El stöd och fördelningspolitik som t.ex. mindre bidrag till våra intressegrupper

 När det var dags att rulla ut pengarna för el stöden ”lovade” jag att skriva ett blogginlägg om det, nu är det dags för det.

Höga elpriser och krav på att staten ska kompensera för skyhöga priser har varit en het inrikespolitisk fråga under ganska lång tid. El priset och hur det svenska elsystemet fungerar allmänt blev en het valfråga och bidrog sannolikt starkt till att det blev ett regeringsskifte. Huruvida regering Ulf Kristersson brutit vallöften angående när pengarna ska betalas ut diskuterar vi på andra ställen.

Tack och lov blev kalendervintern dec-feb överlag mild så elnotan blev inte så brutalt hög som jag kände en del oro för. Jag tycker fortfarande det är märkligt att funkisrörelsen som är så överrepresenterad i låglöneligan var så passiva i kraven på kompensation medan mycket mer välbeställda grupper i samhället hördes desto mer.

Nåväl, för drygt en månad sedan betalades en första omgång ut och visst – jag fick en inte obetydlig summa jag också. Jag har skrivit flera gånger att jag inte alls är emot el-stöden i sig – tvärtom tycker jag stöd från staten var en självklarhet. Däremot går det och diskutera utformningen. Det finns ett mycket enkelt samband här vad gäller storleken på plånboken. Ju mer pengar vi har till förfogande desto mer energi konsumerar vi, i andra ändan av inkomsttrappan råder motsatt förhållande. El stödet utformades efter hur mycket energi vi förbrukar, inte hur stor del av inkomsten vi måste lägga på el.

Den Fördelningspolitiska profilen hade – menar jag varit lätt att åtgärda om stödet från början satt ett maxtak på hur mycket enskilda hushåll kan få. En gräns som t.ex. hade kunnat utgå från hur mycket en normalstor villa förbrukar. För mindre företag som förbrukar mycket el är de höga elpriserna en jättetung börda och ska självfallet ha kompensation. De allra största och mest energislukande företagen har emellertid sedan tidigare mycket stora skattelättnader och betalar bara en bråkdel av alla energiskatter privatpersoner betalar.

Väldigt många miljarder kr har betalats ut. OK, jag vet att pengarna inte tagits direkt från statsbudgeten utan från extrainkomster (de s.k. flaskhalseavgifterna) till Svenska kraftnät. Självklart är elförsörjningen är extremt viktig, utan el fungerar ingenting i samhället. Jag kan ändå inte komma ifrån det skaver hur lätt det är för staten att spendera jättesummor när den verkligen tycker något är viktigt samtidigt som det är så förtvivlat svårt att skaka fram tillräckligt med pengar till vår fantastiska assistansreform. Det handlar inte bara om alla besparingar för de som fått assistansen indragen utan även den ständiga underfinansieringen av schablonersättningen som underminerar möjligheterna att lagen ska vara mycket mer än en fin pappersprodukt.

Vår verklighet är istället att ständigt få höra att vi ”kostar för mycket”. Och vad som är ännu värre för mig - att alla partier pratar om hur viktig reformen är men att avsätta pengar som motsvarar utfästelserna om hur vi värnar lagen, nej det vill vi inte göra. Senast såg vi det i regeringens budgetplan för 2023-2025  sid 173-174 som jag skrivit om flera gånger. Här finns inte minsta utrymme till en rejäl höjning av schablonen. Och vi såg det oppositionens skuggbudgetar. De facto finns det f.t. en massiv riksdagsmajoritet för att inte ge assistansreformen resurser efter behov.

 Jag håller dock fast vid det jag skrev i förra blogginlägget – jag ger regeringen en sista chans vid kommande årsbudget för 2024 och visa att den bryter med S-MP regeringens besparingshysteri innan den riktigt tunga kritiken kommer.

* Nedprioriteringen handlar inte om enbart personlig assistans utan mycket annat som rör olika stöd till funkisar och våra anhöriga. För några dagar sedan kunde man i Heja Olika hur dåligt merkostnadsersättningen som ersatt Handikappersättningen fungerar för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar. Skrämmande 9 av 10 ansökningar får avslag på ansökningar.

Nicklas Mårtensson har nominerats till ny ordförande i Funktionsrätt Sverige. Tillträder Nicklas som ordförande tror jag det är ett bra val eftersom Nicklas har en gedigen bakgrund i funktionsrättsrörelsen. Han har varit kanslichef och senare generalsekreterare i Funktionsrätt Sverige sedan 2019 och tidigare bland annat varit förbundssekreterare i Autism Sverige.  

I en intervju säger Nicklas att en viktig uppgift är att arbeta med är ett annat sorgebarn under S-MP regeringen, nämligen statsstöden till funktionsrättsrörelsen som släpat efter i många år med otillräckliga anslagsökningar. Även här har regering Ulf Kristersson hittills inte visat någon vilja till kursändring.

Eftersläpningen här är lika allvarlig som underfinansieringen av assistansreformen. Våra intresseorganisationer är helt beroende av ekonomiskt stöd från samhället för att bedriva det oerhört viktiga intressepolitiska arbetet. Fortsätter resurserna att urholkas innebär det att maktbalansen mer och mer flyttas till politikerna. Eller krasst uttryckt – det blir lättare att göra ännu mer besparingar…

Funktionsrätt vill jobba för ökade statsbidrag

Namninsamlingen för att rädda dygnspassen pågår fortfarande. Skriv på ni som stödjer rätten till dygnspass och som inte gjort det.

Namninsamlingen för att rädda dygnspassen

 

Reportage om allt större svårigheter att rekrytera personliga assistenter

 Nyligen hade lokalradion i Sveriges Radio – Region Sjuhäradsbygden (motsvarar stora delar av Västergötland) flera reportage om de allt större svårigheterna att rekrytera personliga assistenter. Såväl anhöriga, som anordnare och personliga assistenter fick komma till tals.

Vi fick höra Anette och Mathias Carlsson som är föräldrar till Hampus som har flera olika funktionsnedsättningar och stora behov av hjälp och stöd. Hampus blev beviljad personlig assistans under pandemin och p.g.a. smittorisken tog föräldrarna till att börja med hand om assistansen själva. När det väl var dags att anställa utomstående assistenter blev det genast stora problem.

Rekryteringsproblemen handlar inte bara om att faktiskt anställa rätt personer åt Hampus utan att få verksamheten att gå runt med den personal som fanns i personalgruppen. Så fort någon blev sjuk var föräldrarna tvungna att rycka in. Detta har lett till att föräldrarna återigen sköter assistansen själva. Det känns mycket tryggare både för oss och Hampus säger Anette och Mathias och bekräftar att de träffat många andra som också har stora rekryteringsproblem.

Hur ser assistenterna själva på problematiken? Radion intervjuar f.d. personliga assistenten Marielle Hulthén Lindgren som berättar att hon på många sätt trivdes utmärkt men ändå kände att det var dags att gå vidare. Enligt Marielle är de största orsakerna till rekryteringsproblemen och att många lämnar yrket är framförallt låga löner med otrygga anställningsvillkor och dåliga tillägg för obekväm arbetstid – framförallt den låga ersättningen för jour/väntetid nattetid.

Renzo Dinegro är verksamhetschef hos Frösunda Assistans och berättar om enorma problem att rekrytera vikarier till sommaren. Vad ska göras? Med uppgiven ton berättar Renzo att Frösunda själva inte kan göra så mycket än att erbjuda bra arbetsvillkor och erbjuda mycket utbildningar.

 

Hur mycket avskräcker de skandaler som uppdagas och kopplingar till organiserad brottslighet vad gäller nyrekrytering? Det är klart att det inte ger en bra ”image” av branschen och det är väldigt tråkigt att allt positivt med vår fina frihetsreform nästan alltid hamnar i bakgrunden när personlig assistans diskuteras. Jag tror ändå inte den har en avgörande roll för de problem vi ser med rekrytering. Det handlar primärt om löner och anställningsvillkor.

Vad gäller lönerna så finansieras ju personlig assistans helt av skattepengar. Problemet med lönerna är direkt kopplade till den låga schablonersättningen. Finansdepartementet sitter därför på lösningen men hittills visar Elisabeth Svantesson inte minsta vilja att kraftigt höja schablonen och bryta med den ekonomiska misshandeln under S-MP regeringen. Jag skojar inte. Behovsbedömningarna är givetvis jätteviktiga också, vi måste ju bli beviljade personlig assistans till att börja med.

 Men även med staten som ensam huvudman och nya behovsbedömningar går assistansreformen mot en långsam men säker död om inte det finns utrymme för rejäla löneökningar. För utan assistenter spelar det ingen roll vad vi har för beslut på papperet. Utan assistenter har vi i praktiken bara ett fint dokument på papper utan konkret innehåll i våra liv.

 

Många assistansanordnare riskerar också att gå i konkurs. Det hjälps inte. Alla politiker, oavsett parti skulle givetvis blåneka men ibland får jag känslan att det verkliga syftet med underfinansieringen är att tvinga kommunerna att ta större ansvar, vilket från och med 2026 kommer innebära att de bara kan erbjuda LSS boende eller hemtjänst.

Läget blir allt mer akut men jag ger Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson en sista chans och visa att de vill bryta med S-MP regeringen innan jag plockar fram den riktigt tunga kritiken. Den sista chansen är kommande årsbudget. Blir det inga rejäla höjningar av schablonen då heller, ett minimum är med tanke på ekonomiska krisen blygsamma 4 % – då är det bara att dela ut ett stort rött kort i underbetyg även till regering Ulf Kristersson.

Från vår sida är det mycket bra att funkisrörelsen med många tunga aktörer drog igång kampanjen Rimliga villkor - det känns bara som det inte räcker till. Hur når vi fram till finansdepartementet?

Svårt att rekrytera personal

Hampus föräldrar berättar

Vad skulle vara mest förnedrande?

* Få assistansen indragen

 

* Inneha ett positivt beslut från Försäkringskassan men inte kunna rekrytera person och ändå tvingas be om hjälp från hemkommunen…

 

Svaret är givetvis olika från person till person - pest eller kolera. Själv tycker jag nog det skulle vara ännu värre att tvingas be om hjälp från kommunen.

 

Första reaktionen skulle bli ungefär så här. Varför ska vi hjälpa dig? Du har ju alla timmar du behöver – vårt yttersta ansvar handlar om temporära krissituationer – inte att du inte kan hitta personal som jabbar enligt schema. Vill du någon hjälp blir det i så fall gruppboende eller hemtjänst…

 

Jag befinner mig inte alls i denna hemska situation än. Jag har full bemanning och allt flyter på bra. Däremot – fortsätter den här utvecklingen finns definitivt en risk för att jag och tusentals andra kan hamna i en så desperat situation. Och jag fightas inte bara för mig själv utan alla andra som också behöver personlig assistans.

Finns fortfarande platser kvar till STIL-s seminarium i Jönköping 17 april.

Information och anmälning

 

Person förlorade aktivitetsersättning vid studier

 Jag har i flera blogginlägg pekat på hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv om vi ska ha ett självständigt/självbestämt liv. Personlig assistans är jätteviktigt men det krävs mycket mer. En av dessa är ekonomisk trygghet. Påpekar ännu en gång. Funktionsrättskonventionen är glasklar – fattigdom är oförenligt med ett självständigt liv. Många kan av orsaker vi inte rår över arbeta och har en absolut rätt till en hyffsad inkomst sen finns det en kategori till. De som, utifrån individuella förutsättningar skulle kunna jobba en del och vill göra det men där ett synnerligen fyrkantigt regelverk angående sjuk och aktivitetsersättning gör oss livrädda för att ens försöka jobba – utifrån våra förutsättningar.

Nyligen kom en dom från Kammarrätten i Jönköping mål nummer 52-22 där en person förlorar halv aktivitetsersättning p.g.a. studier. Orsak? Kammarrätten gick på Försäkringskassans linje som anser att personen har full arbetsförmåga. Hur är detta möjligt?

En gång i tiden för många år sedan när jag själv pluggade var det inte minsta tvekan att jag kunde behålla min ersättning. Men nu är det andra tider. Faktum är att utifrån Försäkringskassans tolkning av begreppet arbetsförmåga är det inte överraskande att Kammarrätten resonerar som de gör men hur är det möjligt att villkoren ändrats så totalt jämfört med min tid på Universitet (sent 90-tal, tidigt 00-tal)? Svaret är att begreppet arbetsförmåga tolkas och tillämpas mycket strängare. Faktum är att även ideellt arbete i en förening räknas som Men hur har det blivit så?

För att hitta rötterna får vi gå tillbaka till valrörelsen 2006 och några år dessförinnan. En livlig debatt uppstod om att reglerna för förtidspension/aktivitets-sjukersättning var för generösa. Den nybildade alliansen lanserade det som kom att kallas ”jobb vs bidragslinjen” och anses ha bidragit starkt till att Alliansen med M-L-KD och C vann valet.

Några år senare ändrades reglerna för såväl sjuk/aktivitetsersättning = försämringar för de som berördes. I klartext – definitionen av begreppet arbetsförmåga blev strängare. Antalet personer som förlorade sin ekonomiska trygghet – såväl sjukpenning som sjuk-aktivitetsersättning. Socialdemokraterna var stenhårda i sin kritik mot mitten-högerregeringen och lovade förbättringar om de återfick regeringsmakten. Så blev fallet 2014 men blev det förbättringar? Möjligen på papperet för personer med sjukpenning – i praktiken blev det sämre, mycket sämre. Magdalena Anderssons ökända utspel om att spara pengar på assistansen riktades också mot sjukpenningen och drog med sig sjuk och aktivitetsersättningen. Orsaken var att Försäkringskassan med uttryckliga besparingsdirektiv avsevärt skärpte tillämpningen av begreppet arbetsförmåga.

Följden var förutsägbar - en lavinartad ökning i antalet personer som förlorade sin ekonomiska trygghet och tvingades söka försörjningsstöd hos hemkommunen. S regeringen tvingades backa och tillsatte en utredning om mänskligare och rimligare regler. Det har emellertid runnit ut i sanden efter regeringsskiftet.  I november 2022 meddelade regeringen att det inte blir generösare regler för sjuk och aktivitetsersättning. 

Därmed kvarstår FK-s mycket hårda tillämpning där allt över 5 timmars arbete/vecka, även ideellt samt studier räknas som arbetsförmåga som leder till en sänkning av sjukersättningen. Det är denna tillämpning som satte berörd person på ekonomisk bar backe, en 27åring som gjorde det som nästan alla vill göra – studera. Att hen hade intyg på följande blidkade vare sig Försäkringskassan eller Kammarrätten:

Enligt läkarintyg kan han endast arbeta några dagar i veckan och behöver lång återhämtning.

Det här fallet visar återigen att även sjuk och aktivitetsersättningen befinner sig i djup kris. Återigen ser vi hur ett synnerligen fyrkantigt system slår stenhårt. Det är en sak att sträva efter en arbetslinje där alla som är friska faktiskt jobbar men dagens system tar inte alls hänsyn till flera saker:

·  Det ignorerar det faktum att alla faktiskt inte kan arbeta av orsaker hen inte rår över.

·   Att arbetsförmågan hos många kan variera kraftigt över tid – även korta tidsperioder. Antingen så har du arbetsförmåga eller inte.

·  Den fyrkantiga synen gör att det blir mycket svårt att återfå sjuk-aktivitetsersättningen när hen väl förlorat den

Fråga vilken politiker som helst så skulle de säga att det är viktigt att motverka den skyhöga arbetslösheten i vår grupp. I praktiken har såväl högern som forna S-MP regeringen byggt upp ett system som verkligen inte uppmuntrar att jobba mer än marginellt (5 timmar/vecka är väldigt lite), eller t.om ideellt arbete. För att vara säkra på att få ekonomisk hjälp är det säkrast att bara sitta hemma och sysselsätta sig så gott det går. Vad gäller ideellt arbete är det högst rimligt att ifrågasätta om FK-s syn är förenligt med Regeringsformen. Den garanterar ju föreningsfrihet vilket förutsätter att alla personer som vill, utifrån sina förutsättningar kan delta i en viktig del av demokratin.

 Samma sak gäller givetvis även partipolitiken. Självrepresentationen är mycket, mycket dålig. Men hur ska det bli en ändring med nuvarande system? Det är definitivt inte förenligt med vare sig LSS intentioner eller Funktionsrättskonventionen heller.

Och de som vill studera vilket är en förutsättning idag för att kunna komma in på arbetsmarknaden. Vem som inte är ”självmordspilot” vill ens försöka efter den här domen?

Vad ska göras? Jag har skrivit om själva ersättningen. Utöver det måste synen på vad som är arbetsförmåga ändras, bli fler steg och det måste bli mycket lättare att ”pendla ”mellan” sjuk/aktivitetsersättning och löneanställning. Och för allt i världen låt personer jobba ideellt och studera utan att vara livrädda att förlora ersättningen!

* Hur blir det med rätten att lägga dygnspass framöver för oss med personlig assistans? EU anser att dygnspassen är oförenliga med EU-s regler om dygnsvila – minst 11 timmar under en 24 timmarperiod. Jag är fortfarande optimistisk att det blir undantag men blir det inte det. Ja, det kommer verkligen försvåra schemaläggningen och försvåra möjligheten att planera aktiviteter.

Det finns nu en protestlista på nätet som alla kan skriva på som vill skydda rätten till att lägga dygnspass. Jag har självfallet skrivit på.

Namninsamling för att rädda dygnspassen

Missa inte STIL-s seminarium om personlig assistans i Jönköping 17 april. Möjlighet finns att delta via nätet. Mer information, se länk.

STIL-s seminarium om personlig assistans

Högsta Förvaltningsdomstolen nekar resningstillstånd angående arbetsgivare ansvar

 Först: 4 mars avled Judith ”Judy” Heumann, 75 år gammal, en ikon i den internationella Funktionsrättsrörelsen. Judith tillhörde pionjärerna ihop med bland annat Ed Roberts när Independent Living rörelsen växte fram i USA på 1960 och 1970-talen. I början av 1980-talet besökte Judy Sverige när den svenska IL rörelsen började ta form och jobba för rätten till personlig assistans. Det blev många fler besök i Sverige efter det.

Judy Huemann var med och drev igenom flera viktiga lagar som stärkte rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar i hemlandet USA som Individuals with Disabilities Education Act och Americans with Disabilities Act. Sistnämnda lag innebar att inga skattemedel fick användas som orsakar diskriminering p.g.a. funktionsnedsättningar. Judy jobbade också som rådigare åt både Bill Clinton och Barack Obama. Judy jobbade även med Funktionsrättsrörelsen internationellt. STIL-s grundare Adolf Ratzka kommenterar:

Som jag minns det svärmade funktionshindrade människor runt Judy vid varje internationell sammankomst. Hon kom ihåg alla, deras namn, familjer och omständigheter. Alla kände sig som hennes speciella vän.

Vila i frid Judy.

* Vi har i många år nu fått leva i verkligheten att tillämpningen av hur LSS med sina 10 olika insatser i praktiken utformas av jurister i Förvaltningsdomstolar. Särskilt de rättsfall som vandrat ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) har skapat ”praxis” som ofta går takt emot såväl LSS intentioner som funktionsrättskonventionen. Denna praxis väger enligt både FK och kommunerna mycket tyngre än vad som står i LSS paragrafer och Funktionsrättskonventionen ja -  spelar ingen som helst roll i tillämpningen.

För några veckor sedan kom ett beslut från HFD om att inte ta upp ett rättsfall vilka skyldigheter en assistansanordnare har vad gäller kännedom om våra hjälpbehov och hur vi disponerar våra beviljade assistanstimmar.

Bakgrunden är ett rättsfall mellan assistansföretaget Frösunda – näst Humana landets största anordnare och Försäkringskassan. FK ansåg att Frösunda brustit i sitt arbetsgivaransvar vad gäller kontrollen hur assistanstimmarna använts och ställde återkrav som gick ställdes gällde fel som begicks 2014. 6 april 2022 föll domen i Kammarrätten i Stockholm som i huvudsak gick på Försäkringskassans linje. Det är denna dom med målnummer 3751-21 som HFD inte beviljat resningstillstånd för.

 

Så här argumenterade parterna:

Frösunda:

”Vi har inte har inte något mandat att tilltvinga sig tillträde till sina kunder, varken i deras bostad eller på annan plats. Bolagets mandat att kalla till möten begränsar sig i stället till bolagets anställda personal, d v s de personliga assistenterna. När den assistansberättigade och dennes assistenter är i maskopi med varandra är det omöjligt för bolaget att få sådan information som Försäkringskassan påstår ingår i bolagets arbetsgivaransvar.”

FK:

Assistansbolaget som arbetsgivare ett ”har ansvar för hur assistansen bedrivs och att utföra uppföljning av denna. Försäkringskassan anser därför att bolaget lämnat oriktiga uppgifter och därigenom orsakat att ersättning betalats ut felaktigt. Återkrav av felaktigt utbetald assistansersättning ska ställas mot bolaget i egenskap av assistansanordnare. Försäkringskassan anser att det inte framkommit några skäl för eftergift av återbetalningsskyldigheten.”

Kammarrätten fastslår följande:

Frösunda har handlat i god tro och sänkte därför beloppet på återkravs beloppet från FK till drygt 400 000 kr. Samtidigt anser också Kammarrätten att:

 I arbetsgivaransvaret ”ingår att känna till omfattningen av den beviljade assistansen, vilket behov den assistansberättigade har och hur den beviljade assistansen disponeras under dygnet.”

Frösunda ”i egenskap av assistansanordnare, orsakat att ersättning betalats ut felaktigt genom att oriktiga uppgifter lämnats i tidsredovisningar. De aktuella tidsredovisningarna baseras på intygande från de personliga assistenterna om utförd assistans. Assistansanordnaren intygar i sin tur uppgifternas riktighet inom gränserna för sitt arbetsgivaransvar. I detta arbetsgivaransvar ingår bl.a. att känna till omfattningen av den beviljade assistansen, vilket behov den assistansberättigade har och hur den beviljade assistansen disponeras under dygnet.”

 

Eftersom HFD inte beviljar prövningstillstånd är min slutsats att Kammarrättens dom kommer få stor betydelse i dels Försäkringskassans syn på vilket ansvar anordnaren har och dels i framtida rättstvister. Ett sådant exempel är tvisten mellan IVO och Humana. Att av skälen till IVO drog in tillståndet för Humana berodde ju på att man inte anmält ändrade förhållanden.

Försäkringskassan å sin sida har fått allt mer kritik för att de kräver att anordnarna ska ha allt större kontroll över våra behov vilket lett till allt mer återkrav. Beslutet från HFD ger i huvudsak Försäkringskassan rätt i myndighetens syn på vad anordnarnas ansvar. Vi kan därför räkna med att FK-s kontrollbegär kommer att öka när de i fått ”grönt ljus” i Domstolen.

Varför denna stora ökning på krav på anordnarna? Två viktiga faktor samverkar. Dels har vi välfärdskriminaliteten och dels regeringens önskan att hålla nere utgifterna. Och jag ser faktiskt ingen vändning i sikte. Oavsett vem som styr landet kommer det bli mer kontroll. Frågan är vad vi kan acceptera och var vi ska dra röda linjer? Det funderade jag kring i ett tidigare blogginlägg. Finns givetvis flera röda linjer för mig. Ett av dem är att det ska föras en dagbok över vad vi gör som sedan lämnas över till FK varje månad.

Jag är givetvis för att staten är ensam huvudman men frågan måste ändå ställas:

När staten från januari 2026 själva har 100 % koll på vilka som beviljas personlig assistans samt finansieringen - kommer det att utnyttjas för ännu mer kontroll?

Välfärdskriminaliteten måste bekämpas men det får aldrig bli ett skäl för att demolera vår frihetsreform. Det måste gå att hitta en rimlig medelväg mellan effektiv brottsbekämpning och värna vår rätt att styra våra liv utan att staten ska känna till varje detalj.

Finns det något sätt för oss att ”skydda oss” mot FK-s kontrollbehov? Jag vet att långt ifrån alla inte kan eller orkar göra det. Men fundera ändå att göra som jag om ni känner oro för att det utan förvarning dyker upp besked från FK att anordnaren ”inte har koll på vad assistansen används till”.

Sköt assistansen själva, i mitt fall via ett familjeägt företag där jag är ensam användare. Myndigetssverige ser att vi varje månad redovisar timmarna, betalar alla skatter o s v. Men många skulle behöva hjälp då och jag är ingen stålman själv – jag hade aldrig orkat utan mycket hjälp från föräldrarna som sköter administrationen.

HFD beviljar inte prövning angårende dom om arbetsgivareansvar.

Sammanfattning av Lars Lööws utredning del 2

 Mycket positivt som sagt i utredningen. Det finns mängder med skäl varför staten ska vara huvudman istället för som jag redogjorde för i föregående blogginlägg. Ska här ta ett sådant frågetecken till.

Staten kommer ta över alla utgifter för assistansersättningen om utredningens förslag genomförs vilket i grund och botten är helt rätt. Men att bara förstatliga räcker ändå inte och finns det en ”dold önskan” att ändå vilja hålla nere utgifterna?

En avskaffad medfinansiering av kommunerna bör följas upp anser utredningen.

Eftersom vi bedömer att det ändå finns en viss risk för kostnads-förskjutningar från kommunerna till staten vid ett statligt huvudmannaskap föreslår vi att regeringen noga följer upp vilka effekter en avskaffad medfinansiering får.

Huvudmannaskapsutredningen sid 220

Vad syftar detta till? Går givetvis att tolka på olika sätt. Ett av dem är att staten är ”rädd” får få ta över en del av utgifterna för t.ex. olika LSS boenden. Uppenbart ser utredningen viss risk att kommunerna kommer försöka skjuta över notan för de nio LSS insatser som de från och med januari 2026 själva ansvarar för genom att hänvisa till ”sök personlig assistans” istället. I Assistanskolls sammanfattning formulerar det så här.

Regeringen ska följa upp så att det inte sker någon kostnadsövervältring på staten efter förstatligandet.

Den typen av formuleringar gör mig genast misstänksam, tyvärr. De signalerar att staten/regeringen inte vill ta på sig mer kostnader än absolut nödvändigt och allra helst lämna över mer till kommunerna. D v s inte betala för de verkliga behoven. Ett argument för statligt huvudmannaskap som jag tycker sällan nämns är möjligheterna till ansvarsutkrävande. Med staten som ensam huvudman blir det mycket svårare för regeringen att skylla på ”någon annan”. Det delade huvudmannaskapet har i det avseendet fungerat ”utmärkt” för att frånsäga sig ansvar. Det kryphålet försvinner och vi får lättare att faktiskt utkräva ansvar om det blir så att staten och kommunerna ändå försöker föra över notan för LSS till motparten.

 

Här vill jag med eftertryck betona hur viktigt det är att behovsbedömningarna fungerar enligt intentioner när staten tar över själva 1/1 2026. Dagens system fungerar inte och LSS intentioner har urholkats totalt. Ända finns det i dagsläget ”en andra chans” för de som blir utsparkade av Försäkringskassan. Sen är det självklart ett lotteri vad hemkommunen beslutar men det finns ändå en möjlighet att behålla sin personliga assistans. Den möjligheten försvinner. Ett nej från FK vid ansökan eller indragen assistans så är det helt kört. Det enda kommunerna kommer erbjuda är LSS boende eller hemtjänst

 

Rätt utfört med statligt huvudmannaskap, kriterier och kvalitet för PA med mera som skrivs in LSS, kombinerat med nya behovsbedömningar och kraftigt höjd schablon som sedan höjs efter ett index kommer det här bli bra. Och i så fall har regeringen gjort det bästa för assistansensreformen på mycket länge.

Allting förutsätter att finansminister Elisabeth Svantesson öppnar plånboken rejält – så ser verkligheten ut.

STIL var en starkt drivande kraft för att personlig assistans blev verklighet och vi kämpar vidare för att assistansreformen ska fungera som det var tänkt. Stil har i utredningen drivit hårt för att kriterier för personlig assistans och självbestämmande skrivs in i LSS.

 

STIL gänget i Jönköping samarbetar med huvudkontoret i Stockholm. 17 april anordnar vi tillsammans med huvudkontoret ett seminarium i Jönköping med teman nya behovsbedömningar kraftigt höjd schablonersättning och assistenternas arbetsvillkor. För de som inte kan delta fysiskt finns möjligheten att följa evenemanget via Zoom. Se mer info nedan.

Information om STIL-s seminarium i Jönköping

* Även efter en lyckat förstatligande enligt ovan nämnda kriterier kommer det ändå finnas hot kvar. Nyligen kom ett beslut från Högsta Förvaltningsdomstolen som så vitt jag kan bedöma kommer ha mycket stor betydelse för FK-s möjligheter att ställa krav på assistansanordnarna att ”hålla koll” på våra hjälp/stödbehov samt rättstvister som berör detta. Det blir ämnet för nästa blogginlägg. Ska också kort sammanfatta Judith ”Judy” Huemanns livsgärning – en ikon i Independent Living rörelsens historia som gått bort.

 

Vila i frid Judith

Sammanfattning av Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet del 1

 Förra veckan presenterades Lars Lööws utredning om det framtida huvudmannaskapet för personlig assistans. Det är mycket som är positivt, t.om bättre än jag väntade mig men det finns även oklarheter kvar som jag återkommer till.

Vi kan nog utgå från att assistansreformen verkligen kommer att förstatligas, kommunalt huvudmannaskap är inte aktuellt överhuvudtaget. I utredningen listas en rad skäl till varför kommunalt huvudmannaskap inte är aktuellt överhuvudtaget, ett av dem är att det inte går att säkerställa likvärdiga bedömningar om kommunerna ansvarar för assistansen. Förstatligandet föreslås enligt tidigare uppgifter som ”läckt” börja genomföras med start 2026.

 

Några viktiga förslag:

·  Staten ska via Försäkringskassan ansvara för utredning, beslut och finansiering av all personlig assistans, kommunerna ska alltså inte vara med som idag som delfinansiärer.

·  Försäkringskassan ska även ansvara för tillfälliga utökningar, och handläggningstiderna bör här följas upp.

• De med kommunal assistans, drygt 5000 personer ska föras över utan prövning av den enskildes rätt till assistansersättning.

• Försäkringskassan får ompröva besluten om det medvetet lämnats oriktiga och vilseledande uppgifter eller om det skett "väsentligt ändrade förhållanden" upp till två år innan överföringen.

• Även personer som är över 65 år ska föras över och hänsyn ska tas till ny lagstiftning om föräldraansvar.

Positivt och mycket välkommet är förutom staten som ensam huvudman att de som idag har kommunal assistansersättning inte ska hamna i kläm i överflyttningen. Det gäller även personer +65 år som förs över från kommunen till staten.

 

Var kommer gränsen att dras för att bli beviljad statlig assistansersättning?

Klart är i alla fall att 20 timmarsgränsen i grundläggande behov kommer att tas bort men var läggs den nya gränsen? Finns två förslag. Ett som utgår från kommunal praxis”, som ligger på 6-8 timmar/vecka i grundläggande behov. Det andra alternativet sätter en gräns på tre timmar/vecka/grundläggande behov + 17 timmar övriga behov, totalt 20 timmar/vecka.

 

Kommunerna kommer vidare även fortsättningsvis ha det yttersta ansvaret för att vi får personlig assistans, däremot föreslås att anordnarna får skyldighet att finansiera sjuklönekostnader. Det är tänkt att finansieras för anordnas del med en schablonhöjning på 4,35 kr jämfört med 2022 års nivå.

Det finns en mycket positiv del som handlar om kvalitet i personlig assistans. Tanken är nu att för första gången faktiskt skriva in kriterier för vad som faktiskt är personlig assistans. Vem vill vi anställa, när ska assistenten jobba, var ska den jobba vad ska göras och hur ska arbetet utföras. Även självbestämmande ska definieras i lagtexten. Detta är påpekar Lars Lööw i linje med funktionsrättskonventionen och något vi i STIL har kämpat hårt för. Avsaknaden i nuvarande LSS av kriterier för vad som är personlig assistans och definition av självbestämmande tror jag är viktiga delförklaringar till att vi hamnat där vi är när frihetsreformens intentioner urholkats.

 

Var finns de oklarheterna? Till att börja med har Lars Lööws utredning inte haft direktiv att granska schablonersättningen mer än ytligt (se ovan om sjukansvar), samma gäller behovsbedömningarna och begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” och omprövningar. Regeringen rekommenderas starkt att vidare utreda de frågorna.

 

Visserligen talar utredningen om att hjälpbehovet ska bedömas utifrån en helhetssyn men några faktiska förslag om ändringar inte ingick i direktiven. Det så förhatliga begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” kommer därmed finnas kvar tills vidare. Tilläggsdirektivet om att utreda nya hjälpbehov ignorerades ju av den förra S regeringen och den nya högerregeringen har hittills gjort samma sak.

 

Det är i klartext högst oklart hur behovsbedömningarna kommer att fungera år 2026.

Anm: Man kan tycka att båda regeringarna agerar oerhört fult och trotsigt här men rent formellt vill jag ändå påpeka en gång till att formellt har inget lagbrott begåtts än. Regeringen har två år på sig att återkoppla till Riksdagen.

 

Gränsen för att bli beviljad statlig assistansersättning är också oklart. Själv tror jag regeringen kommer att välja förslag ett -det sämre förslaget tycker jag som utgår från ovannämnda kommunala praxis på 6-8 timmar. Därmed kan gränsen avgöras i domstolsbeslut med påföljande praxis. Vi vet inte hur denna praxis kommer att se ut 2026. Alternativ två med fastslagen gräns på tre timmar/vecka i grundläggande behov känns tryggare men är inte en garanti heller för att behovsbedömningarna fungerar enligt intentionerna beroende på hur praxis kommer se ut.

 

Ett stort orosmoment för mig är givetvis fortsättningsvis schablonersättningen men som inte ingick i direktiven. Att kompensera för ansvar för sjuklönekostnader löser inte problemen med den kroniska underfinansieringen på något sätt. Jag vet att jag kan låta tjatig men jag kommer fortsätta att vara det. Hur väl behovsbedömningarna än fungerar, att kriterierna för personlig assistans och självbestämmande skrivs in i lagen så spelar det ingen som helst roll om vi inte har råd att anställa eller behålla våra personliga assistenter! Vi är strandsatta ändå vilket beslut vi än har på papperet. Därför är det oerhört viktigt att schablonen höjs rejält, höjningarna på 1,5 % per år är pinsamt låg.

 

Det finns fler frågetecken och potentiella orosmoln som jag ska belysa i nästa blogginlägg men totalt sett är det ändå som sagt mycket som är positivt i utredningen. Nu får vi se hur regeringen agerar vidare. Fortfarande gäller att enbart förstatligande löser inte alla problemen. Nya behovsbedömningar och mycket högre schablon är en absolut nödvändighet.

Assistanskoll intervjuar Lars Lööw