Nytt år och dags för ett nytt blogg år.
Ulf Kristersson har nu varit statsminister i drygt 3 år och i september är det dags för svenska folket att rösta igen. Ska fundera här kring hur utvecklingen för assistansen har varit och funktionsrättspolitik i övrigt.
Efter 8
förlorade år med S-MP regeringen i Rosenbad minns jag att många hade
förhoppningar på ett regeringsskifte skulle innebära en rejäl kursändring. Som
ni vet var mina förväntningar mycket låga. Dels p g a omvärldsläget, dels för
att Ulf Kristersson inför valet var mycket tydlig med vad som skulle
prioriteras om han blev statsminister. Det var försvaret/säkerhetspolitik,
brottsbekämpning, rättsväsende. Och han gjorde dessutom klart med att det
skulle krävas prioriteringar. För vår del var det liktydigt med att vi var
lågt eller mycket lågt prioriterade.
Sett till
faktiska besked fanns således väldigt lite som talade för en reell kursändring.
Något som dessutom förstärktes när Tidöavtalet var klart. Allt som stod att
läsa om personlig assistans var följande sida 11:
Utifrån
de utredningsförslag som väntas presenteras i mars 2023 över åtgärder för ett
statligt helhetsansvar för personlig assistans inom ramen för LSS ska därefter
åtgärder övervägas med målsättningen om ett statligt ansvar.
Det
är mycket klent med konkreta besked. Här talas om förstatligande av
assistansen men bara som en målsättning – det är verkligen inget löfte för
mig och mycket töjbart i för oss negativ riktning. Inget om schablonersättning,
inget om nya behovsbedömningar…
Blev
det ändå, trots allt positiva överraskningar för oss? Svaret är nej även om det
skett en del saker men inget avgörande som verkligen förbättrar läget. Något
förstatligande har inte skett, inga nya behovsbedömningar och en
schablonersättning som inte räcker till. Ett stort, stort bakslag för
schablonersättningen fick vi hösten 2025. Trots positiva signaler blev det
i slutändan ingenting av det. Vi fick i stället återigen en höjning på
förnedrande 1,5 %. En riktig käftsmäll för assistansberättigade, personliga
assistenter och anordnare.
Fram
tills hösten var regeringens insats i linje vad jag väntade mig vilket innebär
långt ifrån tillräckligt. Beskedet av schablonersättningen gör att betyget hittills
blir lägsta möjliga, en solklar 1-a.
När
vi nu är inne i 2026 är läget för assistansreformen återigen oerhört svår. Det
värsta akuta hotet tycker jag är finansieringen – frihetsreformen håller på att
kvävas till döds genom otillräcklig finansiering, läget är kritiskt nu. Nya
behovsbedömningar eller förstatligande syns inte vid horisonten heller. Varför?
Med 99 % säkerhet stavas det pengar – finansdepartementet tycker det är för
dyrt Liksom såväl blåa som röda finansministrar före Elisabeth Svantesson sedan
1991 är alla eniga om en sak – vår frihetsreform ”kostar för mycket”.
Hade
det varit annorlunda med en S ledd regering? Nej, det hade det inte. Även
bortsett från att Magdalena Andersson är den enda finansminister som öppet sagt
att pengar ska sparas på oss och sjukskrivna är Ulf och Magdalena (trots
ständiga gräl om skatter) helt överens om en fundamental sak i den ekonomiska
politiken – statens utgifter ska hållas nere, yttersta beviset är
utgiftstaket för staten som de facto sätter en prislapp på hur mycket
frihetsreformen får kosta. De ständiga antagonisterna S och M är i
praktiken eniga om en hel del annat som säkerhetspolitiken men det är ämne för
en annan blogg. Och tristast av allt. I och med att S inte stödjer en högre
schablonersättning och assistansvänliga små Tidöpartier plus SD (genom att
stödja budgeten) de facto också står bakom de pinsamt låga höjningarna är läget
i mitten av januari 2026 följande:
I
riksdagen finns en massiv majoritet för fortsatt underfinansiering av reformen
som håller på att kväva assistansreformen till döds.
Utöver
schablonen finns det (som vanligt andra allvarliga problem som:
Inga
nya behovsbedömningar är i sikte.
Rätten
till dygnspass är fortfarande starkt hotat.
Det
råder Vilda Western vad gäller återkrav från Försäkringskassan.
Återkraven
har lett till stor osäkerhet och sprider en enorm rädsla hos många. Vad räknas
som väsentligt ändrat förhållande? Ingen
vet…
Finns
det då inget positivt? Jo, antalet assistansberättigade ökar faktiskt nu om än
i långsam takt. Det har kommit flera domar i Högsta Förvaltningsdomstolen som
går i positiv riktning. Men sin vana trogen använder FK domar som passar
besparingsivern.
Vid
sidan av assistansreformen fortsätter försämringarna på i stort sett allting
från en havererad ledsagning enligt LSS till kraftigt höjt tak i högkostnadsskyddet
för läkemedel. Höjda ersättningar i sjuk och aktivitetsersättningen är också
otillräckliga. Listan kan - som jag nämnde nyss lätt göras ännu längre –
färdtjänst, bostadsanpassningar med mera.
*13
september är det dags för riksdagsval igen. Jag vill inte låta som en
jättepessemist. Sanningen är ändå att det blir mycket svårt att få upp
assistansreformen som en valfråga. Vi är mycket lågt prioriterade.
Försvarsmakten, polisen, rättsväsendet mm kommer under lång tid framåt kosta
väldigt mycket pengar – vilket riksdagen också är i stort sett enig om.
Vår största möjlighet tror jag tyvärr är att det blir betydligt sämre än idag.
Och sannolikheten är att det verkligen blir så är överhängande. Jag blir inte
alls förvånad om det under 2026 kommer allt fler rapporter om anordnare som
lägger ner och/eller assistansberättigade som inte får ihop bemanningen och
blir ”strandsatta” då assistenter lämnar och det blir mycket svårt att hitta ny
personal. I riksdagen råder enighet om att vi finansierar välfärden
tillsammans.
Kanske
finns det ändå en öppning för oss om vi kopplar rätten till assistans, vår rätt
till ett så vanligt liv som möjligt som en del av totalförsvaret?
Staten
ansvarar i krissituationer, även för:
- att
hela välfärdssystemet fortsätter fungera
- att
samordna resurser mellan regioner och kommuner
- att
prioritera skydd av civila
LSS
upphör inte att gälla i krig. Kommunerna
fortsätter att ha det ytterst ansvaret och vid mycket farliga situationer där
evakuering anses nödvändig måste kommunen erbjuda ett alternativ.
* Det
osäkra läget i världen kommer oavsett vad som händer fram till september att få
mycket utrymme i valrörelsen. Det är verkligen inte Ulf Kristerssons fel att
Donald Trump hotar att annektera Grönland men det går inte och bortse längre
från att Trump verkligen vill ha Grönland - även om en invasion troligen är osannolik. Vill inte skrämmas men ur vårt
perspektiv, att kunna lyfta våra frågor är det värsta som kan hända under
valrörelsen (och det är tyvärr inte så orealistiskt längre) följande:
Mitt
under valrörelsen, i månadsskiftet augusti-september kollapsar förhandlingar
mellan Danmark och USA om Grönlands framtid, varpå Trump kommer med diverse
hot. Med 99,9 % säkerhet händer följande:
Försvars
och säkerhetspolitik går från en viktig valfråga till att fullständigt tränga
bort alla andra frågor.
I resten av valrörelsen talar Ulf och Magdalena om nationell enighet i
säkerhetspolitiken men försöker också överträffa varandra inför svenska folket
vem som är bäst att leda Sverige i en mycket stor säkerhetspolitisk kris. All
forskning visar också att vid allvarliga kriser gynnas de stora partierna. Ledarsidorna
i de stora tidningarna skulle följas av kris rubriker som handlar om helt andra
saker än brister i Sveriges funktionsrättspolitik.
Även om vi hamnar i ett riktigt krisläge:
Vad vi kan och MÅSTE GÖRA UNDER VALRÖRELSEN är att inte vika en mm på att indexering måste införas som åtminstone följer lönehöjningarna. Frågan är EXISTENTIELL för frihetsreformens överlevnad. Behovsbedömningarna måste göras om och efter det ska assistansreformen få staten som ensam huvudman.
