Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 2

 En nästan enig Riksdag röstade 1993 för att införa en rättighetslag, LSS med totalt 10 insatser – en av dessa insatser var personlig assistans. 1994 trädde lagen i kraft.

Tittar vi på respektive riksdagspartis partiprogram så finns i alla partier ett starkt stöd för såväl LSS generellt som personlig assistans specifikt. Utifrån det riksdagspartierna säger sig tycka om LSS och personlig assistans anser jag därför att ingenting har ändrats i Riksdagen vad gäller den grundläggande synen på frihetsreformen sedan 1993/94. 31 år efter omröstningen får vi däremot tyvärr konstatera att trycka på grön knapp i Riksdagen var något helt annat än att faktiskt vilja tillföra resurser efter verkliga behov. Det gäller i synnerhet de s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna.

 

2009-2015 Försämringarna inleds på allvar

 2009 års dom i dåvarande Regeringsrätten som byggde på begreppet ”integritetsnära hjälpbehov (”lanserat” av Försäkringskassan 2007) innebar att ribban höjdes rejält för att nå över 20 timmar/vecka i grundläggande behov. Ja, så blev det när Försäkringskassan började tillämpa domen eftersom myndigheten gjorde strängast tänkbara tolkning – ett mönster som skulle komma att upprepa sig…

Det är helt uppenbart att Funktionsrättsrörelsen grovt, grovt underskattade vilka konsekvenser domen skulle få. Det dröjde emellertid fram till 2012-2013 innan domen slog igenom. Så pass sent som hösten 2010 var det inga problem att få själv fler timmar beviljade p.g.a. flytt hemifrån. 2012-2013 började det emellertid komma allt fler rapporter om personer som förlorade personlig assistans vid omprövningar eller inte blev beviljade PA alls. Hösten 2013 sände TV4-s Kalla fakta ett reportage ”Avslag till varje pris” där kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande affärsidén att lära kommunala handläggare hitta kryphål i LSS lagstiftningen. Syftet (givetvis helt emot LSS intentioner) att ge så många avslag som möjligt på olika LSS insatser. ”Efterfrågan” på dessa tjänster var uppenbart mycket stor.

Ska jag välja en tidpunkt där jag för första gången själv kände att vi var på väg åt fel håll var hösten 2013 när omprövningen fick en helt annan karaktär än tidigare – själv kallade jag det ”helvetesundersökningen”.

Parallellt med detta tilltog fusk och kostnadsdebatten och alliansregeringens socialdepartement deltog också. Vilja att lyssna på de varningssignaler som kom från vår sida saknades helt och ansvarig minister var helt oförstående när FN före riksdagsvalet 2014 riktade kritik mot Sverige. Någon gång under tidig höst 2013 insåg jag att den kriminalitet som ändå fanns var ett akut hot mot hela assistansreformen.

Valet 2014 innebar ett regeringsskifte. En regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillträdde. Jag minns att optimismen hos oss och några personer blev nästan förbannade på mig för att jag visade upp en för ”negativ attityd”. Regeringen måste ju faktiskt leverera innan vi kan jubla var mitt budskap. Det blev emellertid mycket värre än jag ens drömt om.

Det hände också en hel del i domstolarna. 2012 kom en dom till i det som nu hette Högsta Förvaltningsdomstolen som handlade om egenvård. Domstolen ansåg att egenvård inte var assistansgrundande. Tills vidare brydde sig Försäkringskassan inte om domen. Ytterligare en dom kom våren 2015 som innebar mycket stora begränsningar av vad som kunde räknas till det dåvarande femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren. Nu kunde det ändå inte bli ännu sämre? Svaret var att det snart skulle bli mycket sämre…

2015-2018 Regeringsbrev till Försäkringskassan och nästan fritt fall

Det stora antalet flyktingar som hösten 2015 sökte skydd i Sverige innebar stora extra kostnader för staten. Av allt att döma utbröt panik på finansdepartementet – att höja utgiftstaket var aldrig aktuellt. Magdalena Andersson gjorde sina ökända utspel om behovet av besparingar i assistansersättningen och sjukpenningen. Snart kom regleringsbrevet med sina mycket otrevliga direktiv – kostnaden för assistansersättning och sjukpenningen skulle sänkas! Var skulle Försäkringskassan hitta juridiskt stöd för att ta fram osthyveln? I botten fanns ju domen från 2009 och så den nästan färska domen om det femte grundläggande behovet. Utöver det dammades man av den nu drygt tre år(!) gamla domen av egenvård (som ingen brytt sig om fram till dess) som i vanlig ordning tolkades så strängt som möjligt. Konsekvensen blev att inte ens hjälp med andning(!) blev ett grundläggande behov och för personer med fysiska funktionsnedsättningar var det femte grundläggande behovet till stora delar de facto avskaffat. Parallellt med detta skruvade regeringen upp fusk och kostnadsdebatten till riktigt obehagliga nivåer.

2016-2017 förlorade flera tusen personer statlig assistansersättning och på hösten 2017 befann sig assistansreformen på gränsen till total kollaps. Läget blev nämligen riktigt akut under hösten p.g.a. en ny dom från HFD – angående rätt till assistans under transporter från A till B. Enligt FK innebar domen att ingen assistans alls (med något undantag) skulle beviljas när våra assistenter inte utför en aktiv hjälpinsats.

Ansvaret för att det gick så illa 2015-2017 faller i första hand så klart på den sittande S-MP regeringen. Till slut infördes ändå ett nödstopp för tvåårsomprövningar som fortfarande gäller. Omprövningsstoppet omfattar emellertid inte kommunalt beviljad personlig assistans. Undantag för omprövningsstopp finns sedan 2018 också vid s.k. väsentligt ändrade förhållanden.

2018-nutid. ”Lappa och laga” utan grundläggande förändringar

Från 2018 har sittande regerings politik handlat om att lappa och laga – utan att gå till botten med de riktigt grundläggande problem viket bland annat inkluderar behovsbedömningar. Två nya grundläggande behov har införts som siktar in sig på personer med stora assistansbehov p.g.a. hälsoproblem (t.ex. andningshjälp) eller utåt agerat beteende som kan skada både sig själva och andra.

Det mest ambitiösa försöket hittills är reformerna i ”Stärkt personlig assistans” som är tänkt att framförallt ge barn (som drabbades hårdast 2015-2017) åter rätt till personlig assistans. Hittills är reformen tyvärr ett fiasko. Orsaken är en kombination av otillräcklig finansiering, tidigare besparingskrav och det numer fruktade dubbla föräldraavdraget vid behovsbedömningar som FK tillämpar. Alla inblandande utom Försäkringskassan anser att det aldrig var meningen att FK skulle göra dubbla avdrag.

När detta skrivs är det tänkt att assistansreformen ska förstatligas, vilket är bra. Däremot finns inga som helst signaler från Tidöregeringen att åtgärda de fundamentala problemen med behovsbedömningar.

Andra allvarliga hot mot assistansreformen

Hotet mot assistansreformen handlar inte bara om att det blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den.

 

·  Finansieringen via schablonersättningen. Under mer än ett decennium nu har assistansreformen varit kroniskt underfinansierad via usla höjningar av schablonersättningen (332 kr/timme 2025). Årliga höjningarna har inte ens täckt de årliga löneförhöjningarna. Möjligheten att ens bedriva seriös assistansverksamhet håller på att strypas och i praktiken skjuta hela reformen sönder och samman – oavsett hur tillämpningen hos FK ser ut.

·  För något år sedan dök ett nytt hot upp via ett eventuellt förbud mot att schemalägga dygnspass.  Omvandlat till verklighet förstör det hela intentionen med hela reformen. Vi kommer inte ”kunna leva som andra” enligt LSS § 5.

·  Kriminaliteten. Ingen vet hur omfattande kriminaliteten i assistansbranschen är – debatten tenderar att blåsa upp omfattningen utan konkreta bevis. Vad som däremot är desto klarare är att Sveriges ledande kriminologer är eniga om att brott riktade mot olika delar av välfärdssektorn blir en allt viktigare inkomstkälla för organiserad brottslighet, vilket är oerhört allvarligt. Lika klart är att såväl Ulf Kristersson som Magdalena Andersson är helt eniga om att denna kriminalitet måste bekämpas med stor kraft.  I ”släptåg” kommer mer och mer kontroller.

·   Omvärldsläget. Vare sig Magdalena eller Ulf har något ansvar för att Vladimir Putin krigar i Ukraina. Konsekvenserna indirekt blir ändå förödande för oss på flera sätt. 1) Rikets säkerhet blir prioritet nummer 1, oavsett regering. Vilket får till följd att våra frågor hamnar ännu längre ner på dagordningen. 2) De stora satsningarna på försvaret samt kampen mot gängvåldet riskerar att tränga tillbaka andra viktiga behov.

Finns det då inget positivt? Vad gäller dygnspassens framtid är jag trots allt ganska optimistisk. Det har också kommit några domar som ger F.K bakläxa vad gäller underlag för att dra in personlig assistans. F.K har även fått allvarlig kritik från JO för bristande dokumentation vid avslag.

Vad gäller förstatligandet är jag i grunden positiv men det finns några mycket viktiga men:

Dels har vi de nya behovsbedömningarna som saknas. Och vi vet inte med säkerhet vad som kommer hända med omprövningsstoppet. Förstatliga utan nya behovsbedömningar kombinerat med återupptagna omprövningar innebär en katastrof för tusentals assistansanvändare. Och så har vi så klart schablonen som måste höjas rejält om inte vår frihetsreform ska gå i graven.  

Bild: Tompa sitter i min permobil och undersöker otillgänglighet i centrala Gränna sommaren 2018. Parkeringsplatsen borde  asfalteras omedelbart.

Filmvisning i Stockholm om försämringarna i assistansreformen

Caroline Ardbo är sedan många år tillbaka en mycket god Facebook vän och mycket engagerad i kampen för vår frihetsreform. I samarbete med STIL har Caroline i många år jobbat med ett filmprojekt för att belysa nedgången för vår rättighetslag – Kampen för att ha ett liv är titeln på filmen. Själv blev jag efter ett tag mycket engagerad i produktionen som vi kan kalla det rådgivare till Caroline. Exakt vilket år minns jag inte men det var före pandemin i alla fall.

Till sist blev filmen klar och Caroline ville gärna att jag skulle vara med vid premiärvisningen i Folkets hus, Bagarmossen 16 april. Så jag åkte upp till Stockholm och fick för första gången träffa Caroline i den fysiska världen. Givetvis var flera STIL profiler på plats också, inklusive min gode vän och STIL-s ordförande Jonas Franksson.

Filmens upplägg är ungefär så här. Först en kortare historik hur samhällets stöd till oss såg ut innan LSS lagen blev verklighet, Independent Living rörelsens framväxt i USA fram tills vår rättighetslag antas av en nästan enig Riksdag 1993, lagen träder i kraft 1994. Under filmens gång får många personer komma till tals. Det handlar om personer som varit beviljade personlig assistans, andra som förlorat den eller inte blivit beviljade PA överhuvudtaget. En av dessa är Jonas själv. Anhörig mamma berättar om kampen för dotterns rätt till personlig assistans som har omfattande behov av egenvård. Andra viktiga personer som intervjuas under filmens gång är bland annat Bengt Westerberg som berättar hur hans engagemang för våra frågor föddes på 70-talet, STIL-s grundare Adolf Ratzka, juristen Andreas Petterson och statsvetaren Niklas Altermark. Både Andreas och Niklas är hårda kritiker till besparingspolitiken.

Filmen följer sedan kronologiskt den negativa utvecklingen. Det börjar med utredningen 1995-96 som föreslog enorma försämringar. Utredningen skrotades men en viktig förändring infördes – begreppet grundläggande behov. Sen följer en genomgång av vad som hänt fram till 2023. Ett axplock

·  Försäkringskassan lanserar begreppet ”integritetsnära grundläggande behov” 2007

·  Den förödande domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 som godkände begreppet integritetsnära hjälpbehov med kraftig åtstramning i FK-s tillämpning. Försämringarna inleds.

·  Magdalena Andersons utspel hösten 2015 om behovet av besparingar.

·  Påföljande regleringsbrev till Försäkringskassan och en störtflod med indragna assistansbeslut fram tills senhösten 2017 då omprövningsstopp införs.

·  ”Lappa och laga” fram till 2023 men som inte går till roten med de grundläggande problemen.

Nästa vecka, när jag skriver del 2 i historien om nedmonteringen ska jag belysa utvecklingen 2009-nutid närmare.

Efter filmvisningen var det dags för debattpanel. Deltagarna var personer som deltagit i filmen och Caroline var moderator.

Jonas Franksson berättade i vanlig ordning med stort engagemang om hur försämringarna drabbar enskilda människor och hur det var tänkt att reformen skulle fungera men att det faktiskt har funnits en tid då lagen fungerade. Statsvetare Niklas Altermark berättade  utifrån sitt område som statsvetare hur han ser på utvecklingen. Niklas ser ett tydligt samband mellan att det finns en generell överordnad ideologi i socialpolitiken som går över blockgränsen. Syftet i denna ”överideologi” är uttalat – statens utgifter ska hållas nere. Detta ”kodifieras” i det krångliga regelverk som går under namnet finanspolitiska ramverket. Och det drabbar frihetsreformen på ett förödande sätt, inte minst genom signalpolitik från regeringar på båda sidor blockgränsen.

Juristen Andreas Petterson satte avtryck i panelen som jag kommer minnas länge. Eftersom jag läst statsvetenskap själv förstår jag att tillämpa prejudicerande domar som FK med kommunerna i släptåg gör inte kan vara förenligt med Regeringsformen. Andreas Pettersson gick emellertid mycket längre än så och levererade en totalsågning av hur FK-s jurister behandlar rättighetslagen.

Ska försöka fatta mig kort. Andreas Petterson redogjorde tydligt för vad som gäller i tolkning och tillämpning av en lag. Följande ordning gäller:

1 Regeringsformen 2 Lagens Förarbete 3 Den färdiga lagtexten 4 Prejudikat

 

Denna ordning känner alla jurister till betonades med starkt eftertryck. Ändå har FK och kommunerna vänt på ordningen och satt prejudikaten först. Det hade blivit underkänt på varje juridiktentamen att tolka en lag på det sättet betonade Andreas med kraft.

Det Andreas Pettersson beskriver är ett rättshaveri i jakten på besparingar. Även juristerna i Förvaltningsdomstolarna fick besk kritik. Vidare betonade han att efter ett förstatligande ska FK inte ha någonting att göra med personlig assistans. Flytta ansvaret till en ny myndighet som enbart behandlar assistansen och eventuellt andra funkisrelaterade stöd.

 

Efter debattpanelen blev det en frågestund med publikfrågor. Själv framförde jag bland annat följande:

LSS är på papperet en rättighetslag. Behoven ska styra vilket åtminstone i teorin inte sätter ett tak på utgifterna. I praktiken förhåller det sig helt annorlunda. Reglerna kring det finanspolitiska ramverket är glasklara – olika behov ska sättas emot varandra när finansdepartementet lägger sin budget. När det finanspolitiska ramverket infördes avskaffades de facto LSS som rättighetslag. Den blev en budgetpost i mängden. Så som ramverket är utformat idag förstår inte jag i alla fall hur vi ska få loss de ekonomiska resurser som tillsammans med ny lagstiftning krävs om intentionerna ska återupprättas.

Bild: Tompa sitter i min permobil och framför mina synppunkter.

Efter avslutningen pratade jag också med Niklas Altermark som tyckte ”att det var kul att fler personer än han själv intresserar sig för finanspolitiska ramverket”. Jag pratade också med Liberalernas talesperson Malin Danielsson som var på plats och framförde följande – det är superviktigt att schablonersättningen höjs kraftigt om, inte reformen ska avskaffas ”bakvägen”. Svaret blev ungefär det här:

Liberalerna håller med dig helt och hållet. Vi anser att schablonen måste höjas enligt ett fastställt index. Tyvärr är det svårt att få loss pengar från finansdepartementet.

Det var verkligen värt att åka upp till huvudstaden och äntligen träffa Caroline i den fysiska världen. Kampen fortsätter.

 

Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 1

 Ska i två blogginlägg titta tillbaka på hur frihetsreformen urholkats. Det är odiskutabelt att förfallet för assistansreformen accelererade kraftigt efter 2015. Fundamenten var emellertid på plats långt tidigare.

Orsaken till dagens problem grundlades redan 1993-94…

Till mycket stor glädje för alla berörda fick vi en på papperet fantastisk rättighetslag 1994, LSS som i år alltså fyller 30 år, en av 10 insatser var personlig assistans. Vad många troligen inte känner till är att det var mycket nära att det inte blev någon assistansreform alls.

Det mäktiga finansdepartementet som leddes av Anne Wibble tycke att den beräknade kostnaden var för hög men gav till slut med sig men med ett viktigt motkrav. Redan efter ett år skulle kostnaden utvärderas/granskas i en utredning. Detta skrevs t.om in i lagens förarbeten. Jag vågar med 99 % säkerhet slå fast att utan en ihärdig Bengt Westerberg hade vi aldrig fått en assistansreform.

Sedan 1994 har således å ena sidan funktionsrättsrörelsen och på andra sidan finansdepartementet samt kommunerna befunnit sig mycket, mycket långt ifrån varandra i synen på vad som faktiskt menas med rättighetslag. Eller rent krasst – för finansdepartementet har det alltid funnits en gräns för hur mycket det får kosta – en gräns som är mycket lägre än de faktiska behoven. Obegränsad finansiering efter behov enligt vårt synsätt – glöm det…

 

1995-1996 – utredning och grundläggande behov införs

1994 återkom Socialdemokraterna till makten. Sverige befann sig i djup ekonomisk kris. Allt enligt lagens förarbeten sjösattes en utredning 1995. Förslagen i utredningen var förödande. Bland allt dåligt fanns t.ex. förslag om en kommunalisering. Hade allt genomförts hade assistansreformen i praktiken skjutits i sank redan efter något år.

Protesterna blev mycket kraftiga och utredningen förkastades. Fast en mycket viktig förändring infördes, nämligen begreppet grundläggande behov. Därmed ändrades hela synen på frihetsreformen vad som faktiskt krävdes för att bli beviljad personlig assistans. Vi började glida mot en mer medikaliserad syn på våra behov – tvärtemot lagens verkliga syften. Begreppet grundläggande behov har i förlängningen varit helt förödande.

Varför infördes då detta begrepp? Officiellt var det för att få en ”tydlig” gränslinje” för vad som var statens och kommunernas ansvar. I praktiken handlade det givetvis om att hålla nere notan för staten. Och kommunerna? Ja, de var motståndare till införandet av en rättighetslag redan på remisstadiet. Officiellt för att LSS ”inskränkte det kommunala självstyret”. Förutom själva notan var detta egentligen bara en ”kod” för att kommunerna och deras mäktiga intresseorganisation KFO (numer SKR) ogillade att maktbalansen försköts till kommunernas nackdel. Ändå skulle de själva ansvara för 9 av 10 LSS insatser + delar av assistansreformen – ingen bra start för en rättighetslag…

Så vitt jag minns (var inte lika engagerad på den tiden) var ändå inte protesterna så stora. Tills vidare orsakade inte begreppet grundläggande så stora bekymmer. Inledningsvis tolkade FK nämligen begreppet mycket generösare än vad som senare blev fallet.

Finanspolitiska ramverket införs efter 90-talets ekonomiska kris

Med brett blocköverskridande parlamentariskt stöd införde S regeringen det omfattande regelverk om styr statens utgifter som är känt som det finanspolitiska ramverket. Som jag skrivit tidigare – det uttalade syftet är att hålla nere statens utgifter som inte får ”skena”. Den för oss viktigaste punkten är att riksdagens tre år i taget fastställer ett utgiftstak hur mycket pengar staten får spendera och olika budgetposter ska ställas emot varandra. Därmed förvandlades assistansreformen från en rättighetslag med – i teorin obegränsat utgiftstak till en utgiftspost i mängden. Under i stort sett hela sin livstid har därmed assistansreformen de facto inte varit en rättighetslag som funktionsrörelsen vill den ska vara.

 

2004-2007 – Debatten om fusk/kriminalitet och höga kostnader börjar

Trots allt fungerade assistansreformen relativt bra 1997-2007-2009. Antalet personer som beviljades PA steg kraftigt och från 2001 stryks inte rätten till PA vid 65 års ålder. Visst grymtades det i maktens korridorer om höga kostnader men i helhet fick vi ändå leva i relativ fred. För egen del märktes det framförallt i tvåårsomprövningarna som egentligen bara var avstämningar allt fungerade.

2004-2007 började ändå klimatet att hårdna. Media började uppmärksamma fusk och kriminalitet i olika former. Först handlade det om anordnare och assistansanvändare som använde pengarna till allt möjligt som inte var avsatt, sedan började bedrägerierna få utrymme i media. Som så många andra var jag mycket naiv på den tiden. Något enstaka rötägg inget att bry sig om – det påverkar inte oss tänkte Tompa. Jag hade totalt missbedömt vilka konsekvenser det skulle bli. ”Som ett brev på ”posten” började det nu bli en debatt om att personlig assistans ”kostade för mycket”, kriminella skodde sig och samhället saknade kontroll över utgifterna.

 

2007-2009 – begreppet integritetsnära hjälpbehov lanseras och bekräftas i Regeringsrätten.

I LSS framgick från och med 1996 att det krävdes över 20 timmar/vecka med grundläggande behov för att bli beviljad statlig assistansersättning vilket som nämndes ovan inledningsvis inte verkade vara något stort hot. Under 2007 lanserade emellertid Försäkringskassan ett nytt begrepp – nämligen ”integritetsnära grundläggande behov”. Därmed höjdes ribban rejält för vad som i – tillämpningen var ett grundläggande behov. Ett rättsfall med Luleå kommun inblandat vandrade ända upp till dåvarande Regeringsrätten som gick på kommunens linje år 2009.

Jag menar bestämt att införandet av begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” och den tillämpning som efterhand infördes efter domen 2009 är de absolut viktigaste orsakerna till att vi hamnat där vi är. Regleringsbrevet 2015 fick naturligtvis enorm betydelse men den juridik som FK rotade fram för att hitta lagligt stöd för att ta fram osthyveln byggde helt och hållet på detta begrepp samt domen från 2009. Ja, Försäkringskassan dammade faktiskt av en dom till från HFD från 2012(!) som innebar ytterligare inskränkningar i vad som var ett grundläggande behov men det återkommer jag till i del två om nedmonteringen av assistansreformen.

 

Viktig positiv dom i Kammarrätten angående dubbla föräldraavdrag

 Reformerna i Stärkt personlig assistans var tänkt att stärka rätten till personlig assistans, inte minst för barn som drabbades allra hårdast år 2016-2017, ca 2000 personer beräknades att återfå sin rätt till personlig assistans. Jag har flera gånger bloggat om varför reformen hittills är ett fiasko, antalet personer beviljade statlig assistansersättning fortsatte att långsamt minska under 2023. Huvudorsakerna är dessa:

·   Försäkringskassan och antagligen flertalet kommuner i släptåg (kanske alla) gör ett dubbelt föräldraavdrag. Tanken var att ett schablonavdrag skulle göras för behov som alla barn – oavsett funktionalitet har. Försäkringskassan. FK gör emellertid ett avdrag till – från barnets behov som är orsakade av funktionsnedsättningen.

·   

SStärkt personlig assistans är från början underfinansierad med minst 1 miljard troligen över 1,5 miljarder kr – årligen

 

Funkisrörelsen, politiker och LSS jurister är eniga – så här var det inte tänkt att avdraget skulle fungera.

I domstolarna har det emellertid kommit flera domar nu som ger både Försäkringskassan och kommuner bakläxa. Nyligen kom en dom fån Sundvalls Kammarrätt som handlade om just detta. Åre kommun ansågs ha gjort fel angående att dubbla föräldraavdrag använts. Så här resonerar Sundsvalls kammarrätt:

Ett sådant sätt att beräkna leder till att vissa av barnets hjälpbehov inte alls beaktas, exempelvis i de delar som avser att lägga upp och dela mat, nagelklippning och övrig kroppsvård. Bestämmelsen om föräldraavdrag har således tillämpats på ett felaktigt sätt”

Förvaltningsrätten hänvisar också till LSS9 § f:

När behovet av personlig assistans bedöms för ett barn ska det enligt 9 f § LSS bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska tillgodose med hänsyn till barnets

Bestämmelsen i 9 f § LSS innebär att barnets t ålder, utveckling och övriga omständigheter, vilket görs genom ett schablonavdrag (föräldraavdrag)

 Totala hjälpbehov ska först  sammanställas och därefter ska ett föräldraavdrag göras enligt schablon.

Fortsättning lär följa. Är själv ganska säker på att frågan om FK-s och kommunernas tillämpning av föräldraavdraget kommer avgöras i Högsta Förvaltningsdomstolen och utgången känns oviss. Det är myndighet som via en rad restriktiva domar starkt bidragit till att vi befinner oss där vi är. D v s en dysfunktionell LSS lag som inte alls fungerar som det var tänkt år 1994.

* Hur länge ska vi behöva vänta på att vi får en indexerad höjning av schablonersättningen som åtminstone följer löneutvecklingen? Tja tittar vi på finansdepartementets finansplan t.om 2026 ser det som jag skrivit om tidigare – mycket kärvt ut. I de planerade budgetanslagen för personlig assistans finns helt enkelt inte utrymme för stora höjningar av schablonen. I klartext – det finns ingenting i mitten av mars 2019 som tyder på att finansdepartementet är redo att öppna plånboken rejält för att möjliggöra rejäla höjningar. Utifrån de medel som ändå anslås – enda möjligheten att rejält höja schablonen är att ett stort antal personer till förlorar statlig assistansersättning…

Jag viker mig aldrig här. Nya behovsbedömningar är givetvis mycket viktiga med en de hjälper inte om underfinansieringen inte stoppas. Vår frihetsreform stryps ekonomiskt och plågsamt till döds.

* FN håller återigen på att undersöka hur medlemsländer om skrivit under/ratificerat Funktionsrättskonventionen lever upp till den. Sverige får återigen kritik – utvecklingen går åt fel håll. Funktions rätt Sverige kommenterar:

 Det blev uppenbart att regeringen inte har tagit tillvara kunskaperna från civilsamhället. Sedan vi lanserade vår granskning och våra rekommendationer i Respekt för rättigheter 2019 har politiska beslutsfattare haft tillgång till vår expertis och en lista på vilka åtgärder som behöver genomföras inom olika politikområden. Vi har dessutom lyft det stora och akuta behovet av dessa åtgärder på en mängd olika möten med regeringen de senaste fem åren.

 Bara en av de rekommendationer som Sverige 2014 fick från FN har genomförts fullt ut, och det är inrättandet av en oberoende MR-institution. Det mesta återstår att göra. Regeringens strategi för funktionsrättspolitiken saknar konkreta åtgärder och ambitiösa mål, och civilsamhället har begränsade möjligheter att bli aktivt involverade. Vi ser en utveckling där det ekonomiska stödet till civilsamhället urholkas alltmer, vilket försämrar våra förutsättningar att arbeta för våra medlemmars intressen på funktionsrättsområdet,

Alla som följer den här bloggen vet vi det här laget att jag aldrig blir förvånad längre när det kommer rapporter om försämringar och att utvecklingen går åt fel håll. Men invänder säkert en del - har vi det ändå inte bra jämfört med den stora, stora majoriteten bland våra vänner runt om i världen? Jo, så är det. Jag har rest runt en del i världen och sett bottenlös fattigdom. Jag har varit i Thailand tre gånger och sett NOLL thailändare i rullstol och jag har sett en utfattig kvinna utan ben som tiggde pengar på en trottoarkant i en stad i Guatemala. (F.ö. var Visby innanför ringmuren kanon vad gäller tillgänglighet jämfört med staden som hette Antigua). Kvinnan skulle tycka att vi lever i ett paradis men:

Till skillnad från Guatemala är Sverige ett av världens rikaste länder. Och då är det helt oacceptabelt att vi bara sparar, sparar/försämrar på praktiskt taget alla former av stöd till personer som på olika sätt behöver hjälp från välfärdsstaten. Det är ett faktum att ambitionsnivån sänkts senaste 10-20 åren. 

Alla utgifter måste finsieras så klart, det är det mest grundläggande som finns i ekonomin - oavsett om verksamheten handlar om en enskild person, en liten förening eller en hel stat. Det  är ändå lätt att bevisa att ambitionsnivån har sänkts genom att se hur stor andel av Sveriges BNP som satsas på stöd till funkisar och sjuka personer. Minskningen är markant under 2000-talet trots att Sverige som land är rikare än någonsin.

 

Det här blir sista blogginläggen innan påsk. Önskar alla läsare en

 GLAD PÅSK!

Positiva beslut i Förvaltningsdomstolarna men ska vi behöva oroa oss för nya omprövningar?

 Tittar vi historiskt så har förvaltningsdomstolarna varit allt annat en generösa i synen på hur LSS lagen med alla insatser ska tillämpas. Det finns ju som bekant ett antal prejudicerande domar (rättsfall som många gånger drivits av kommuner) som hjälpt till att demolera rättighetslagens intentioner. Att Försäkringskassan sen i praktiken satt i system att tolka de här restriktiva domarna så strängt som möjligt har förvärrat situationen ännu mer.

Men har nu FK gått för långt i besparingshysterin och att bända och tänja på existerande lagtext och befintliga domslut. Positiva nyheter är vi inte bortskämda med men det finns faktiskt tecken som tyder på juristerna i domstolarna nu börjar sätta ner klacken. För någon vecka sedan hade nätsajten Heja olika en rubrik som lydde så här:

Trendbrott: Assistansanvändare vinner fler segrar i domstol

Vad har hänt rent konkret? Det handlar inte om domar som på allvar går till bottnen med de riktigt stora problemen. Däremot har det nu kommit domar som på olika sätt underkänner Försäkringskassans beslutsunderlag när assistansen dras in. Juristen och LSS experten Jessica Gustavsson sammanfattar:

Jag vill sammanfatta det som att det skett ett skifte i ombudens argumentation och i domstolarnas domskäl – från att argumentera i sak, till att argumentera emot att saken är tillräckligt utredd av Försäkringskassan.

Jessica Gustavssons slutsats är att ändrad strategi hos rättsombuden - ändrat fokus från själva sakfrågan till att ifrågasätta FK-s hantering av själva fallet ger resultat.

Jessica Gustavsson fortsätter:

Domstolarna har plockat upp att det medicinska underlaget är A och O i assistanssammanhang, och för att Försäkringskassan ska kunna underkänna ett tidigare accepterat medicinskt underlag krävs nu bevisning av motsvarande tyngd.

Det är inte längre självklart att Försäkringskassan kan ”komma undan” med att basera betungande beslut på enstaka journalanteckningar, egna observationer vid oanmält hembesök, eller andra mer lösryckta uppgifter som är öppna för tolkning. 

Jag vill nog säga att det klart framgår Försäkringskassan nu måste prestera tyngre bevisning än den bevisning som låg till grund för beviljandet, om Försäkringskassan vill dra in assistansen.

Sammantaget kan vi åtminstone skönja ett ljus när det gäller tryggheten att inte förlora sin assistans på milt uttryckt – tveksamma grunder. Frågan är vad som blir Försäkringskassans och därmed ytterst regeringens motdrag? 

Trendbrott i domstolar

* Många har haft förhoppningar på signaler från engagerade riksdagspolitiker att de mycket stora problemen med Föräldraavdraget för Stärkt personlig assistans kommer att lösas inom kort. Tyvärr – men som vanligt inte oväntat för mig ser de förhoppningarna ut att gå i kras. Regeringen har istället meddelat att den tänker tillsätta en ny utredning (femtielfte i ordningen sedan 1994?) och Tidöpartierna har röstat ner ett utskottsinitiativ. ”Lösningen” i Rosenbad blir därmed att skjuta problemet framför sig och i bästa fall leverera en lösning i en obestämd framtid.  

Vad som däremot prioriteras istället är enligt Jessica Gustavsson att identifiera 10 viktiga sätt som välfärdskriminella använder för att komma åt skattepengar. Det visar ännu en gång tycker jag den väldiga ocean som skiljer regeringen och brukarrörelsen vad som är viktigast att prioritera. Det är de hårda sakerna – inte självbestämmande och mänskliga rättigheter enligt Funktionsrättskonventionen. Och det är inte överraskande. Ulf Kristersson har veterligen aldrig sagt någonting om en återupprättad assistansreform – däremot har vår statsminister varit väldigt tydligt med att bekämpa välfärdskriminalitet har mycket hög prioritet – här är statsministern och Magdalena Andersson överens.

Ett nytt potentiellt beckmörkt orosmoln kan tyvärr skönjas. Signaler kommer om att det finns tankar i regeringen på att åtminstone tillsätta en utredning (suck) till om att kanske återuppta tvåårsomprövningar eller t.om återuppta dem utan utredning. Det kan tyckas överraskande utifrån vad som sagts tidigare från Rosenbads socialdepartement men inte särskilt överraskande att det dyker upp om vi väger in vad som verkligen prioriteras. Lägg därtill att Försäkringskassan i flera år tryckt på för återupptagna omprövningar i någon form. Hur mycket spelar de nya domarna om högre beviskrav för indragen assistans in att detta lyfts? Troligen in inte alls obetydlig roll, domarna ändrar ju faktiskt maktbalansen till Försäkringskassans nackdel.

 

Hur oroliga ska vi vara? Skulle återupptagna omprövningar bli verklighet utan nytt regelverk ska samtliga Tidöpartier och i synnerhet L, KD och SD skämmas så länge partierna existerar. För återupptagna omprövningar med dagens regelverk är i praktiken dödsstöten för hela reformen. Och det kan väl ändå ingen assistansvänlig politiker eller parti till höger som kritiserat S väldiga vanskötsel så hårt gå med på att:

Vi var med och fattade beslutet att i praktiken avskaffa assistansreformen

Så, nej jag tror inte vi behöver vara så oroliga men bara det faktum att det uppenbart finns tankar om återupptagna omprövningar är mycket allvarligt.

 

Intressant intervju med forskare om tillämpningar och aktuellt om antalet assistansberättigade

 Helene von Granitz, doktor i medicinsk vetenskap och har tidigare jobbat hos Försäkringskassan. Helene har intervjuats av Assistanskoll och har skrivit en avhandling om hur väl den svenska staten uppfyller intentionerna i LSS lagstiftningen. Föga förvånande för alla som är insatta i assistansvärlden är Helene mycket kritisk till begreppet integritetsnära behov som saknar stöd i lagtexten. Hon är också emot begreppet grundläggande behov som är helt centralt sedan 1996 men den verkliga ”boven i dramat” är ändå uppdelningen med ”integritetsnära behov. Helene säger bland annat följande:

 

Att de grundläggande behoven delats in i integritetsnära delar har skapat en sorts volymknapp där beviljandet av grundläggande behov kan vridas upp och ner med nya domar som tar bort nya moment.

Handläggarna hos Försäkringskassan är en yrkeskategori som genom åren fått mycket besk kritik från vår sida. Helene menar ändå att generellt gör handläggarna sitt bäste för att försöka uppfylla lagens målsättningar men blir bakbundna p.g.a. de restriktiva domarna och FK-s tillämpningar:

Stämmer det utifrån mina egna erfarenheter? Både ja och nej säger jag.

Fram till 2013 har jag inte det minsta minne om att jag tyckte behovsbedömningar eller omprövningar (i praktiken avstämningar) var det minsta obehagligt. Omprövningen 2013 var visserligen synnerligen obehaglig - för första gången vändes mitt liv ut och in i minsta detalj. Men MYCKET VIKTIGT - handläggaren var verkligen intresserad av de behov jag faktiskt hade och precis som i artikeln gav hen med "tips" art ta upp som var viktiga att ta upp för att komma över 20-timmars gränsen för grundläggande behov. Det slutade med att jag blev beviljad 29 timmar/vecka i grundläggande behov med totalt dygnet runt assistans, Fortfarande gäller det beslutet för mig.

 

Fyra år senare hade det ändrats totalt. Handläggaren jag hade då var totalt ointresserad av mina faktiska behov. Det kändes som det redan var bestämt att jag skulle åka ut. Jag är också helt ÖVERTYGAD om att den s.k. transportdomen som kom några månader tidigare ("omprövningen" gjordes i september) tillämpades fullt ut på mig. Som ni säkert känner till räddades jag enbart av omprövningsstoppet.

 

Och det hjälps inte - när det gäller assistansen är jag JÄTTERÄDD för Försäkringskassan.

Hela intervjun i Assistanskoll

* Källor: Alla siffror nedan är hämtade från Assistanskolls statistik som i sin tur hämtar från Försäkringskassan

Reformerna för Stärkt personlig assistans beräknades ge ca 2000 personer personlig assistans som förlorat den.  Som bekant har resultatet tyvärr inte blivit vad vi väntade oss. Resultatet hittills är ett fiasko. Vi får rapporter om att det – särskilt för barn har blivit ännu svårare än tidigare att bli beviljad statlig assistansersättning. Detta ses också i statistiken för både antalet personer beviljade personlig assistans och att Försäkringskassans utgifter för personlig assistans beräknas bli lägre än planerat.

Flera tusen personer skulle alltså få personlig assistans igen – var tanken i alla fall. Antalet personer beviljade assistans fortsätter istället att långsamt minska. I december 2023 var 13253 personer beviljade statlig assistansersättning, en minskning med 127 personer på ett år. Sedan hösten 2015 är minskningen hela 2962 personer.

Vad gäller utgifterna för Försäkringskassan var beloppet lägre än väntat 2023, 36 miljoner kr användes inte - de totala utgifterna var 24,55 miljarder kr. Summan för 2024 beräknas bli knappt 25,34 miljarder kr. Det innebär att FK sänkt sin utgiftsprognos med hela 692 miljoner kr från 26,03 miljarder kr– motsvarar dygnet runt assistans för ca 340 -350 personer. Försäkringskassans egen förklaring lyder så här:

Det är möjligt att intresset och det uppdämda behovet av att ansöka om assistans efter införande av stärkt rätt till assistans har överskattats. Det kan också vara så att skillnaden mellan det nya regelverket och det tidigare inte varit så stor vilket i sin tur gjort att färre personer har ansökt om assistansersättning.

Att behovet är mindre än väntat avfärdar jag helt av följande anledning:

Barn är den grupp som drabbades hårdast av den brutala osthyveln 2016-2017 och Stärkt personlig assistans var tänkt att hjälpa i första hund barnen. Ganska magstarkt att FK överhuvudtaget nämner det som delförklaring…

Däremot spelar givetvis det dubbla föräldraavdraget en stor roll- vilket aldrig var tanken. Avdraget skulle ju bara göras från de behov som alla föräldrar anses ha. Att dessutom göra ett avdrag till med behov som beror på funktionsnedsättningar är helt emot tanken. Detta har också bekräftats av såväl jurister som riksdagspolitiker som Assistanskoll intervjuat. Vi får inte heller glömma bort att Stärkt personlig assistans aldrig var tänkt att gå till botten med de riktigt grundläggande problemen för hela reformen – främst behovsbedömningarna och underfinansierad schablon.

Jag viker inte en mm från att även anslagen från finansdepartementet också spelar en mycket viktig roll. Har flera gånger gått igenom att jag anser att hela Stärkt personlig assistans är underfinansierad från början – underskottet är årligen minst 1,0 miljard kr, möjligen över 1,5 miljarder årligen jämfört med verkliga behov för ca 2000 personer. Detta i kombination med tidigare besparingar lägger sig som en filt över såväl Stärkt personlig assistans och även övriga reformen.

Så länge inte anslagen höjs rejält är det tyvärr svårt att känna optimism angående assistansreformens framtid som det var tänkt den skulle fungera.

Bild:

Tompa sitter i min rullstol på balkongen i en grön t-shirt i min bostad och skriver blogginlägg en solig sommardag.

 

Protesterar Funktionsrättsrörelsen för lite mot alla besparingar/försämringar?

 ”Urfadern” till assistansreformen i Sverige Adolf Ratzka kom till Sverige i mitten av 1970-talet (lite osäker på årtalet, tror det var 1973) och berättade senare att han blev förvånad av flera saker.

Dels hade Sverige byggt upp en mycket omfattande välfärdsstat – men vi funkisar var fortfarande en synnerligen marginaliserad grupp. Många bodde fortfarande kvar på institutioner. Trots de stora bristerna var den svenska funktionsrättsrörelsen enligt Ratzka väldigt passiv. I början av 80-talet fanns det visserligen möjligheter att bo i egna hem men det var fortfarande inte frågan om personlig assistans – hjälpen var enbart knuten till egna hemmet men ändå verkade de flesta nöjda med det. 1984 grundade Adolf Ratzka föreningen STIL som jobbade hårt för att införa personlig assistans i Sverige. Ett första försöksprojekt påbörjades i Stockholms kommun 1986.

År 2024 kan det kännas konstigt men faktum är att funktionsrättsrörelsen i Sverige inledningsvis inte alls var entusiastisk inför idén med personlig assistans– ”för amerikanskt, för individcentrerat” tyckte många. Ratzka och STIL jobbade alltså inledningsvis i motvind -inte bara mot politiker, delar av facket med mera. Det dröjde fram till skiftet 80-90 tal innan funktionsrättsrörelsen på allvar omfamnade den då revolutionerande idén med personlig assistans.

För 5-6 år sedan läste jag en lång intervju med Adolf Ratzka där han berättade om första tiden i Sverige, de stora paradoxerna i den svenska välfärdsstaten och den, enligt honom allt för stora passiviteten både i dåtid och nutid. För ja, Adolf Ratzka ansåg intervjun att det fortfarande protesteras för lite, vi ställer för låga krav på makthavarna etcetera. Ligger det något i det Adolf Ratzka framför – är vi för passiva?

Ser vi till första hälften av 10-talet står jag till 100 % för att funktionsrättsrörelsen som helhet var väldigt passiv vad gällde assistansen och andra LSS insatser, eldsjälarna jobbade givetvis på, för försämringarna inleddes åtskilliga år innan det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 Det var som att många inte ville ta in vad som faktiskt var på väg att hända. Hela fundamentet var redan på plats redan 2009 när den första domen i dåvarande Regeringsrätten kom som inskränkte de grundläggande behoven generellt. Sen kom dom på dom som byggde vidare på domen från 2009. Detta fundament började faktiskt att byggas upp redan 1996 när de grundläggande behoven infördes.

Däremot jobbade många väldigt hårt för att förbättra tillgänglighetslagstiftningen. Vi minns Torsdagsaktionen som varje vecka pågick i flera år utanför Rosenbad. Debatten om tillgänglighet i rörelsen var verkligen livlig vilket 2015 resulterade i en förbättrad tillgänglighetslagstiftning. Att protestera – det lönade sig!

Det skulle dröja ända fram till 2016-2017 innan protesterna mot försämringarna i assistansreformen tog fart på allvar även utanför ”eldsjälsgrupperna”. Flera tusen personer förlorade statliga assistansersättning 2016-2017. Som vi tyvärr minns med fasa var ju reformen på gränsen till fullständig kollaps hösten 2017. Från och med 2016 var det enorma protester, vi verkligen samlade oss, inte bara brukarrörelsen utan absoluta merparten av de stora medlemsförbunden i Funktions rätt Sverige. Utan alla protester, demonstrationer, debattartiklar mm är det inte säkert att regeringen infört omprövningsstoppet senhösten 2017.

Det sägs ibland att revolution blir det först när typ 90-95 % av befolkningen är så desperata att de inte anser sig ha något att förlora. Svenskar är dessutom inte kända precis för att gå ut och protestera som franska bönder. 2016-2017 såg vi ändå en mini version av detta i den svenska funkisrörelsen och resultat – det fick vi. Vi lyckades också stoppa det nästan totala förfallet för sjuk och aktivitetsersättningen.

Nu har det gått drygt 6 år sedan omprövningsstoppet infördes och fortfarande ser vi inga tecken på att den nya regeringen ledd av Ulf Kristersson är på väg att åtgärda de verkligt fundamentala problemen frihetsreformen dras med – underfinansieringen, behovsbedömningarna. OK, assistansreformen ska förstatligas men det hjälper inte om inte ovannämnda saker åtgärdas först. Efter 2017 har dessutom nya allvarliga problem tillkommit som hotet mot dygnspassen och välfärdskriminaliteten spökar allt mer. Jag ifrågasätter inte ledande kriminologers slutsats att brott riktade mot välfärdsstaten är ett allt allvarligare problem. Väldigt länge blundade många för de problem som faktiskt finns.

Hur är det då med protesterna från vår sida efter 2017? ”Blandad kompott” tycker jag.

Den kroniska underfinansieringen av schablonhöjningen från och med 2013-2014 var länge väldigt lågt prioriterad, protesterna från vår sida var länge – helt obefintliga. Vi skulle satt ner klacken senast 2015. För egen del väntade jag fram till 2017 vilket var för sent även det. Det var först när kampanjen Rimliga villkor kom igång för snart två år sedan som det började hända saker. 

Ska jag tala om egna erfarenheter, jag engagerade mig på allvar med start 2011 så konstaterar jag i alla fall att eldsjälarna är för få. Slog nästan ner som en blixt för mig när en av mina personliga assistenter framförde följande:

Thomas – alla möten du är med på så är det alltid samma personer som är med. Finns det inget bredare engagemang hos er? Tänkte efter lite. Jo, det stämde faktiskt. Det var samma personer som ständigt närvarade – ”omsättningen på nya deltagare” var faktiskt minimal. Ja, eldsjälarna är för få men hur är det då med protesterna? Svaret på rubrikens fråga blir enligt mig både ett ja och nej.

Senaste 3-4 månaderna tycker jag engagemanget för schablonen återigen avtagit – det känns som många var nöjda för att vi fick 2,5 % i höjning för 2015 och inte ynkliga 1,5 %. Visst 2,5 % är bättre än 1,5 % men fortfarande långt från tillräckligt. Och varför är det vad det verkar ingen mer än  -  vad det verkar jag själv som offentligt är djupt kritisk till att regeringens budget budgetplan fram till 2026 inte lämnar utrymme för stora schablonhöjningar heller? Socialdemokraterna kommer också för lindrigt undan – för de ger inte mer pengar än regeringen. Samma snålhet som när statsministrarna hette Stefan Löfven eller Magdalena Andersson.

Många är mycket rädda för att dygnspassen ska tas bort. Men jag tycker faktiskt inte den rädslan omsatts i protester som motsvarar rädslan. Hotet från välfärdskriminaliteten underskattas fortfarande.

Däremot är protesterna mot hur Försäkringskassan hanterat föräldraavdraget mycket större vilket också resulterat i ett intresse i Riksdagen, likaså den växande härvan med undanhållen information från Försäkringskassan till minst en person som fått indragen assistans och kraftig kritik från Justitieombudsmannen. Vad gäller alla andra försämringar. På hemmaplan tycker jag vi verkligen rytit till nu vad gäller nedläggningen av klimatvården. Finns säkert många liknande lokala exempel runt om i landet.

När Assistanskoll intervjuade journalisten Anders Lindberg sa han följande:

Att pensionärerna fick kompensation för jobbskatteavdragen till skillnad från funktionshindrade visar att det lönar sig att protestera. Anders Lindberg vill se mer protester från funktionshindrade.

– Det sker inga motsvarande stora protester från funktionshindrade. Om utvecklingen ska vändas måste de ske starka protester från funktionshindrade

Eldsjälarna kommer alltid att protestera men det räcker inte om de inte får med sig den stora majoriteten som oftast inte gör sin röst hörd. Hur får vi det? Eller är det så enkelt att de allra flesta senvintern 2024, trots allt fortfarande har ”för bra” i funkisrörelsen för att möjliggöra stora protester i ett samhälle som sedan lång tid präglas av samarbete och kompromisser istället för konflikter med högljudda protester?

Assistanskoll intervjuar Anders Lindberg