Regeringen prioriterar medvetet bort personlig assistans

 Budgeten för 2026 blev en riktig kalldusch för alla assistansberättigade. Återigen höjs schablonersättningen med endast 1,5 % och indexerad höjning av schablonersättningen skjuts på framtiden. Granskar vi budgeten framgår mycket tydligt att regeringen medvetet har prioriterat andra saker än personlig assistans.

I drygt ett decennium har assistansreformen kontinuerligt underfinansierats genom otillräcklig höjning av schablonen vilket lett till dolda besparingar som ackumulerat till tiotals miljarder kr sedan 2014. Gigantiska belopp utöver de besparingar som skett genom att flera tusen personer fått sin personliga assistans indragen sedan 2015.

Efter så många besvikelser senaste decenniet är jag tyvärr inte särskilt överraskad. Jag trodde visserligen länge att sannolikheten för indexering 2026 var stor - besked fanns ju ändå att det var på gång. Att det verkligen blir ett beslut om en indexering blev jag själv alltmer tveksam till de sista två-tre veckorna innan budgeten presenterades. Anledningen var bristen på signaler från regeringen. När jag frågade både IfA och STIL om de visste något blev svaret - att vi saknar helt besked från regeringen. Därmed började varningslampan lysa illrött för mig.

Att det skulle bli så uselt som 1,5 % i höjning var emellertid ännu värre än jag befarade. Det är ett oerhört hårt slag mot assistansberättigade, anordnare och givetvis även våra personliga assistenter. Budskapet till yrkesgruppen personliga assistenter är – jobbet att möjliggöra ett självständigt liv åt personer med stora funktionsnedsättningar är inget viktigt jobb.

Finansministern kommer för lindrigt undan

Enligt Regeringsformen fattar regeringen beslut kollektivt. I praktiken har finansdepartementet ett avgörande inflytande för hur regeringen väljer att spendera våra gemensamma pengar. Formellt ansvarar socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall får våra frågor. De facto har finansministern den verkliga makten över assistansreformen. Min personliga uppfattning är att finansminister Elisabeth Svantesson kommer för lindrigt undan från vår sida. Ändå sedan assistansreformen tillkomst till nutid löper en röd tråd – olika finansministrar på båda sidor blockgränsen tycker frihetsreformen ”kostar för mycket”…

Vill också lyfta fram en person till som inte nämns överhuvudtaget. Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Han är som regeringschef högre i rang än Elisabeth Svantesson och ytterst ansvarig för hela regeringens politik. Tyvärr har vi inte haft någon statsminister, oavsett färg som är genuint intresserad av våra frågor och resultatet är givet - finansministern får även i regering Kristersson hantera assistansreformen lika vårdslöst som ostört.

Liberalerna och Kristdemokraterna är medlemmar i regeringen och förtjänar också mycket kritik. Utåt sett är det utan tvekan regeringens mest engagerade partier för personlig assistans. Tyvärr är det bara och konstatera att de som regeringsmedlemmar också accepterar en fortsatt försämring – de gör det eftersom de står bakom en budget som är direkt fientlig mot assistansreformen.

Vad lägger regeringen pengarna på i stället?

Inför budgetpresentationen meddelade Elisabeth Svantesson att regeringen hade ca 80 miljarder kr i s.k. reformutrymme – pengar som regeringen kan spendera ”extra” på olika saker. 80 miljarder kr är väldigt mycket pengar att fördela så vad har pengarna gått till i stället? Granskar vi olika utgiftsposter sticker några saker ut:

·       Nytt jobbskatteavdrag – 21,4 miljarder kr

·       Andra skattesänkningar på inkomst och ägande, bland annat avskaffad fordonsskatt på husvagnar – totalt 9,5 miljarder kr

·       Sänkt matmoms – 15,95 miljarder kr

Källa: Göteborgsposten, genomgång av budgeten

Offensiva satsningar som går direkt till välfärden är det ganska magert jämfört med skattesänkningar. Men summerar vi beloppen för vård, skola, omsorg når vi 10,4 miljarder kr.

Ungefär 46,8 miljarder kr går därmed till jobbskatteavdrag, andra skattesänkningar på inkomst och ägande samt sänkt matmoms. Visst, en del ekonomer skulle säkert säga att det är en budget för att öka den privata konsumtionen, för att få fart på den ekonomiska tillväxten. I praktiken anser jag att det är det en budget som värnar stora och breda väljargrupper, en valbudget helt enkelt.

Tittar vi på beloppen till olika budgetposter blir det mycket tydligt att regeringen mycket medvetet har valt att bortprioritera assistansreformen till förmån för andra saker. Detta blir ännu tydligare om vi tittar på hur mycket pengar som skulle behövas för att kompensera för alla år med underfinansiering och höja schablonen med 3 - 4 % kommande år. Jag har tagit hjälp av Chat GPT att räkna på det. Beloppen är inte exakta men ligger ändå nära de faktiska beloppen det handlar om.

Väljer vi att först räkna på att kompensera fullt ut för alla år med otillräcklig höjning kommer vi fram till schablonen måste höjas med 15 % när även faktorer som konsumentprisindex vägs in. I så fall behöver schablonen höjas upp till 393,9 kr. Omräknat i pengar blir det ca 4,44 miljarder kr. En blygsammare höjning på 10 % innebär utgiftsökning på ca 2,82 miljarder kr

Om regeringen skulle bestämma sig fört att kompensera med 10 % (d v s 2,82 miljarder och sedan höjer schablonen med 4 % blir totalsumman (utifrån att 26,6 miljarder kr avsattes i budget för 2025) ca 30,4 miljarder kr i assistansersättning 2026, en utgiftsökning på 3,85 miljarder.

En engångshöjning på 10 %, plus 4 % i schablonhöjning kostar i så fall finansdepartementet ca 3,8 miljarder kr i utgiftsökning för personlig assistans. Det motsvarar ungefär 95 % av reformutrymmet till annat än kompensation och rimlig indexerad schablon.

Resultatet är lika tydligt som nedslående. Det är inte brist på pengar som gör att vi inte får en indexerad höjning och en ynklig schablonhöjning på 1,5 %. Det är finansdepartementets prioriteringar. I klartext: Personlig assistans är inte prioriterat för regeringen.

Kan vi lyfta assistansreformen i valrörelsen?

Krisen för anordnarna och i förlängningen de assistansberättigade kommer att intensifieras inför riksdagsvalet 2026. Jag tror krisen kan bidra till att det blir lättare att få upp assistansen som valfråga igen – i synnerhet om vi tar upp assistansen som en del av andra stora besparingar/försämringar på funktionsrättsområdet.  Bland annat betydligt dyrare läkemedel från i somras, stora besparingar i många andra LSS insatser och stora besparingar i sjuk och aktivitetsersättningen, sistnämnda har nu pågått sedan 2015. Det är viktigt att vi själva ser utvecklingen för frihetsreformen personlig assistans som en del i ett större mönster.

Läget börjar bli lika illa som 2016 - 2018 om än på olika sätt. På tiotalet handlade det i praktiken om en regeringsorder 2015 att pengar ska sparas på assistansersättningen vilket var nära att sänka hela reformen. I nutid handlar det (utvecklingen började redan i mitten av tiotalet) om att assistansreformen håller på att svältas och kvävas till döds genom permanent underfinansiering. Detta kombineras med rena Vilda Western vad gäller regler för återkrav från Försäkringskassan som gör att vi alla är jätterädda för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss.

Krisen för assistansreformen är återigen akut. Regeringen har samtidigt sparat ungefär 3 miljarder kr till på assistansersättningen genom att inte räkna upp schablonen (kompensation plus rimlig höjning 2026) efter behov…

Fortsatt massivt stöd i riksdagen för att underfinansiera assistansreformen!

 Jag engagerar mig så mycket för schablonersättningen därför att:

Finns inga pengar för assistansreformen fungerar inte min assistans. Utan pengar kommer mina assistenter till slut att säga upp sig p g a brist på löneökningar. Utan pengar blir det jättesvårt att hitta ny personal. Utan pengar kapsejsar assistansen för mig för alla andra som behöver den. Fungerar inte min assistans i vardagen spelar det INGEN ROLL vad som står i mitt och andras beslut. Vi är strandsatta ändå.

Och ja, jag är förbannad över på det faktum att det finns en massiv majoritet i Sveriges riksdag för att fortsätta underfinansiera vår frihetsreform, att ständigt få höra att vi kostar för mycket, att alltid bli nedprioriterade.

Regeringens höjning av schablonen med bara 1,5 % är inte bara dålig eller uselt. Det är en riktig käftsmäll, en rak höger från Mike Tyson i sina bästa dagar… Och inte bara mot oss, också mot våra anhöriga, mot våra personliga assistenter som inte står högt i kurs i Rosenbad Faktum är att den verkliga makten över oss finns hos finansdepartementet. För i praktiken kan ingen regering utan pengar göra någonting som kostar pengar (vilket som bekant nästan allt gör) vilket innebär enorm makt hos finansministern.

Nu har oppositionen släppt sina skuggbudgetar och där finns inte mycket ljus och hitta om vi nu eventuellt trodde att Socialdemokraterna kommit på andra tankar. Även i S skuggbudget höjs schablonen med endast 1,5 %. Tidökvartetten + S tillsammans samlar ihop 281 av 349 mandat i riksdagen. I klartext innebär det att 80 % av de folkvalda anser att det är ok att bara höja schablonersättningen med 1,5 %. Så lågt värderade är vi, anhöriga och assistenter av regeringen (inkluderar SD där) plus Socialdemokraterna. Vad gäller S är det helt i linje med vad jag väntade mig. Vid ett eventuellt regeringsskifte 2026 finns det därmed ytterst lite som talar för att det blir en vändning.

 Miljöpartiet och Vänsterpartiet är lite generösare och höjer schablonen med 3 %, i linje med troliga löneökningar. Ingen revolution precis men ändå mycket bättre än 1,5 %.... Centern lägger sig mitt emellan med en höjning på 2 %.

Vad kommer att hända med indexeringen nu? Enligt regeringen ska man fortsätta utreda möjligheterna att införa en indexerad schablonersättning. Jag har som ni vet inte mycket illusioner kvar så det är för mig bara en kodbeteckning på att frågan är om indexering är förflyttad till en obestämd framtid -om det överhuvudtaget finns några seriösa planer alls. En del hoppas att det kommer nya besked vid vårbudgeten om indexering till sommaren. Att det sker är ytterst osannolikt, regeringen inför inte en ny ekonomisk ersättningsmodell mitt under gällande budgetår. I bästa fall får vi en avsiktsförklaring att man planerar att införa indexering till budgetåret 2027.

Ansvarig minister Camilla Waltersson Grönvall har varit inkallad till riksdagen och gav som väntat för mig i alla fall inga klara besked varför det inte blev en indexering. Jag anser att den frågan ska adresseras direkt till finansinister Elisabeth Svantesson som sitter på den verkliga makten men så här lät i alla fall helt intetsägande svar:

Regeringen anser att personlig assistans är en frihetsreform som ska värnas, och det förutsätter att systemet skyddas mot brottsligt utnyttjande. En välfungerande personlig assistans kräver också assistansanordnare får förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Därför föreslår regeringen i budgetproposition för 2026 att schablonbeloppet för personlig assistans höjs med 1,5 %.

I syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagere och assistansanordnare aviserade regeringen i budgetpropositionen för 2025 att man avsåg att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Frågan bereds fortfarande i Regeringskansliet och regeringen har ännu inte fattat beslut i frågan. Regeringen kommer att fortsätta undersöka en indexering av schablonbeloppet, vilket aviserades i budgetproposition för 2026.

Assistanskoll intervjuar ansvarig minister

* När vi pratar om konsekvenserna av den urholkade schablonersättningen stannar det ofta vid att vi måste hålla inne på lönerna, banta utgifter för utbildning etcetera. Schablonkrisen har ett otal olika dimensioner som handlar om mycket mer än att betala löner. Ytterst handlar det om att assistansreformen ska kunna fungera som det är tänkt, sen finns det x antal viktiga aspekter under huvudproblemet – assistansreformen håller på att implodera, svältas till döds. Några exempel:

·   Det tar inte många år till, troligen redan nästa år tror jag det kommer rapporter om allt fler anordnare som lägger ner eller planerar att lägga ner verksamheten. Hur kommer det gå med valfriheten då?

·  Om vi inte kan anställa assistenter längre. Vilka ska ta över då? Anhöriga som jobbar ideellt?  Hur ska de som jobbar, engagerar sig i föreningslivet med mera kunna göra det? Eller finns det en övergripande plan på att faktiskt ersätta assistansen med olika former av LSS boende? Tyvärr finns det förutom regeringens usla politik en hel del som tyder på det. Runt om i landet byggs nya LSS boende i snabb fart, främst gruppbostäder.

·  Enligt LSS har kommunerna det yttersta ansvaret för att säkerställa att vi får personlig assistans efter beslut. Om såväl privata företag som kooperativ börjar lägga ner verksamheten i stor skala kommer tusentals människor att mot sin vilja hamna hos kommunen som anordnare. Kommer kommunerna klara av det? Tillåt mig tvivla, starkt.