Även om läget i vanlig ordning ät kärvt för såväl personlig assistans som övriga LSS och övrig funktionsrättspolik finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Schablonersättningen för 2025 blev högre än befarat. 3,0 % är fortfarande långt från tillräckligt men ändå ett steg i rätt riktning. Och det finns faktiskt ännu positivare tecken nu om schablonersättningens framtida konstruktion. Allt tyder faktiskt nu på att vi får en indexerad höjning från och med 2026. Så här säger regeringen själv:
Under hösten ska en arbetsgrupp tillsättas med bemanning
från socialdepartementet och finansdepartementet. Arbetet kommer att påbörjas i
början av nästa år för att kunna vara klart i tid till nästa års
budgetproposition.
Vad kan stoppa det nu? Här är
jag faktiskt optimist. Såvida det inte inträffar nya riktigt allvarliga kriser
som är helt utanför Ulf Kristerssons kontroll kommer det att genomföras. Vad
skulle det kunna vara i så fall? Några exempel – Stormaktskrig i Mellanöstern -
skulle påverka hela världen med stora ekonomiska följder för världsekonomin. Ny
finanskris eller pandemi. I övrigt tror jag vi kan vara lugna att en indexering
verkligen införs. Blir det verklighet med en
bra utformad modell som följer löneutvecklingen blir den nyheten det bästa som hänt i assistansvärlden på
många, många år. Ifa m f l påtalar att det är mycket viktigt att brukarrörelsen
är delaktiga. Det är bara att instämma.
På pluskontot ska också
tilläggas att föräldraavdraget som Försäkringskassan misskött ska halveras. Ansvarig
minister Camilla Valtersson Grönvall pratat om mer allmänt höjda ambitioner i
Funktionsrättspolitiken. Sen får vi se vad det innebär. Tills vidare få vi
glädjas åt att det ändå talas om högre ambitioner i funktionsrättspolitiken.
Mindre bra - potentiellt katastrofalt
Anna Barsk Holmbom har i sin
blogg skrivit om att regeringen vill skynda på ett förstatligande. Borde vara
en kanon nyhet men tyvärr finns det ett mycket
stort men:
När jag skriver detta finns
fortfarande inga tecken på att regeringen tänker göra om behovsbedömningarna i
grunden. Därför befinner vi oss i den paradoxala situationen att vi vill ha
staten som ensam huvudman men måste säga
blankt nej till förstatligande så länge inte nya behovsbedömningar är på plats.
Kombinationen av en först assistans, eventuellt återupptagna omprövningar
och avsaknad av nya bedömningskriterier skulle bli en katastrof.
Anna bloggar om förstatligande
Stora
besparingar på LSS i Stockholm
Parallellt med det som
faktiskt är positivt nu pågår försämringarna runt om i landet hos kommunerna.
Förra veckan kunde vi läsa om stora besparingar på olika LSS verksamheter i
Stockholm. Utförare av bland annat
daglig verksamhet och LSS-boende endast får en (1) procent höjd ersättning
2025, trots att lönekostnader väntas öka med 3–4 procent.
Återvänder vi till
Niklas Altermarks bok är detta ett typexempel på ”dold besparing". Visserligen
höjs anslagen en aning men det täcker inte de faktiska utgiftsökningarna som
krävs för att verksamheten ska gå åtminstone plus minus noll. Besparingen blir
mellanskillnaden i en marginell ökning i anslagen och de faktiska behoven. Hur
förklarar då ledningen i Stockholms kommun besparingarna?
Enkelt uttryckt - det finns inte tillräckligt med pengar
Alexander Ojanne (S) är
finansborgarråd i Stockholm och skyller framförallt på att Tidöregeringen inte
höjer statsbidragen tillräckligt för 2025. Visst är höjningen mindre än i S
skuggbudget men det är att göra det lätt för sig tycker jag. Heja Olika
beskriver att besparingarna inom utgiftsområdet Funktionshinder är hela 8 %
bara sedan 2022. Så att bara skylla på regeringens budget är väl enkelt tycker
jag.
Odiskutabelt är ändå
att statens ansvar för kommunernas finansiering minskat senaste 15 åren. Och då
går det inte att komma runt statsbidragen som sakta men säkert minskar som
andel av kommunernas intäkter. Samtidigt som kommunerna har krav på att
budgeten endast kortsiktigt får gå med underskott…
Om statsbidraget till kommunerna
Att kommunerna inte är några vänner av LSS är välkänt, likaså att S inte blivit kända som LSS stora förkämpar heller... Men det som nu hänt i huvudstaden pågår runt om i landet under såväl röda som blåa styren. Och drabbar allt möjligt inom kommunal välfärd. Måste därför kort kommentera statsbidragen. För finansborgarrådet har rätt i en del av det han säger även jag verkligen inte är överens om allt.
2004 nådde Sveriges befolkning 9 miljoner människor, nu är vi dryga 10 miljoner invånare. Under tiden har statsbidragens andel av kommunernas intäkter minskat, från 21 % 2011 till 16 % i nutid enligt Niklas Altermark och Åsa Pleisner. En avsevärd minskning i stödet från staten. Denna urholkning har alltså genomförts även av S regeringar.
290 kommuner ska alltså ha ansvar för dryga en miljon människor mer än 2004
med relativt betydligt mindre stöd från staten. Självklart går inte den
ekvationen ihop utan stora besparingar. Många kommuner har dessutom problem med
minskad befolkning som urholkar skattebasen och ökar besparingstrycket
ytterligare. Många av dessa kommuner har redan landets högsta kommunalskatter
så ytterligare skattehöjningar där för att få skutan att gå runt är knappast
rimliga att genomföra.
Med udden särskilt riktad mot de ”statsbärande” partierna
Socialdemokraterna och Moderaterna. Om ni nu verkligen värnar välfärden. Hur
har ni tänkt att kommunerna ska klara av sina åtaganden när staten gör stora
besparingar på statsbidragen?
