Miniminivåer i EU:s sociala pelare får aldrig tillåtas hota svensk LSS-lagstiftning

I söndags var det val till EU-parlamentet. Levnadsvillkoren för personer med omfattande funktionsvariationer blir allt sämre i Europa, samtidigt blir de högerextrema krafterna allt starkare. Är Sverige fortfarande ett föregångsland i EU? Är EU:s sociala pelare bra eller dålig för oss? Utgångspunkten för vad som ska räknas som personlig assistans måste vara de kriterier som FN formulerat.

26 maj var det val till EU-parlamentet, ett val som inte brukar engagera svenska folket så mycket. Själv tycker jag det fanns två tunga skäl till att rösta:

1.     De högerextrema krafterna blir allt starkare i Europa vilket alltid är dåliga nyheter för minoriteter och demokratin.

2.     Våra rättigheter till självbestämmande ifrågasätts allt mer över hela Europa och nya institutioner byggs upp.

Inför valet hade Assistanskoll ställt ett antal frågor till riksdagspartierna hur de ser på frågor som rör våra rättigheter. Den första frågan löd:

Uppfattar du Sverige som ett föregångsland med lagstiftningen i LSS, där personlig assistans ingår? Om ja på vilket sätt?

Svaret varierade men de flesta partierna var överens om att Sverige fortfarande är ett föregångsland med rättighetslagen LSS. Själv säger jag både ja och nej. Vi är fortfarande ett föregångsland eftersom vi på papperet har en rättighetslag med höga ambitioner. Vissa brister finns, främst 65 årsgränsen för att kunna beviljas personlig assistans. Trots alla försämringar hos oss är det ändå mycket, mycket sämre i flertalet EU-länder.

Vi är däremot inget föregångsland när det gäller att förvalta rättighetslagstiftningen LSS eller att respektera den mest grundläggande principen i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD). Principen säger att uppnådda rättigheter inte får försämras. Konventionen ratificerades av Sveriges riksdag 2008 och alla lagar som antas ska följa och tillämpa konventionens artiklar. Alla försämringar vi bevittnat i insatsen personlig assistans och andra LSS insatser menar jag är helt oförenligt med principen om att uppnådde rättigheter inte får försämras.

Utvecklingen i Sverige är en del av en mycket negativ trend i Europa där våra rättigheter till full delaktighet i samhället och ett självbestämt liv ifrågasätts allt mer. Resultatet blir nedskärningar och sänkt levnadsstandard. I samband med den Europeiska Independent Living rörelsens dag 5 maj anordnade STIL ett seminarium i Jönköping där Kapka Panayotova, ordförande för ENIL (paraplyorganisationen för Independent Living rörelsen i Europa) berättade om läget på kontinenten. Situationen är allvarlig, på en del håll i Östeuropa fullständigt katastrofal med fruktansvärda missförhållanden i bland annat Nord Makedonien (inte medlem i EU än). Mycket allvarligt är också att pengar från EU:s fonder slussas ut till medlemsländer i Östeuropa som sedan används till att bygga institutioner med varierande storlek.

Europeiska pelaren för sociala rättigheter i EU handlar om att alla invånare i EU-s medlemsländer ska åtnjuta grundläggande sociala rättigheter. Grundtanken tycker jag är god då sociala rättigheter i många EU-länder är kraftigt underutvecklade jämfört med Sverige. Men är detta bra för funktionsrättsrörelsen och vår rätt till ett självbestämt liv? Funktionsrättsfrågor får inget större utrymme och formuleras så här:

Personer med funktionsnedsättning har rätt till inkomststöd som säkerställer ett värdigt liv, tjänster som hjälper dem att delta på arbetsmarknaden och i samhället samt en arbetsmiljö som är anpassad till deras behov.

Ekonomi och sysselsättning är givetvis mycket viktiga frågor men som synes inget konkret om personlig assistans mer än en diffus skrivning om tjänster för att delta på arbetsmarknaden och i samhället. Det sägs inte heller tydligt att Funktionsrättskonventionens artiklar ska följas trots att EU antagit den. Själv känner jag oro att den sociala pelaren ska användas av bakåtsträvande krafter i Sverige som ett motiv för att sänka ambitionerna på hemmaplan. Här måste det vara glasklart att EU inte på något sätt får lägga sig i de lagar vi har stiftat eller planerar att stifta med högre ambitioner än EU:s grundläggande krav i den sociala pelaren.

Att rätten till personlig assistans är inskriven i Funktionsrättskonventionen artikel 19 är välkänt hos alla som kämpar för rätten till självbestämmande. Mindre känt hos de flesta är troligen att FN även definierat ett antal kriterier för vad personlig assistans är. Dessa kriterier beskrivs i det som kallas De allmänna kommentarerna till Artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.

·       Stödet måste ges som ett kontantstöd utifrån individuella behov.

·       Assistansanvändaren ska ha rätt att välja anordnare eller anordna assistansen själv. Vi ska ha kontroll över samtliga aspekter i den personliga assistansen.

·       Grundprincipen för en fungerande assistans i vardagen är att assistansanvändaren bestämmer av vem, när, vad och hur den personliga assistansen ska utföras

·       Det är vi själva eller ställföreträdare som rekryterar den personliga assistenterna och leder arbetet (arbetsledare).

·       Även om assistansanvändaren har svårt att uttrycka sin egen vilja och behöver beslutsstöd ska denne alltid bli rådfrågad och få sina önskemål respekterade. Assistansanvändaren ska inte ”köras över”.

Är inte samtliga kriterier uppfyllda är det inte personlig assistans enligt FN:s definition av personlig assistans.

När vi jobbar för rätten till personlig assistans och självbestämmande är det FN:s definitioner vi ska hänvisa till. Vi ska inte nöja oss med någon urvattnad version som snickrats ihop hos regeringen, Försäkringskassan eller kommunerna. I den kampen skulle det underlätta mycket om Funktionsrättskonventionen blir svensk lag. Vi måste kräva att denna konvention blir svensk lag.

Sammanfattning STIL DAGARNA 2019

25-26 maj var det dags för årets STIL dagar vilket var fjärde gången jag var med.

STIL dagarna anordnas alltid i slutet av maj lördag- söndag och innehåller föreningens årsmöte som kompletteras med stor middag på lördagskvällen och debatter om det aktuella politiska läget i assistansvärlden och STIL s intressepolitiska arbete. I år hade STIL bjudit in samarbetsföreningen IC Lotos från Bosnien som berättade om sin verksamhet. Någon personlig assistans som i Sverige finns inte i Bosnien. Verksamheten inriktar sig främst på att stärka självförtroendet hos ungdomar med funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet och påverka samhället i riktning mot mer delaktighet och självbestämmande.

På det ekonomiska planet känner föreningen som alla andra assistansanordnare att effekterna blir allt större av att regeringen inte höjer schablonersättningen i takt för att täcka löneökningarna för assistenterna. Ekonomin blir därför allt mer ansträngd. STIL har också en ny ordförande. Maria Dahl slutar och ersätts av Jonas Franksson som knappast behöver någon närmare presentation för alla som är aktiva i funktionsrättsrörelsen. Min kompis och vän Jonas är en otrolig eldsjäl och kommer att bli en jättebra ordförande. Samhällsdebattören Annika Teasler valdes in i styrelsen också. Jonas påpekade också flera gånger att STIL gänget i Jönköping gör ett kanonjobb och är en utmärkt förebild hur STIL ska jobba intressepolitiskt.

Höjdpunkten för egen del var söndagens diskussions/debattpanel där jag var en av huvudtalarna ihop med Susanne Berg, Jonas Franksson, Jessica Smaaland och juristen Ola Linder. Susanne Berg inledde med att gå igenom STILs rapport om en uppdaterad LSS lagstiftning som vi kallar LSS 2.0. STIL-s utgångspunkt på vad personlig assistans ska innehålla är FN-s definitioner i de allmänna kommentarerna till Funktionsrättskonventionen artikel 19. Definitionen av vad personlig assistans är måste i en uppdaterad lagstiftning kopplas ihop med artikel 19 och de allmänna kommentarerna. Vad krävs för att assistansen ska fungera i vardagen enligt FN-s definitioner. STIL s var är tre stora K:

1.  Kvalitet – assistansanvändaren väljer själv assistent för att säkerställa att assistenten har god kännedom om personen hen jobbar för.

2.  Kvantitet – antalet beviljade assistanstimmar vara tillräckligt högt för att täcka alla behov – stora som små

3. Kontinuitet. Hjälpen ska ges kontinuerligt. D v s hjälp ska beviljas och garanteras även för behov som inte går att schemalägga.

Sedan tidigare förespråkar STIL ett statligt huvudmannaskap där enbart FK beviljar assistansersättning men kommunerna betalar lite mer än dagens 20 timmar/vecka, kanske 40-50 timmar/vecka.

LSS innehåller totalt 10 olika hjälp och stödinsatser. Varför anser STIL och Independent Living rörelsen att just personlig assistans är den LSS insats som bäst förverkligar rätten till självbestämmande? Jo, i de andra insatserna som LSS boende (gruppbostad, servicebostad eller särskilt anpassad bostad), ledsagning, daglig verksamhet, kontaktperson etcetera är hjälpen/stödet knutet till en viss plats eller tidpunkt/tidpunkter. Den personliga assistansen däremot är fri från den typen av begränsningar. Mottagaren av insatsen, assistansanvändaren har istället 100 % kontroll på vem hur, när och till vad den personliga assistansen ska användas.

Den personliga assistansen ger därför en helt annan flexibilitet jämfört med gruppboenden. Ledsagning, etcetera. Till skillnad från ett gruppboende bestämmer dessutom assistansanvändaren vem vi vill anlita att jobba hos oss.

Själv berättade jag om vad Jönköpingsavdelningen jobbar med – STIL-aktivisterna i Småland. Givetvis att bevara den personliga assistansen men även belysa att Independent Living handlar om mycket mer än bara personlig assistans – tillgänglighet, antidiskriminering, antirasism, kritik mot strukturella orättvisor etc. Alltihop i nära samarbete med huvudkontoret i Stockholm.

Jonas Franksson berättade om det politiska läget och han ser relativt ljust på framtiden. Jonas anser att vi sakta håller på att vända på den sten som rullat åt helt fel håll i många år nu. Till stor hjälp har varit att uppslutningen för den personliga assistansen i funktionsrättsrörelsen utanför Independent Living rörelsen är mycket starkare nu än den var för 10-15 år sedan. Jag är ju även vice ordförande i Funktionsrätt Jönköpings län, Jonas berättade att Funktionsrätt Riks nu står bakom LSS 2.0.

Juristen Ola Linder, verksam i Funktionsrätt Sverige och Independent Living institutet berättade om grundprinciperna i Funktionsrättskonventionen och artikel 19. För alla som eventuellt tror att konventionen kommer att göra underverk måste jag tyvärr göra besvikna. Ola Linder är inte emot att konventionen blir lag men han är tydlig med och påpeka att det inte garanterar på något sätt att rättsväsendet kommer att tillämpa den som vi önskar. Blir den lag vet vi helt enkelt inte hur svenska domstolar kommer att tillämpa konventionen jämfört med andra lagar i Svea Rikes lagsamling. Jag fick faktiskt en fråga från Ola varför jag är angelägen om att konventionen blir lag? Mitt svar var detta:

Jag är inte naiv nog och tro att allt blir perfekt bara för att CRPD blir lag. Däremot tror jag det skulle vara ett mycket bra hjälpmedel och hänvisa till konventionen som lag när vi

1. Kämpar för en assistansreform och LSS lag enligt intentionerna

2.  Sätta press på staten att ta konventionen på allvar

3. Använda konventionen i rättstvister

Bild: Från Söndagens debatt/diskussionspanel. Från vänster:

Mona Esbjörnsson, Ola Linder, jag själv och Jonas Franksson

I samband med diskussionerna om konventionen berättade jag att Jönköpingsavdelningen har planer på att uppmärksamma artikel 19 i samband med FN-dagen 24 oktober. Ola rekommenderade att vi så fall även lyfter artikel 4 som handlar om vilka åtagande staterna har som undertecknat konventionen.

Under dessa dagar blir det också mycket samtal med personer jag träffar väldigt sällan annars. Jonas och delar av kontorspersonalen som Erika Wermeling och Sabina Soldati pratar jag ofta med i telefon, Jonas kommer också till Jönköpingskontoret flera gånger per år. I år var det mycket samtal med Tinna Romlin Wooremaa som är andre vice ordförande i styrelsen.Oerhört inspirerande att jobba för den här föreningen med så många profiler - Jonas, Lotta, Susanne, Mona, Jamie, Jessica och många andra. Och så givetvis Mr. STIL själv Bengt Elmén som varit med sedan starten 1984.

Det här var det sista stora evenemanget jag deltar i innan sommarledigheten. Jag bloggar som vanligt fram tills månadsskiftet juni/juli och tar sedan semester på 5-6 veckor.

Tillgängligheten för att kunna rösta vid våra allmänna val måste bli mycket bättre

På söndag är det dags för val till EU-parlamentet. Själv förtidsröstade jag i tisdags. Den allmänna rösträtten är ett grundfundament i varje demokratiskt samhälle. I Sverige brukar valdeltagandet vara högt i riksdagsvalet men betydligt lägre i EU-valet. I funkisrörelsen kretsar debatten dels i regel om ett allmänt lågt valdeltagande och dels att många vallokaler har bristande tillgänglighet, då avses i regel bristande fysisk tillgänglighet. Jag väljer här åtminstone delvis andra vinklingar på en tillgänglighet som definitivt måste bli bättre.

I regeringsformen är inte bara den allmänna rösträtten garanterad, en annan viktig grundbult är valhemligheten, d v s när vi väljer vilket parti och personer som ska representera oss i Riksdagen, Regionerna/Landstingen, Kommunerna och i EU ska vi inte tvingas att uppge för någon annan vilket parti vi röstat på, det avgör vi själva. För personer med en rad olika funktionsvariationer gäller i praktiken inte valhemligheten. Jag är själv en av ett mycket stort antal personer som behöver hjälp för att stoppa in valsedeln i kuvertet. För egen del har jag så bra relation med mina assistenter att det är inget problem för mig men oavsett det – valhemligheten gäller inte för min del – jag kan inte rösta utan att röja valhemligheten.

OK för mig men många tycker säkert detta är mycket obehagligt, jag blir inte det minsta förvånad om många t.om avstår att rösta på grund av detta.  Att valdeltagandet bland funkisar är lågt är välkänt men vad jag vet finns det inte så mycket forskning till varför det är så. Själv tror jag röjandet av valhemligheten definitivt är en faktor, en annan att många av oss är helt beroende av färdtjänsten för att överhuvudtaget kunna ta sig till en vallokal.

Hur ska det lösas så att förutsättningarna åtminstone blir mycket bättre? Den rent fysiska tillgängligheten måste givetvis bli bättre så att alla vallokaler verkligen är tillgängliga. För att skydda valhemligheten för fler är min lösning att utnyttja teknikens möjligheter. Idag gör vi allt möjligt på nätet vad gäller vardagssysslor, allt från att fylla i blanketter, beställa diverse varor till hemmet till att deklarera. Det borde inte vara så svårt att skapa ett system där vi kan rösta via Internet. Jag tänker mig då att vi får en engångskod från valmyndigheten som används som inloggning. Själva valet verifieras sedan med bank-id eller mobilt bank-id. Nätsajten måste naturligtvis vara konstruerad så den är tillgänglig för olika typer av funktionsvariationer och hjälpbehov.

För de som ändå vill rösta i vallokal. Är inte själva systemet med papperslappar lite gammalmodigt? Vad gäller tillgänglighet och bättre möjligheter att skydda valmöjligheten för vår del måste det finnas ett bättre system om bara vilja finns. Jag pratade med en kompis om detta som förespråkade följande lösning:

' 

Så länge vi har papperslappar är det omöjligt att skydda valhemligheten. Dennes lösning är att ersätta papperslapparna med röstning via avskärmade dataskärmar.

De system jag skissat på är inte perfekta, det vet jag. Det är kanske omöjligt att garantera valhemligheten för alla när det finns så många varianter av hjälpbehov. Däremot är jag övertygad om att med teknikens hjälp skulle många, många fler än idag inte behöva röja sitt val när vi utnyttjar vår demokratiska och mänskliga rättighet. Oavsett om vi röstar via nätet i vårt hem eller mobilen eller på det vanliga sättet i en vallokal.

* EU har tagit ett beslut som ökar tillgängligheten inom bland annat it, banktjänster och telekommunikation. Däremot påverkar den nya lagen inte kraven på fysisk tillgänglighet och små företag omfattas inte heller. Den nya lagen måste bli del av medlemsländernas lagstiftning inom tre år.

EU-s nya tillgänglighetsdirektiv

Personlig assistans enligt Förenta Nationerna

 Vi hänvisar ofta till FN-s funktionsrättskonvention (CRPD) när vi talar om rätten till personlig assistans som en mänsklig rättighet. Själv brukar jag säga att det inte är vi själva som ”hittat på” att PA är en mänsklig rättighet. Även Förenta Nationerna FN anser det och har t.om skrivit in det nämnda konvention. Rätten till personlig assistans regleras i artikel 19. Där står bland annat att vi har rätt att bo var vi vill, fritt välja bostadsort på lika villkor som andra och inte tvingas in i boendeformer mot vår vilja. Vidare är det samhället skyldighet och se till att vi får det stöd som krävs för att kunna vara en del av samhällsgemenskapen på lika villkor som andra för att hindra exkludering och isolering.

FN nöjer sig emellertid inte bara med och konstatera att vi har rätt till personlig assistans, ett självbestämt liv. För att personlig assistans ska vara just personlig har FN formulerat ett antal kriterier som måste vara uppfyllda och beskrivs i det som kallas Funktionsrättskommitténs allmänna kommentarer. Dessa kriterier är:

·  Stödet måste ges som ett kontantstöd utifrån individuella behov – precis så som assistansreformen var tänkt att fungera.

·  Assistansanvändaren ska ha rätt att välja anordnare eller anordna assistansen själv. Vi ska ha kontroll över samtliga aspekter i den personliga assistansen.

·   Grundprincipen för en fungerande assistans i vardagen är att assistansanvändaren bestämmer om vem, när, vad och hur den personliga assistansen ska utföras.

· Det är vi själva eller ställföreträdare som rekryterar den personliga assistenterna och leder arbetet (arbetsledare).

·  Även om assistansanvändaren har svårt att uttrycka sin egen vilja och behöver beslutsstöd ska denne alltid bli rådfrågad och få sina önskemål respekterade. Assistansanvändaren ska inte ”köras över”.

Är inte samtliga kriterier uppfyllda är det inte personlig assistans enligt FN-s definition av personlig assistans.

FN har också definierat ett antal punkter som inte uppfyller kriterierna för att kallas personlig assistans. Dessa är ganska många, men de viktigaste är:

·   När du tvingas dela assistans med andra

·   När du har lite inflytande över vem som ska assistera dig

·   När du inte kan välja vem du vill bo med

·   När du lever utanför samhällsgemenskapen

·  När du måste anpassa sig till rutiner du inte valt själv

Källor: LSS 2.0 – STIL s förslag till modern lagstiftning sid 20-22 och FN-s allmänna kommentarer artikel 19

Förra veckan hade jag en intensiv diskussion med några facebook vänner angående om det ska finnas privata anordnare eller inte. Jag är som många säkert känner till benhård motståndare till både kommunalisering och såväl privata som kommunala monopol bland anordnarna. En gång i tiden hade jag hemkommunen som anordnare men jag återvänder aldrig dit igen frivilligt. Jag skulle känna mig omyndigförklarad om jag tvingades ha en anordnare jag absolut inte vill ha.

Som framgår ovan förutsätter FN-s definition om vad som är personlig assistans att det finns ett utbud med olika aktörer att välja bland som utförare, något Adolf Ratzka ansåg var absolut nödvändigt för riktigt självbestämmande. Om hen förespråkar ett monopol (privat eller offentligt) bland anordnarna förespråkas alltså en modell som det inte finns stöd för i FN-s definition om vad personlig assistans är. Av samma anledning anser jag även att de kommuner som lägger ut assistansen på entreprenad bryter mot FN-s definition. Detta innebär en inskränkning i självbestämmandet för de som faktiskt vill ha kommunen som anordnare.

Obs! Att det ska finnas privata anordnare betyder inte att jag vill ha en Vilda Western kapitalism på den privata marknaden. 

När kommuner, statliga byråkrater och diverse proffstyckare på olika sätt vill inskränka rätten att utforma assistansen som vi själva vill – från vem vi vill ha som anordnare, anställa, vad vi vill använda assistansen till etcetera bryter de i samtliga fall mot ovannämnda kriterier som vi inte hittat på själva, det är världsorganisationen Förenta Nationernas ståndpunkt. I en väl fungerande assistansreform måste detta väga mycket tyngre än när en enskild kommun, FK eller någon annan på något sätt själva vill reglera vad som är personlig assistans.

Rätten att välja utförare finns också med i regeringens proposition. På sidan 2 står följande:

Genom LSS införs en rätt till biträde av personlig assistent för svårt funktionshindrade som inte fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen. Enligt förslaget skall den enskilde kunna få insatsen genom att kommunen anordnar assistansen eller i form av ekonomiskt stöd för att själv vara arbetsgivare för assistenten. Den enskilde skall också kunna använda stödet för att anlita någon annan för att tillhandahålla assistansen.

 När vi kämpar för rätten till personlig assistans och självbestämmande är det FN-s definitioner vi ska hänvisa till punkt slut! Vi nöjer oss inte med någon light version som snickrats ihop hos regeringen, FK eller kommunerna. I den kampen skulle det underlätta mycket om Funktionsrättskonventionen (CRPD) blir svensk lag.


Sven Aivert berättar mer om artikel 19

FN-s allmänna kommentarer (på engelska)

Independent Living dag i Jönköping och Ifa-s debattforum

5 maj firade IL rörelsen i Europa den Europeiska IL dagen. STIL gänget i Jönköping bestämde oss tidigt för att uppmärksamma detta, själv har jag ju nu det övergripande ansvaret för STIL-s politiska arbete i Jönköping. För att få till något riktigt bra var det nödvändigt med hjälp från huvudkontoret i Stockholm. På ett tidigt stadie bestämde vi att Jönköpings evenemang skulle bli STIL-s officiella evenemang för att uppmärksamma IL dagen och att inriktningen skulle vara situationen i Europa inför valet till EU-parlamentet.

Stockholm satte in mycket stora resurser för att hjälpa till (tack Jonas, Erika, Jamie och alla andra) vilket bland annat resulterade i att ingen mindre än Kapka Panayotova, ordförande i ENIL (paraplyorganisationen för IL föreningar i Europa) besökte Jönköping. Andra föreläsare var Margareta Persson författare till boken Gamla synsätt spökar än - funktionshinder genom tiderna som jag läste i vintras och David Lega som kandiderar till EU-parlamentet. Dagen avslutades med en debattpanel. Tyvärr fick RBU-s ordförande Maria Persdotter tacka nej.

Kapka berättade om situationen i Europa som trots alla försämringar  hos är mycket sämre än i Sverige. Allra värst är situationen i Östeuropa där stora institutioner är mycket utbredda och det finns ingenting som ens liknar en LSS lag. Mycket uppmärksammat blev nyligen situationen i Nord Makedonien som visade på en fruktansvärd misär för personer med stora hjälpbehov. Landet befinner sig på ungefär samma nivå som vi gjorde på 1920 -30-talet.

Trots att västvärlden blir allt rikare är dock trenden att utvecklingen går bakåt i hela Europa. Kapka berättade att EU betalar ut pengar från sina fonder till medlemsländer i Östeuropa som använder medlen till att bygga stora institutioner. Vem vill att EU-pengar, våra pengar ska gå till sådana projekt?

Pratade själv lite med Kapka och berättade om situationen i Sverige. Kapka hade väldigt svårt och förstå varför staten frånsäger sig ansvar och lämnar över ansvaret till kommunerna. Jag sa att det är som ett lotteri i kommunerna. I vissa fall får berörda personer mycket hjälp men i många fall ingen hjälp alls.

Margareta Persson gan ett historiskt perspektiv med ovan nämnda bok som bas. Många tror säkert att synen på personer med funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet succesivt har förbättrats genom historien men så ser det inte ut. I själva verket har utvecklingen gått i vågor där relativt positiv syn har varvats med mycket negativare attityder. Den värsta svackan var 1900-talets första hälft med nazisternas folkmord som det värsta övergreppet mot oss. Därefter gick utvecklingen åt rätt håll igen och kulminerade ungefär vid sekelskiftet 1900/2000 talen. Därefter har det gått bakåt igen i västvärlden med välkända resultat i vårt land.

När man lyssnar på Margareta Persson är det övertydligt hur viktigt det är och känna till historien. Känner vi inte till historien så vet vi inte vilka destruktiva konsekvenser den nuvarande politiken kan få om den fortsätter. Utvecklingen måste stoppas innan den spårar ut helt. Det är alltid mycket lättare att riva ner än att bygga upp. Historien visar att det är mycket lättare att hamna på Vipeholm (den stora institutionen i Skåne som utförde mycket otäcka experiment på 1940-talet i jakten på vad som orsakar Karies) nivå än att bygga upp ett samhälle där vi verkligen är inkluderade.

David Lega känner alla till som mu kandiderar i parlamentsvalet till EU. David berättade att när han blev politiker hade han inte tänkt att engagera sig i funktionsrättspolitiken då han inte ville hamna ”i ett fack”. Alla försämringar i Sverige de senaste åren har emellertid gjort att han tänkt om. David berättade att han är mycket upprörd över alla missförhållanden i Östeuropa och att EU-pengar används till att cementera ett permanent utanförskap. David anser att ett land son Nord Makedonien (tidigare Makedonien) inte ska upptas som medlem i EU när funkisar behandlas så oerhört illa.

Bild: Publiken under Seminariet

Totalt sett en mycket lyckad dag där vi fick fram vad som verkligen står på spel. Vår rätt till fullvärdigt medborgarskap i Europas länder eller en permanent tillvaro på samhällets bakgård.

* Jag har även som privatperson besökt Ifa-s debattforum. Tyvärr får jag konstatera att regeringspartierna gjorde bort sig totalt – vare sig S eller Mp var representerade vilket urholkade värdet på debatten. De ytterst ansvariga för moraset vi befinner oss i kunde ju inte ställas till svars. Mp var till viss del ursäktade med sin kongress men för S finns inga godtagbara bortförklaringar alls. Min reaktion direkt var:

De är för skraja för att våga försvara för alla försämringar LSS utredningen föreslår…

En viktig nyhet fick vi. Dagen innan debattforumet stod det klart att regeringen inte kommer att gå vidare med lagändringar angående sondmatning och andning som grundläggande behov. Kritiken mot att det finns så många kryphål. Alla som förlorat PA med dessa hjälpbehov får alltså vänta på hjälp. Av debatten att döma ska vi inte oroa oss för återupptagna tvåårsomprövningar på några år i alla fall…

På förhand hade jag bestämt mig att ställa följande fråga med riktning till hela debattpanelen där jag krävde ett ja eller nej svar och inga undanflykter.

Begreppet integritetsnära hjälpbehov är helt oförenligt med verkliga hjälpbehov. Det är helt oseriöst och prata om att återupprätta intentionerna så länge detta begrepp finns kvar, det måste bort för gott. Så min konkreta fråga är:

VILL NI AVSKAFFA BEGREPPET INTEGRITETSNÄRA HJÄLPBEHOV, JA ELLER NEJ?

Svaret blev positivt från Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Centern ogillar begreppet men gav inte lika klara besked. Från Moderaternas sida var svaret undvikande. Företrädaren, en Stockholmspolitiker var visserligen positivt inställd men på högsta nivån ”finns inget beslut än”.

Jag pratade också med Kristdemokraternas talesperson Pia Steensland och Liberalernas dito Bengt Eliasson om de grundläggande behoven. Hade en Socialdemokrat varit med hade det varit högprioriterat för mig. Fick ingen möjlighet att prata med Vänsterpartiets Maj Karlsson.