Nätsajten Heja Olika har i en intervju nyligen ställt några frågor till Försäkringskassan.
Första frågan var:
Vad gör Försäkringskassan för att minska
riskerna för att enskilda ska drabbas av återkrav på grund av misstag? Svar i
korthet:
Försäkringskassan vill göra det enkelt
att göra rätt från början, vi har bland annat utvecklat e-tjänster som ska
underlätta för både enskilda och anordnare att redovisa utförd assistans.
– Vi har nyligen uppdaterat vår
webbplats med relevant information, och i samband med att en person beviljas
assistansersättning lämnar Försäkringskassan information om hur man får använda
ersättningen.
Vad gör ni för att minska oron eller rädslan
hos enskilda för att ha kontakt med Försäkringskassan?
Vi beklagar verkligen om så är
fallet, och det är inte en bra situation.
– Vi lägger stor vikt vid frågor som
bemötande och service, men ytterst styrs vår verksamhet av lagstiftning som
Försäkringskassan inte råder över.
– Försäkringskassan har löpande dialog
med intresseorganisationer och arbetsgivarorganisationer kring vår roll, vårt
uppdrag och hur vi arbetar, men också kring vad vi alla kan göra för att
assistansersättningen ska fungera så bra som möjligt.
Ja, hur ska man kommentera det här?
Det låter bra i första skedet, en rad saker räknas upp som ska underlätta
att få information om avseende vad assistansersättningen får användas till.
Ändå vet vi att många som har fått återkrav har vunnit mot Försäkringskassan i
rättstvister. Ganska uppseendeväckande är att staten, representerad av
Försäkringskassan bara verkar ha mycket vag uppfattning om hur rädda vi är för
myndigheten.
Mycket intressant blir det emellertid när svaret kommer hur Försäkringskassan ser på återupptagna
tvåårsomprövningar? FK har vid flera tillfällen lyft att omprövningsstoppet
borde hävas. Då låter det så här:
Det är viktigt att
klargöra är att Försäkringskassan inte vill tillbaka till de
två-årsomprövningar som tidigare fanns. Vi ser ett behov av att kunna följa upp
vissa beslut av assistansersättning men vi vill inte följa upp alla beslut, det
är en viktig skillnad. I fall där det är
uppenbart att ingenting har förändrats ser vi inte några behov att göra någon
uppföljning.
Vår utgångspunkt är att man ska kunna känna sig trygg med den
ersättning man har –
detta samtidigt som det är rimligt att vi som myndighet kan följa upp beslut.
Tusentals personer med personlig assistans,
många, många fler inräknat anhöriga, det inkluderar mig själv är jätterädd för
återupptagna omprövningar – även om ingen i regeringen signalerat att det är
aktuellt att återuppta dem. Osäkerhetsmomentet är vad som händer efter ett
förstatligande – utan helt nya behovsbedömningar. Emellertid, vad
Försäkringskassan säger sig efterfråga enligt
vad de beskriver här är emellertid en mycket mildare variant än det som var och
är så fruktat om ”Pandora asken” öppnas igen.
Skulle det som beskrivs här bli verklighet
kommer det för de allra flesta bli ungefär som på den ”gamla goda tiden” som
jag brukar säga. Omprövning = avstämning
av läget och kanske inte ens kontakt från Försäkringskassan. För de allra
flesta som är beviljade personlig assistans kommer aldrig hjälpbehoven minska
och kommer inte ha någonting att vara rädda för om Försäkringskassan eventuellt
hör av sig angående hur det funkar. Låter nästan för bra för att vara sant.
Vid eventuellt ökat behov av assistanstimmar så
måste givetvis en bedömning göras av
just de behoven – det tror jag alla är eniga om, Med risk för att låta
tjatig – då måste behovsbedömningarna också ser till hela behovet.
I de fall det finns goda skäl och utgå från att
behoven faktiskt kommer att minska efterhand så måste staten har möjlighet att
följa upp det – det tror jag ingen ifrågasätter.
Heja Olika intervjar Försäkringskassan
* Igår var det FN-s funktionsrättsdag. Funktionsrätt Sverige uppmärksammar dagen och skriver bland annat följande på sin hemsida.
Vi i Sverige betraktar
oss ofta som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter och
inkludering av personer med funktionsnedsättning. Men den bilden stämmer allt
mindre överens med människors verklighet. I stället ser vi ständiga
nedskärningar och striktare praxis vid bedömning av rätten till stöd, bristande
inkludering i utbildningssystemet och sysselsättningspolitiken, en ojämlik vård
och en ökad risk för fattigdom för människor med funktionsnedsättning.
Heja Olika intervjuar Försäkringskassan
Egna tankar om läget:
Sverige är ett land med lagar som har
mycket höga ambitioner på papperet, tex LSS och Hälso och sjukvårdslagen. Alla
ska kunna leva ett självständigt liv med självbestämmande och alla ska rätt
till likvärdig sjukvård. Det är helt i linje med mänskliga rättigheter enligt
FN.
Tyvärr har vi en verklighet där
politiken verkar sakna vilja att leva upp till dessa lagar och
Funktionsrättskonventionen. Spara och gneta och "hålla budgeten till varje
pris" har blivit en sorts överideologi i välfärdspolitiken, inte att
tillgodose faktiska behov. Förutom alla försämringar i de olika LSS insatserna
märks besparingarna/försämringarna på en rad olika sätt, t.ex.:
* Försämrad ekonomisk trygghet
* I många regioner blir mer avgifter på
hjälpmedel
* Sämre tillgång till likvärdig sjukvård
och högre utgiftstak för läkemedel
Allt detta och mycket mer är oförenligt
med Funktionsrättskonventionens artiklar.
Den här negativa spiralen måste brytas.
Ja, jag har läst baskurser i nationalekonomi och vet att statens resurser
aldrig kommer vara oändliga. Mer pengar måste in i systemet. Och ja, det är
verkligen inga fickpengar vi pratar om, jag vet det. Men var finns den politiska viljan att faktiskt lösa
finansieringsfrågan med udden särskilt riktad mot statsbärande partierna Socialdemokraterna
och Moderaterna? Att t.ex. i praktiken
kraftigt sänka statsbidragen till kommunerna är ett uttryck för att staten
vill ta mindre ansvar för välfärden som kommuner och regioner ansvarar för. Detta
trots att folkmängden i Sverige har ökat med drygt en miljon personer sedan
2004. Med andra ord – någon annan får betala = avsaknad av faktisk vilja.
Här pratar jag
om alla delar kopplat till Funktionsrätts frågor som behöver pengar för att fungera, d v s det allra mesta. Avsaknad av vilja att skaka fram de resurser som
krävs för assistansen, övriga LSS, sjukvården, hjälpmedel, ekonomisk trygghet
med mera är samma sak som att (oavsett vad som sägs i valrörelser) indirekt
säga – vi prioriterar inte de här
frågorna och de människor som är beroende av dem. Och jag kan aldrig
acceptera besparingspolitiken när Sverige är ett av världens rikaste länder.