Jag är trots allt ganska optimistisk inför 2019 men tar definitivt inte något för givet

Hur ska vi sammanfatta år 2018? I korta drag var det året då personlig assistans verkligen blev en het fråga på riksnivå. Våra förhoppningar att assistansreformens framtid skulle bli en valfråga infriades med råge. Samtidigt, trots alla vallöften från både regeringen och alliansen har det när detta skrivs söndagen 6 januari inte skett något konkret, ja vi har inte ens en ny regering på plats än…

Vi befinner oss i något som liknar status Quo. Vi som är ”inne i systemet” är tills vidare säkra men för alla som redan förlorat statlig assistansersättning, över 2000 personer sedan 2015 är läget lika desperat som innan. Samma sak gäller alla de personer som nekas assistansersättning vid nyansökan, ca 90 % av dessa får avslag.

När det gäller de kommunala LSS insatserna fortsätter förfallet. Här i Jönköping förlängdes inte försöksprojektet med fri ledsagning och uppdrag granskning visade på förfärliga missförhållanden i gruppboenden runt om i landet. Om jag tidigare var orolig för att tvingas till ett boende innan blev jag livrädd efter att bevittnat den hemska misär UG visade upp.

Om några dagar presenteras Gunilla Malmborgs LSS utredning. Mycket har redan läckt ut. Och det finns nog inte en enda person som berörs av assistansen som inte tycker att utredningen omedelbart ska slängas i papperskorgen. Mest uppmärksamhet har förslaget om 15 timmarsschablonen för övriga behov fått. Vi får dock inte gå i fällan och lägga all energi på detta, i och för sig katastrofala förslag. Det finns en lång rad förslag till som är helt förödande för intentionerna. Genomförs bara en del av dessa är assistansreformen stendöd enligt intentionerna.

Trots det är jag ändå ganska optimistisk, jag är nämligen ganska säker på att förslagen inte kommer att förverkligas. Förslagen är rimligen för långtgående för att någon regering ska våga driva igenom dem. Socialdemokraterna skulle tappa varje uns av trovärdighet som välfärdsparti för alla om de går vidare. Och S är helt beroende av stöd från mittenpartierna för att kunna regera vidare och där litar jag faktiskt på att de står rakryggat i stödet för vår rätt för självbestämmande. Går S och M ihop blir visserligen mer obehagligt men jag tror inte det kommer att ske, gräsrötterna i respektive parti skulle se rött. S och M har f.ö. inte egen majoritet själva och hur motbjudande regeringens politik än har varit finns det faktiskt många socialdemokrater som inte stött regeringens politik. Vad gäller M är de i sin tur beroende av stöd från KD-L och C. När det gäller allianspartiernas olika förhållningssätt till SD och vad det betyder för oss ska jag inte försöka analysera här.

Tycker ni jag låter naiv? Jag tycker inte det själv därför att även om jag känner optimism tar jag ingenting för givet. Jag är tillräckligt luttrad för att veta att vi inte får något gratis. Och även om utredningen troligen rinner ut i sanden löser det inte på något sätt de grundläggande orsakerna till att drygt 14 000 personer har assistans på nåder och att den desperata situationen för tusentals andra behövande.

Ett positivt tecken är följande:

Som bekant röstade Centern och Liberalerna nej senast till Stefan Löfven som statsminister. Enligt Assistanskolls källor hade de assistansvänliga partierna med Liberalerna främst drivit igenom en rad krav som pekade i rätt riktning. Dit hörde bland annat:

* Förstatligande av assistansreformen

* Lagändringar för att ta bort HFD domarna 2012 (egenvård) och 2015 (femte grundläggande behovet)

* 500 miljoner kr extra till PA 2019, därefter ökning på 3,4 miljarder kr/år

* Gunilla Malmborgs utredning skulle skrotas och ersättas med en ny utredning med nya direktiv

Mycket positivt om det gått igenom så klart med en ny regering men en mycket viktig sak fattades - skrotande av HFD domen 2009 (grundläggande behov). Jag har skrivit om det X antal gånger nu men kan aldrig upprepas för mycket. När jag skriver följande riktar jag mig till alla politiker som anser assistansreformen är en självklar del av välfärdsstaten.

Denna dom, målnummer 5321-07 avkunnad 2009 som handlar om de fem grundläggande behoven måste bli helt irrelevant därför att den ligger till grund för samtliga HFD domar efter det som demolerat intentionerna. Det räcker inte med att bara ta bort domarna 2012 och 2015. Det betyder också att begreppen "integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov" måste bort i en reformerad LSS lag! Dessutom är det fortfarande på flera håll för ensidigt fokus på enbart barnen med mycket stora hjälpbehov. Personlig assistans är så mycket mer än att få hjälp med sondmatning, andning och liknande behov. Vad intentionerna verkligen är framgår av målparagraferna 5-7, d v sleva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Den åldersdiskriminerande 65 årsgränsen för att bli beviljad PA måste bort också.

Andra saker vi måste prioritera för 2019 vid sidan av en återupprättad assistansreform och LSS lag:

· Kräva att FN-s Funktionsrättskonvention (CRPD) blir svensk lag

· Kräva kraftigt förbättrade ekonomiska villkor för personer som av skäl de inte rår över aldrig kommer att kunna försörja sig själva.

·  Kräva att staten går in med subventioner för att påskynda tillgänglighetsarbetet

·  Utöver detta måste det havererade bilstödet åtgärdas och mycket, mycket mer. Varför reagerar nästan ingen (inte ens vi själva) över det faktum att fysisk och psykisk ohälsa bland funkisar är 10 gånger mer utbredd än riksgenomsnittet?

* Dessutom vill jag 2019 se en rejäl debatt om vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden, ska vi en generell välfärdsstat eller en välfärd som bara kommer vissa till del? Ska vissa utestängas för ”de kostar för mycket”? Hur ska våra gemensamma resurser fördelas, med en lite finare formulering (istället för att sätta grupper mot varandra) kallat fördelningspolitik?  Varför sjunker ambitionerna när landet Sverige är rikare än någonsin? Vad är viktigast att lägga pengarna på, bygga ut ROT och RUT avdrag eller kraftigt förbättra levnadsstandarden för de sämst ställda? Eller att på lokal nivå spendera miljardbelopp på nya fotbollsarenor, diverse skrytbyggen istället för se till att LSS, äldreomsorgen etcetera får de resurser som behövs?

Och ja,  i denna mycket viktiga debatt måste  vi även börja blicka in i framtiden. Den oerhört snabba teknikutvecklingen kommer kommande decennier att förändra våra samhällen i grunden, ska vi upprätthålla en generell välfärdsmodell måste troligen skattesystemet reformeras på en rad områden. En snabbt åldrande befolkning kommer också medföra stora offentliga utgifter. D v s mycket pengar kommer att behöva avsättas till verksamheter som är lika viktiga som assistansreformen och LSS.