringar för personer som använder färdtjänst för att ta sig till jobbet. Det finns flera förslag på förändringar/försämringar, det som skapat mest upprördhet är att de som är i behov av färdtjänst för att ta sig till sin arbetsplats inte ska få köpa månadskort längre.

Hur stor försämring är det i praktiken om arbetstagare inte får köpa månadskort? Svaret är att försämringen är MYCKET STOR! Ett exempel på faktiska konsekvenser som lokalradion uppmärksammat.

 

Caroline Broholm pendlar till sitt jobb som lärare i skola mellan Jönköpings kommun och Gnosjö kommun - resan tar drygt en timme. Hur stor blir den ekonomiska försämringen för Caroline?

Följande exempel utgår från nuvarande taxa för enkelresor respektive månadskort.

 

*En enkel resa över region 1 till 3 kostar (vuxen) 160 kr

* Ett månadskort som täcker hela Regionen kostar 1320 kr. Årskort 12 545 kr

 

Med föreslagna försämringar skulle alltså Caroline betala 320 kr varje dag

En månads heltidsarbete (Caroline jobbar alla vardagar) innehåller 21 arbetsdagar. Carolines totala kostnad blir nu 6720 kr, ökad kostnad med oerhörda 5400 KR!

Givetvis en totalt oacceptabel försämring.

 

Obs! Detta exempel berör ENDAST arbetsresor. Den faktiska TOTALA kostnaden för samtliga färdtjänstresor blir betydligt högre.

 

Upprörande tycker jag är att JLT (Jönköpings lokaltrafik) hänvisar till Försäkringskassans merkostnadsersättning för ersättning. Maxtaket är 3430 kr/ månad. I Carolines fall täcker det bara 50 % av jobbresorna. Förutom detta kan vi utgå från att Caroline har en lång rad andra merkostnader. I praktiken skulle därmed kompensationen bli långt under 50 %, i värsta fall NOLL %.

 Jag nämnde att det inte är den enda stora försämringen som planeras hos byråkraterna. Sjukhusresor drabbas också hårt. Högkostnadsskyddet höjs med 792 kr upp till 3400 kr och även de allmänna avgifterna för kollektivtrafiken höjs vilket också innebär att färdtjänsttaxorna höjs till 44 kr från dagens 40 kr. Ytterligare en stor försämring är tiderna under dygnet som färdtjänsten är tillgänglig också minskar. Följden blir att den inte blir jämställd med kollektivtrafiken.

 

I tisdags den här veckan anordnade Funktions rätt Jönköpings län ett stormöte där målet var att formulera argument mot alla försämringar. Intresset var stort med representanter från nästan alla medlemsförbund. Enigheten var total att vi inte kan acceptera de här försämringarna och det blev även intensiva diskussioner om hur vi ska jobba mot politikerna. Vad hade jag själv att säga? Mina inlägg kan sammanfattas så här:

 

Alla höjningar av avgifterna för färdtjänst, mediciner, hjälpmedel etcetera är = försämringar och de försämringar som föreslås nu är helt oacceptabla. De slår utan tvekan oerhört hårt mot de personer som verkligen behöver stöd från samhället. Och vi är kraftigt överrepresenterade bland landets låginkomsttagare och arbetslösa. Vi ser också en utveckling där försämringarna för oss ”staplas på hög”. Idag pratar vi om färdtjänst, nästa stormöte kommer det vara något annat. Det här är inte rätta forumet att diskutera svensk försvarspolitik. Regeringen ska låna 300 miljarder kr för att finansiera detta. Betyder det att välfärden är skyddad mot osthyveln som Ulf Kristersson sagt? Nej, på såväl statlig som lokal nivå måste vi förbereda oss på förslag efter förslag med olika besparingar/försämringar.

 

I grund och botten handlar det som vanligt i grund och botten om pengar. Hur stora belopp är det Region Jönköping vill spara? Den aktuella summan är 2,8 miljoner kr.  Jag hoppas vi under våren förutom att säga nej också kan få till en diskussion med Regionen om alternativ för att få fram 2,8 miljoner kr eller spara motsvarande summa på något annat. Hur många miljoner och åter miljoner kr slukar t.ex. Region Jönköpings administration? Det är inte lyckat att bara säga nej utan att prata om alternativ.

 

Caroline Broholm intervjuas



*Är ett stopp på återkrav på assistansersättning på gång? Det finns tecken som tyder på det och blir ämne i nästa blogginlägg




tisdag 25 mars 2025

Alla satsningar på försvaret kommer att gå ut över välfärden – frågan är bara hur mycket?

 Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022 ledde till att Finland och Sverige blev medlemmar i Nato, parallellt bestämde en enig riksdag att försvarsanslagen skulle höjas kraftigt. I valrörelsen var Ulf Kristersson tydlig – framöver måsta starka prioriteringar göras. I praktiken ett kodord för försämringar på något annat och att vi hamnar ännu längre ner på listan ”viktiga saker att åtgärda”.


 Donald Trumps återkomst till Vita huset har lett till enorma konsekvenser i världspolitiken och inte minst vilken roll USA ska ha i Nato, hotet från Ryssland eller om USA även ska lämna Nato helt och hållet. I EU är enigheten total över att medlemsländerna måste utöka sina utgifter för försvaret rejält. För Svensk del innebär det troligen att uppemot 100 miljarder kr till årligen måste tillföras försvarsmakten. Gigantiska summor men varifrån ska pengarna komma?


På kort sikt, några år tror jag riksdagspartierna kan enas ganska smärtfritt om kraftigt ökad upplåning. Men hur blir det på lite längre sikt, säg 5-6 år och tiden därefter? I dagsläget vet vi ingenting om detta. Vare sig sossar eller moderater kommer emellertid gå med på att försvarsmakten till stor del lånefinansieras år efter år, efter år – det kan vi utgå ifrån. Skattehöjningar? Ska mycket till om vi får en blocköverskridande överenskommelse där ökade försvarsutgifter på uppemot 100 miljarder kr/år till stor del finansieras med skattehöjningar.


 Många är nu oroliga för att alla pengar till försvarsdepartementet ska gå ut över välvärdstatens verksamheter. Här ska sägas att både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson tydligt sagt att välfärden inte ska finansiera större försvarsbudget. Ingen svensk politiker med statsministerambitioner skulle för övrigt gå till val med ett så bistert valprogram.


Vad känner jag för egen del? Håller vi oss enbart till den personliga assistansen är jag definitivt bekymrad. Nej, ingen politiker kommer i valrörelsen 2026 eller därefter och säga att vi måste lägga ner assistansreformen för att vi måste öka försvarsutgifterna. Däremot kan det mycket väl dyka upp ledare artiklar i dagstidningarna med budskap som att det är ”fel prioriteringar att lägga mer pengar på personlig assistans ”när vi måste ha mer resurser för nya kanoner”…


Jag är inte orolig heller för att det dyker upp en Elon Musk eller Javier Melei (Argentinas president) liknande figur som viftar med motorsågar på valmöten heller och gormar om att staten ska monteras ner. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som förespråkar sänkta statsutgifter som ens närmar sig omfattningen som Trump, Musk och Melei säger sig eftersträva. Grundtanken om den skattefinansierade välfärdsstaten har ett mycket brett stöd i ”folkdjupet” och riksdagspartierna.


Min oro handlar istället om att assistansreformen som även utan Vladimir Putin, Ukrainakrig och Donald Trump är en mycket lågt prioriterad fråga i Rosenbad får ännu lägre prioritet och att det blir ännu svårare än det redan är att få upp assistansfrågan på dagordningen. För att få ordning på vår frihetsreform krävs som sagt inte bara nya lagtexter och behovsbedömningar – det krävs också en ”ekonomisk upprustning” – d v s att reformen tillförs många miljarder kr till.


Kan vi då inte lita på utfästelser att välfärden inte ska drabbas av besparingar när försvarsmakten växer kraftigt? Nej blir mitt trista svar. Helt enkelt därför att det är för mycket pengar det handlar om och välfärdssektorn står för en mycket stor andel av statens, Regionernas och kommunernas utgifter. Bortser vi från lånefinansiering återstår tre alternativ för att få fram pengarna. 1) Skattehöjningar 2) Nya prioriteringar i statsbudgeten. 3) En kombination av båda delarna.


I klartext innebär det att för att försvaret ska få mer pengar utan skattehöjningar måste budgetposterna minskas på andra saker. Frågan är på vad? Välfärden har konstant brist på pengar, gängvåldet med mera slukar enorma summor, alla är ense om väg, järnvägs och elnätet har stora brister i underhåll, den ekonomiska tillväxten i Sverige och EU som helhet är svag, arbetslösheten hög, klimatomställningen mm kostar också väldigt många miljarder kr årligen o s v.


Det är ofrånkomligt att välfärden kommer att få betala en del av försvarssatsningarna. Detta oavsett om statsministern efter valet 2026 heter Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Frågan är inte om utan hur stor prislappen för välfärdsstaten blir och vilka grupper som får ta de hårdaste smällarna? Hur utvecklingen blir åren som kommer tror jag redan vi har fått ett prov på, nämligen den kraftiga försämringen i högkostnadsskyddet som träder i kraft i somras och som jag belyste i förra blogginlägget. Regeringen hade lyssnat mycket mer på alla kritiska remissinstanser utan allt som skett i omvärlden efter Donald Trumps återkomst. Jag är minst 90 % säker på att höjningen hade blivit betydligt mindre, maximalt 350-400 kr istället för 900 kr utan Donald Trumps alla utspel och hot Nu gäller det att ”vända på varje sten” (som det heter på politikerspråk) för att vaska fram pengar.


Det har förresten redan dykt upp ledare artiklar som tycker det är helt rätt att ökade försvarsutgifter ställs mot välfärden. Förra veckan skrev Expressens ledare redaktion en artikel där man försvarade försämringarna i högkostnadsskyddet. Artikeln avslutades så här:


Staten behöver pengar till nya Visbykorvetter. Att lägga skattemiljarder på att öka subventionerna av läkemedel är inte rätt prioritet.



* Det är inte lätt att hålla koll på och protestera mot alla försämringar. Håller vi oss enbart till situationen för personlig assistans tycker jag det finns en tendens till att vi bara orkar hålla en boll i luften samtidigt när vi attackeras från flera håll. Tre domar i Förvaltningsrätten parallellt med uppmärksamheten kring Maria Anderssons astronomiska återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har med all rätt fått mycket uppmärksamhet. Oavsett vad som händer i Vita huset och Kreml framöver får vi inte släppa kraven på assistansreformer, vi får aldrig bli tysta.

 

· Högre schablonersättning – oavsett vad regeringen säger nu litar jag inte helt på det innan jag ser budgeten för 2026.

 

· Nya behovsbedömningar

 

En kraftigt reformerad LSS lagstiftning – helst en helt ny lag även om det tar tid. Den nuvarande LSS lagen är så svårt skadeskjuten att jag inte tror att det fungerar med ”lappa och laga”.

 

·  Funktionsrättskonventionen (CRPD) som svensk lag. Konventionen är ingen mirakelkur men är ändå viktig. Dess främsta styrkor är så vitt jag kan bedöma:

1)     Det skulle bli lättare att hänvisa till konventionen i rättsfall som rör all funktionsrättspolitik.


2)    konventionen finns mycket klara kriterier för vad som är personlig assistans och därmed förebild för den nya LSS lagstiftningen. 


Jag har idag också intervjuats av Radio Jönköping. Lokalradion har belyst flera exempel hur livskvalitén för assistansberättigade personer med kommunen som anordnare har försämrats när rätten till dygnspass försvunnit. Berättar lite mer om det i nästa blogginlägg. Angående andra försämringar som är på gång i hemmaregionen anordnar Funktions rätt Jönköpings län ett stormöte nästa tisdag om stora försämringar inom färdtjänsten som jag deltar i.


torsdag 20 mars 2025

Klart nu - kraftigt försämrat högkostnadsskydd för läkemedel

 Nu är det definitivt klart. Regeringen kommer att lägga fram en proposition till Riksdagen för att besluta en kraftig försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel. Tidigare har taket höjts enligt ett index vilket skulle ge ett tak på receptbelagda läkemedel 2900 kr för 12 månader 2025. Nu vill regeringen istället höja taket till hela 3800 kr istället, det är en höjning med hela 31 % över den indexerade höjningen. Finns det någonting som kan stoppa ökningen nu? Nej, det kan jag inte se eftersom samtliga Tidöpartier står bakom den planerade höjningen. När höjningen fortfarande bara befann sig på utredningsstadiet skrev jag i januari följande i bloggen.


Försämringen drabbar givetvis alla personer som är beroende av läkemedel men slår som vanligt allra hårdast mot grupper med tunna plånböcker. Här hittar vi förutom låginkomsttagare generellt t.ex. låginkomstpensionärer, långtidssjuka m.fl. och givetvis många personer med olika orsaker till stora livslånga funktionsnedsättningar - som är kraftigt överrepresenterade i "fattigdomsligan". Hur är det för personer med försörjningsstöd – samhällets sista skyddsnät? Om jag förstår regelverket rätt så avgör hemkommunen rätten till gratis eller nästan gratis mediciner efter utredning.


Kritiken från oss funkisar, patientföreningar, pensionärer och även många myndigheter har varit mycket hård. SKR (Sveriges kommuner och Regioner) skriver i sitt remissvar bland annat:


  1. SKR ser tydliga hälsomässiga som fördelningspolitiska risker med att skjuta över en större del av kostnaderna på de enskilda individer som behöver läkemedel. Förslaget kan ha svårförutsägbara och sannolikt negativa konsekvenser.
  2. En noggrann uppföljning är mycket angelägen. Särskilt angeläget blir det att följa upp i vilken utsträckning förändringen påverkar uthämtningen av läkemedel för individer med begränsad betalningsförmåga.

Själv trodde jag ändå det fanns en hyffsad sannolikhet att regeringen efter all kritik skulle backa lite grann i alla fall men så blir inte fallet. Det är provocerande att höra ansvarig minister Acko Ankarberg Johansson prata om att regeringen ”lyssnar på kritik från ”remissinstanserna” – det är precis det regeringen inte gör. Samtidigt presenterar regeringen en satsning på att patienter och anhöriga ska få bättre stöd för ideellt engagemang. Låter lovvärt men klingar falskt för mig eftersom beskedet sammanfaller med det mycket beska beskedet om läkemedelsskyddet. Försök till att avleda ilskan från beskedet om läkemedlen?

 

Naturligtvis handlar det här – som vanligt om att staten vill spara pengar. Regeringen beräknar att försämringen kommer spara sammanlagt drygt 5 miljarder kr 2026-2027 på utgiftsposten högkostnadsskydd för läkemedel. Blir det här verkligen en besparing för den offentliga sektorn som helhet? Jag säger med 99 % säkerhet nej, utgifterna kommer att öka! Det kommer att göra det därför att många inte kommer att ta sina mediciner med mer sjukhusbesök. Vad som däremot kommer ske är en överflyttning av utgifter för sjukvårdsrelaterade utgifter från staten till Regionerna.

 

Vi i funkisrörelsen kan tillsammans med långtidssjuka och pensionärer inte acceptera den här stora försämringen. Utöver detta staplas försämringarna på varandra för personer med stora funktionsnedsättningar. Utan att ens nämna LSS har vi låga höjningar av sjuk och aktivitetsersättning, extra beskattning på låga inkomster (”funkisskatten”), mer och mer avgifter för hjälpmedel, högre färdtjänsttaxor etcetera. Sen har inflationen börjat ta fart igen även om jag inte lägger all skuld på Rosenbad där – finns mängder med delförklaringar. Regeringen påtalar att t.ex. sjuk och aktivitetsersättningen höjs. Det stämmer men bara med 2,6 % och är småpotatis jämfört med lavinen med utgiftsökningar på andra håll.

 

Anm: Funkisskatten” uppstår när personer beviljade sjuk eller aktivitetsersättning inte får ta del av jobbskatteavdragen.


Läkemedelsförsäkringen måste vara hållbar säger regeringen, d v s kostnaden får inte rusa iväg ”okontrollerat”. Det är sant att statens utgifter ökar snabbt, 2023 var det 46 miljarder kr – jag har ju studerat nationalekonomi på grundnivå och inser att det är mycket pengar. Kostnadsökningen beror delvis på att befolkningen blir allt äldre och dels att det händer väldigt mycket inom läkemedelvetenskapen vilket är en fantastisk utveckling. Nya preparat lanseras ständigt men är ofta – mycket dyra. Allt tyder därmed på att utgifterna för staten kommer att fortsätta stiga ganska snabbt åren och decennierna som kommer.


På kort sikt är det minsta vi kan kräva en kompensation för ökade utgifter vilket inte är svårt att ordna med lite god vilja (t.ex. slopad ”funkisskatt”) jag vill inte bara vara en kritiker som bara klagar, det behövs lösningar också om nu regeringen insisterar på att höjningen är absolut nödvändig.


 På lite längre sikt måste vi ändå se över hur läkemedelsförsäkringen ska finansieras – det är en oerhört viktig del av välfärdsstaten. När jag bloggade om detta ämne i januari nämnde jag att en lösning skulle vara att Regionerna delfinansierar läkemedlen med staten. Men det är ingen optimal modell när jag tänker efter. Vad som måste göras till att börja med är att granska hur prissättningen går till i förhandlingarna mellan företag och staten – betalar staten rejäla överpris och hur mycket i så fall?

 

Vi vet med 100 % säkerhet att det är en mycket lukrativ bransch som genererar mycket stora vinster till aktieägarna. Ett exempel är danska Novo Nordisk som med sina nya bantningsmediciner har ökat vinsten så mycket att börsvärdet fjolåret steg så mycket att värdet på samtliga aktier var högre än hela Danmarks årliga Bruttonationalprodukt och högst värderade företaget i Europa Hur många miljarder går det att få ner statens kostnad med lägre priser och intäkter företagen utan att vi påverkas alls?¨

 

 Under vintern presenterade Socialstyrelsen en rapport om sammantaget mycket omfattande användning av läkemedel bland LSS berättigade. Allra värst är situationen på gruppboende där även överdosering av mycket starka preparat är vanligt. Visst, jag ifrågasätter inte alls att många personer behöver många läkemedel (själv äter jag två mediciner på livstid) men ser vi till alla receptbelagda läkemedel som skrivs ut till dryga 10 miljoner invånare - är det verkligen nödvändigt? En nära anhörig till mig som jobbar i segmentet hälsosam livsstil svarar definitivt nej. Stora besparingar hade lätt kunnat göras med en sundare livsstil i befolkningen som helhet som hade frigjort stora resurser till de stora behoven. 


FUB föreslår att LSS gruppen ska undantas. Är mycket tveksam att det är rätt väg att gå. I så fall kommer andra grupper också att ropa på berättigade krav på undantag med potentiellt uppslitande konflikter om vem som ska rätt till undantag. Målet måste vara så låga avgifter som möjligt med de med stora behov och (vilket mycket ofta sammanfaller) låga inkomster – med eller utan LSS insatser.

Funktionsrättsrörelsen regeringen lyssnar inte


Sen finns det också olika sätt att kompensera för försämringar som läkemedelsskyddet och som jag tror är en viktig delkomponent parallellt med krav på låga avgifter framöver för att skydda oss när statens utgifter för läkemedel kommer att öka – troligen snabbt. Jag nämnde innan att ta bort funkisskatten. Andra sätt är att rakt av höja aktivitetsersättningen/sjukersättningen, bostadstillägg rejält och rensa upp ordentligt i den allt tätare djungeln med diverse olika avgifter på hjälpmedel, hemsjukvård etcetera.


 Och så givetvis också ge stöd till de som kan arbeta efter egen förmåga. Att de känner att ekonomin verkligen förbättras och trygghet att ekonomin inte slås i spillror om den s.k. arbetsförmågan försämras. Och självklart utan förakt för de som faktiskt inte kan arbeta.


Som systemet är utformat nu skrämmer det folk till att ens försöka arbeta - just efter sin förmåga. Vilket i förlängningen garanterar livslång fattigdom. 



måndag 17 mars 2025

Nya domar om återbetalningar, rädsla för Försäkringskassan och Regeringsformens rättigheter

 Det händer oerhört mycket nu i nyhetsflödet som handlar om återbetalning av assistansersättning. Maria Anderssons desperata situation med återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har fått mycket uppmärksamhet. Under senvintern har det också kommit hela tre domar i Regeringsrätten som handlar om återkrav i regeringsrätten. Jag tycker domarnas slutsatser är granska röriga men de viktigaste punkterna är:

·  Huvudregeln är att anordnaren är återbetalningsskyldig. Ändringar som kan påverka assistansbehovet ska anmälas till Försäkringskassan. Det räcker med ändrade förhållanden – inte väsentligt ändrade förhållanden.

 

·  Anordnaren är dessutom skyldig att ha mycket goda kunskaper om de assistansberättigades funktionsnedsättningar och liv.

 

· Det finns ingen bortre gräns för hur långt tillbaka i tiden återkrav kan göras – teoretiskt ända till assistansreformens tillkomst 1994.


Det finns emellertid ett antal undantag från den generella regeln om att anordnaren blir återbetalningsskyldig. Assistansanordnaren kan t.ex. i avtalet med den assistansberättigade komma överens om att assistansersättningen först betalas ut till berörd person. I sådana fall blir det enbart den assistansberättigade som är betalningsansvarig. Samma sak gäller om Försäkringskassan anser att berörd person begått kriminella handlingar.

 

Många är redan mycket rädda för återkrav från Försäkringskassan och oron för oss kommer inte minska av det här. Jag vidhåller ändå att vi sitter relativt säkert med följande omständigheter uppfyllda:

 

·  Vi ligger lågt och lever det liv vi gör just nu enligt beslutet från Försäkringskassan eller hemkommunen.


·   Vi använder alla assistanstimmar som vi är beviljade under avräkningsperioderna var sjätte månad. Sker inte det tror jag sannolikheten är mycket stor att Försäkringskassan snabbt kommer att börja gräva i orsakerna varför alla timmar inte använts med förutsägbara konsekvenser för oss.

 

Rädslan för Försäkringskassan lägger sig som en tung filt över alla assistansberättigade och vad vi faktiskt vågar göra med vår assistans om det ligger utanför utredningsbeslutet. Jag är själv livrädd för Försäkringskassan och ska nu med tre exempel belysa hur stor min rädsla är för att Försäkringskassan ska hitta ett väsentligt ändrat förhållande. Dra in assistansen och kräva återkrav.

 

Engagera sig mer i föreningslivet. Låt oss säga att Ifa-s valberedning hör av sig och undrar om jag vill efterträda Sophie Karlsson som ordförande. Hade jag tackat ja – bortser här från hälsostatus och liknande. Svaret är ett definitivt nej. Jag hade sagt att jag är hedrad av att få förfrågan men jag vågar helt enkelt inte tacka ja. Jag är jätterädd att FK ska se detta som ett väsentligt ändrat förhållande och dra in på assistanstimmarna.

 

Politiskt engagemang. Jag har flera gånger fått förfrågan om jag inte ska engagera mig partipolitiskt. Har känts lockande ibland men har ändå bestämt mig för att inte ge mig in i partipolitiken. Och nu – det är inte aktuellt överhuvudtaget av samma anledning som jag hade sagt nej till Ifa. Jag jobbar deltid för STIL men har en annan assistans anordnare som ni vet så att eventuellt efterträda min gode vän Jonas Franksson är inte aktuellt av detta skäl. Tyvärr hade svaret blivit detsamma som till Ifa vid en hypotetisk förfrågan.


Karriär som paraidrottare. Nästa år fyller jag 50 år och är ingen ungdom längre. Jag är emellertid mycket sportintresserad med fotboll och friidrott som favoritsporter. Men om jag hade varit 25-30 år yngre. Hade jag kunnat tänka mig en karriär som paraidrottare? Under rådande omständigheter med en dysfunktionell lag med även hot om återkrav är återigen svaret ett mycket sorgligt och bestämt nej.


Vad krävs för att jag skulle kunna våga ta nämnda steg, vad krävs för att jag skulle känna mig trygg att Försäkringskassan inte ger sig på mitt assistansbeslut? Jag hade inte nöjt mig med mindre än ett brev från FK som intygar detta och det brevet ska vara undertecknat av generaldirektören.



* *  I debatten hittills har vi framförallt fokuserat på rädsla och orimliga konsekvenser för både oss själva och assistansanordnare. Det är illa nog- så här är det inte tänkt att assistansreformen skulle fungera. Och det är inte förenligt med FN-s definition av personlig assistans heller.

 

Jag menar ändå bestämt att vi måste bredda kritiken. Ytterst handlar detta om inget mindre än vår rätt att utöva de demokratiska rättigheter som är inskrivna i Regeringsformen, Sveriges viktigaste grundlag. Dessa rättigheter listas i kapitel 2 och inkluderar bland annat rätten till åsikts och religionsfrihet, rätten att kunna organisera och delta i politiska livet, föreningar etcetera. Långtgående rättigheter angående yttrandefrihet finns också inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Alla dessa rättigheter förutsetts hela Sveriges befolkning ha rätt till – utan negativa konsekvenser i form av indragna rättigheter, mm. När vi blir rädda för att inte fullt ut kunna ta del av detta p.g.a. rädsla för en statlig myndighet innebär det de facto en reducering av att de fri och rättigheter som listas i Regeringsformen. Vi måste gentemot staten ställa frågan på sin spets:

 

Vad ska väga tyngst? Rättighetslagens LSS intentioner enligt § 5-7 och Regeringsformens rättigheter att utan rädsla för indragna assistanstimmar och återkrav engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera - eller statens rätt att dra in personlig assistans vid påstådda "väsentligt ändrade förhållanden" vid sådana aktiviteter...?

 

De demokratiska rättigheterna var också mycket viktiga även tidigare eftersom underrepresentationen bland funkisar är mycket stor i de folkvalda församlingarna – Riksdag, Regioner och kommuner. De blir ännu viktigare nu när rädslan breder ut sig i för att bli av med personlig assistans.

 

Poängteras här att återupptagen omprövning p.g.a. väsentligt ändrade förhållanden oftast innebär omprövning av hela behovet av personlig assistans.





 



tisdag 4 mars 2025

Maria Anderssons desperata situation del 2

 Fortsätter granskningen kring Maria Anderssons astronomiska återkrav och Vilda Western som råder kring en allt mer absurd återbetalningsvärld.


Vi ger oss inte, jag orkar kämpa på tack vare mina anhöriga – mamma Mona, pappa Roger och min syster Kajsa – min gode man och assistenter, min 11-åriga hund Dessa är också ett stort stöd och en fantastisk vän som är så viktig för mig.


Maria Andersson, 34 år och beviljad personlig assistans


Hur hade jag reagerat om jag får ett brev från Försäkringskassan där jag måste betala tillbaka assistansersättning på drygt 1,15 miljoner kr? Förmodligen hade det känts som världen rasat samman – totalt. Det är ett sådant besked Maria Andersson från Karlsborg har fått. Marias desperata situation har uppmärksammats av många och som Jag skrev om det i förra blogginlägget. Sedan dess har jag läst på mer i olika media och anser mig nu vara väl insatt. Tittar vi på ytan tycker jag Marias fall kan sammanfattas så här:


Maria har hamnat emellan stolarna där tillämpningen för rätten till personlig assistans, vad som ska anmälas som väsentligt ändrad förhållande, vem återkraven ska riktas emot, förhållandet mellan arbetsförmåga och rätten till sjukersättning och bristande dokumentation från Försäkringskassan om info från Maria - FLYTER SAMMAN.


Tittar vi Marias situation mer på djupet tycker jag vi bevittnar ett ovärdigt och förnedrande system med noll rättssäkerhet där i princip vem som helst riskerar att få stora återkrav på mycket bristfälliga grunder.


Orsaken till återbetalningskravet går tillbaka ända till 2014. Maria jobbade då deltid men blev utbränd och har efter det varit beviljad 100 % sjukersättning. 2024 öppnade Försäkringskassan en utredning efter att Maria bytt assistansanordnare. FK ansåg då att assistansbehovet sedan avslutat jobb 2014 var knappt två timmar/dygn mindre än vad Maria var beviljad (dygnet runt assistans) Därmed hade, enligt Försäkringskassan en summa på närmare 1,2 miljoner kr mycket betalats ut som Maria inte var berättigad till. Den utlösande händelsen till att FK utredde Maria igen var av allt att döma bytet av assistansanordnare. FK gick bakåt i tiden och ansåg att det saknades besked om att anställningen avslutats. Med myndighetsspråk:


Maria Andersson hade underlåtit att meddela staten att det fanns ett väsentligt ändrat förhållande Att Maria meddelat enheten för aktivitets och sjukersättning att anställningen avslutats biter inte berättar mamma Mona. Både Maria och Mona anser med all rätt – att det är fullständigt absurt att man ska behöva ringa till olika avdelningar inom Försäkringskassan för att – enligt FK göra rätt.


Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 krävs sedan 2018 att det föreligger just ett väsentligt ändrat förhållande för att göra en omprövning Vad är då ett väsentligt ändrat förhållande? Det definieras inte närmare i lagtexten. Men i samband med ett Ifa möte 2019 om jag minns rätt på årtalet berättade en LSS jurist om just det begreppet. Innebörden enligt juristen var glasklar.


Väsentligt ändrat förhållande innebär att det måste skett mycket stora ändringar i behovet av hjälp och stöd för att man ska kunna återuppta en omprövning. Inget av det som kommit fram här kan klassas dit. Det kan inte vara ett väsentligt ändrat förhållande enligt riktig definition att en person med så stora hjälpbehov som Maria slutar jobba. Tvärtom borde det i den logiska världen istället vara ett bevis på att behovet av hjälp och stöd snarare ökat eftersom Maria inte klarade av att jobba.


När man läser om Mara Anderssons livssituation. Skulle jag framöver ens våga byta assistansanordnare? Det räcker ju tydligen för att FK ska vända in och ut på livssituationen för att hitta någon diffus anledning på återkrav. Svaret är jag vet ärligt talat inte. Trots att rätten att kunna byta anordnare är jätteviktig. Om jag var livrädd för Försäkringskassan innan så är jag ännu räddare nu…


Vi ger oss inte - Maria och mamma Mona


För mig handlar fallet om mycket mer än bara Marias tragiska livssituation, oklart hur många fler som sitter i samma sits men de är många. Hela systemet med återbetalningskrav är milt uttryckt dysfunktionellt. Konstaterade redan i förra blogginlägget att inte ens Ifa vet vad som avgör om återkraven riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade och vi själva får ingen information om vad som är ett väsentligt ändrat förhållande som ska anmälas. Rena Vilda Western råder.


Obs! Anmäla ”väsentligt ändrat förhållande” betyder idag ofta om inte nästan alltid att hela behovsbedömningen görs om – helt emot vad lagtexten säger.


Koncentrerar vi oss sedan på enbart återkrav mot assistansberättigade blir situationen ännu värre. Försäkringskassan anser sig tydligen ha makt att försätta ofta redan fattiga människor i livslång skuld till staten. Tittar vi på Marias fall och tillfälligt tar på oss Försäkringskassans glasögon så finns det en viktig information som vi inte har tillgång till – nämligen vilken anordnare Maria hade 2014-2024. Vi vet bara att hon bytte anordnare 2024

Varianten egen arbetsgivare skiljer sig på flera viktiga punkter från en vanlig anordnare – privat företag- kooperativ, kommunen. En egen arbetsgivare har samma arbetsgivare ansvar som ett privat företag eller Kooperativ men är lagtekniskt ingen näringsidkare. Det betyder dels att den egna arbetsgivaren inte får gå med vinst och måste betala tillbaka eventuellt överskott efter varje avräkningsperiod. Frågan om eventuell återbetalning ska riktas mot anordnaren eller den assistansberättigade blir ointressant – det är alltid den egna arbetsgivaren som blir återbetalningsskyldig. Utifrån den information som vi har tillgång finns dock inget som säger att Maria var egen arbetsgivare tidigare.


Att eventuell återbetalning enbart riktas enbart mot den egna arbetsgivaren eller om det är uppenbara fall av bedrägeri är således inget konstigt Men hur är det då med andra assistansberättigade, det stora flertalet? Ja, svaret blir ju att FK kan rikta återkrav även mot dem. Och här börjar det bli riktigt rörigt. För att försöka bena ut vilken juridik som ligger till grund har jag mailat flera frågor till en advokatbyrå om återbetalningar som meddelat att svar kommer om några dagar. Men det som sker i Marias och många andras fall är i praktiken – som jag ser det:


1) Vi blir återbetalningsskyldiga på pengar som aldrig passerar privat bankkonto.


2) Eftersom all utbetald assistansersättning räknas som en intäkt för anordnaren blir vi återbetalningsskyldiga på pengar som betalats ut som intäkt till någon annan – d v s assistansanordnaren.


Och då säger jag. Det är möjligt att jag missar något i juridiken men själv undrar jag verkligen – hur är det möjligt att bli återbetalningsskyldig på pengar som betalas ut till någon annan? Blir intressant och se vad svaren från juristen blir. Jag kommer att publicera dem i bloggen, Nästa vecka skriver jag en krönika för Assistanskoll med temat återbetalningar. Och då känns det bra som förberedelse att få svar från kunniga LSS jurister på ett antal viktiga frågor.


Och finns det för övrigt någon annan grupp i samhället som kan bli skyldig staten miljonbelopp på pengar som betalats till någon annan? Jag tror inte det och vad säger det om tryggheten för oss som är beroende av personlig assistans? Min slutsats är att vi är oerhört utsatta så länge det inte mycket tydligt regleras vad som är ett väsentligt ändrat förhållande, vad staten kan begära återkrav på vem och (bortsett från uppenbar kriminalitet som bedrägerier) hur långt tillbaka återkrav kan göras.



* En mycket viktig skillnad i utbetalningen av sjukpenning, vård av barn, bostadstillägg, sjukersättning med mera jämfört med assistansersättning. Förutom att beloppen är mycket lägre för varje ärende råder det ingen tvekan men som mottar transaktionen – pengarna går direkt till personens bankkonto.


tisdag 25 februari 2025

Återbetalning av assistansersättning och den oroliga omvärlden

 Maria Andersson från Karlsborg. 34 år har en CP-skada och har varit rullstolsburen hela livet. Maria har stora behov av hjälp dygnet runt och som så många andra med CP skador genomgått ett antal stora operationer. Precis som hela min ryggrad är Marias ryggrad också stelopererad.


Vi ger oss inte, jag orkar kämpa på tack vare mina anhöriga – mamma Mona, pappa Roger och min syster Kajsa – min gode man och assistenter, min 11-åriga hund Dessa är också ett stort stöd och en fantastisk vän som är så viktig för mig.

Maria Andersson


Nu har Maria drabbats av mycket stora återbetalningskrav från Försäkringskassan som anser att Maria 2014-2024 fick 1,2 miljoner kr för mycket i assistansersättning som staten vill ha tillbaka. Det är en lång historia som grundar sig i att Maria arbetade 2014 men blev utbränd och beviljades aktivitetsersättning istället (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder). FK ansåg att Marias behov av handräckning hade minskat efter avslutat jobb vilket resulterar i en sänkning av beviljade timmar från dygnet runt till 22 timmar och 16 minuter. Över 10 år anser FK att det motsvarar 1,2 miljoner kr.


1,2 miljoner kr är väldigt mycket pengar även för vanlig medelklass. För personer som Maria som lever på sjukersättning utan egna tillgångar är det en ofattbar summa pengar som staten vill ha tillbaka. Hur ska då Maria någonsin kunna betala tillbaka detta? Försäkringskassan har visat upp sin sämsta sida och krävde att pengarna ska vara återbetalda senast 22 januari 2025 – inte ens en långsiktig avbetalningsplan accepterades. Efter förfallodatum tillkommer dessutom ränta… 


Blir det här inte löst blir Maria i praktiken en skuld slav livet ut. Maria är ett av många exempel på personer där Försäkringskassan kräver tillbaka väldiga belopp i assistansersättning. Det är inte ovanligt att stora återkrav även ställs på anordnare. Och det gjorde att jag började fundera. Vad är det som gör att staten ibland riktar återkraven mot anordnaren och ibland mot den assistansberättigade, hur ser regelverket ut? Det var inte lätt att bena ut så jag ringde till Ifa för att höra om de visste hur det ligger till? Svaret blev att inte ens Ifa kan ge klara besked, så oklart är regelverket…


Återbetalningsvärlden är uppenbart en oreglerad djungel vad gäller vem som är betalningsansvarigansvarig – anordnaren eller den assistansberättigade. Och i en sådan värld är personer som Maria utan ekonomiska muskler bakom sig oerhört utsatta för statligt godtycke.


Maria är skyldig FK 1,2 miljoner kr



*  I det förra blogginlägget lyfte jag fram flera exempel på positiva nyheter senaste tiden. Det är viktigt att göra men parallellt översvämmas vi med diverse negativa nyheter.


För ungefär en månad sedan bloggade jag om hur svårt det är att lyfta mjuka frågor som personlig assistans i en samhällsdebatt som helt präglas av Ukrainakriget/Nato, gängvåld och Donald Trump. Luftade även idéer hur vi ska göra för att nå fram till makthavarna.


 Utifrån senaste utvecklingen i världspolitiken känns det nu ännu svårare. Efter Trump och vicepresident JD Vance utspel om att USA ska prioritera ner försvaret av Europa så är det tyvärr övertydligt att en lång tid framöver kommer frågan om en fungerande assistansreform och andra funkisfrågor att vara en icke fråga i samhällsdebatten. Jag skriver inte det här för att jag vill ge upp men den utveckling vi bevittnar är sannerligen inte optimistisk. Det blir ännu mer Trump, Trump framöver och mindre, mindre till annat än försvaret.


Nu är inte den här bloggens syfte att analysera närmare vad Vladimir Putin och Donald Trump sysslar med. Likväl spelar deras agerande indirekt stor roll över våra liv.  Två personer med värderingar som står mycket, mycket långt ifrån funkisrörelsens syn på ett inkluderande samhälle, antirasism, respekt för alla minoriteter etcetera.


Det är nu uppenbart att alla Europas länder återigen kommer att öka sina försvarsutgifter kraftigt. Man kan tycka att för mycket pengar går till försvaret men det är så den krassa verkligheten ser ut. Mer till försvaret, mindre till annat.


Assistansreformen dras med tre grundläggande problem.

·        Tillämpning av lagen som inte alls är förenligt med lagens intentioner


·        Otillräcklig finansiering.


·        Delat huvudmannaskap


Till det kommer också välfärdskriminalitet som definitivt inte ökar finansdepartementets vilja att öppna plånboken. Spelar ingen roll här i Finansdepartementet att de allra flesta anordnarna sköter sig bra.


Allt detta måste lösas om reformen ska fungera igen. Vi kan på papperet ha nya tillämpningar men det kommer inte hjälpa om det inte tillförs mycket mer resurser = pengar. Och omvänt, bara pengar räcker inte utan nya tillämpningar. Och ensam huvudman – staten förutsätter också mer pengar från finansdepartementet.


Det mycket oroliga läget i omvärlden, helt utanför regeringens kontroll leder inte bara till att vi hamnar i bakvattnet vad gäller prioriteringar – de faktiska resurserna till annat än försvaret minskar också. Förra veckan såg jag en debatt i SVT-s Aktuellt mellan finansminister Elisabeth Svantesson och Socialdemokraternas Mikael Damberg. Debattämnet var:


Varifrån ska vi hämta alla pengar för att finansiera ännu större försvarssatsningar?


Något konkret svar fick vi inte från någon deltagare. Finansministern hoppades att högre tillväxt skulle betala mycket av satsningarna kombinerat med ”omprioriteringar” – oklart av vad. Mikael Damberg pratade om någon extra skatt och ett EU- förslag om gemensam upplåning av EU-s medlemsländer som ännu så länge bara finns som ett mycket luddigt förslag.


Givet läget i omvärlden så ska jag inte kritisera Ulf Kristersson för försvarspolitiken – alla regeringar gör likadant och det blir ingen skillnad med en S ledd regering. Jag sörjer ändå att så mycket pengar nu går till kanoner som istället hade kunnat satsas på en allt mer svältfödd välfärd eller upprustning av vägnätet och järnvägsnätet istället. Och de pengar som krävs för att få ordning på assistansreformen känns mer avlägsna än någonsin och därmed även nya behovsbedömningar.