Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 1

 Ska i två blogginlägg titta tillbaka på hur frihetsreformen urholkats. Det är odiskutabelt att förfallet för assistansreformen accelererade kraftigt efter 2015. Fundamenten var emellertid på plats långt tidigare.

Orsaken till dagens problem grundlades redan 1993-94…

Till mycket stor glädje för alla berörda fick vi en på papperet fantastisk rättighetslag 1994, LSS som i år alltså fyller 30 år, en av 10 insatser var personlig assistans. Vad många troligen inte känner till är att det var mycket nära att det inte blev någon assistansreform alls.

Det mäktiga finansdepartementet som leddes av Anne Wibble tycke att den beräknade kostnaden var för hög men gav till slut med sig men med ett viktigt motkrav. Redan efter ett år skulle kostnaden utvärderas/granskas i en utredning. Detta skrevs t.om in i lagens förarbeten. Jag vågar med 99 % säkerhet slå fast att utan en ihärdig Bengt Westerberg hade vi aldrig fått en assistansreform.

Sedan 1994 har således å ena sidan funktionsrättsrörelsen och på andra sidan finansdepartementet samt kommunerna befunnit sig mycket, mycket långt ifrån varandra i synen på vad som faktiskt menas med rättighetslag. Eller rent krasst – för finansdepartementet har det alltid funnits en gräns för hur mycket det får kosta – en gräns som är mycket lägre än de faktiska behoven. Obegränsad finansiering efter behov enligt vårt synsätt – glöm det…

 

1995-1996 – utredning och grundläggande behov införs

1994 återkom Socialdemokraterna till makten. Sverige befann sig i djup ekonomisk kris. Allt enligt lagens förarbeten sjösattes en utredning 1995. Förslagen i utredningen var förödande. Bland allt dåligt fanns t.ex. förslag om en kommunalisering. Hade allt genomförts hade assistansreformen i praktiken skjutits i sank redan efter något år.

Protesterna blev mycket kraftiga och utredningen förkastades. Fast en mycket viktig förändring infördes, nämligen begreppet grundläggande behov. Därmed ändrades hela synen på frihetsreformen vad som faktiskt krävdes för att bli beviljad personlig assistans. Vi började glida mot en mer medikaliserad syn på våra behov – tvärtemot lagens verkliga syften. Begreppet grundläggande behov har i förlängningen varit helt förödande.

Varför infördes då detta begrepp? Officiellt var det för att få en ”tydlig” gränslinje” för vad som var statens och kommunernas ansvar. I praktiken handlade det givetvis om att hålla nere notan för staten. Och kommunerna? Ja, de var motståndare till införandet av en rättighetslag redan på remisstadiet. Officiellt för att LSS ”inskränkte det kommunala självstyret”. Förutom själva notan var detta egentligen bara en ”kod” för att kommunerna och deras mäktiga intresseorganisation KFO (numer SKR) ogillade att maktbalansen försköts till kommunernas nackdel. Ändå skulle de själva ansvara för 9 av 10 LSS insatser + delar av assistansreformen – ingen bra start för en rättighetslag…

Så vitt jag minns (var inte lika engagerad på den tiden) var ändå inte protesterna så stora. Tills vidare orsakade inte begreppet grundläggande så stora bekymmer. Inledningsvis tolkade FK nämligen begreppet mycket generösare än vad som senare blev fallet.

Finanspolitiska ramverket införs efter 90-talets ekonomiska kris

Med brett blocköverskridande parlamentariskt stöd införde S regeringen det omfattande regelverk om styr statens utgifter som är känt som det finanspolitiska ramverket. Som jag skrivit tidigare – det uttalade syftet är att hålla nere statens utgifter som inte får ”skena”. Den för oss viktigaste punkten är att riksdagens tre år i taget fastställer ett utgiftstak hur mycket pengar staten får spendera och olika budgetposter ska ställas emot varandra. Därmed förvandlades assistansreformen från en rättighetslag med – i teorin obegränsat utgiftstak till en utgiftspost i mängden. Under i stort sett hela sin livstid har därmed assistansreformen de facto inte varit en rättighetslag som funktionsrörelsen vill den ska vara.

 

2004-2007 – Debatten om fusk/kriminalitet och höga kostnader börjar

Trots allt fungerade assistansreformen relativt bra 1997-2007-2009. Antalet personer som beviljades PA steg kraftigt och från 2001 stryks inte rätten till PA vid 65 års ålder. Visst grymtades det i maktens korridorer om höga kostnader men i helhet fick vi ändå leva i relativ fred. För egen del märktes det framförallt i tvåårsomprövningarna som egentligen bara var avstämningar allt fungerade.

2004-2007 började ändå klimatet att hårdna. Media började uppmärksamma fusk och kriminalitet i olika former. Först handlade det om anordnare och assistansanvändare som använde pengarna till allt möjligt som inte var avsatt, sedan började bedrägerierna få utrymme i media. Som så många andra var jag mycket naiv på den tiden. Något enstaka rötägg inget att bry sig om – det påverkar inte oss tänkte Tompa. Jag hade totalt missbedömt vilka konsekvenser det skulle bli. ”Som ett brev på ”posten” började det nu bli en debatt om att personlig assistans ”kostade för mycket”, kriminella skodde sig och samhället saknade kontroll över utgifterna.

 

2007-2009 – begreppet integritetsnära hjälpbehov lanseras och bekräftas i Regeringsrätten.

I LSS framgick från och med 1996 att det krävdes över 20 timmar/vecka med grundläggande behov för att bli beviljad statlig assistansersättning vilket som nämndes ovan inledningsvis inte verkade vara något stort hot. Under 2007 lanserade emellertid Försäkringskassan ett nytt begrepp – nämligen ”integritetsnära grundläggande behov”. Därmed höjdes ribban rejält för vad som i – tillämpningen var ett grundläggande behov. Ett rättsfall med Luleå kommun inblandat vandrade ända upp till dåvarande Regeringsrätten som gick på kommunens linje år 2009.

Jag menar bestämt att införandet av begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” och den tillämpning som efterhand infördes efter domen 2009 är de absolut viktigaste orsakerna till att vi hamnat där vi är. Regleringsbrevet 2015 fick naturligtvis enorm betydelse men den juridik som FK rotade fram för att hitta lagligt stöd för att ta fram osthyveln byggde helt och hållet på detta begrepp samt domen från 2009. Ja, Försäkringskassan dammade faktiskt av en dom till från HFD från 2012(!) som innebar ytterligare inskränkningar i vad som var ett grundläggande behov men det återkommer jag till i del två om nedmonteringen av assistansreformen.