Jag engagerar mig så mycket för schablonersättningen därför att:
Finns inga pengar för assistansreformen fungerar inte
min assistans. Utan pengar kommer mina assistenter till slut att säga upp sig p
g a brist på löneökningar. Utan pengar blir det jättesvårt att hitta ny
personal. Utan pengar kapsejsar assistansen för mig för alla andra som behöver
den. Fungerar inte min assistans i vardagen spelar det INGEN ROLL vad som står
i mitt och andras beslut. Vi är strandsatta ändå.
Och ja, jag är förbannad över på det faktum att det
finns en massiv majoritet i Sveriges riksdag för att fortsätta underfinansiera
vår frihetsreform, att ständigt få höra att vi kostar för mycket, att alltid
bli nedprioriterade.
Regeringens höjning av schablonen med bara 1,5 % är
inte bara dålig eller uselt. Det är en riktig käftsmäll, en rak höger från Mike
Tyson i sina bästa dagar… Och inte bara mot oss, också mot våra anhöriga, mot
våra personliga assistenter som inte står högt i kurs i Rosenbad Faktum är att
den verkliga makten över oss finns hos finansdepartementet. För i praktiken kan
ingen regering utan pengar göra någonting som kostar pengar (vilket som bekant
nästan allt gör) vilket innebär enorm makt hos finansministern.
Nu har oppositionen släppt sina skuggbudgetar och där
finns inte mycket ljus och hitta om vi nu eventuellt trodde att
Socialdemokraterna kommit på andra tankar. Även i S skuggbudget höjs schablonen
med endast 1,5 %. Tidökvartetten + S tillsammans samlar ihop 281 av 349
mandat i riksdagen. I klartext innebär det att 80 % av de folkvalda anser
att det är ok att bara höja schablonersättningen med 1,5 %. Så lågt värderade
är vi, anhöriga och assistenter av regeringen (inkluderar SD där) plus
Socialdemokraterna. Vad gäller S är det helt i linje med vad jag väntade mig.
Vid ett eventuellt regeringsskifte 2026 finns det därmed ytterst lite som talar
för att det blir en vändning.
Miljöpartiet
och Vänsterpartiet är lite generösare och höjer schablonen med 3 %, i linje med
troliga löneökningar. Ingen revolution precis men ändå mycket bättre än 1,5
%.... Centern lägger sig mitt emellan med en höjning på 2 %.
Vad kommer att hända med indexeringen nu? Enligt
regeringen ska man fortsätta utreda möjligheterna att införa en indexerad
schablonersättning. Jag har som ni vet inte mycket illusioner kvar så det är
för mig bara en kodbeteckning på att frågan är om indexering är förflyttad till
en obestämd framtid -om det överhuvudtaget finns några seriösa planer alls. En
del hoppas att det kommer nya besked vid vårbudgeten om indexering till
sommaren. Att det sker är ytterst osannolikt, regeringen inför inte en ny
ekonomisk ersättningsmodell mitt under gällande budgetår. I bästa fall får
vi en avsiktsförklaring att man planerar att införa indexering till
budgetåret 2027.
Ansvarig minister Camilla Waltersson Grönvall har
varit inkallad till riksdagen och gav som väntat för mig i alla fall inga klara
besked varför det inte blev en indexering. Jag anser att den frågan ska
adresseras direkt till finansinister Elisabeth Svantesson som sitter på den
verkliga makten men så här lät i alla fall helt intetsägande svar:
Regeringen anser att personlig assistans
är en frihetsreform som ska värnas, och det förutsätter att systemet skyddas
mot brottsligt utnyttjande. En välfungerande personlig assistans kräver
också assistansanordnare får förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Därför
föreslår regeringen i budgetproposition för 2026 att schablonbeloppet för
personlig assistans höjs med 1,5 %.
I syfte att öka förutsägbarheten för
assistansmottagere och assistansanordnare aviserade regeringen i
budgetpropositionen för 2025 att man avsåg att undersöka införandet av en
indexering av schablonbeloppet. Frågan bereds fortfarande i Regeringskansliet och
regeringen har ännu inte fattat beslut i frågan. Regeringen kommer att
fortsätta undersöka en indexering av schablonbeloppet, vilket aviserades i
budgetproposition för 2026.
Assistanskoll intervjuar ansvarig minister
* När vi pratar om konsekvenserna av den urholkade schablonersättningen stannar det ofta vid att vi måste hålla inne på lönerna, banta utgifter för utbildning etcetera. Schablonkrisen har ett otal olika dimensioner som handlar om mycket mer än att betala löner. Ytterst handlar det om att assistansreformen ska kunna fungera som det är tänkt, sen finns det x antal viktiga aspekter under huvudproblemet – assistansreformen håller på att implodera, svältas till döds. Några exempel:
· Det
tar inte många år till, troligen redan nästa år tror jag det kommer rapporter
om allt fler anordnare som lägger ner eller planerar att lägga ner
verksamheten. Hur kommer det gå med valfriheten då?
· Om
vi inte kan anställa assistenter längre. Vilka ska ta över då? Anhöriga som
jobbar ideellt? Hur ska de som jobbar,
engagerar sig i föreningslivet med mera kunna göra det? Eller finns det en
övergripande plan på att faktiskt ersätta assistansen med olika former av LSS
boende? Tyvärr finns det förutom regeringens usla politik en hel del som tyder
på det. Runt om i landet byggs nya LSS boende i snabb fart, främst
gruppbostäder.
· Enligt
LSS har kommunerna det yttersta ansvaret för att säkerställa att vi får
personlig assistans efter beslut. Om såväl privata företag som kooperativ
börjar lägga ner verksamheten i stor skala kommer tusentals människor att mot
sin vilja hamna hos kommunen som anordnare. Kommer kommunerna klara av det?
Tillåt mig tvivla, starkt.
