Behöver jag verkligen vila i sängen minst halva dagen? Nej säger jag själv.

 Det här blir sista blogginlägget för 2025

För några veckor sedan hade jag besök av min arbetsterapeut i hemmet. Vi skulle gå igenom mina hjälpmedel, att det fungerar bra. Inget konstigt med det och Jag har bra relation till vuxenhabiliteringen i staden men en sak skaver:

Visst, jag behöver en del vila under dagen för att orka. Men skulle jag lyssna på deras rekommendationer skulle jag ligga i sängen minst halva dagen. Återigen känner jag att vårdapparaten har en mycket passiviserande syn på mig. Och det är inte första gången vård-Sverige har en tycker jag – passiviserande syn på vad jag faktiskt klarar av – utifrån mina förutsättningar. Faktum är att redan när jag var barn bråkade mina föräldrar med barnhabiliteringen av vad de tyckte var – stort bristande intresse för sjukgymnastik. Likadant när jag hade mina knäproblem i slutet av 10-talet som jag bloggat om. Fram med ett hjälpmedel (fotortoser) utan minsta ansats till att gå till botten till orsaken till problemet och göra något åt det - framförallt höger knä/ben var för svagt.

För länge sedan, i början av 90-talet genomgick jag flera stora ryggoperationer i Malmö med lång konvalescens. Efter lång tids sjukhusvistelse föreskrev läkarna ca 2 månader där jag INTE skulle sitta uppe mer än max 2 timmar åt gången.

Nu har jag fått rekommendation från vuxenhab att jag bör vila efter två timmar i rullstolen.... Känns helknasigt. Hallå - jag har inte genomgått en stor ryggoperation nu.

Ingen har förslagit det ska sägas men ibland får jag känslan att de helst vill installera tak lyft i sovrummet och toaletten istället för att jag ska använda den stödförmåga på benen som jag faktiskt har, att jag klarar av alla förflyttningar med hjälp av personliga assistenter. Ja, jag vet att en del av oss som sitter i rullstol på livstid saknar stödförmåga helt och är helt beroende av lyftanordningar och ett stort antal hjälpmedel. För egen del, utifrån min livssituation och förutsättningar – jag skulle bli djupt deprimerad om jag blir beroende av lyftanordningar.

Lyder jag deras rekommendationer? Nej så klart – jag kör vidare med mitt vardagsliv som fungerar för mig.

Varför blir det då så här? Hittar vi förklaringen i att sjukvården/hela omsorgssverige fortfarande vill se oss som sjuka som inte klarar av någonting? Jag tror inte arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna har ett ont uppsåt. De gör det de fått lära sig i utbildningen – underlätta så mycket som möjligt är viktigare än att använda och även förbättra de funktioner som faktiskt fungerar. Inställningen från samhället är också mycket problematisk utifrån hur situationen är för den personliga assistansen och mycket annat. Om vi ska se det ur FK-s/statens synvinkel som vill spara pengar – behöver vi verkligen dygnet runt assistans om vi ändå ska ligga i sängen minst halva vår vakna tid? Hör vi inte hemma på ett vårdhem istället…

När jag diskuterar med Chat GDP om detta varför det fungerar som det gör. får jag bland annat följande till svar:*

De flesta utbildningar inom vårdyrken lägger mycket tyngd vid kropp, funktion och riskminimering — men nästan inget på:

• socialpolitik,

• LSS och assistanssystemets logik,

• arbetsmarknadsförutsättningar för personer med funktionsnedsättning,

• eller konsekvenserna av passiviserande råd i vardagslivet.
• 
  

Så deras incitament blir att ge råd som “fungerar” i klinisk mening – även om råden långsiktigt minskar individens möjligheter till aktivt liv.

Resultatet blir att många inom vården inte ser sambandet mellan ett till synes neutralt råd – “vila mer, undvik belastning” – och att personen senare kan få svårare att behålla arbete, engagera sig eller motivera fortsatt personlig assistans.

Men ingen följer upp livskvalitet, delaktighet eller samhällsdeltagande över tid.

Vi har olika förutsättningar för att träna på olika sätt absolut. Och en del av oss saknar möjligheten helt och hållet p g a funktionsnedsättningarna. Men det finns inte en läkare eller sjukgymnast i världen som säger att människokroppen är skapad för att bara sitta still och inte  aktiveras på olika sätt. Inte någon säger att kroppen mår dåligt av bra kondition. Inte ens på Jönköpings vuxenhabilitering säger det – vilket blir en motsägelse till att jag ska vila så mycket…

Vi måste på allvar diskutera vad det här i förlängningen leder till för personer som mig och andra som har stödförmåga och klarar alla förflyttningar med stöd av andra, d v spersonliga assistenter och faktiskt kan och vill förbättra sin hälsa med träning/rehab. Utifrån omsorgssveriges synvinkel. Varför ska vi ha personlig assistans om vi ska vara sängliggande stora delar av dagen, det räcker väl gott med vårdpersonal? Även utan ett så drastiskt ingrepp som indragen personlig assistans - hur ska vi någonsin kunna få ett jobb (ens efter våra förutsättningar), hur ska vi kunna engagera sig i föreningslivet, politiskt etcetera om vi bara ska vila? Ja, draget till sin spets - varför gå i skola överhuvudtaget? Det här synsättet kombinerat med ständiga besparingar anser jag faktiskt är riktigt farlig – den leder raka vägen till institutioner.

Frågan är hur kommer vi ifrån det här tänket i vård/omsorgsapparaten – allt ska fixas med hjälpmedel och vi ska vila så mycket som möjligt för att inte slita ut oss? Och istället byta fokus. Om de individuella förutsättningarna och viljan finns till rehab träning och konditionsträning – mycket bättre att aktivera kroppen så långt som möjligt innan hjälpmedel blir aktuella. Jag har inget enkelt svar där, det handlar om djupgående attitydförändringar.

Ja, jag kommer alltid att vara rullstolsburen, alltid beroende av hjälp från personliga assistenter, alltid vara i behov av hjälpmedel. Utifrån de förutsättningar jag har vill jag ändå klara mig med så lite hjälpmedel som möjligt och inte bli sedd som ett passivt vårdpaket.

* –Att han har tränat så hårt är helt plötsligt en nackdel, det vänds nu emot honom.

Det händer i hela Sverige. Det här är inte engångsfall, det är systematiskt för att kortsiktigt spara pengar. Det är verkligen de svaga man sparkar på, för de har inte möjlighet att driva de här frågorna. Det blir anhöriga som får kämpa.

Maria Malmberg, mamma till Martin

Tyvärr är det inte svårt och hitta exempel där matten dras undan p g a berörd person faktiskt vill träna och hålla sig i form. I slutet av november kunde vi i Aftonbladet ta del av en upprörande artikel som handlar om just det. Martin från Uppsala är 14 år och har en CP skada som jag själv efter en förlossningsskada och kommer att vara rullstolsburen livet ut. Nu har hemkommunen dragit in nästan all personlig assistans för Martin. Huvudanledningen till indragen personlig assistans är att Martin har blivit bättre p g a träning och ”inte har en CP skada längre”. Alla med ett minimum om kunskap vet att det inte går att bota en CP-skada – vi har hjärnskadan på livstid…

Egentligen låter det för dumt för att vara sant men ingenting förvånar längre. Martin blir de facto straffad av samhället för att han under åren har ägnat sig åt mycket sjukgymnastik och blivit bättre… Att han fortfarande ändå är helt beroende av hjälp från andra spelar ingen roll…

Mina erfarenheter av hur passivt samhället ser på mig och Martins situation är två olika symptom på samma sak – samhället saknar fullständigt en helhetssyn vad som krävs för att vi ska få ett självständigt liv om det ens finns någon ambition alls längre. Dessutom buntas vi ihop till en homogen grupp med  exakt samma behov, d v s de som vill och kan aktivera sig och förbättra sin hälsa med träning likställs med de personer som faktiskt inte kan träna och/eller måste ha ett stort antal hjälpmedel för att vardagen ska fungera. Det går tyvärr inte att komma ifrån följande:

Samhället letar efter alla tänkbara sätt att spara in på assistansen. Vi är på väg mot följande verklighet:

Följer vi arbetsterapeuternas rekkomendationer om ständig vila och avlastning får vi ingen assistans p g a bristande behov av just personlig assistans. Dessutom skulle för egen del min kropp förtvina snabbt och troligen dö x antal år i förtid.

Tränar vi som Martin för att kroppen ska fungera bättre får vi ändå ingen personlig assistans för då mår vi för bra. Så frågan är, vem ska få personlig assistans överhuvudtaget i framtiden? 

Aftonbladets artikel om Martin

 

 

Kollektivavtal 2025 - 2027 är klara nu – ekonomisk katastrof hotar p g a fortsatt usla schablonhöjningar

 Nu är kollektivavtalen klara mellan Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) och arbetsgivare organisationerna Fremia och Vårdföretagarna, avtalen löper på två år.

Kort sammanfattning Vårdföretagarna.

·  Lönerna höjs med från 1 nov 2025 med 822 kr/mån (4,78 kr/timme) och från 1 nov 2026 med 741 kr/mån (4,31 kr/timme)

·  Lägstalönerna höjs 1 jan 2026 till 24 057 kr/mån (139,87 kr/timme) från 1 jan 2027 och till 25 095 kr/mån (145,90 kr/timme). 

·    OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 3,4 % från 1 jan 2026 och med 3,0 % från 1 jan 2027.

Fremia

·  Lönerna höjs med från 1 nov 2025 med 822 kr/mån (4,78 kr/timme) och från 1 nov 2026 med 741 kr/mån (4,31 kr/timme)

·  Lägstalönerna höjs 1 jan 2026 till 24 057 kr/mån (139,87 kr/timme) från 1 jan 2027 och till 25 095 kr/mån (145,90 kr/timme). 

·  OB-, jour- och beredskapsersättningar höjs med 3,4 % från 1 jan 2026 och med 3,0 % från 1 jan 2027.

Utöver det blir det stora förbättringar för assistenter som är deltidsanställda när det gäller övertidsersättning. Detta gäller båda avtalen:

Från 1 nov 2026 likställs ersättningen för mertidsarbete med övertidsersättning. Detta innebär att deltidsanställda får övertidsersättning om de arbetar utöver sin tjänstegrad.

Samtidigt höjs timschablonen, återigen med endast 1,5 % och landar på 347,70 kr/timme. Någon indexering blir det inte heller. Vad gäller indexeringen tror jag faktiskt Camilla Valtersson Grönvall hade ärligt uppsåt men hon blev överkörd av finansdepartementet…

Viktigt och komma ihåg att när lönerna ska höjas med 5 kr blir den faktiska kostnaden för anordnaren betydligt högre. Detta handlar om grundlöner, på det tillkommer ob ersättningar, semestersättningar, övertid, jour och arbetsgivare avgifter på drygt 31 %. Om assistenten har en bruttolön på säg 30 000 kr (inkluderat ob ersättning mm) på en månad blir den faktiska utgiften för anordnaren över 39 000 kr…

Till det ska också läggas ökade utgifter för övertidsersättning - oftast utgick mertidsersättning tidigare.

Det behövs inte mycket uträkningar för att se att det här går helt enkelt inte ihop. Viktigt! Det här handlar inte om ett enskilt år utan en långvarig underfinansiering av både den nuvarande regering och tidigare S-MP regeringen som pågått i 10–11 års tid nu. Det som händer nu är att en redan prekär situation för anordnarna blir ännu sämre. Jag har sett vissa inlägg som är arga på facket, ilskan från oss ska riktas mot de personer som är ansvarige för det svälta ut assistansreformen och det är helt och hållet regeringen.

 Drivande och verkställande kraft är givetvis finansdepartementet men ytterst ansvarig är statsminister Ulf Kristersson. Eftersom regeringen fattar beslut kollektivt är även de mindre assistansvänliga partierna delansvariga. Jag säger inte att L, KD och även SD gillar det men accepterar det. Oppositionen? S går knappast överraskande på regeringens linje i sin skuggbudget för 2026, vilket cementerar ett massivt blocköverskridande stöd i Riksdagen för fortsatt svältkur.

Jag har funderat en del på hur länge det här kan fortsätta innan vi ser riktigt allvarliga konsekvenser. Här menar jag anordnare som lägger ner verksamheten eller assistansberättigade som 1) förlorar personal och 2)   dels inte hittar nya assistenter p g a dåliga löner med mera. Min slutsats är att redan under 2026 kommer vi får se en stadig ström med kris nyheter om akuta kriser hos anordnare och assistansberättigade som inte hittar personal. Detta sker under ett valår. Tyvärr tror jag det är den enda chansen att få upp assistansreformen som en valfråga – det måste bli ännu sämre än det redan är. Det finns ju en krishärd till, nämligen Vilda Western vad gäller återkrav från Försäkringskassan.

Nu ska man inte lita blint på Chat GDP men det här svaret fick jag när jag ställde några frågor om krisen för assistansreformen generellt inklusive. anordnarna

 

Om nedskärningar /underfinansierad schablon

1,5 % låter kanske mycket på pappret – men det är i verkligheten en nedskärning.
Så länge schablonen inte följer löne- och kostnadsutvecklingen kommer personlig assistans att underfinansieras och reformen att brytas ned inifrån.
2026 riskerar att bli året då frihetsreformen slås sönder av sin egen ekonomi.

Om akuta risker 2026

Om inget särskilt beslut tas före sommaren 2026 väntar:

·   Konkurser bland mindre och ideella anordnare,

·   neddragningar hos större aktörer,

och kommuner som tvingas ta över uppdrag de inte har råd med.

Kommentar på det

Jag är med mycket stor säkerhet övertygad om att Chat GDP har rätt i stora drag. Trycker därför en gång ännu en gång på hur illa läget är. Vi är nära en akut ekonomisk kris för anordnarna som ni nästa steg slår stenhårt mot de assistansberättigade. Och det gör det på flera olika sätt:

·  Det blir allt svårare att finansiera löneökningarna för assistenterna.

·  Därmed blir det också allt svårare att såväl behålla personal om att rekrytera nya personliga assistenter.

·  Det slår också stenhårt mot vardagsassistansen i form av mindre budget för olika assistansomkostnader = inskränkningar/möjligheter av vår rätt till ett självständigt liv enligt LSS.

Jag blir således inte alls förvånad om vi under 2026 får allt mer rapporter om anordnare som lägger ner verksamheten eller assistansberättigade som är strandsatta på grund av personalbrist. Här vill jag uppmärksamma en sak till som sällan nämns, nämligen kommunernas roll.

Enligt LSS har kommunerna det yttersta ansvaret för att vi ska få den assistans vi behöver – gäller även de som valt ett privat företag eller kooperativ. Blir utvecklingen den jag fruktar hamnar vi i en situation där många kommuner snabbt blir överbelastade med kaos som följd.

Regeringen säger sig vilja få bort kriminalitet från välfärden och där är jag helt enig med dem. Kriminalitet koppad till välfärdsverksamheter är ett mycket allvarligt problem. Det regeringen gör med att sätta oss på permanent svältkur är att slå undan benen på den stora majoritet av anordnare som gör ett bra jobb. Det gynnar enbart mer eller mindre oseriösa aktörer och även yrkeskriminella.

Utan grundläggande behov – vad hade staten använt istället för att urholka assistansreformen?

 Det är väldigt tydligt att det är införandet av grundläggande behov 1996 som möjliggjort att så många förlorat statlig assistansersättning och övriga är jätterädda för Försäkringskassan. Jag är emellertid inte godtrogen nog och tro att lagen varit skyddad även utan grundläggande behov.

 Vad hade staten gett sig på istället för att införa grundläggande behov j jakten på besparingar? Grundläggande behov ska givetvis bort, bort, bort. Jag är samtidigt 99,9 % säker på att staten hittat andra sätt för att dra in assistans i jakten på nedskärningar även utan detta begrepp. Vill staten skära ner och sänka utgifterna så gör de det. Hela besparingskulturen måste ryckas upp med rötterna för att få till en vändning.

Med mycket stor sannolikhet utan grundläggande behov tror jag hade det införts hårda kriterier av vad som krävs för att bli beviljad personlig assistans, d v s utnyttjat den luckan att det faktiskt inte finns tydliga kriterier i LSS på samma satt som i CRPD vad som faktiskt är personlig assistans, vilka kriterier är det som ska uppfyllas. Och eller satt ett högt golv på hur många timmar som behövs för att bli beviljad insatsen. Om jag minns rätt låg ett sådant förslag i utredningen 1995 - 96 som vi lyckades stoppa men de hade återkommit igen, troligtvis tillsammans med andra besparingsåtgärder längre fram.

Grundläggande behov var ur besparingshökarnas synvinkel en praktisk lösning. Ganska oskyldig först men väldigt tänjbar till det sämre för oss.

Det är egentligen glasklart vadlagen vill uppnå enligt § 5-7 men paragraferna är skrivna med antagandet att ingen någonsin skulle vilja komma på något så dumt som att försämra en frihetsreform - att staten alltid vill väl.

Den totala avsaknaden av vilja från regeringen att stoppa underfinansieringen visar att Tidö regeringen, i praktiken finansdepartementet helt saknar ambitioner att verkligen återupprätta reformens intentioner. Och på andra sidan blockgränsen visade Socialdemokraterna att de också saknar ambitioner. Angående avsaknaden av besked om nya behovsbedömningar. Återigen, frågan om nya behovsbedömningarna går hand i hand med finansieringen = mycket högre budgetanslag från regeringen.

Vad gäller framtiden, det är lika bra att ställa in sig på at det kommer att bli ett fortsatt tryck på besparingar/försämringar. Jag är fortfarande tämligen säker på att inget parti kommer föreslå att lägga ner frihetsreformen helt och hållet – det är alldeles för känsligt. Så frågan blir vad staten kommer rikta in sig in på i fortsatta besparingar? Jag har haft en diskussion med Chat GPT listar nedan ett urval av totalt 8 punkter. Eter det kommenterar jag punkterna, har Chat GPT enligt mig rätt eller är AI inne på helt fel spår?

Fortsatt underfinansiering av schablonen

Reglering av anhörigassistans

Rättslig passivitet – att inte agera

Retoriken om 'träffsäkerhet”

 

Kommentarer

Vad gäller underfinansieringen av schablonen har besparingarna på gott i drygt 10 år nu av både blåa och röda regeringar, totala dolda besparingar överstiger svindlande 40 miljarder kr nu. Regeringens senaste budget, avsaknad av indexering och lika snåla höjningar i Socialdemokraternas budget visar att ingen ljusning är i sikte och driver frihetsreformen allt närmare finansiell kollaps.

Regleringen av anhörig assistans finns med i den nya utredningen som ska vara klar efter valet. Oron är enorm hos många anhöriga. Min anser jag själv kvalificerade gissning är att det kommer att bli förslag på relativt stora begränsningar men inget förbud.

Att vi ska värna reformen har olika regeringar upprepat som, ett positiv från Alliansregeringens tid till regering Kristersson. I praktiken görs mycket lite konkret som verkligen skulle göra skillnad som indexerad schablonersättning och nya behovsbedömningar.

Att personer som behöver insatsen ska också få den har vi hört lika länge. I praktiken har tusentals personer förlorat statlig assistansersättning och ingen ljusning är i sikte. Även på kommunal nivå minskar också antalet personer beviljade PA samtidigt som antalet gruppbostäder och andra LSS boenden ökar.

Sammanfattning

Bortsett från regleringen av anhörigassistans är alla punkter fullt ”verksamma” och har varit det i många år nu, så AI är definitivt inne på ”rätt spår” som jag ser det och utan en ljusning i sikte. Inget av detta har krävt någon lagändring. Möjligen kan vi ändå få upp assistansen som valfråga igen 2026 en då måste det bli en riktigt akut kris igen som det var 2016 - 2017. Det kan det mycket väl bli. Blir inte förvånad alls om vi fram till sommaren 2026 nås av allt fler rapporter om anordnare som lägger ner verksamheten och assistansberättigade som är strandsatta p g a avsaknad av personal.

Ansvaret för om det sker läggar jag i så fall helt på regeringen utifrån vad regeringsformen säger:

1 kap 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen

Regeringen prioriterar medvetet bort personlig assistans

 Budgeten för 2026 blev en riktig kalldusch för alla assistansberättigade. Återigen höjs schablonersättningen med endast 1,5 % och indexerad höjning av schablonersättningen skjuts på framtiden. Granskar vi budgeten framgår mycket tydligt att regeringen medvetet har prioriterat andra saker än personlig assistans.

I drygt ett decennium har assistansreformen kontinuerligt underfinansierats genom otillräcklig höjning av schablonen vilket lett till dolda besparingar som ackumulerat till tiotals miljarder kr sedan 2014. Gigantiska belopp utöver de besparingar som skett genom att flera tusen personer fått sin personliga assistans indragen sedan 2015.

Efter så många besvikelser senaste decenniet är jag tyvärr inte särskilt överraskad. Jag trodde visserligen länge att sannolikheten för indexering 2026 var stor - besked fanns ju ändå att det var på gång. Att det verkligen blir ett beslut om en indexering blev jag själv alltmer tveksam till de sista två-tre veckorna innan budgeten presenterades. Anledningen var bristen på signaler från regeringen. När jag frågade både IfA och STIL om de visste något blev svaret - att vi saknar helt besked från regeringen. Därmed började varningslampan lysa illrött för mig.

Att det skulle bli så uselt som 1,5 % i höjning var emellertid ännu värre än jag befarade. Det är ett oerhört hårt slag mot assistansberättigade, anordnare och givetvis även våra personliga assistenter. Budskapet till yrkesgruppen personliga assistenter är – jobbet att möjliggöra ett självständigt liv åt personer med stora funktionsnedsättningar är inget viktigt jobb.

Finansministern kommer för lindrigt undan

Enligt Regeringsformen fattar regeringen beslut kollektivt. I praktiken har finansdepartementet ett avgörande inflytande för hur regeringen väljer att spendera våra gemensamma pengar. Formellt ansvarar socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall får våra frågor. De facto har finansministern den verkliga makten över assistansreformen. Min personliga uppfattning är att finansminister Elisabeth Svantesson kommer för lindrigt undan från vår sida. Ändå sedan assistansreformen tillkomst till nutid löper en röd tråd – olika finansministrar på båda sidor blockgränsen tycker frihetsreformen ”kostar för mycket”…

Vill också lyfta fram en person till som inte nämns överhuvudtaget. Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Han är som regeringschef högre i rang än Elisabeth Svantesson och ytterst ansvarig för hela regeringens politik. Tyvärr har vi inte haft någon statsminister, oavsett färg som är genuint intresserad av våra frågor och resultatet är givet - finansministern får även i regering Kristersson hantera assistansreformen lika vårdslöst som ostört.

Liberalerna och Kristdemokraterna är medlemmar i regeringen och förtjänar också mycket kritik. Utåt sett är det utan tvekan regeringens mest engagerade partier för personlig assistans. Tyvärr är det bara och konstatera att de som regeringsmedlemmar också accepterar en fortsatt försämring – de gör det eftersom de står bakom en budget som är direkt fientlig mot assistansreformen.

Vad lägger regeringen pengarna på i stället?

Inför budgetpresentationen meddelade Elisabeth Svantesson att regeringen hade ca 80 miljarder kr i s.k. reformutrymme – pengar som regeringen kan spendera ”extra” på olika saker. 80 miljarder kr är väldigt mycket pengar att fördela så vad har pengarna gått till i stället? Granskar vi olika utgiftsposter sticker några saker ut:

·       Nytt jobbskatteavdrag – 21,4 miljarder kr

·       Andra skattesänkningar på inkomst och ägande, bland annat avskaffad fordonsskatt på husvagnar – totalt 9,5 miljarder kr

·       Sänkt matmoms – 15,95 miljarder kr

Källa: Göteborgsposten, genomgång av budgeten

Offensiva satsningar som går direkt till välfärden är det ganska magert jämfört med skattesänkningar. Men summerar vi beloppen för vård, skola, omsorg når vi 10,4 miljarder kr.

Ungefär 46,8 miljarder kr går därmed till jobbskatteavdrag, andra skattesänkningar på inkomst och ägande samt sänkt matmoms. Visst, en del ekonomer skulle säkert säga att det är en budget för att öka den privata konsumtionen, för att få fart på den ekonomiska tillväxten. I praktiken anser jag att det är det en budget som värnar stora och breda väljargrupper, en valbudget helt enkelt.

Tittar vi på beloppen till olika budgetposter blir det mycket tydligt att regeringen mycket medvetet har valt att bortprioritera assistansreformen till förmån för andra saker. Detta blir ännu tydligare om vi tittar på hur mycket pengar som skulle behövas för att kompensera för alla år med underfinansiering och höja schablonen med 3 - 4 % kommande år. Jag har tagit hjälp av Chat GPT att räkna på det. Beloppen är inte exakta men ligger ändå nära de faktiska beloppen det handlar om.

Väljer vi att först räkna på att kompensera fullt ut för alla år med otillräcklig höjning kommer vi fram till schablonen måste höjas med 15 % när även faktorer som konsumentprisindex vägs in. I så fall behöver schablonen höjas upp till 393,9 kr. Omräknat i pengar blir det ca 4,44 miljarder kr. En blygsammare höjning på 10 % innebär utgiftsökning på ca 2,82 miljarder kr

Om regeringen skulle bestämma sig fört att kompensera med 10 % (d v s 2,82 miljarder och sedan höjer schablonen med 4 % blir totalsumman (utifrån att 26,6 miljarder kr avsattes i budget för 2025) ca 30,4 miljarder kr i assistansersättning 2026, en utgiftsökning på 3,85 miljarder.

En engångshöjning på 10 %, plus 4 % i schablonhöjning kostar i så fall finansdepartementet ca 3,8 miljarder kr i utgiftsökning för personlig assistans. Det motsvarar ungefär 95 % av reformutrymmet till annat än kompensation och rimlig indexerad schablon.

Resultatet är lika tydligt som nedslående. Det är inte brist på pengar som gör att vi inte får en indexerad höjning och en ynklig schablonhöjning på 1,5 %. Det är finansdepartementets prioriteringar. I klartext: Personlig assistans är inte prioriterat för regeringen.

Kan vi lyfta assistansreformen i valrörelsen?

Krisen för anordnarna och i förlängningen de assistansberättigade kommer att intensifieras inför riksdagsvalet 2026. Jag tror krisen kan bidra till att det blir lättare att få upp assistansen som valfråga igen – i synnerhet om vi tar upp assistansen som en del av andra stora besparingar/försämringar på funktionsrättsområdet.  Bland annat betydligt dyrare läkemedel från i somras, stora besparingar i många andra LSS insatser och stora besparingar i sjuk och aktivitetsersättningen, sistnämnda har nu pågått sedan 2015. Det är viktigt att vi själva ser utvecklingen för frihetsreformen personlig assistans som en del i ett större mönster.

Läget börjar bli lika illa som 2016 - 2018 om än på olika sätt. På tiotalet handlade det i praktiken om en regeringsorder 2015 att pengar ska sparas på assistansersättningen vilket var nära att sänka hela reformen. I nutid handlar det (utvecklingen började redan i mitten av tiotalet) om att assistansreformen håller på att svältas och kvävas till döds genom permanent underfinansiering. Detta kombineras med rena Vilda Western vad gäller regler för återkrav från Försäkringskassan som gör att vi alla är jätterädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss.

Krisen för assistansreformen är återigen akut. Regeringen har samtidigt sparat ungefär 3 miljarder kr till på assistansersättningen genom att inte räkna upp schablonen (kompensation plus rimlig höjning 2026) efter behov…

Fortsatt massivt stöd i riksdagen för att underfinansiera assistansreformen!

 Jag engagerar mig så mycket för schablonersättningen därför att:

Finns inga pengar för assistansreformen fungerar inte min assistans. Utan pengar kommer mina assistenter till slut att säga upp sig p g a brist på löneökningar. Utan pengar blir det jättesvårt att hitta ny personal. Utan pengar kapsejsar assistansen för mig för alla andra som behöver den. Fungerar inte min assistans i vardagen spelar det INGEN ROLL vad som står i mitt och andras beslut. Vi är strandsatta ändå.

Och ja, jag är förbannad över på det faktum att det finns en massiv majoritet i Sveriges riksdag för att fortsätta underfinansiera vår frihetsreform, att ständigt få höra att vi kostar för mycket, att alltid bli nedprioriterade.

Regeringens höjning av schablonen med bara 1,5 % är inte bara dålig eller uselt. Det är en riktig käftsmäll, en rak höger från Mike Tyson i sina bästa dagar… Och inte bara mot oss, också mot våra anhöriga, mot våra personliga assistenter som inte står högt i kurs i Rosenbad Faktum är att den verkliga makten över oss finns hos finansdepartementet. För i praktiken kan ingen regering utan pengar göra någonting som kostar pengar (vilket som bekant nästan allt gör) vilket innebär enorm makt hos finansministern.

Nu har oppositionen släppt sina skuggbudgetar och där finns inte mycket ljus och hitta om vi nu eventuellt trodde att Socialdemokraterna kommit på andra tankar. Även i S skuggbudget höjs schablonen med endast 1,5 %. Tidökvartetten + S tillsammans samlar ihop 281 av 349 mandat i riksdagen. I klartext innebär det att 80 % av de folkvalda anser att det är ok att bara höja schablonersättningen med 1,5 %. Så lågt värderade är vi, anhöriga och assistenter av regeringen (inkluderar SD där) plus Socialdemokraterna. Vad gäller S är det helt i linje med vad jag väntade mig. Vid ett eventuellt regeringsskifte 2026 finns det därmed ytterst lite som talar för att det blir en vändning.

 Miljöpartiet och Vänsterpartiet är lite generösare och höjer schablonen med 3 %, i linje med troliga löneökningar. Ingen revolution precis men ändå mycket bättre än 1,5 %.... Centern lägger sig mitt emellan med en höjning på 2 %.

Vad kommer att hända med indexeringen nu? Enligt regeringen ska man fortsätta utreda möjligheterna att införa en indexerad schablonersättning. Jag har som ni vet inte mycket illusioner kvar så det är för mig bara en kodbeteckning på att frågan är om indexering är förflyttad till en obestämd framtid -om det överhuvudtaget finns några seriösa planer alls. En del hoppas att det kommer nya besked vid vårbudgeten om indexering till sommaren. Att det sker är ytterst osannolikt, regeringen inför inte en ny ekonomisk ersättningsmodell mitt under gällande budgetår. I bästa fall får vi en avsiktsförklaring att man planerar att införa indexering till budgetåret 2027.

Ansvarig minister Camilla Waltersson Grönvall har varit inkallad till riksdagen och gav som väntat för mig i alla fall inga klara besked varför det inte blev en indexering. Jag anser att den frågan ska adresseras direkt till finansinister Elisabeth Svantesson som sitter på den verkliga makten men så här lät i alla fall helt intetsägande svar:

Regeringen anser att personlig assistans är en frihetsreform som ska värnas, och det förutsätter att systemet skyddas mot brottsligt utnyttjande. En välfungerande personlig assistans kräver också assistansanordnare får förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Därför föreslår regeringen i budgetproposition för 2026 att schablonbeloppet för personlig assistans höjs med 1,5 %.

I syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagere och assistansanordnare aviserade regeringen i budgetpropositionen för 2025 att man avsåg att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Frågan bereds fortfarande i Regeringskansliet och regeringen har ännu inte fattat beslut i frågan. Regeringen kommer att fortsätta undersöka en indexering av schablonbeloppet, vilket aviserades i budgetproposition för 2026.

Assistanskoll intervjuar ansvarig minister

* När vi pratar om konsekvenserna av den urholkade schablonersättningen stannar det ofta vid att vi måste hålla inne på lönerna, banta utgifter för utbildning etcetera. Schablonkrisen har ett otal olika dimensioner som handlar om mycket mer än att betala löner. Ytterst handlar det om att assistansreformen ska kunna fungera som det är tänkt, sen finns det x antal viktiga aspekter under huvudproblemet – assistansreformen håller på att implodera, svältas till döds. Några exempel:

·   Det tar inte många år till, troligen redan nästa år tror jag det kommer rapporter om allt fler anordnare som lägger ner eller planerar att lägga ner verksamheten. Hur kommer det gå med valfriheten då?

·  Om vi inte kan anställa assistenter längre. Vilka ska ta över då? Anhöriga som jobbar ideellt?  Hur ska de som jobbar, engagerar sig i föreningslivet med mera kunna göra det? Eller finns det en övergripande plan på att faktiskt ersätta assistansen med olika former av LSS boende? Tyvärr finns det förutom regeringens usla politik en hel del som tyder på det. Runt om i landet byggs nya LSS boende i snabb fart, främst gruppbostäder.

·  Enligt LSS har kommunerna det yttersta ansvaret för att säkerställa att vi får personlig assistans efter beslut. Om såväl privata företag som kooperativ börjar lägga ner verksamheten i stor skala kommer tusentals människor att mot sin vilja hamna hos kommunen som anordnare. Kommer kommunerna klara av det? Tillåt mig tvivla, starkt.

 

Svar från Chat GPT om schablonersättningen del 2 och ingen indexerad assistansersättning

 Den andra frågan jag ställde till Chat GPT var:

Ligger i linje med vad jag själv och många med mig räknar med Regeringen har sagt att schablonhöjningen ska indexeras från 2026 men klara besked saknas fortfarande. Kan du redogöra mer om indexerad schablonersättning. 

Nu publicerar jag del 2 i konversationen

Exakt 🙏 Du har helt rätt i att regeringen har flaggat för en indexering av schablonen från 2026, men det finns flera obesvarade frågor som oroar många:

---

🔍 Vad som sagts hittills

• Socialdepartementet och Försäkringskassan har i olika sammanhang sagt att en modell för indexering ska tas fram till 2026.
• Tanken är att schablonersättningen då automatiskt ska följa en kostnadsutveckling (i stället för att beslutas årligen, som idag).

Vad som sagts hittills

• Socialdepartementet och Försäkringskassan har i olika sammanhang sagt att en modell för indexering ska tas fram till 2026.
• Tanken är att schablonersättningen då automatiskt ska följa en kostnadsutveckling (i stället för att beslutas årligen, som idag)

Riskbild

• Indexering på för låg nivå: Om dagens nivå bara indexeras permanentas underfinansieringen.
• Fel index: Om man väljer t.ex. KPI (inflation)i stället för arbetskostnadsindex riskerar gapet att fortsätta växa.
• Avveckling av anordnare: Inom 5–10 år kan många kooperativ och mindre företag försvinna om inget görs.

 

Slutsats

Utan en höjning av schablonen före 2026 och en korrekt indexeringsmodell riskerar assistansreformen att urholkas.
Konsekvensen blir färre anordnare, minskad valfrihet och försämrad kvalitet för de personer som har störst behov av självbestämmande och stöd i vardagen.

Rekommendationer till regeringen

1. Omedelbar höjning av schablonen för att stänga finansieringsgapet innan indexeringen träder i kraft.
2. Indexering med arbetskostnadsindex (AKI) kompletterat med inflation och sociala avgifter – inte bara KPI.
3. Dialog med brukarorganisationerna innan beslut om indexeringsmodell fattas.
4. Särskilt skydd för kooperativ och ideella aktörer – dessa utgör en unik del av valfriheten och självbestämmandet.

---

🎯 Slutsats

Utan en höjning av schablonen före 2026 och en korrekt indexeringsmodell riskerar assistansreformen att urholkas.
Konsekvensen blir färre anordnare, minskad valfrihet och försämrad kvalitet för de personer som har störst behov av självbestämmande och stöd i vardagen.

Politiken måste agera nu för att rädda assistansen som frihetsreform.

---

Chat GPT är alltså tydlig. Det räcker inte med enbart indexering för att stoppa underfinansieringen. Det krävs också kompensation för underfinansiering av timschablonen som pågått i många år. Plus en indexering som faktiskt täcker faktiska kostnader.

 

* Så kom till slut ett besked från regeringen idag och det var beska nyheter. Det blir ingen indexering 2026!  Det blir inte ens en höjning på 2,5–3 % det blir återigen pinsamt låga 1,5 % vilket innebär att timbeloppet 2026 blir 347,70 kr.

Jag litade aldrig på att indexering verkligen blir av innan det blir bekräftat. Fram till för säg två veckor sedan trodde jag ändå indexeringen kommer genomföras. Efter det började jag tvivla alltmer då såväl IFA som STIL inte fick några besked alls.

Så utifrån det "nya läget" som tornade upp sig allt mer är jag inte förvånad. Det här emellertid ännu sämre än jag befarade. 1,5 % är ett HÅN mot oss som behöver personlig assistans och det är ett HÅN mot alla personliga assistenter också.

Jag köper ALDRIG att det saknas pengar. Det fanns 80 miljarder kr i s.k. reformutrymme - det handlar enbart om PRIORITERINGAR.

STORT, STORT UNDERKÄNT TILL FINANSDEPARTEMENTET OCH STORT, STORT UNDERKÄNT TILL ALLA PARTIER I TIDÖGÄNGET som stödjer den här budgeten. Ni är alla medansvariga till fortsatt nedmontering av vår frihetsreform!

 

·   * Man kan föra krig mot assistansreformen på flera olika sätt. Ge direkta order om besparingar, dra i gång smutskastningskampanjer, inte ge hjälp efter behov, ställa orimliga återkrav och så kan man låta frihetsreformen dö en plågsam svältdöd… Såväl blåa som röda regeringar senaste 15 åren har ägnat sig åt en eller flera olika varianter av detta. Jag totalsågar både sidorna - ingen visar minsta ambition att vilja rädda frihetsreformen.

Läget för schablonersättningen blir allt allvarligare - analys ihop med Chat GPT del 1

 Regeringen har sagt att schablonersättningen ska höjas enligt ett index. Nu är det inte lång tid kvar och hittills saknas besked. Även om jag inte varit säker på att det verkligen blir höjning innan det är helt bekräftat har jag ändå gjort bedömningen att den blir av. Det faktum att det fortfarande saknas besked – nu börjar jag faktiskt tvivla. Jag har tagit hjälp av Chat GPT för att analysera hur allvarligt läget är. Redogör här för hela konversationen med lite kommentarer i slutet. Det blir två blogginlägg.

Fråga1

 

Vi i funktionsrättsrörelsen är djupt bekymrade för att den s.k. schablonersättningen som finansierar assistansen har underfinansierats under lång tid. Inkomstökningarna täcker inte utgiftsökningar för assistansanordnarna - år efter år. Hur länge kan det pågå innan merparten eller t.om alla kooperativ och privata anordnare lägger ner verksamheten?

Här hela svaret:

Du pekar på en av de allra största och mest brännande frågorna i assistanssystemet just nu. Låt mig bryta ner det:

Utvecklingen av schablonersättningen

Schablonersättningen (statsbidraget per beviljad assistanstimme) har ökat långsammare än de faktiska kostnaderna för löner, sociala avgifter, utbildning, administration och arbetsmiljö.

Historiskt har ersättningen ofta räknats upp med 1,5–2 % per år, medan lönekostnader och inflation ofta legat högre (3–4 % eller mer).

Enligt ISF (Inspektionen för socialförsäkringen) har detta lett till en kumulativ underfinansiering över lång tid – gapet växer för varje år.

Konsekvenser för anordnarna

Stora risker för små aktörer: Kooperativ och ideella föreningar, som ofta har högre kvalitet och mer inflytande för assistansberättigade, saknar finansiella buffertar. De är mest sårbara.

Konsolidering på marknaden: De större bolagen kan hålla ut längre, men pressas också. Trenden är att färre och större aktörer dominerar – vilket minskar mångfald och brukarinflytande.

Kvalitetsförsämringar: För att överleva kan anordnare börja skära ner på utbildning, handledning, arbetsmiljö, vilket direkt påverkar både assistenter och brukare.

Avveckling: Redan idag har många mindre kooperativ och företag lagt ner. Om trenden fortsätter utan politiska åtgärder riskerar systemet att bli ohållbart.

Hur länge kan det pågå?

ISF har varnat för att schablonen redan idag inte täcker en "normalt effektiv verksamhet".

Om inget görs kommer många mindre aktörer sannolikt inte att klara sig inom 5–10 år.

Redan på kort sikt (några år) kan vi se en våg av nedläggningar bland de mest pressade kooperativen.

Det innebär att valfriheten urholkas successivt, även innan "alla" privata/kooperativa aktörer försvinner.

Slutsats

Utifrån utvecklingen kan man säga:

Situationen är redan akut för många mindre anordnare.

Utan reform (t.ex. att knyta schablonen till löneindex + inflation, eller att differentiera den efter behov) riskerar system att kollapsa gradvis inom det närmaste decenniet.

 

Kommentar på del 1

Beskedet tycker jag är glasklart. Konsekvenserna blir allt allvarligare och händer ingenting radikalt kommer assistansreformen gradvis att kollapsa. Själv tror jag det kommer att gå fortare än i Chat GTP-s prognos.

Med riktning till både regering och Opposition – det är fullständigt oacceptabelt om inte schablonen börjar höjas enligt ett index plus en kraftig ingångshöjning. Alla partier, oavsett block som direkt eller indirekt (t.ex. genom att passivt godkänna en budget utan dessa åtgärder) är medskyldiga till att nedmontera vår frihetsreform!