Träning är en viktig del av mitt liv med personlig assistans, för bättre hälsa, och mycket bättre självkänsla-självförtroende

 Det här blogginlägget kommer att handla om en viktig del av mitt liv med personlig assistans, nämligen träning för att hålla mig i form, stärka självförtroendet och underlätta vardagen för såväl mig själv som mina assistenter. När ni läser det här kanske ni tycker att jag ställer orimliga krav på mig själv i min träning. Låt mig säga följande innan vi fortsätter:

Jag vet mina begränsningar, oavsett hur mycket eller lite som jag tränar kommer jag alltid att vara rullstolsburen, jag kommer alltid att behöva mycket hjälp, alltid vara beroende av personlig assistans. Vad gäller hjälpmedel finns det mängder med funktionsnedsättningar där många hjälpmedel är absolut nödvändigt och det finns även många funktionsnedsättningar som omöjliggör fysisk träning och jag har full förståelse för de som inte vill eller orkar träna som jag.

Åtminstone om man ska gå efter debatten i olika Facebook grupper finns inte så sällan en djup skepsis mot träning bland oss funkisar. Själv befinner jag mig på motsatt planhalva. För mig är träning en mycket viktig del av mitt liv. Och det sitter också i ryggmärgen att jag vill klara vardagen med så lite hjälpmedel som möjligt. Så långt som möjligt ska de delar av kroppen som faktiskt fungerar användas innan hjälpmedel kommer till hjälp.

Inställningen sitter kvar sedan barndomen då mina föräldrar spenderade många timmar för att göra sjukgymnastik med mig – så träning är inget konstigt för mig. Nu ska sägas att efter flera stora ryggoperationer i början av 90-talet var det under många, många år inte mycket med träning för mig heller. Det gjordes vissa insatser tidvis men kontinuitet var väldigt svårt att få till. Någon gång under 2016 märkte jag att jag började bli svagare, benens superviktiga stödfunktion höll på att försämras. Jag fick en Motomed (en variant på motionscykel) som hjälpmedel för träning i egna hemmet men ambitionsnivån var inledningsvis låg. Under 2018 förvärrades problemen snabbt, jag fick kraftiga smärtor i höger knä som uppenbart var nära att ge vika. Delvis självförvållat av många års försummelser. Idag har jag dock inga knäsmärtor alls. Mer om detta senare.

Jag började träna mer med motomeden och succesivt höjdes ambitionsnivån, framförallt från sommaren 2021. Och jag märkte snabbt att mer träning hade mycket positiva effekter på min hälsa.

Är det då inte väldigt jobbigt att träna mycket? Jo, det är fysiskt sett jobbigt så klart Men jag har höga ambitioner med min träning och då måste jag ställa ganska tuffa krav på mig själv. Det är en självklarhet att träningen ska vara hård och tung, jag ska vara trött efter passen.

Tråkigt är det definitivt inte. Träningen är bara en självklar del av mitt liv som ger mig väldigt mycket tillbaka. Ju mer jag tränar desto roligare blir det faktiskt. Bland alla positiva effekter kan nämnas:

*Mycket bättre kondition. Förutom starkare ben stärks även t.ex. magmusklerna vilket i sin tur gör att jag sitter bättre – får bättre balans.

* Mitt ganska svaga immunförsvar blir bättre

* Benens stödförmåga är mycket bättre

* Jag har blivit piggare

*Förflyttningarna har blivit mycket lättare

* Assistenternas arbetssituation blir också bättre ju bättre min fysiska form är

Dessutom stärker träningen mitt självförtroende och självkänsla enormt. Det är faktiskt en underbar känsla att kämpa med motomeden och känna att jag sakta men säkert blir starkare och starkare, att jag klarar av hård träning och att jag helt på egen hand förbättrar min hälsa etcetera.

Från och nuvarande vecka är ett träningsschema på plats vilket jag inte haft tidigare. Det är löpande under två veckor där 7 dagar är avsatta för hård träning, övriga dagar för vila/ återhämtning. För mig är det viktigt att inte ”fuska” med träningen, typ i dag ”känner jag inte för det”, jag hoppar över idag...  Träningspassen ska som nämndes ovan vara en naturlig del av vardagslivet. Nu finns en tydlig struktur. Med undantag för storhelger, resor, sjukdomar eller allt för hård arbetsbelastning någon annanstans ska schemat följas så noga som möjligt. Parallellt med träningen vill jag också hålla nere min vikt.

När jag läst på lite om träning framgår snabbt (logiskt i och för sig) att kombinerar man hård konditionsträning med minimalt intag av skräpmat är det väldigt svårt att gå upp i vikt. Jag åt inte så mycket skräpmat innan heller men sedan i somras har ändå stora ändringar gjorts i dieten. Visst, jag unnar mig ibland en helgfika med kanelbullar, en hamburgare med zero läsk (dock ingen pommes) och pannkakor. Under födelsedagsfirande (även anhörigas så klart) jul och nyårshelgerna samt andra storhelger måste stora lättnader i de självpåtagna striktionerna göras (annars blir högtiderna outhärdliga). I övrigt råder i stort sett ”förbud” mot konsumtion av tårtor, bakelser, diverse andra bakverk, läskedryck, godis, chips, pizzor, Kebabtallrikar, Kebabrullar, friterad mat med mera. Kan verka väldigt hårt men bestämmer man sig bara för vad som gäller och är motiverad är det faktiskt inte så svårt som jag trodde. Gäller bara att vara konsekvent och inte kompromissa. Då ”kvävs” suget efter alla dessa mycket goda onyttigheter, i alla fall för mig.

 

Vilka drivkrafter har jag för att träna så mycket som jag gör? Framförallt följande:

·       Jag nämnde ovan att jag hade stora knäproblem i slutet av 10-talet. De då försvagade benmusklerna ska bli så starka att knäproblemen aldrig återvänder.

·  Under senvåren drabbades jag av en kraftig magsjuka som gjorde att jag gick ner ca 8 kg i vikt. Nu är jag gett mig katten på att inte gå upp i vikt igen – väger 70 kg nu. Träningen ska hjälpa till med det.

·   Vill jag ha ett liv med så lite hjälpmedel som möjligt måste jag hela tiden hålla igång kroppen, d v s träna. Och här finns inga lätta genvägar.

·  Utifrån mina förutsättningar vill jag ha riktigt bra kondition.

Vidare anser jag att den svenska vårdapparaten har en mycket passiviserande syn på personer som mig. Allt ska lösas med hjälpmedel. Att hålla igång de kroppsfunktioner som fungerar är i bästa fall sekundärt.

Jag vill både för mig själv och sjukvården visa att jag klarar av hård träning och får jag bara hjälp av personlig assistans klarar jag alla förflyttningar mm utan diverse olika specialhjälpmedel.

Behandlingen av knäproblemen är ytterligare ett exempel på vad jag tycker är en passiviserande inställning från sjukvården. Lösningen på knäproblemen var klumpiga fot ortoser som skulle bäras livet ut. Visst, just då och flera år därefter behövdes de verkligen. Samtidigt var det en brandkårsutryckning utan ambition att göra något seriöst åt det grundläggande problemet – benmusklerna var för svaga.

Sommaren 2024 står ortoserna på en förrådshylla som enbart back up i hemmet så vad hände? Jo med envis träning vid motomeden lyckades jag träna bort smärtorna. Och inte bara det. F.t. står jag nu bättre än jag gjort på många, många år och orkar också vid behov stå längre tid med stöd en vägg stång. Har t.om prövat på att med stöd från personlig assistenter återigen gå kortare sträckor.

För alla som ändå har möjligheten rekomenderar jag starkt att träna en del. Givetvis utifrån egna möjligheter, ambitioner och vad som passar. Vår kropp är inte gjord för att sitta still.

För egen del finns det så mycket positivt att jag inte ens tycker det är tråkigt. Tvärtom tillhör träningspassen mer och mer till höjdpunkterna i vardagslunken.

På min facebook sida kommer jag framöver ibland skriva vad som händer på träningsfronten i min lya. Jag hoppas att det kan inspirera flera och se träning som något positivt.