Ifa träffar partiledarna via Zoom - först ut var Annie Lööf

 Ifa har inlett en serie med möten via Zoom eller sin facebook sida där man under våren ska direktsända kortare möten med partiledarna (15-20 minuter). Först ut var Centerns Annie Lööf.

Givetvis ska jag titta på Ifa-s sändningar. Jag börjar här med att sammanfatta Annie Lööfs ståndpunkter.

Centern

Jag tycker Annie sa flera bra saker som är i linje med Ifa-s och övriga funkisrörelsens ståndpunkter, t.ex:

 

·   Alla hjälpbehov ska bedömas i sin helhet, det inkluderar de grundläggande behoven.

Assistansreformen ska förstatligas

 

· Personlig assistans ska vara ett verktyg/hjälpmedel för att forma våra egna liv som vi vill leva.

 

· Centern stödjer också förslagen i Stärkt personlig assistans.

 

Nu var det bara 15 minuter till förfogande så det går inte att hinna med allt på den tiden. En mycket viktig sak berördes inte alls som jag tycker är jätteviktig, nämligen den snåla höjningen av schablonen.

 

Sammantaget fick jag ändå ett positivt intryck.

Under resten av vintern och vidare under våren ska Ifa träffa de andra partiledarna. Liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet vet vi var de står – de är allierade. Försäkrar också att när det gäller talespersonerna för Kristdemokraterna och Liberalerna är Pia Steensland och Bengt Eliasson mycket lätta att prata med. Vänsterpartiets Maj Karlsson har jag bara träffat en gång i samband med ett av Ifa-s debattforum och gav bara positiva intryck.

Mest intressant blir givetvis vad Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har att säga. Magdalena är ju som bekant även partiledare för Socialdemokraterna. Har inga höga förväntningar på någon av dem. Jag tror inte det kommer direkt dumma besked men ingenting som för oss framåt mer än i bästa fall vaga löften när det gäller behovsbedömningar. Jag kommer återkomma när Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har sagt sitt.

 

 

Är det kommunala självstyret ett hot mot assistansreformens grundintentioner? Svaret är ja enligt Anna Westin, doktor i Offentlig förvaltning som intervjuats av Assistanskoll. Innan vi går vidare med Annas synpunkter ska jag redogöra för mina egna erfarenheter av hemkommunen som anordnare.

Jag har flera gånger skrivit om att jag sedan 1994 prövat på det mesta vad gäller anordnare- hemkommunen, privat företag, kooperativ och sedan 2009 ensam assistansanvändare i ett familjeägt företag avsett för min assistans. Kommunen hade jag de två första åren och jag återvänder aldrig dit frivilligt – kommunen var utan minsta konkurrens sämst. Det finns flera anledningar till det – det som var riktigt illa var att kommunen ville bestämma vad som, enligt dem var goda levnadsvillkor och att det inte fanns pengar för assistenterna när jag ville göra något som kostade mer än att gå ut och äta på restaurang… De pengarna försvann tydligen i diverse utgiftshål för kommunen.

 

Mina egna erfarenheter har gjort att jag är benhård motståndare till ett kommunalt monopol för assistansanvändare. Från högerhåll är det inte ovanligt att påstå att vänstern är nöjd bara alla har det lika dåligt – inte att så många som möjligt får det bättre. Generellt gillar jag inte den typen av argumentation men vad gäller synen på personlig assistans måste jag tyvärr hålla med. Ett kommunalt monopol skulle säkert medföra att standarden för assistansanvändarna (om de nu blir beviljade assistans) blir ganska lika runt om i landet men väldigt många skulle få det sämre än idag.

Att utifrån rent ideologiska argument förespråka kommunerna som ensamma anordnare håller inte om man nu verkligen vill att vi ska få det bättre – verkligheten visar någonting helt annat. Det betyder inte att privata anordnare med automatik = bra verksamhet. Hade all privat verksamhet fungerat bra hade vi inte haft några problem med kriminalitet i skattefinansierad välfärd utförd av privata aktörer. Och de som verkligen vill ha kommunen ska givetvis ha den möjligheten - men att andelen assistansanvändare som har kommunen successivt minskat förvånar inte mig.

 Anna Westin bekräftar i stora drag mina egna negativa upplevelser också är ett utbrett problem.

Det saknas fortbildning för brukaren och assistenterna kan vara utbildade men lyder då främst kommunens åsikter i stället för brukarens åsikter.

Expertbedömningar avgör assistansanvändarens som förväntas vara passiv. Den administrativa arbetsledaren har arbetsgivaransvaret och sista ordet vid rekrytering och vikarieanskaffning och måste vanligen ta hänsyn till övertaliga vid kommunen och då väger assistansanvändarens åsikt lätt

Brukarens självbestämmande ses ofta som ett snävt egenintresse där legitimiteten för makt finns främst vid politiska val och beslut i stället för att brukaren ses som expert på sitt eget liv.

Störst självbestämmande i Kooperativ

Vad gäller kommunerna hamnar de alltid på särklass sista plats när undersökningar görs hur nöjda assistansanvändarna är. Kooperativen brukar ta förstaplatsen. Självbestämmandet som är så central i riktig personlig assistans anses vara bäst i Kooperativen.

 

 

* Skulle AI vara ett bra verktyg för att behovs bedöma personlig assistans? Jag är mycket skeptisk och har fått förfrågan från Assistanskoll och skriva en krönika om det. Så jag kommer argumentera för mina negativa åsikter där.

Riksdagsval 2022 Personlig assistans är lågt prioriterat av Socialdemokraterna och Moderaterna

 I  september är det åter dags för riksdagsval. Det här blogginlägget kommer att handla om hur de två s.k. statsbärande partierna prioriterar assistansreformen. För att det verkligen ska hända något riktigt konstruktivt där vi verkligen går till botten med de grundläggande orsakerna till att vi har en dysfunktionell lag och assistansreform krävs att dessa partier agerar. Det gäller oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när rösterna räknats och riksdagen återupptar sitt arbete efter sommaren. Som vi ska se i det här blogginlägget är det tyvärr inte mycket som tyder på att det kommer att ske – åtminstone inte utan stora påtryckningar på båda parter.

 

Socialdemokraterna

Hittills har vår statsminister i sitt nya ämbete inte sagt något dumt om vår personliga assistans – å andra sidan har vi inte sett ett enda konkret förslag på förbättringar heller.

Magdalena Andersson har pekat ut tre prioriterade områden

·  Bekämpa den organiserade brottsligheten och bryta segrationen

 Skynda på den gröna omställningen i Sverige

TTa tillbaka den demokratiska kontrollen av välfärden.

Sista punkten tolkar jag utifrån olika utspel som att statsministern vill ha bort riskkapitalbolag och diverse oseriösa aktörer i välfärden som slussar över pengar till skatteparadis.

Utspelen duggar tätt på statsministerns facebook sida. I mellandagarna kom ett som handlade om den gröna omställningen. Magdalena Andersson vill att den svenska staten ska spendera åtminstone 100 miljarder kr på att stödja gröna investeringar för att Sverige ska uppfylla vår del av Parisavtalet från 2015. 100 miljarder kr eller mer är oerhört mycket pengar men jag är inte alls emot förslaget i sig. 

De investeringar som krävs för att vi ska komma bort från beroendet av olja och kol kostar oerhört mycket pengar och kräver att staten går in med stora belopp. Ett exempel. Bara i Norrbottens län planeras investeringar på ofattbara 700 miljarder, d v s 700 000 miljoner kr kommande 15-20 åren. För att få lite begrepp om vilka summor det rör sig om - årsbudgeten i min hemkommun Jönköping är drygt 7 miljarder kr…

Däremot skaver det att regeringen – när den verkligen anser något är viktigt trollar fram fantasisummor medan det är förtvivlat svårt att skaka fram några extra miljarder kr till vår personliga assistans. Drygt 2500 personer ar förlorat statlig assistansersättning sedan hösten 2015. Summan för att åter ge friheten till berörda personer skulle vara ungefär 5 miljarder kr – endast/max 5 % av summan jämfört med de pengar Magdalena Andersson vill spendera på klimatomställning. Pratar vi om fördelning om dessa 100 miljarder kr skulle det alltså fortfarande finnas åtminstone 95 miljarder kr kvar även efter att dryga 2500 personer åter fått tillbaka assistansen.

Ingen har väl missat att el-priset har gått upp kraftigt.Tycker faktiskt det är självklart att regeringen går in med stöd. Fördelningen är inte så orättvis som kan tyckas först, det är maxbeloppet 2000 kr/månad december-februari som träder in vid en förbrukning över 2000 kilowatt/månad. Det finns en trappa om jag inte missförstått något.

Jag föredrar emellertid den norska modellen där staten betalar en stor del av notan när kilowattpriset överstiger ett visst belopp som så vitt jag förstår kommer alla till del. Den är. trots allt mer rättvis.

Vad har då elpriset att göra med personlig assistans? Till att börja med slår höga el-priser väldigt hårt mot personer med låga inkomster och vi är starkt överrepresenterade. Men framförallt vill jag ge ett exempel till på hur lätt staten kan spendera pengar – om det verkligen anses viktigt.

Dessa exempel sker alltså samtidigt som regeringen återigen är mycket snåla med schablonhöjningen som bara höjs med 1,5 %. Vi är med andra ord inte högt prioriterade.

Moderaterna

Vinner högeroppositionen heter nästa statsminister Ulf Kristersson. Jag tvivlar inte alls på Kristdemokraternas och Liberalernas goda vilja. Liberalerna löper emellertid mycket stor risk att åka ur riksdagen, vilket i så fall kraftigt försvagar KD-s förhandlingsutrymme.

 Moderaterna kommer vara den helt  dominanta kraften och vad står Ulf Kristersson här? Ja, han har aldrig uttryckt sig som Magdalena Andersson gjorde 2015 men det förtjänar knappast beröm från mig. För jag har nämligen, vad jag minns aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget… Det är uppenbart att våra frågor inte förtjänar någon större uppmärksamhet hos Ulf Kristersson. Så vi kan inte ha några höga förväntningar här.

Det betyder inte att det inte finns moderater som bryr sig – det gör det och det finns socialdemokrater som bryr sig också. Tyvärr spelar det ingen roll så länge inte högsta ledningen i M visar något större intresse. Hur är det med M-s vilja att lägga upp pengar som faktiskt behövs för att återställa assistansreformen? Den är mycket låg som jag ser det. I ändringsbudgeten som gäller är höjningen av schablonen lika snål som hos regeringen. Däremot finns pengar avsatta för ett nytt jobbskatteavdrag. Många brukar säga att S älskar skattehöjningar. För M råder motsatsen – här är skattesänkningar och pressa ner statens utgifter överordnat allt annat. Något som i huvudsak ska finansieras av arbetslösa, sjuka och funkisar.

Löfven regeringens stora ansvar för förfallet är odiskutabelt. Men även Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister är delansvariga. Även de pratade om höga kostnader och visade noll intresse åt att åtgärda den oerhört viktiga domen från HFD (då kallat Regeringsrätten) som bekräftade FK-s lagvidriga begrepp ”integritetsnära” hjälpbehov och den horribla tolkningen av grundläggande behov som följde.

Liksom hos regeringen finns hos M-s ledning inte några tecken på att åtgärda de verkligt grundläggande problemen – nämligen behovsbedömningarna och den ständiga underfinansieringen av schablonen. Jag menar verkligen allvar när jag skriver följande:

Inget parti är seriöst med att återupprätta assistansreformen om inte detta åtgärdas! Bortsett från blankt nej till kommunalisering finns inga viktigare frågor. Det är t.om viktigare än förstatligande. Det sistnämnda kan bli en katastrof om inter detta åtgärdats innan själva förstatligandet. Vid ett förstatligande är nämligen risken/sannolikheten stor att tvåårsomprövningarna återupptas i full skola. Utan att ovan nämnda problem åtgärdats vågar jag knappt tänka på följderna…

* Så hur ska vi agera när de två regeringspartierna, utifrån olika ideologiska utgångspunkter är så motvilliga att på allvar göra något åt en numer dysfunktionell LSS lag?

Hur sätter vi bäst press på respektive parti? Kan lösningen vara att trycka på kärnorna i respektive partis ideologi? I S fall en välfärd åt alla – PA är en självklar del av vår generella välfärd – hög levnadsstandard åt alla. Och hos M – den individuella friheten för att kunna leva sitt egna liv?

 

Jag är och kommer alltid att vara en varm anhängare för en generell omfattande välfärdsstat. Inom den generella välfärden måste det även finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper. Allt kan inte lösas med kollektiva lösningar för hela befolkningen Annars har vi i praktiken ingen generell välfärdsstat som omfattar alla.

Två år med Corona pandemi – egna tankar

 Inleder årets första blogginlägg med två positiva saker

Strax innan jag inledde en lång jul ledighet hade jag mailkontakt med Ifa angående utredningen av det framtida huvudmannaskapet. Ifa delar min uppfattning att det är liten risk att Lars Lööv kommer att förslå kommunalt huvudmannaskap.

Vid årsskiftet infördes också stora ekonomiska förbättringar för personer som är beroende av sjukersättning.

Två har nu gått sedan vi för första gången hörde talas om Coronaviruset som dödat så många runt om i världen och skapat så många andra problem. För egen del har det nu nästan gått två år innan jag gick in i en synnerligen ofrivillig isolering. Då trodde jag bara det skulle vara några månader, den skulle vara över ett år… Jag har ju bloggat flera gånger om mina upplevelser under den tiden. Med lite distans på det? Hade någon sagt i mars 2020 till mig att du får sitta i isolering i över ett år (träffade i stort sett bara assistenter och nära anhöriga) hade jag tagit det som ett dåligt skämt/alternativt skrämselpropaganda.

Under fjolåret rullades vacciner ut. Hinner inte här gå in närmare på statens prioriteringar i vaccinordningen men det står klart nu att det finns en rejäl s.k. överdödlighet även hos assistansanvändare. Vi har ändå klarat oss betydligt bättre än äldrevården och hemtjänsten men det är naturligtvis ingen tröst för de assistansanvändare som lämnat oss p.g.a. Covid 19. Vi hör i stort sett allihop till riskgrupper. Somliga grupper är extra utsatta men det verkar inte Folkhälsomyndigheten tagit hänsyn till.

 11 mars tog jag själv första sprutan, andra sprutan fick jag 20 maj och slutligen spruta tre 16 december. Vad gäller biverkningar har jag klarat mig lindrigt. Det har handlat om feber en dag efter spruta 1 och trötthet någon dag efter spruta 2 och 3 – särskilt efter spruta/dos 2.

Under pandemins gång har jag själv stött på en rörelse som för egen del var i stort sett okänd före pandemin, nämligen antivaxx rörelsen. Här handlade det om en rörelse som i många fall inte var emot bara vaccin mot Covid 19 utan vaccin som helhet. Trodde inte det fanns så många som är totalt emot vaccin år 2022 när vaccin räddat så många liv genom åren. Det var t.ex tack vare vaccin som vi lyckades utrota den fruktansvärda sjukdomen smittkoppor.

När det gäller debatten om vaccinmotståndarna vill jag dela upp den i flera delar. Dels har vi antivaxxarna där många är helt emot vaccin. Rörelsen tycks samla ett mycket brett spektrum av människor från yttersta högerkanten till yttersta vänsterkanten. Uppenbart är att det finns en tydlig överrepresentation från yttersta högern. Ett sammanhållande kitt i en synnerligen spretig rörelse tycks vara stor misstro, eller t.om hat mot staten och dess myndigheter. Och då kommer givetvis följdfrågan – varför misstror så många staten runt om i världen, inklusive den rika västvärlden? Här finns inget enkelt svar men forskning visar i alla fall på en sak:

Samhällen där avståndet mellan rika och fattiga ökar tenderar att öka polariseringen i samhället med ökad misstro mot staten, mer konspirationsteorier och ökad stöd för olika extrema åsikter. Ingen antivaxxare har kunnat presentera en trovärdig alternativ väg som inte innebär ohämmad smittspridning och i förlängningen kollaps av sjukvården. Ett utmärkande drag tycker jag själv är att det är väldigt mycket JAG, JAG, JAG utan tanke på konsekvenser för hela samhället, d v s VI, VI,VI.

 

 Den andra gruppen handlar om personer som inte är emot vaccin i sig eller ens Covid vaccinen men de är oroliga för biverkningar. Och det är en oro som i alla fall jag inte vill förlöjliga. Det finns verkligen hemska exempel med biverkningar på vacciner och mediciner tidigare. Här togs dessutom vaccinen fram extremt fort och vi vet ännu ingenting om  eventuellt långsiktiga biverkningar (flera år). Vill inte skrämma någon men jag har själv inte känt mig 100 % trygg med vaccinen av denna anledning men ändå resonerat på följande sätt:

Jag tillhör själv en riskgrupp och att chansa att inte ta vaccinen hade varit helt irrationellt. Jag har också gjort det rimliga antagandet att risken för långsiktiga biverkningar, trots allt måste bedömas som låg och att vaccinen rejält minskar antalet personer som blir allvarligt sjuka torde inte den mest inbitna antivaxxaren kunna förneka. När vaccinen togs fram så snabbt får vi också ha i åtanke att läkemedelsbolagen haft nästan obegränsade resurser till sitt förfogande – resurser de normalt inte har för att ta fram vaccin.

Därmed inte sagt att olika restriktioner ska kunna debatteras och även kritiseras i ett demokratiskt samhälle. Jag har aldrig varit för en total s.k. lock down (vilket f.ö. regeringsformen faktiskt inte tillåter).  Jag tycker inte vi är där i Sverige än men det finns tecken på en del håll i omvärlden att vi är på väg mot permanenta indragningar av fri och rättigheter p.g.a. pandemin Det är illavarslande.

Utan tvekan slår restriktionerna hårt mot samhällsekonomin och att staten gått in med gigantiska belopp för att stötta olika verksamheter är helt rätt och det enda rimliga. Att det sedan förekommit en del fusk och kriminalitet kopplad till de olika stöden är verkligen sorgligt men var nog oundvikligt. Det finns dock stor anledning att rikta kritik mot vad det verkar – mycket svaga kontrollmekanismer. Att denna kriminalitet ändå inte får samma uppmärksamhet som fusk och kriminalitet i vår värld är ämne för eventuellt ett eget blogginlägg. Det skaver också i mig att det i debatten ägnats väldigt mycket tid åt konsekvenser för t.ex. turism, nöje, sport och kulturvärlden. Inget fel i sak. Men hur påverkas hälsan för oss som ofrivilligt suttit i isolering i över ett år? Intresset är helt obefintligt…

Regeringen Löfven har ett mycket stort ansvar för den katastrofala urholkningen av vår frihetsreform men under pandemin har faktiskt regeringen tagit ett beslut som många säkert glömt bort men som var väldigt viktigt. Kommunerna har som bekant aldrig varit några hängivna anhängare till vare sig hela LSS eller assistansreformen specifikt så vill påpeka en gång till:

När pandemin drog in över Sverige med full kraft senvintern/tidig vår 2020 dröjde det (tyvärr inte oväntat för mig) inte lång tid innan kommunernas intresseorganisation Sveriges kommuner och Regioner (SKR) gjorde en s.k. hemställan – begäran till regeringen. SKR ville se tillfälliga lagändringar som skulle ge kommunerna rätt att under en begränsad tid lättare kunna ändra gynnande beslut. D v s en kraftig maktförskjutning till kommunernas fördel. Regeringen sa nej, två gånger.

Temporära lagändringar blir ofta permanenta och hade regeringen lyssnat på SKR hade det garanterat kommit begären om förlängning och sedan förlängning igen och igen… En i praktiken permanent och helt oacceptabel försvagning av maktbalansen mellan vi som berörs och kommunerna hade därmed varit ett faktum. För när kommer pandemin vara över och Covid 19 betraktas som en infektionssjukdom i mängden? Ingen vet. Det enda vi vet i dagsläget är att mutationen Omikron är väldigt smittsam men ger i regel ett lindrigare förlopp än tidigare varianter. Alla virus muterar dock så det kommer Coronaviruset som orsakar Covid 19 fortsätta att göra.

Tre sprutor/doser hittills, allt på mindre än ett år. Själv är jag inställd på att det blir mer ”påfyllning” men jag hoppas innerligen att det räcker med en spruta/år i framtiden.