onsdag 4 december 2024

Heja Olika ställer några frågor till Försäkringskassan och egna tankar om besparingar i funktionsrättspolitiken generellt

 Nätsajten Heja Olika har i en intervju nyligen ställt några frågor till Försäkringskassan.

Första frågan var:


Vad gör Försäkringskassan för att minska riskerna för att enskilda ska drabbas av återkrav på grund av misstag? Svar i korthet:


Försäkringskassan vill göra det enkelt att göra rätt från början, vi har bland annat utvecklat e-tjänster som ska underlätta för både enskilda och anordnare att redovisa utförd assistans.


– Vi har nyligen uppdaterat vår webbplats med relevant information, och i samband med att en person beviljas assistansersättning lämnar Försäkringskassan information om hur man får använda ersättningen.


Vad gör ni för att minska oron eller rädslan hos enskilda för att ha kontakt med Försäkringskassan?

 Vi beklagar verkligen om så är fallet, och det är inte en bra situation.


– Vi lägger stor vikt vid frågor som bemötande och service, men ytterst styrs vår verksamhet av lagstiftning som Försäkringskassan inte råder över.


– Försäkringskassan har löpande dialog med intresseorganisationer och arbetsgivarorganisationer kring vår roll, vårt uppdrag och hur vi arbetar, men också kring vad vi alla kan göra för att assistansersättningen ska fungera så bra som möjligt. 


Ja, hur ska man kommentera det här?

Det låter bra i första skedet, en rad saker räknas upp som ska underlätta att få information om avseende vad assistansersättningen får användas till. Ändå vet vi att många som har fått återkrav har vunnit mot Försäkringskassan i rättstvister. Ganska uppseendeväckande är att staten, representerad av Försäkringskassan bara verkar ha mycket vag uppfattning om hur rädda vi är för myndigheten.


Mycket intressant blir det emellertid när svaret kommer hur Försäkringskassan ser på återupptagna tvåårsomprövningar? FK har vid flera tillfällen lyft att omprövningsstoppet borde hävas. Då låter det så här:


Det är viktigt att klargöra är att Försäkringskassan inte vill tillbaka till de två-årsomprövningar som tidigare fanns. Vi ser ett behov av att kunna följa upp vissa beslut av assistansersättning men vi vill inte följa upp alla beslut, det är en viktig skillnad. I fall där det är uppenbart att ingenting har förändrats ser vi inte några behov att göra någon uppföljning.


Vår utgångspunkt är att man ska kunna känna sig trygg med den ersättning man har – detta samtidigt som det är rimligt att vi som myndighet kan följa upp beslut.


Tusentals personer med personlig assistans, många, många fler inräknat anhöriga, det inkluderar mig själv är jätterädd för återupptagna omprövningar – även om ingen i regeringen signalerat att det är aktuellt att återuppta dem. Osäkerhetsmomentet är vad som händer efter ett förstatligande – utan helt nya behovsbedömningar. Emellertid, vad Försäkringskassan säger sig efterfråga enligt vad de beskriver här är emellertid en mycket mildare variant än det som var och är så fruktat om ”Pandora asken” öppnas igen.


Skulle det som beskrivs här bli verklighet kommer det för de allra flesta bli ungefär som på den ”gamla goda tiden” som jag brukar säga.  Omprövning = avstämning av läget och kanske inte ens kontakt från Försäkringskassan. För de allra flesta som är beviljade personlig assistans kommer aldrig hjälpbehoven minska och kommer inte ha någonting att vara rädda för om Försäkringskassan eventuellt hör av sig angående hur det funkar. Låter nästan för bra för att vara sant.


Vid eventuellt ökat behov av assistanstimmar så måste givetvis en bedömning göras av just de behoven – det tror jag alla är eniga om, Med risk för att låta tjatig – då måste behovsbedömningarna också ser till hela behovet.


I de fall det finns goda skäl och utgå från att behoven faktiskt kommer att minska efterhand så måste staten har möjlighet att följa upp det – det tror jag ingen ifrågasätter.


Heja Olika intervjar Försäkringskassan



Igår var det FN-s funktionsrättsdag. Funktionsrätt Sverige uppmärksammar dagen och skriver bland annat följande på sin hemsida.


Vi i Sverige betraktar oss ofta som ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter och inkludering av personer med funktionsnedsättning. Men den bilden stämmer allt mindre överens med människors verklighet. I stället ser vi ständiga nedskärningar och striktare praxis vid bedömning av rätten till stöd, bristande inkludering i utbildningssystemet och sysselsättningspolitiken, en ojämlik vård och en ökad risk för fattigdom för människor med funktionsnedsättning. 

Heja Olika intervjuar Försäkringskassan

Egna tankar om läget:

Sverige är ett land med lagar som har mycket höga ambitioner på papperet, tex LSS och Hälso och sjukvårdslagen. Alla ska kunna leva ett självständigt liv med självbestämmande och alla ska rätt till likvärdig sjukvård. Det är helt i linje med mänskliga rättigheter enligt FN.

 

Tyvärr har vi en verklighet där politiken verkar sakna vilja att leva upp till dessa lagar och Funktionsrättskonventionen. Spara och gneta och "hålla budgeten till varje pris" har blivit en sorts överideologi i välfärdspolitiken, inte att tillgodose faktiska behov. Förutom alla försämringar i de olika LSS insatserna märks besparingarna/försämringarna på en rad olika sätt, t.ex.:

 

* Försämrad ekonomisk trygghet

 

* I många regioner blir mer avgifter på hjälpmedel

 

* Sämre tillgång till likvärdig sjukvård och högre utgiftstak för läkemedel

 

Allt detta och mycket mer är oförenligt med Funktionsrättskonventionens artiklar.


Den här negativa spiralen måste brytas. Ja, jag har läst baskurser i nationalekonomi och vet att statens resurser aldrig kommer vara oändliga. Mer pengar måste in i systemet. Och ja, det är verkligen inga fickpengar vi pratar om, jag vet det. Men var finns den politiska viljan att faktiskt lösa finansieringsfrågan med udden särskilt riktad mot statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna? Att t.ex. i praktiken kraftigt sänka statsbidragen till kommunerna är ett uttryck för att staten vill ta mindre ansvar för välfärden som kommuner och regioner ansvarar för. Detta trots att folkmängden i Sverige har ökat med drygt en miljon personer sedan 2004. Med andra ord – någon annan får betala = avsaknad av faktisk vilja.

 

 Här pratar jag om alla delar kopplat till Funktionsrätts frågor som behöver pengar för att fungera, d v s  det allra mesta. Avsaknad av vilja att skaka fram de resurser som krävs för assistansen, övriga LSS, sjukvården, hjälpmedel, ekonomisk trygghet med mera är samma sak som att (oavsett vad som sägs i valrörelser) indirekt säga – vi prioriterar inte de här frågorna och de människor som är beroende av dem. Och jag kan aldrig acceptera besparingspolitiken när Sverige är ett av världens rikaste länder.