Paradigmskifte behövs i synen på assistansreformen – hur åstadkommer vi det?

 Obs! I det här blogginlägget lägger jag svåra hinder som statens utgiftstak, ändrad syn på välfärdsstaten mm åt sidan. Har bloggat utförligt om det tidigare.

Caroline Ardbo är sedan många år tillbaka en mycket god Facebook vän och Caroline har följt den här bloggen i många år nu. Jag har i flera blogginlägg berättat om hur jag blev delaktig i produktionen av Carolines film – Kampen för ett liv om nedmonteringen av assistansreformens intentioner. För några veckor sedan intervjuade Assistanskoll Caroline som berättade om varför hon gjorde filmen och sin syn på varför det har gått snett och sa bland annat följande:

– Trots att de stora institutionerna avvecklades på 70-talet, har gamla tankesätt levt kvar. Idag hör vi mycket vackra ord om allas lika värde, men när det kommer till handling förs en politik som pekar i motsatt riktning. Jag tror att det krävs ett helt nytt mind set, ett paradigmskifte om du vill, för att få rätsida på LSS.

Assistanskoll intervjuar Caroline Ardbo

Hur når vi då detta paradigmskifte i synen på frihetsreformen hos politiker och i media? Det ärligaste svaret jag kan ge är att jag inte kan se att det finns ett enkelt svar. Det är helt enkelt mycket svårt i dagsläget men vi måste försöka – annars kommer frihetsreformen alltid att vara ifrågasatt.

Först tankar om hur läget i politiken var i början av 90-talet och hur det är nu.

Det är sant att assistansreformen kom till mitt i en djup lågkonjunktur vilket är ett under i sig. Det blev ändå möjligt tack vare en kombination av flera saker. En målmedveten funkisrörelse som krävde stora förbättringar och politiker på hög nivå som både hade ett genuint engagemang och verklig makt i både sitt parti och regeringen. Utan Bengt Westerbergs stora inflytande hade finansminister Ann Wibble aldrig gett grönt ljus för frihetsreformen. Inte med så höga ambitioner i alla fall, är 99,9 % säker på det.  

Jag vill lägga till en sak. Niklas Altermark har säkert helt rätt i att det fanns ett ”kort fönster” där en så stor reform var möjlig. Jag hävdar att samhällsklimatet, trots begynnande ekonomisk kris i början av 90-talet präglades av en oerhörd optimism och framtidstro. Det Kalla Kriget var nyss avslutat och världen rustade ner.  Slutet på Kalla kriget var också början till slutet för alla världens diktaturer trodde även ledande statsvetare i västvärlden. En av dem var amerikanen Francis Fokoyama som hävdade att vi närmade oss ”historiens slut”. I en nära framtid skulle alla världens länder bli liberala demokratier.

Vintern 2025 befinner vi oss i ett helt annat läge. I Europa pågår det största kriget på vår kontinent sedan andra världskrigets slut. Man talar nu om ett nytt kallt krig mellan västvärlden och Ryssland och alla inblandade parter i kriget (direkt eller indirekt) ökar sina militärutgifter i mycket snabb takt. Det gäller så klart även Sverige. Och det märks verkligen. Både ekonomiskt och i själva samhällsdebatten som jag nämnde i förra blogginlägget.

Fukoyamas förutsägelser har kommit på skam – vilket han medgett själv. Nu råder bred enighet bland statsvetarna att demokratin som styrelsesätt är på tillbakagång i en lång rad länder runt om i världen. Runt om i världen har högernationalistiska partier nått mycket stora framgångar. Donald Trump som USA-s 45-e och 47-president är det främste beviset. Orsakerna till den utvecklingen är givetvis många. I grund och botten handlar det ändå om ett mycket utbrett folkligt missnöje med en rad olika saker där stor invandringskritik är en central faktor -liksom ökad misstro eller rent förakt mot såväl politiker och massmedia samt i bästa fall misstro (men ofta rent förakt) mot klimatforskningen och dess slutsatser. De etablerade partierna från höger till vänster har varit helt oförmögna att hantera det missnöjet.

Allt detta sammantaget gör att humanistiska frågor som t.ex mänskliga rättigheter befinner sig i en djup lågkonjunktur. I förlängningen betyder det också att det f.t. är inget bra ”karriärval” som politiker att satsa på frågor som är intimt förknippade med mänskliga rättigheter som t.ex Funktionsrätt.

Hur stor effekt kommer Donald Trumps och Elon Musks jakt på att spara pengar i amerikanska staten ha på funkispolitiken i Sverige? På kort sikt i alla fall är jag inte mer bekymrad än tidigare. I riksdagen finns inget om helst politiskt stöd för sänkta statsutgifter i den omfattningen som Trump och Musk säger sig eftersträva. På lite längre sikt då- flera år eller mer? USA-s president och världens rikaste människa är världens informella ledare för en internationell rörelse som i grund och botten misstror demokratin. Och en samhällsutveckling där den typen av krafter blir mycket starka har aldrig varit bra för minoriteter i historien.

Storkrig i Europa, ökade försvarsanslag demokratier på tillbakagång, högernationalister på stark frammarsch, gängvåldet i Sverige, klimathot etcetera. Det är mycket svårt och se en vändning till optimistiska vindar i världen och Sverige där humanistiska frågor hamnar i centrum, Inte i närtid i alla fall = åtskilliga år in i framtiden. Det är verklighet som vi har att navigera i.

Så här ska vi göra då?

 Det är verkligen svårt med dagens samhällsklimat men egna tankar.

Jag kommer inte runt att vi måste komma åt och få bort kriminalitet och grovt fusk i såväl assistansen som annan skattefinansierad välfärd. Ärligt talat. Hade jag varit en helt utomstående person utan insyn i assistans eller och funkisvärldens vardag hade jag förmodligen undrat hur det är möjligt överhuvudtaget att 10 miljoner kr eller mer kan hamna helt fel hos en enda person. I maktens boningar spelar det ingen roll att det stora, stora flertalet sköter sig. Med mycket stor sannolikhet finns inte en enda finansminister – röd eller blå som i dagsläget är beredd att skjuta till stora extra belopp till frihetsreformen eller ändrar synen på oss som ”kostnad” om vi inte får bukt med det här problemet. Att fuskuppskattningarna som gjordes av t.ex Billumutredningen 2012 om jag minns rätt har mycket löst underlag som Niklas Altermark visat spelar ingen roll alls här.

Så har vi givetvis oss själva och våra anhöriga och alla assistenter som gör ett så viktigt jobb. Självfallet ska vi inte sluta att framhäva assistansreformens mjuka värden. De nära banden mellan assistansreformens intentioner, ett gott liv, allas lika värden och diverse demokratiska rättigheter – som är inskrivna i såväl regeringsformen och olika rättighetskonventioner, en av dessa är Funkrättskonventionen. Konventioner som Sveriges regeringar undertecknat. E ett land som normalt har höga ambitioner vad gäller mänskliga rättigheter.

Ska assistansreformen ses som en självklar del av välfärdsstaten mer än bara vackra ord tror jag det är viktigt att en grupp assistansberättigade träder fram mer offentligt än vad som jag tycker är fallet är idag. En del gör det så klart men jag tror det krävs fler om bara berörda personer har ork till det. Det är de personer som fötts utan omfattande funktionsnedsättningar men senare i livet drabbats av en svår sjukdom (t.ex. muskelsjukdomar) eller mycket allvarlig skada som ändrat livet totalt. Jag är Facebook vän med flera personer som har dessa orsaker att de behöver personlig assistans. Hur bra fysisk form valfri person än har kan alla behöva personlig assistans om olyckan är framme. Därför måste assistansreformen också vara en självklar del av välfärdsstaten.

Ett stort problem att ge andra perspektiv än kriminalitet och ”skenande kostnader” här är bristen på självrepresentation i de politiska församlingarna. Problemet förvärras när så få politiker som är ”normater” har makten att verkligen göra skillnad. Problemet med den dåliga självrepresentationen bloggade jag om för ganska många år sedan nu men det finns verkligen anledning att återkomma till.

 

 På arbetstagarsidan rekommenderar jag att ni emellanåt besöker Kommunals Facebook sida eller Kommunals medlems tidning Kommunalarbetaren (www.ka.se) för att få en uppfattning av stämningarna där. Jag garanterar att det inte är ovanligt med missnöje hos personliga assistenter eller annan LSS personal. Det kan handla om löner, anställningsvillkor och inte så sällan assistenter som behandlas illa av assistansanordnaren och arbetsledare. Och så givetvis (kopplat till arbetsvillkor) dygnspassen.

Vad gäller just dygnspassen är min bedömning att Kommunals ledning inte har stöd av en medlemsmajoritet, snarare är en stor majoritet av medlemmarna emot ett förbud av dygnspass.

Alltså gäller att få facket att ändra uppfattning. Alla assistenter som faktiskt också är nöjda med sitt jobb måste komma till tals och berätta om alla positiva erfarenheter men det räcker inte. Vi måste få Kommunal med oss och då är det superviktigt att statusen på yrket höjs. Alltså måste lönerna upp rejält och då krävs mycket högre schablon och att det finns en bra balans mellan vår rättighet till självbestämmande och de rättigheter som alla arbetstagare har enligt arbetstidslagen och kollektivavtal.

 

 

Vad kan förvänta oss med assistansreformen 2025?

 Nytt år och därmed fortsatt kamp för att försvara oss mot försämringar för vår frihetsreform plus en lång rad andra saker kopplade till funktionsrättspolitik. Under alla år jag bloggat har jag inte ett enda år kunnat inleda med att ”det ser ljust ut”…

Ändå, det fanns ändå några saker som ändå måste betecknas som ljuspunkter på en totalt sett ganska mörk assistans himmel.

·  Det mesta tyder nu på att vi verkligen får en indexerad höjning av schablonersättningen 2026. Några brasklappar finns ändå. En akut ekonomisk kris eller ännu sämre omvärldsläge skulle antagligen sätta stopp för planerna.

· Det så omtalade dubbla föräldraavdraget kommer att halveras. Inte alls tillräckligt men ändå ett litet steg i rätt riktning.

·  Antalet personer beviljade statlig assistansersättning steg faktiskt en aning under 2024 + 61 personer till 13 343 personer. Källa Assistanskoll.se

·  För första gången på mycket länge pratade en ansvarig minister i höstas om höjda ambitioner i Funktionsrättspolitiken. Återstår att se vad det leder till i praktiken. Vi ska inte ha för höga förväntningar.

Däremot saknas fortfarande besked från regeringen på den centrala frågan hur behovsbedömningarna ska se ut i framtiden och ingenting utifrån det information vi kan ta del tyder på att en utredning är på gång om detta.

Finansiering. Ja, jag pratar en hel del om pengar och kommer fortsätta att göra det. Därför att det är absolut nödvändigt med både nya behovsdömningar och betydligt större ekonomiska resurser om vi ska få ordning på assistansreformen. Utan det sistnämnda hjälper det inte hur bra ändringarna är på papperet om det inte tillförs betydligt mer resurser = pengar.

 När vi granskar finansplanen kommande tre år finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att ge flera tusen personer till statlig assistansersättning. Det där med att LSS är en rättighetslag med i teorin obegränsad finansiering av finansdepartementet och kommunerna. Glöm det, det har den egentligen aldrig varit.

På Kommunal nivå fortsätter antalet assistansberättigade att minska, en nedgång som nu pågått sedan 2020. I november 2024 var 4701 personer beviljade kommunal assistansersättning Källa: Assistanskoll.se

Reformerna i stärkt personlig assistans måste hittills betecknas som ett fiasko. Ca 2000 personer skulle återfå sin personliga assistans, resultatet när detta skrivs är mycket magert.  Jag menar att det i huvudsak beror på två saker.

1 Försäkringskassan dubbla avdrag för föräldraansvar 2 Det faktum att Stärkt personlig assistans inte gick till botten med att rätta tillfrihetsreformens mest grundläggande problem till att lagen inte fungerar som det var tänkt - d v s behovsbedömningarna.'

Nu ska föräldraavdraget halveras. Ett litet steg i rätt riktning men jag tror inte det kommer påverka antalet som beviljas personlig assistans nämnvärt. Det troliga utfallet bekräftas också av en rapport från ISF som konstaterar följande:

Vi bedömer att regeländringarna inte heller på längre sikt kommer leda till en sådan utvidgning av rätten till assistansersättning som regeringen ville

De flesta avslag beror på att Försäkringskassan bedömer att barnen inte har grundläggande behov som når upp till kravet på mer än 20 timmar per vecka innan föräldraavdraget görs. Därför kommer halveringen inte att leda till att så många fler barn beviljas assistansersättning.

ISF och föräldraavdraget

När det gäller att nå fram till våra folkvalda politiker är det för det mesta mycket svårt. Och 2025 känns det kämpigare än på många år. Vi far backa tillbaka till valrörelsen 2018 då assistansreformen faktiskt fick rejäl uppmärksamhet.

Det är verkligen inte Ulf Kristerssons fel att Vladimir Putin invaderade Ukraina eller att det alltid oroliga Mellanöstern står i brand år efter år. Däremot får det svåra säkerhetspolitiska läget stora konsekvenser för vad som regeringen prioriterar. Väldiga resurser tillförs nu försvaret – givet det mycket allvarliga omvärldsläget så agerar alla regeringar likadant Och landets säkerhet. Ja, det är en mycket viktig uppgift för alla regeringar.

Förutom att så mycket pengar nu går till försvaret tycker jag också vi fått en mycket militariserad samhällsdebatt där andra viktiga inrikes problem får finna sig att stå helt skuggan av Putins krig och Nato. Det gäller i hög grad problemen i välfärden i allmänhet och leder därmed med automatik till att assistansreformen hamnar ännu längre ner på prioriteringslistan. Bland regeringspartierna (räknar här in SD) anklagar jag inte Liberalerna och Kristdemokraterna för att sakna goda intentioner men de väger för lätt. SD prioriterar ytterst helt andra saker än personlig assistans. När det gäller ansvarig minister Camilla Valtersson Grönvall (Moderaterna) tror jag faktiskt hon vill väl med reformen men saknar både makt och resurser.

Kort och gott. På regeringsnivå ser jag ingen politiker med tillräckligt mycket makt och pondus som verkligen kan driva våra frågor framåt på allvar. Under hela reformens existens sedan starten 1994 är det bara Bengt Westerberg som haft den makten och inflytandet utanför statsministerkansliet och Finansdepartementet. Alltså händer inte mycket.

Förstatligande? Ser ut att dra ut på tiden. Regeringens officiella förklaring är att det är ”svårare än vi trodde att genomföra förstatligandet” För mig är det en omskrivning för att ”det, enligt Finansdepartementet finns inte tillräckligt med pengar”… Men att det dröjer är verkligen ingen katastrof så länge det inte finns nya behovsbedömningar. Tvärtom vore det riktigt, riktigt illa om assistansreformen förstatligas utan nya kriterier för behovsbedömningar. Även här gäller det att Funktionsrättsrörelsen står på sig

Däremot, om det inte kommer hända mycket eller mest troligt ingenting vad gäller behovsbedömningar kan vi vara helt säkra på att något som verkligen kommer prioriteras är fortsatt kamp mot välfärdsbrottslighet.  Flera stora assistanshärvor ledde till fällande domar. Här är det högst sannolikt att det åtminstone blir debatt om långtgående åtgärder för att stoppa välfärdskriminalitet, inklusive GPS.

 

Jag beskriver läget som fortsatt mycket kärvt men stabilt och kommer så förbli under 2025. Vi som har statlig assistansersättning sitter relativt säkert under förutsättning att vi ligger lågt och inte gör något som väcker Försäkringskassans intresse. Hittar FK en anledning (särskilt ändrade förhållanden) för att öppna en omprövning är den eller de personerna illa ute. Mitt råd är – undvik kontakt med FK så mycket som möjligt. Jag är jätterädd för FK. Att man som mångårig assistansberättigad ska behöva ge ett sådant råd är milt uttryckt – sorgligt.

Jag har ändå mycket svårt och se att omprövningarna återupptas för alla enligt den gamla modellen, inte ens Försäkringskassan begär det enligt de besked som lämnats hösten 2024. Sker det, blir en fullständigt förödande smäll. Jag tror faktiskt ingen regering är beredd att ta ansvaret för det som kommer hända.

Sammantaget. Efter dryga två år med regering Kristersson är läget ungefär som jag räknade med hösten 2022. Varken sämre eller bättre.

Regleringsbrev till Försäkringskassan

I regleringsbrevet till Försäkringskassan har myndigheten fått tre uppgifter.

1 Utvecklingen av assistansreformen. Inkluderar bland annat redovisa indikatorer för assistansersättning. Indikatorerna ska bl. a. följa utvecklingen av antalet brukare, timmar, kostnader, antalet bifall och antalet avslag.

 2 Försäkringskassan ska följa upp och analysera hur halveringen av det schabloniserade föräldraavdraget har påverkat utfallet av rätten till assistansersättning. Redovisas till Socialdepartementet senast 13 november 2025.

3) Utreda förutsättningarna för att förstatliga assistansreformen. Försäkringskassan ska beskriva vad som krävs i form av IT-utveckling, utbildning, rekrytering, samarbete med berörda kommuner och övriga förberedelser som är nödvändiga för att ett statligt huvudmannaskap ska kunna genomföras på ett rättssäkert och kostnadseffektivt sätt samtidigt som konsekvenserna för enskilda, anordnare och kommuner inte blir större än nödvändigt.

Det finns i alla fall inget om direktiv som syftar till direkta besparingar. Det har det inte gjort efter 2016. Ungefär som väntat.

Regleringsbrevet till Försäkringskassan

Förslag på stora besparingar i högkostnadsskyddet för läkemedel

 Nytt år och nytt blogg år. Har varit superskönt med en rejäl jul och nyårssemester. Jag behöver verkligen det under såväl sommar som vinter för att orka kämpa på som jag gör. En sak vet jag med 100 % säkerhet inför vad vi kan vänta oss under 2025 – det kommer inte saknas ämnen att blogga om…

 Bloggen handlar som bekant i huvudsak om olika aspekter av personlig assistans.  Emellanåt tar jag även upp andra frågor kopplat till funktionsrättspolitik som jag tycker är mycket angelägna. Jag brinner t.ex. mycket starkt för ett väl fungerande ekonomiskt skyddsnät.

Högkostnadsskyddet för receptbelagda mediciner är en mycket viktig del av vår offentligt finansierade välfärd. Utan den skulle väldigt många svenskar inte ha råd med dyra mediciner. I mitten av december presenterade regeringen förslag på stora besparingar= försämringar i läkemedelsförsäkringen. 2024 låg maxtaket under en 12 månaders period på 2800 kr. Nu är tanken att taket ska höjas till 3800 kr sommaren 2025 (tidigare beräknades taket bli 2900 kr för 2025). Oavsett vad våra politiker säger är det en kraftig ökning och försämring. Däremot kommer mediciner för barn och ungdomar upp till 18 år fortfarande vara gratis.

Försämringen drabbar givetvis alla personer som är beroende av läkemedel men slår som vanligt allra hårdast mot grupper med tunna plånböcker. Här hittar vi förutom låginkomsttagare generellt t.ex. låginkomstpensionärer, långtidssjuka m.fl. och givetvis många personer med olika orsaker till stora livslånga funktionsnedsättningar - som är kraftigt överrepresenterade i "fattigdomsligan". Hur är det för personer med försörjningsstöd – samhällets sista skyddsnät? Om jag förstår regelverket rätt så avgör hemkommunen rätten till gratis eller nästan gratis mediciner efter utredning.

Som vanligt handlar det om att regeringen vill spara pengar. 2024 ökade utgifterna för högkostnadsskyddet med drygt 5 miljarder kr till 41 miljarder kr för receptbelagda mediciner och förslaget motiveras så här:

förbättra möjligheterna till en hållbar finansiering av läkemedelskostnaderna”.

Låter mycket snarlikt debatten kring utgifterna för personlig assistans – finansieringen måste vara hållbar. I det här fallet hoppas regeringen kunna spara sammanlagt drygt 5 miljarder kr 2026 och 2027.

Men är 900 kr extra på ett år så mycket pengar – motsvarar 75 kr /månad? Det kan man kanske tycka men för personer med oftast mycket små inkomster som hen inte kan påverka själv är 900 kr extra mycket pengar. Till det kommer olika avgifter med mera för läkare besök, i många regioner olika avgifter för hjälpmedel med mera. Omsorgsavgifter för hemsjukvård kan enligt Heja Olika överstiga 2500 kr/månad.

Personliga berättelser

Men ligger det då ingenting i det regeringen säger – att finansieringen måste vara hållbar?

Även om vi plockar bort utgiftstak etcetera är verkligheten följande: Utvecklingen med nya mediciner går oerhört fort vilket sig är fantastiskt. T.ex. är ett stort genombrott på gång med den fruktade demenssjukdomen Alzheimer. ”Baksidan” är att många av de nya ”supermedicinerna” är eller kommer att bli mycket dyra. Till det kommer att västvärldens invånare blir allt äldre. Ska alla – oavsett plånbok kunna ta del av alla framsteg inom läkemedelsvetenskapen är det nog oundvikligt att utgifterna för staten kommer att stiga kraftigt.

Så att säkerställa en säker finansiering blir mycket viktigt även i en relativt nära framtid. En reform som åtminstone borde övervägas är att regionerna får delfinansiera högkostnadsskyddet, staten betalar säg 75-80 %, regionerna resten. Det finns säkert andra lösningar – som kanske är mycket bättre. Det viktigaste är att alla oavsett sjukdomsbild eller inkomst ska ha tillgång till de bästa medicinerna. Ett av mina syskon föreslog följande när vi pratade om detta.

Är inte bästa lösningen att vi som inte är beroende av mediciner mer än tillfälliga sjukdomar betala mer så får ni som måste ha medicinerna mycket lägre avgift?

Dietister och andra experter på levnadsvanor skulle säkert bestämt hävda att mycket mediciner skrivs ut helt i onödan till personer med låt oss säga mindre allvarliga åkommor och/ eller mindre funktionsnedsättningar. Stora omfördelningar i välfärdens resurser skulle därmed kunna bli möjliga.

Inget av detta hjälper emellertid vi som drabbas av planerade höjningar här och nu. Ett absolut minikrav från oss, pensionärer med flera måste vara att vi åtminstone får kompensation för höjningen.

Det bästa så klart är att inte genomföra höjningen alls.  Om vi håller oss till den grupp som är helt beroende av sjuk eller aktivitetsersättning samt merkostnadsersättning är det lätt att hitta alternativ på kompensation om bara viljan finns. Kompensation skulle t.ex. kunna vara:

·  * Rakt av höjd merkostnadsersättning.

 

·  * Högre ersättningar i sjuk/aktivitetsersättningen som är mycket låg för 2025- 2,6 % om jag minns rätt. Det räcker med att vi skulle få del av senaste jobbskatteavdraget så blir det enligt Heja Olika en inkomstförstärkning netto på nästan 4000 kr på ett år.

Genomförs höjningen är sannolikheten stor att många av ekonomiska skäl kommer att avstå från att plocka ut sina mediciner. I förlängningen riskerar det att öka sjukvårdskostnaderna för regionerna. I praktiken en ”övervältring” av utgifter från staten till regionerna.

För vi som berörs finns det definitivt en dimension som handlar om rätten till ett självständigt/självbestämt liv. Många, – funkisar, långtidssjuka, många pensionärer m.fl. kommer troligen ställas inför det bistra valet - plocka ut jätteviktiga läkemedel eller avstå från fritidsaktiviteter olika med mera som kostar pengar.

I synen på förslaget från politiker från vänster, respektive höger låter det ungefär så här:

Vänster. Senaste 20 åren har vi sänkt skatten med totalt flera hundra miljarder kr. Självklart finns det pengar för att inte höja taket. Men som vanligt tycker högern det är viktigare att sänka skatten för rika.

Höger. När kostnaden stiger så snabbt måste alla bidra lite mer med egna pengar, skatterna ska inte höjas. Vi måste komma ihåg att även efter höjningen kommer staten fortfarande att ta ett stort ansvar för att finansiera mediciner och så ska det förbli.

För egen del. Nu är inte huvudsyftet med den här bloggen att diskutera skatter. Ofrånkomligen är det ändå så att välfärden finansieras med skatter och då är det en självklarhet för mig att ha synpunkter på hur vi fördelar våra gemensamma pengar. Och i det här fallet tycker jag det är usel fördelningspolitik att sänka inkomstskatter för höginkomsttagare och samtidigt försämra högkostnadsskyddet för receptbelagda mediciner.

Återigen höjd "funkisskatt"

Hur mycket mediciner äter jag själv? Jo, jag äter dagligen två mediciner mot epilepsianfall. Det har jag gjort i över 30 år nu och har sedan länge förlikat mig med att jag kommer äta dem livet ut. Så jag är definitivt berörd. Hade jag varit ansvarig minister hade jag jobbat för lägre egenavgifter – inte högre.