Debatt på facebook om hur funktionsrättsrörelsen argumenterar för LSS

Det kan inte vara svårt att se att ekonomin sätter ramar för vad politiker kan göra? Den enda fråga som egentligen behöver lyftas är ekonomin. En rättighet kan inte förbli en rättighet i ett system som är skuld mättat där skulderna långt övergår tillgångarna. En rättighet som tagits kommer ej heller åter om det inte finns ekonomi för att den ska göra det. LSS kampen går mot väderkvarnar. Det är möjligt att rädda LSS en stund men ej för en längre tidsperiod.

Förre helgen hade jag en lång debatt i Facebookgruppen Uppgradera Personlig Assistans till 2000-talet. Citatet ovan är hämtat från denna debatt Motdebattören hade, enligt min bedömning goda kunskaper i nationalekonomi och riktade besk kritik mot hur funktionsrättsrörelsen argumenterar i kampen för LSS. Citatet ovan är hämtat från denna diskussion. Jag sammanfattar nedan de viktigaste punkterna i kritiken och sedan hur jag själv resonerade. Motdebattören (återger här bara dennes åsikter) menade att:

·  Brukarrörelsen/funktionsrättsrörelsen visar upp en stor naivitet och usel förståelse hur nationalekonomin fungerar. Om vi inte pratar pengar så är chansen att rädda LSS någorlunda intakt NOLL PROCENT.

·  På ytan mår Sveriges ekonomi bra. Men skrapar man bara lite på ytan så finner man att vi är på randen av en mycket djup ekonomisk kris, mycket värre än finanskrisen 2008-2009. Orsaken är en galopperande privat skuldsättning. Enda anledningen till att vi inte kraschat än är att Riksbanken håller liv i systemet genom att dopa ekonomin med mycket låg ränta. Till slut kommer dock bubblan att spricka, det går inte att i längden hålla igång ett system där vi konsumerar så mycket som vi egentligen inte har råd med.

·  Statsskulden är relativt låg, svar ja. Men det spelar ingen roll när vi passerat gränsen för hur stora lånekostnader hushållen kan hantera. Konsumtionen kommer att störtdyka, ränteverktyget är redan använt och med i fallet följer med automatik Statens, Landstingens och Kommunernas finanser eftersom skatteintäkterna kommer att sjunka som en sten. När jättekrisen väl är ett faktum kommer staten, oavsett vem som styr landet att osentimentalt ta fram den riktigt stora osthyveln och regeringen kommer inte bry sig ett dyft om hur mycket vi än ropar om FN konventioner och rättighetslagar.

·  Förr eller senare måste Funktionsrättsrörelsen ta av sig ”skygglapparna och se sanningen”. Det finns inte obegränsat med resurser till allting. Om vi verkligen vill rädda LSS måste vi tala om vilka statliga utgifter som måste stå tillbaka

Ord och inga visor med andra ord…

Vad sa jag själv då? Jag framförde samma sak som jag gjort många gånger i den här bloggen. Kampen om rätten till personlig assistans får aldrig reduceras till att bara handla om kronor och ören. Så länge regeringen anser sig ha råd att spendera mer än dubbelt så mycket pengar på ROT, RUT och ränteavdrag som på PA är det dumheter att ”vi inte har råd”.

Jag är beredd att prata pengar med politikerna, ja det är faktiskt nödvändigt. Men jag går inte med att prata pengar på regeringens villkor, d v att notan för assistansen är för hög och måste sänkas! Med tanke på att allt mer arbete efterhand tas över av robotar som inte betalar skatt är jag också övertygad om att det inom en ganska snar framtid – max 15 år behövs en rejäl skattereform. Dagens skattesystem som i huvudsak bygger på inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatt (moms) kommer inte att räcka till för att finansiera välfärdsstaten som vi vill ha den.

Svaret på detta blev att visst behövs mer pengar i skattkistan men en skattereform löser inte på något sätt det grundläggande problemet, den allt för höga privata skuldsättningen. Oavsett hur skattesystemet utformas är systemet ohållbart om vi fortsätter konsumera och konsumera på kredit, d v s pengar vi egentligen inte har.

Sen följde en lång diskussion om bankernas roll i samhället och jag hängde ärligt talat inte med riktigt alla gånger men ska vi sammanfatta detta så konstaterar jag att motdebattören hade en oerhört pessimistisk syn på framtiden för välfärdsstaten. Hela resonemanget går ut på att välfärdsstaten och med den naturligtvis även assistansreformen som vi känner den är i princip dömd att gå under om inte ofattbara skuldbelopp skrivs av.

Visst, sjukvården ”går på knäna” idag, personer förlorar PA i en förfärande takt o s v men jag är helt övertygad om att det går att lösa de finansieringsproblem som tornar upp sig i framtiden om bara viljan finns, mänskligheten har löst större problem än så. Om superentrepanören Elon Musk  klarar av att skicka folk till planeten Mars senast 2026 vare det ett enormt underbetyg åt den svenska staten om den inte förmår att upprätthålla en välfärdsstat när robotar tar över mer och mer arbetsuppgifter.

Vad gäller den sista punkten - ”att vi måste tala klarspråk vad som skäras ner för att rädda LSS” anser jag att det är inte vår uppgift. Prata lösningar för framtidens välfärd åt alla är en sak. Jag tänker mig här någon form av tvärpolitisk ”kommission” med representanter även från funktionsrättsrörelsen, PRO, barnfamiljer och andra grupper som är helt beroende av en fungerande välfärdsstat som tänker ut förslag på hur framtidens välfärd ska finansieras. Att ge förslag på vad som ska spara in på är inte vår uppgift. Förutom de rent ideologiska argumenten mot detta skulle det innebära som jag ser det att vi skulle syssla med partipolitik och då är vi inte politiskt obundna längre.

* Som en välbehövlig motvikt till denna mörka framtid läste jag också en debattartikel av Stefan Dy Wilder i tidningen Socialpolitik. För de som eventuellt inte känner till honom är Stefan Dy Wilder en välkänd nationalekonom med högt anseende. Han har vid flera tillfällen kritiserat regeringens ensidiga fokus på kostnaden för personlig assistans. I denna debattartikel visar han att PA inte alls är någon dyr insats för samhället, tvärtom billigare än vård hemtjänst och anhörigvård. Han skriver bland annat

Att LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har urholkats är ett av flera uttryck för att samhället gjorts hårdare för människor i behov av stöd. Trots att LSS är en rättighetslag – även människor med funktionsnedsättning har rätt till ett värdigt liv – motiveras kraven med rent ekonomiska argument.

Men även i en strikt ekonomisk bemärkelse tror jag att de som vill skära ned har fel. Kan det rentav vara så att assistans­reformen kan visa sig vara både mänskligt och samhällsekonomiskt motiverad?

En inte obetydlig andel av de knappt 16 000 brukarna kan arbeta och betala skatt tack vare sina personliga assistenter. En annan stor pluspost är skatteintäkter från alla de anhöriga vars tid frigörs för lönearbete.

Till detta ska läggas besparingar på utgifter för hemtjänst. Eller vårdhem, som både kostar mycket pengar och som inskränker den valfrihet som LSS-reformen syftar till.

Enligt Stefan Dy Wilder finns alltså ingen anledning till att sova dåligt för att vare sig assistansen eller välfärden i stort är dömd till undergång.

Personlig assistans är en besparing för samhället