Nej tack till en gemensam Socialdemokratisk och Moderat regering plus lite annat

 Trots massiva protester gick det inte att stoppa den kraftiga höjningen av hög kostnadsskyddet för läkemedel Är bara och konstatera att regeringen varit helt tondöv. Det bästa vore givetvis att inte genomföra höjningen alls. Om det nu är absolut nödvändigt att höja taket med 900 kr på 12 månader upp till 3800 kr (jag tror inte så är fallet) finns ändå många sätt att kompensera de som drabbar hårdast som funkisar, pensionärer, långtidssjuka.

Exempel på kompensationer som är lätta att genomföra med lite god vilja. Betydligt högre merkostnadsersättning, generella höjningar av sjuk och aktivitetsersättning, sjukpenning, garantipension mm, slopad "funkisskatt" (dv s att vi med sjuk och aktivitetsersättning inte får ta del av jobbskatteavdragen). En annan åtgärd är att rensa upp ordentligt i den allt tätare djungeln med avgifter på hjälpmedel i många regioner. Inget av detta verkar dock finnas intresse av att göra.

Själv hoppas jag läkemedlen blir en valfråga. Har vi råd med utbyggda ROT-avdrag så har vi råd med att inte försämra läkemedelsskyddet. Klarar oppositionen av att gemensamt driva en fråga som egentligen är öppet mål för vänsterblocket?

* Dagens Nyheters ledarsida driver sedan valrörelsen 2022 att Socialdemokraterna och Moderaterna ska bilda regering tillsammans. På pluskontot skulle vi få en regering med (troligen) stabil majoritet i Riksdagen.  Tillsammans skulle de förmodligen nå en bit över 50 % ihop. Men det negativa överväger med råge...

S och M de historiska huvudmotståndarna i svensk politik. Jag anser att det måste finnas tydliga alternativ när svenska folket går till vallokalerna. En sådan regering ska bara bildas i händelse av krigsfara eller andra akuta hot.

Varför skulle dessa partier bilda en gemensam regering när det inte råder akut krigsfara eller annat mycket allvarligt hot? Dagens Nyheters argumentation handlar om att Sverigedemokraterna ska hållas utanför regeringsinflytande och att Sverige behöver en stark handlingskraftig regering. Ytterligare ett argument är att S och M ligger mycket närmare varandra i de viktigaste frågorna än vad som var fallet för 30 - 40 år sedan och borde inte ha några problem att komma överens om centrala frågor som försvar, kriminalpolitik, migration, energipolitik, skattereform.

Vad skulle S-M regering innebära för oss funkisar? Vad gäller just personlig assistans skulle en sådan regering vara förödande. Och kan inte se att det skulle bli ett lyft i övrigt heller Varför? Ja, det är S och M som är de stora bromsklossarna för att vi ska få ordning på frihetsreformen personlig assistans. De ideologiska utgångspunkterna kan skilja sig åt men i slutändan leder de till samma sak för assistansreformen. Den får inte kosta för mycket...

 

I Socialdemokraternas fall handlar det om att man hellre satsar på de stora generella delarna i välfärdsstaten som t.ex. sjukvård, skola, barnomsorg, pensioner för ålderspensionärer. Moderaterna vill helst hålla nere utgifterna för välfärden generellt för att få utrymme för skattesänkningar. Både sossar och moderater är helt eniga om att försvaret måste få kosta mycket.

Vad gäller den regering som Ulf Kristersson leder agerar de i stora drag som jag förväntade mig. Visst, hoppet är det sista som överger människan – sägs det. Så det kanske förklarar de – enligt mig helt orimliga förväntningarna som många hade på en ny regering efter 8 års katastrofstyre med S-MP. Visst, på högersidan fanns eldsjälar som Pia Steensland och Bengt Eliasson (är djupt saknade i riksdagen) som verkligen vill väl. Det är jag övertygad men den verkliga makten över oss finns som bekant i Regeringskansliet och finansdepartementet.

Från Ulf Kristersson var beskeden glasklara i valrörelsen angående hur hans regering tänker spendera skattepengarna. Det skulle krävas ”hårda prioriteringar” för att finansiera satsningarna på försvaret och rättsväsendet. Var vi befann oss i prioriteringsordningen var väldigt uppenbart för mig – det var långt ner i Rosenbads källare…

Om man med löften menar att man lovar att reparera alla problem som assistansreformen har så menar jag att vi inte fick några löften överhuvudtaget från vare sig Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson eller någon annan höjdare med verklig makt i Rosenbad. Var också mycket besviken och även förvånad att ingen politiker från L eller KD fick ansvar för våra frågor. Med detta sagt väl medveten om att det inte varit bättre med Magdalena Andersson som statsminister heller…

* Föregående helg höll Socialdemokraterna partikongress. Jag är inte medlem i något riksdagsparti och följer inga partikongresser heller. Lyssnade ändå på delar av Magdalena Anderssons tal för att få bättre koll på vilken politik S vill driva framöver De delar som jag hörde gav ingen anledning till optimism precis. M. Andersson pratade visserligen om behovet av en stark välfärdsstat men betonade samtidigt mycket tydligt att:

 

Blir jag statsminister igen kommer prioritet 1 vara att värna Sveriges yttre och inre säkerhet och det kommer att kosta mycket pengar. Vi måste alla göra uppoffringar. Oklart vilka uppoffringar det handlar om.

 

Mellan raderna – välfärdens behov kommer att vara underordnade försvarets behov.

Övrigt Sedan Hjalmar Brantings tid för dryga 100 år sedan har S partitopp när det gäller politik som de facto verkställs alltid befunnit sig till höger om LO och ”gräsrötterna”. Nu känns det som det avståndet är större än på mycket, mycket länge vad gäller synen på ekonomisk politik, välfärdens kostnader, kriminalitet och invandring. DN har rätt att i faktisk utförd politik har skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna blivit mycket mindre.

 

* Detta blir sista blogginlägget på ett tag. Tar nu en lång sommarsemester och återkommer i vanlig ordning fram åt mitten av augusti.

 

Önskar alla en skön sommar med mycket sol och värme.

 

 

Så mycket har statens ambitioner sänkts sedan 2015

 Det finns flera lika granska hur stora besparingarna i statlig assistansersättning är. Det vanligaste är att vi tittar på hur många som förlorat statlig assistansersättning. Trots domen i Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) som kraftigt inskränkte definitionen av vad som är grundläggande behov och trots att hundratals personer förlorade den statliga assistansersättningen 2013-2015 fortsatte antalet ändå antalet assistansberättigade att öka fram tills hösten 2015 då antalet nådde en topp på drygt 16 500 personer. 

Efter det har siffran sjunkit markant och är i nutid drygt 13 300 personer. Det är en minskning med närmare 3200 personer. Det är också tydligt att det finns ett nära samband med det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 och en kraftig nedgång av antalet personer beviljade statlig assistansersättning2016-2017.

Källa Assistanskoll.se

En del av dessa nästan 3200 assistansberättigade har fått assistansen från hemkommunen, andra ingen assistans alls eller i kraftigt reducerad omfattning. Vi kan säga att en bit över 3000 personer med fråntagen statlig assistansersättning är det mänskliga priset vi fått betala för besparingarna med kraftigt sänkt livskvalitet för drabbade personer. Till det kommer stora försämringar för anhöriga och ett okänt antal personliga assistenter som förlorat sitt jobb. Hur många som fått antalet timmar minskade från F.K hittar jag ingen statistik på.

Ett annat sätt som sällan används men som säger mycket mer hur mycket ambitionsnivån sänkts är att granska hur stor del av statsbudgeten som faktiskt avsätts till personlig passistans. Jag har fått statistik från Assistanskoll och det visar sig att neddragningarna och sänkningen av ambitionsnivån är betydligt större än jag trott.

Trots försämringar fortsatte ändå assistansens andel av statsbudgeten att öka fram till 2015. 2,78 % av statsbudgeten avsattes då till personlig assistans.

Efter det har siffran stadigt minskat och var 2024 nere på endast 1,84 %. Det är en minskning med hela 33,9%! Sett till hur mycket pengar som avsätts i statsbudgeten har alltså ambitionsnivån sänkts med nästan 34 %! Det är en oerhört kraftig sänkning. Och de som trodde på en vändning med en ny regering (jag hörde inte dit själv) har blivit gruvligt besvikna. För nedgången har fortsatt efter regeringsskiftet.

Tittar vi på Sveriges totala Bruttonationalprodukt (BNP), hur ser utvecklingen ut där angående ambitioner? Toppen nåddes 2014 med 0,72 % av BNP. 2024. Ett decennium senare nåddes bottennivån 0,46 %. Det är en sänkning med ca 36,1 %, ännu större än sänkningen i statsbudgeten.

De väldiga sänkningarna i ambitionsnivån, hur mycket motsvarar det i kronor? 2024 var knappt 25,3 miljarder kr avsatta i statsbudgeten för personlig assistans. Om ambitionsnivån legat kvar på 2,78 % av budgeten hade utgifterna idag varit 25,3 miljarder kr +33,9 % = ca 34,3 miljarder kr. De sänkta ambitionsnivåerna ledde därmed till besparingar på ungefär 9 miljarder(!) kr. Och det enbart 2024. 

När utredningen om införande av indexerad schablonhöjning presenterades för några veckor sedan presenterades beräkningar hur mycket pengar som sparats totalt sedan 2015. Beloppet är svindlande 40 miljarder(!) kr. Det är så stora besparingar att jag har mycket svårt att ta till mig hur mycket 40 miljarder kr faktiskt är. Men ett exempel för att åtminstone försöka greppa summan 40 miljarder, eller 40 000 miljoner kr.

Enligt statistiska centralbyrån (SCB) var medellönen i Sverige 39 000 kr/månaden = 468 000 kr i årslön. Det betyder att en person med medellön får jobba i 85 470(!) år för att brutto samla ihop 40 miljarder kr. Eller att den totala lönesumman för 85 470 personer i ett år har sparats på frihetsreformen sedan 2015…

Jag tycker det är mycket viktigt att vi lyfter fram hur stora ambitionssänkningarna faktiskt är och därmed ställer politikerna mot väggen. Varför är det uppenbart ok att sänka ambitionsnivån så mycket för en reform som ska ge oss goda levnadsvillkor och ett självständigt liv?

Detta gäller enbart den statliga delen av assistansen. Hur ser det ut med ambitionsnivån för de som har assistansen beviljat av hemkommunen istället? 2015 låg summan på kommunalt beviljad assistansersättning på 12,37 miljarder kr. 2023 (senaste året med statistik jag har tillgång till) var beloppet 13,85 miljarder. En blygsam ökning på 1,48 miljarder kr. Assistansens andel av kommunernas BNP har sjunkit från 0,70 % 2015 till 0,46 % 2023
= en sänkning på drygt 34,2%. Här ingår visserligen även den del av kommunerna av statligt beviljad assistansersättning. Det är ändå uppenbart att ambitionsnivån som andel av BNP minskat kraftigt även på kommunal nivå. Mönstret är liknande för LSS i sin helhet.

Det är tyvärr odiskutabelt att vi de facto har en kraftigt sänkt ambitionsnivå från stat och kommuner. Största ansvaret för det ligger på den tidigare S-MP regeringen, efter regeringsskiftet har utvecklingen fortsatt med Tidöregeringen. Värt och påpeka tycker jag är att den s.k. januariöverenskommelsen efter riksdagsvalet 2018 innebar ett budgetsamarbete mellan S-MP regeringen samt L och C. Det innebär att även dessa partier har en del av ansvaret.

Assistansens andel av statens budget och Sveriges BNP

* Varför pratar Ulf Kristersson om att assistansen kapats när utredningen han hänvisar till faktiskt inte talar om kapning att kriminella kontrollerar assistansbranschen åtminstone nästan till 100 %? Infiltrerad visst – vilket är oerhört allvarligt men absolut inte kapad.

En ”snäll” tolkning är att statsministern som inte är vidare insatt i vår värld (precis som sina företrädare) blir upprörd över det som presenteras i utredningen och ansvarig minister - Camilla Waltersson Grönvall. Det är många som blir det.

Själv kan jag inte komma ifrån misstanken att statsministern blir starkt påverkad av sin närmaste medarbetare i regeringskansliet - statssekreterare Anna Dahlberg. Som tidigare ledare skribent på Expressen har Anna Dahlberg skrivit ett flertal artiklar som riktar mycket kritik mot vår frihetsreform. Kritiken har fokuserat på kriminalitet och kostnader utan minsta intresse för assistansreformens betydelse för vi som är beroende av den för ett värdigt liv. Även hela konstruktionen av reformen har ifrågasatts samt att intresseorganisationerna enligt Anna Dahlberg har "för stor makt". En omskrivning för att intresseorganisationerna, våra "fackföreningar" hindrar  "nödvändiga" besparingar/försämringar.

Anna Dahlberg är alltså den högst rankade tjänstepersonen i regeringskansliet och har därmed mycket inflytande. En mäktig person som svenska folket inte valt till sitt ämbete.