Assistansreformens dubbla ”förbannelser”

 LSS har inneburit oerhörda förbättringar i livskvalitet för personer med stora funktionsnedsättningar. Personlig assistans är en av 10 insatser i en rättighetslag där behoven är tänkta att väga tyngre än utgifter. Ändå finns det knappast någon annan insats i välfärden där kostnad och kriminalitet fått så central roll i samhällsdebatten. Och veterligen finns ingen annan lag där det varit så lätt att punktera de ursprungliga intentionerna utan att ens ändra i lagtexten.

I det här blogginlägget ska vi kika på det jag kallar ”assistansreformens dubbla förbannelser”. Vi har på ena sidan en dysfunktionell lag som inte ger hjälp efter verkliga behov för tusentals människor. Samtidigt kan samhället inte skydda samma lag från att i utförande infiltreras av organiserad kriminalitet som i förlängningen urholkar lagen ännu mer…

Anm.: Alla LSS insatser har drabbats av stora besparingar/försämringar. T. ex är insatsen ledsagning mycket hårt utsatt, troligen ännu mer än personlig assistans. I det här blogginlägget fokuserar vi på försämringarna för personlig assistans.

När började det gå fel och varför? Har bloggat en del om det innan. Reformen var ifrågasatt av ett flera mäktiga aktörer redan på remisstadiet, bland annat Sveriges kommuner. Väl klubbad i riksdagen blev det problem omgående. Före omröstningen gav finansdepartementet grönt ljus Finansdepartementet med ett mycket viktigt motkrav – redan ett år efter att lagen trätt i kraft, alltså 1995 skulle kostnaden utvärderas. Principen om att behoven ska gå först var alltså ifrågasatt redan från starten.

Enligt finansdepartementets ursprungliga krav tillsatte den nya S regeringen en utredning som föreslog ett antal förödande försämringar, bland annat kommunalisering. Efter stora protester slopades utredningen men ett nytt begrepp infördes 1996 som inte hade någonting att göra med de ursprungliga intentionerna, nämligen grundläggande behov. Officiellt för att dela upp ansvaret mellan staten och kommunen där staten skulle ansvara för personerna med störst behov. I praktiken för att hålla nere utgifterna för staten.

Så introducerade Försäkringskassan 2007 det nya begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” vilket öppnade porten för alla försämringar som skett från och med domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 som kraftigt urholkade definitionen av grundläggande behov. Alla domar som steg för steg urholkade intentionerna och till slut innebar att hela assistansreformen hösten 2017 befann sig på randen till total kollaps byggde på begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Jag vågar med bestämdhet slå fast att rent juridiskt är det bara ynka fyra(!) ord som lett till att vi befinner oss där vi gör idag, nämligen grundläggande behov och ”integritetsnära hjälpbehov”.

Ingenting har ändrats i lagtexten som fundamentalt ändrar intentionerna i § 5,6,7 - leva som andra, självständigt liv och goda levnadsvillkor. Och det finns veterligen inte ett parti i riksdagen som någonsin motionerat för att riksdagen för att urholka de centrala målparagraferna. Trots det har inte vår älskade rättighetslag kunnat trygga de rättigheter vi, enligt denna lag har. Nu är jag inte alls insatt i rättsröta i andra västerländska demokratier men jag tror det finns få motsvarigheter.

Det är så mycket som gått fel. Budgeten går före behoven, jurister i förvaltningsdomstolarna som uppenbart har mycket dålig kunskap i förståelsen om vad lagens syfte är, Försäkringskassan som bara väljer ut ”lämpliga restriktiva domar” i tillämpningen och samtidigt bryter grovt mot grundläggande juridiska principer. Och kanske allra värst. En i retoriken fullständigt stöd för assistansreformen hos samtliga riksdagspartier (Magdalena Anderssons utspel om besparingar 2015 är ett mycket viktigt men ytterst sällsynt undantag att besparingar måste göras) men som samtidigt agerar mycket passivt och låter försämringarna pågå. På det här sättet rundas grundläggande demokratiska makt ledningsprinciper och det blir mycket svårt att utkräva politiskt ansvar. Inget parti har ju motionerat i riksdagen för försämringar…

En mycket het fråga nu, våra krav på ett stopp för återkrav behandlas med samma nonchalans som jag väntade mig. Regeringen har meddelat att det inte finns planer för ett nödstopp. Precis som 2017 krävs troligen att läget i återkravs cirkusen blir mycket sämre än det är idag innan regeringen agerar. Möjligen hade det blivit nödstopp om det hade varit riksdagsval i år.

Det är sammantaget med stor sorg jag konstaterar att svenska staten inte förmått att leva upp till LSS höga ambitioner när så många nekas hjälp som egentligen har rätt till det. Det är ett demokratiskt haveri som är så sorgligt att uppleva.

* Den andra ”förbannelsen” handlar om brottslighet kopplat till personlig assistans och statens oförmåga att skydda lagen mot kriminalitet. Billumutredningen slutsatser 2012 om omfattningen vilade på ett mycket svagt underlag som framställdes som ”sanning” i assistansdebatten. Jag tycker fortfarande underlaget var mycket bristfälligt. Däremot efter att ha läst ett antal böcker om organiserad kriminalitet i vårt land så är det uppenbart: Kriminalitet som riktar sig mot välfärdsstaten har blivit ett mycket större problem nu än det var 2012. Så att assistansreformen också drabbas är inte överraskande. Cyniskt kan vi säga att samtidigt som staten är synnerligen ”uppfinningsrik” att ”upptäcka kryphål i lagen. Det finns faktiskt (till skillnad från Funktionsrättskonventionen) inga klara kriterier för vad som är riktig personlig assistans) så är den samtidigt lika ineffektiv att skydda lagen mot brottslingar…

 Valfriheten var central från början och den vill vi alla bevara. Jag vet inte exakt hur diskussionen gick 1993–1994 men jag tror inte någon räknade med att den privata sektorn skulle bli så stor. Och ingen räknade med att kriminella aktörer skulle nästla sig in i välfärden för att ”mjölka välfärden på pengar. Vi kan i efterhand kalla det svensk naivitet men i mitten av 90-talet var begreppet välfärdskriminalitet helt okänt.

Problemen kan emellertid inte bara reduceras till att skurkar infiltrerar och även driver privata assistansbolag. I Södertälje har flera assistanshärvor upptäckts och blivit lagförda. I åtminstone ett av fallen (dom föll i december 2024) var det kommunen som upptäckte det hela. Alltihop föregicks emellertid av en visselblåsare som larmade i flera år utan att bli tagen på allvar av kommunen. Ansvariga i Södertälje kommun saknade uppenbart förmågan att upptäcka eller orka ta tag i det som lett till fängelsedomar.

Södertälje kommun ignorerade visselblåsare

Samtidigt, assistansreformen dras med så många problem och det är verkligen energikrävande att behöva kämpa på så många fronter samtidigt. Medan kriminaliteten debatteras flitigt så nekas fortfarande tusentals personer den assistans de egentligen har rätt till. Och de som fortfarande har insatsen är ihop med anhöriga jätterädda för Försäkringskassan…7

Samtidigt går det inte och blunda att det är ett mycket, mycket allvarligt att kriminella infiltrerar inte bara assistansen utan många andra delar av välfärdssektorn. Flera gånger har jag läst eller hört åsikter som kan sammanfattas så här:

Om det nu finns så många kriminella är det väl bara för polisen att sätta dit dem? Riktigt så enkelt är det inte. Det är en sak att polisen i huvudsak veta vilka personer det är, en helt annat att få fram bevis som håller i en domstol. Jag tror frågeställningen ska vara en annan:

Har polisen och granskande myndigheter de resurser som krävs? Eller har de överhuvudtaget kompetensen att effektivt bekämpa en ny typ av brottslighet som Sverige länge har varit förskonad ifrån?

För det som står på spel handlar inte bara om personlig assistans, det handlar om hur hela välfärdssystemet ska vara uppbyggt. I Sverige och våra grannländer som också har en stor skattefinansierad välfärdsstat bygger systemet på tillit. De som söker hjälp från staten eller hemkommunen förutsätts ha ett ärligt uppsåt, hen behöver verkligen hjälp och stöd. Om fler och fler kriminella utnyttjar välfärdssystemet i en maffialiknande brottslighet utmanas hela systemet med tillit som i grund och botten är mycket sympatiskt. Vi ser redan tecken på vart vi är på väg. Helt nyligen presenteras en ny utredning som föreslår kvalificering till många välfärdstjänster, inklusive personlig assistans.

Utredning om kvallificering till välfärdstjänster

 

Ny utredning och hur stoppar vi kriminaliteten i assistansbranschen?

 Tisdagen 23 april 2025 anordnade regeringen pressträff angående en ny utredning som skulle sättas igång. Syfte – att bekämpa kriminalitet i assistansbranschen. Utredningen presenterades samma dag som en ny rapport släpptes som målade upp en mycket dyster bild vad gäller läget för kriminalitet kopplad till vår frihetsreform. Assistanskoll sammanfattar direktiven i länken nedan.

Utredning om välfärdsbrott

Vissa delar i direktiven tycker jag faktiskt är riktigt bra, som införandet av en LSS inspektion, många har efterlyst det. Däremot finns det anledning och känna oro för vad första punkten om uppföljning/kontroller kommer leda till. Är som bekant livrädd för omprövningar med nuvarande regelverk.

Rapporten säger inte att alla som jobbar i 83 assistansbolag är kriminella eller att assistansanvändarna själva är det. Däremot finns det i dessa anordnare personer som jobbar eller har jobbat som personliga assistanser som har direkt eller indirekt kopplingar till organiserad kriminalitet.

Jag är både ledsen och förbannad, att kriminella skor sig på vår gemensamma välfärd är oerhört motbjudande. Det går inte och komma ifrån det faktum att assistansbranschen till stora delar är privatiserad är en viktig delförklaring. Det anser även Hans Brun, chefsanalytiker vid utbetalningsmyndigheten och även aktiv som också forskar om diverse säkerhetshot. Ska lyfta även andra saker i nästa blogginlägg.

TV 4 intervjuar Hans Brun

Jag vill verkligen inte ha ett kommunalt monopol och jag vill inte förbjuda privata företag heller men faktum är trots allt. Hade det inte gått att tjäna pengar i assistansbranschen hade frihetsreformen varit helt ointressant för organiserad brottslighet.

Är ingen expert på organiserad brottslighet i Sverige men jag har läst (vid ett här laget) ganska många böcker i ämnet så jag ser mig ändå som någorlunda insatt i problemet. Den brottslighet vi bevittnar och som uppenbart drabbat även vår frihetsreform har starka drag av ren maffia kriminalitet.

Utmärkande drag för sådan brottslighet är bland annat att en mycket viktig inkomstkälla är den offentliga sektorn i samhället som "mjölkas" på pengar. Andra viktiga drag är att det under ledaren/ "gudfadern" finns en lång rad utförare på olika nivåer som därmed "skyddar" den verkliga ledaren för verksamheten. Det gör att det blir mycket svårt för rättsväsendet att lagföra de som ytterst styr och kontrollerar verksamheten. Till det kommer en stark tystnadskultur.

När jag läser rapporten är min uppfattning att polisen har god kunskap om vilka individer det är som ägnar sig åt assistansbrottslighet men eftersom många är inblandade på olika nivåer är det mycket svårt att få fram bevis som håller i en rättegång. Därav formuleringar i rapporten om "kopplingar till organiserad brottslighet".

 

Inte utan anledning tycker jag är vi rädda för att regeringen (oavsett färg) kommer ge myndighetssverige drakoniska kontrollbefogenheter i jakten på kriminella som kommer pulvrisera reformens intentioner. Jag är dock övertygad om att det går att komma åt problemet utan GPS övervakning och liknande tokigheter. Det är inte hårdare kontroller runt våra liv som kommer lösa problemet. Jag tänker så här:

Hur ser verkligheten ut idag? Helt uppenbart fungerar inte de kontrollmekanismer som Försäkringskassan och polisen har nu. Så innan vi börjar prata om mer övervakning utred vad det är som brister idag. Vi har gigantiska systemfel när vi på ena sidan har en rättighetslag som inte klarar av att ge hjälp till alla de som behöver personlig assistans efter behov. Samtidigt som svenska staten inte kan skydda samma lag från att utnyttjas av organiserad brottslighet. Analysera dysfunktionella kontrollsystem ordentligt. Och det inbegriper även mycket obehagliga saker som att Försäkringskassan, polisen och hela sjukvårdsapparaten själva är infiltrerade av yrkeskriminella. Själv tror jag tyvärr svaret är ja på den frågan.

Någon form av möjlighet till uppföljning måste ändå återinföras. Det åtgärdas enklast genom att införa behovsbedömningar som ser till hela behovet med enkla uppföljningar för oss med garanterat livslånga hjälpbehov. Däremot blankt nej till återupptagna omprövningar enligt dagens kriterier

Vi måste våga prata om anhörigassistansen. Ett totalförbud för anhörigassistans är i praktiken en dödsdom för frihetsreformen. Rätten till anhörigassistans har alltid funnits och måste också finnas i framtiden. Finns mängder med exempel där insatser från anhöriga är absolut nödvändig men vi kan inte bortse från det faktum att mycket av kriminaliteten är kopplat till anhörigassistans och att det finns risker för inlåsningseffekter - vilket tydligt visat sig i flera assistanshärvor. Någon form av reglering anser jag behövs. Det är en stor fråga som måste utredas ordentligt först innan det eventuellt blir verklighet. I slutändan måste assistansen fungera för alla som behöver den.

För några dagar sedan lyfte jag detta på min Facebooksida. Och det visade sig snabbt att jag hade trampat in i ett riktigt minfält. Frågan är oerhört känslig för många. Själv tycker jag det är mycket tråkigt att reaktionerna blev så starka. Vi måste kunna diskutera även svåra saker utan att känslorna tar över tänker jag. Tilläggas ska att även jag har hjälp av anhöriga ibland också för att min assistans ska fungera.

Har också upptäckt att det finns skillnader i synen på behovet av att reglera anhörigassistans. Lite förenklat är anhöriga mest negativa till regleringar medan funkisar som ”föra sin egen talan” är mer negativa till anhörig assistans. Blir nog ett blogginlägg om den skillnaden i synsätt också.

Anordnarna Vi kan prata hur mycket vi vill om valfrihet men jag ser en allt större risk för att privata anordnare förbjuds helt och hållet, alltså måste en hel del styras upp mycket mer än idag, tyvärr.

Anordnarna har ett mycket stort ansvar för att inte släppa in gängkriminella i verksamheten. Det kommer att gå ut över alla som sköter sig men större kontroll runt anordnarna är som jag ser det oundvikligt. Det handlar om hårdare granskning av ekonomin, bakgrundskontroll av ägarna och ägarstrukturen. Är t.ex. assistansbolaget egentligen en fasad för kriminell verksamhet, är den formella ägaren bara ett s.k. skalbolag etcetera. Bakgrundskontroll/registerutdrag från polisen angående båda ägare och anställda är nödvändigt. Troligen någon form av regelbunden besiktning av verksamheten också. I gengäld ska de bolag som sköter sig få betydligt högre schablon än idag. Seriös verksamhet måste belönas! Kollektivavtal är inte obligatoriskt men borde vara det.

Av de åtgärder som jag skissar på kan jag inte se att det innebär inskränkningar i våra vardagsliv. Assistans kriminalitet är ekonomisk brottslighet. Därmed är det kontrollen runt anordnarna som är huvudlösningen.

Jag tycker att funkisrörelsen nu har en jättechans att äntligen kunna ta initiativet hur vi ska lösa problemet. För mig är det enkelt. Hur mycket vi än pratar om mjuka värden och konventioner. Varken blåa eller röda regeringar kommer någonsin vara redo att satsa stora summor på projekt - renovering assistansreform om vi inte får bort kriminaliteten.

Regeringen säger att de vill ha en bra relation med brukarrörelsen och på pressträffen tycker jag faktiskt Gunilla Valtersson Grönvall var tydlig med att regeringen inte är ute efter att jaga assistansberättigade. Det är de kriminella man vill komma åt. Från vår sida har de mest konstruktiva förslagen jag hört hittills kommit från Tobias Holmberg. Bland annat styrelsemedlem i STIL och lokalpolitiker. I en radiointervju föreslår Tobias bland annat följande:

Ändra lagstiftningen så behovsprövningen fungerar, då kan omprövningar också återinföras på ett fungerande sätt.

- Höj assistansersättningen så seriösa aktörer faktiskt han bedriva en seriös verksamhet. En personlig assistent ska kunna försörja sig på sin lön.

- Stoppa handeln med IVO-tillstånd.

-Stoppa vinstmöjligheterna och gör branschen oattraktiv för kriminella aktörer.

Intervjun med Tobias Holmberg

I den mån man kan tala om ”positivt” när det kommer sådana här rapporter så tycker jag nu det finns en genuin vilja i funkis rörelsen att ta det här hotet på största, största allvar.

 

Återkrav - Nya krav på stopp för återkrav visar hur dysfunktionell rättighetslagen LSS blivit

 Frågan om återkrav på assistansersättning har gått från att vara ett problem till vad många anser är ett akut hot mot frihetsreformen. Bakgrunden är som bekant tre domar från Högsta Förvaltningsdomstolen som kraftigt skärper synen på vad assistansanordnarna ska känna till om oss.

·  Huvudregeln enligt domarna är att anordnaren är återbetalningsskyldig. Ändringar som kan påverka assistansbehovet ska anmälas till Försäkringskassan. Det räcker med ändrade förhållanden – inte väsentligt ändrade förhållanden.

 

·  Anordnaren är dessutom skyldig att ha mycket goda kunskaper om de assistansberättigades funktionsnedsättningar och liv.

 

·  Det finns ingen bortre gräns för hur långt tillbaka i tiden återkrav kan göras – teoretiskt ända till assistansreformens tillkomst 1994.

Det är lätt att konstatera att återkraven kan få förödande konsekvenser som för Maria Andersson i Karlsborg med återkrav på närmare 12 miljoner kr som jag berättat om. Det är också tydligt att det råder Vilda Västern vad som krävs för att Försäkringskassan ska kunna göra återkrav. Lika tydligt är att t om anordnarna tillämpar domarna strikt blir det en enorm kontrollapparat som byggs upp runt oss samtidigt som anordnarna riskerar väldigt stora belopp i återkrav.

 

Någon vecka innan påsk anordnade STIL ett seminarium som jag tittade på som handlade om domarna och hur STIL kommer att agera för att leva upp till lagens intentioner. Jonas Franksson riktade hård kritik mot Förvaltningsdomstolarna som enligt Joonas återigen visar att de inte förstår syftet med lagen. Och jag håller med. Även om det ibland även kommer positiva domar Det är inte första gången HFD resonerar i banor som inte alls rimmar med vad syftet med lagen är. Det är inte att leva som andra att ständigt vara övervakad över vad vi gör och är helt oförenligt med viktiga byggstenar i Independent Living Ideologi.

 

Jonas försäkrade att STIL även efter dessa domar ska göra allt man kan för att inte agera övervakare/spioner mot sina assistansberättigade. Vad är det Försäkringskassan vill att vi ska anmäla som ändrade förhållanden? Det är milt uttryckt luddigt och enligt Jonas kan inte ens FK själva ge vett tydligt svar. Det gör hela situationen mycket rättsosäker.

 

Stils jurist Michel Wakim resonerade i intressanta banor som jag nästan aldrig– juristen Andreas Pettersson undantagen hör i Funkisrörelsen. Michel menar att domstolarna och Försäkringskassans jurister inte agerar på ett sätt som är förenligt med hur svensk förvaltning fungerat i flera hundra år. Nämligen att domstolarna och andra myndigheter följer de lagar som Riksdagen stiftar. Och är det uppenbart att så inte sker griper regeringen snabbt in för att rätta till det som blivit fel. Vad gäller assistansreformen har emellertid det omvända skett. Här har domstolarna varit en drivande kraft hur lagen ska tillämpas med regering och riksdag som passiva åskådare… Detta är helt i linje med hur det fungerar i USA inskärpte Michel – där har domstolarna en mycket viktigare roll i hur lagar ska tillämpas. 

En bekant till mig har frågat mig varför inte Funktionsrättsrörelsen driver fall mot själva Försäkringskassan när det är så uppenbart att myndigheten och därmed även svenska staten så grovt bryter mot etablerade juridiska principer? Ärligt talat hade jag inget bra svar där…

 

Heja Olika anordnade också ett annat seminarium som handlade om återkraven. Anna Barsk Holmbom menar att läget nu är nästan lika illa som hösten 2017 och att ett nytt nödstopp är nödvändigt. Jag fick faktiskt en förfrågan från Anna att delta om Jonas Franksson inte kunde. I slutändan hade Jonas inga förhinder. I seminariet diskuterades hur anordnarna ska kunna skydda sig mot jättelika återkrav? En möjlighet som lyftes fram var att det i avtalet mellan anordnare och assistansberättigad framgår att mottagaren av assistansersättningen är den assistansberättigade – inte anordnaren.

 

 Vad hade jag själv tyckt om ett sådant upplägg? Ur mitt perspektiv är det en livsfarlig lösning för såväl mig själv som alla assistansberättigade. Då är det solklart att det blir vi själva som står för notan om eller när återkrav kommer

 

Fyra riksdagspolitiker deltog också från såväl regering som opposition. Lite överraskande för mig var att det faktiskt fans en enighet av behovet om stopp på återkrav. Hur regeringen kommer att agera återstår och se. En kvalificerad gissning är att det behöver bli betydligt värre än vad det är nu om ett stopp på återkrav ska bli aktuellt. Svaret på min fråga är därmed nej – det blir inget nödstopp i närtid i alla fall.

 

Varför driver då Försäkringskannan återkraven så hårt? Den enda rimliga svaren är att man ogillar omprövningsstoppet. Någon form av uppföljning måste i alla finnas enligt Försäkringskassans syn på saken. Sen har vi naturligtvis kriminaliteten som jag återkommer till i nästa blogginlägg.

 

Angående risken att våra anordnare blir ”övervakningspoliser” tror jag risken är liten. Möjligen är jag lite naiv här men är vissa förutsättningar uppfyllda tror jag risken för återkrav är liten. Dessa är:

 

·   Alla timmar under en avräkningsperiod redovisas.

·   Alla timmar som redovisas görs korrekt utan att bryta mot arbetstidslagar, etcetera.

·   Vi ligger mycket ”lågt”. D v s vi fortsätter att leva det liv som vi gör enligt Försäkringskassans beslut.

Samtidigt, som jag har skrivit flera gånger nu. Det är inte så här assistansreformen var tänkt att fungera. Att allt vi görs ska anmälas, att vi ska vara jätterädda för F.K/staten för återkrav och indragen assistans, att vi vill pröva något nytt etcetera. Ja, jag står för följande:

 

Det förtjänar inte ens att kallas personlig assistans om vi ska ha det på det sättet framöver. Inte om vi ska följa LSS intentioner och FN-konventionens kriterier för personlig assistans i alla fall.

 

Och vad säger det om en lag där det behövs nödstopp för att den överhuvudtaget ska fungera nödtorftigt? Mitt svar är att rättighetslagen LSS blivit helt dysfunktionell. 2017 var det nödstopp på omprövningar, nu handlar det m återkrav – vad blir det nästa gång? Min slutsats är att det inte räcker att lappa och laga längre, det krävs en ny lagstiftning.

Men tar det inte lång tid att ta fram en ny lagstiftning? Jo, tyvärr är det så. Samtidigt, vad är alternativet? Ska vi fortsätta att hanka oss fram tills det blir en ny akut kris och nytt nödstopp och ytterligare nödstopp några år in i framtiden? Detta, utan någon som helst utsikt till att rättighetslagen ska fungera som det är tänkt. Under tiden tills en ny lag tas fram i STIL kallar vi den LSS 2.1 måste omprövningsstoppet ligga kvar och återkrav får bara göras när det är uppenbart att  brott begåtts.

 

Intervju med Radio Jönköping om dygnspass förslag om stora försämringar i Region Jönköpings färdtjänst

 Föregående vecka blev jag intervjuad av Radio Jönköping angående dygnspassen för personliga assistenter. Läget för de som har personlig assistans med hemkommunen som anordnare är att dygnspass inte är tillåtna Bakgrunden är det nu ökända direktivet från EU (som egentligen inte alls förbjuder dygnspass) lett till att SKR (Sveriges kommuner och regioner) tecknat ett kollektivavtal med Kommunalarbetareförbundet som inte tillåter dygnspass. Här är det 11 timmars vila under ett dygn som gäller.

Sveriges Radio Jönköping har i flera reportage berättat om de negativa konsekvenserna för assistansberättigade i kommunen. En av de drabbade är Jörgen Andersson som berättat om hur livet försvårats och därmed möjligheten att leva som andra, självbestämmande, och med goda levnadsvillkor enligt LSS § 5 -7. Lokalradion hörde av sig till Funktions rätt i länet för mer information vilket innebär att jag svarar på frågor från massmedia. Det blev intervju med hembesök. På frågan varför vi är så kritiska till att ta bort rätten till dygnspass svarade jag ungefär så här:

Det handlar om flexibiliteten i livet och att faktiskt kunna göra de saker vi vill göra. Oavsett om det utifrån intressen handlar om biobesök, besök, ta en öl med kompisar på krogen, åka på semester eller bara ta en långpromenad i anpassad i skogen. Ska vi kunna leva som andra fungerar det inte om att alltid tänka på dygnsvila. Jag belyste med några exempel från mitt eget liv men även familj ”någonstans i Sverige” vars höjdpunkt under året är att utan utomstående personer fira julhelgen eller åka på semester. Inget av detta är möjligt om föräldrarna får jobba dygn. Och det är verkligen inte att leva som andra.

Det blev även frågor och diskussion kring det faktum att vårdföretagarna och med mycket stor sannolikhet snart även Fremia tecknat ett kollektivavtal som faktiskt tillåter dygnspass. Därmed uppstår det även en stor orättvisa mellan assistansberättigade beroende på vilket kollektivavtal anordnaren har. En djup orättvisa som inte är acceptabel.

 

Jag var nöjd och tycker att jag fick ut vad problematiken handlar om. Radion hörde faktiskt av sig till mig igen idag. Nu handlade om att det är mycket svårt/hittills omöjligt att få högst ansvariga i kommunen att svara på frågor. Riktigt dåligt men inte förvånande för mig.

Intervjun med Jörgen Andersson

Förslag på stora försämringar i färdtjänsten i Jönköping

För några veckor sedan fick Funktionsrättsrörelsen i Region Jönköping ta emot ett beskt besked om förslag på stora försämringar för personer som använder färdtjänst för att ta sig till jobbet. Det finns flera förslag på förändringar/försämringar, det som skapat mest upprördhet är att de som är i behov av färdtjänst för att ta sig till sin arbetsplats inte ska få köpa månadskort längre.

Hur stor försämring är det i praktiken om arbetstagare inte får köpa månadskort? Svaret är att försämringen är MYCKET STOR! Ett exempel på faktiska konsekvenser som lokalradion uppmärksammat.

 

Caroline Broholm pendlar till sitt jobb som lärare i skola mellan Jönköpings kommun och Gnosjö kommun - resan tar drygt en timme. Hur stor blir den ekonomiska försämringen för Caroline?

Följande exempel utgår från nuvarande taxa för enkelresor respektive månadskort.

 

*En enkel resa över region 1 till 3 kostar (vuxen) 160 kr

* Ett månadskort som täcker hela Regionen kostar 1320 kr. Årskort 12 545 kr

 

Med föreslagna försämringar skulle alltså Caroline betala 320 kr varje dag

En månads heltidsarbete (Caroline jobbar alla vardagar) innehåller 21 arbetsdagar. Carolines totala kostnad blir nu 6720 kr, ökad kostnad med oerhörda 5400 KR!

Givetvis en totalt oacceptabel försämring.

 

Obs! Detta exempel berör ENDAST arbetsresor. Den faktiska TOTALA kostnaden för samtliga färdtjänstresor blir betydligt högre.

 

Upprörande tycker jag är att JLT (Jönköpings lokaltrafik) hänvisar till Försäkringskassans merkostnadsersättning för ersättning. Maxtaket är 3430 kr/ månad. I Carolines fall täcker det bara 50 % av jobbresorna. Förutom detta kan vi utgå från att Caroline har en lång rad andra merkostnader. I praktiken skulle därmed kompensationen bli långt under 50 %, i värsta fall NOLL %.

 Jag nämnde att det inte är den enda stora försämringen som planeras hos byråkraterna. Sjukhusresor drabbas också hårt. Högkostnadsskyddet höjs med 792 kr upp till 3400 kr och även de allmänna avgifterna för kollektivtrafiken höjs vilket också innebär att färdtjänsttaxorna höjs till 44 kr från dagens 40 kr. Ytterligare en stor försämring är tiderna under dygnet som färdtjänsten är tillgänglig också minskar. Följden blir att den inte blir jämställd med kollektivtrafiken.

 

I tisdags den här veckan anordnade Funktions rätt Jönköpings län ett stormöte där målet var att formulera argument mot alla försämringar. Intresset var stort med representanter från nästan alla medlemsförbund. Enigheten var total att vi inte kan acceptera de här försämringarna och det blev även intensiva diskussioner om hur vi ska jobba mot politikerna. Vad hade jag själv att säga? Mina inlägg kan sammanfattas så här:

 

Alla höjningar av avgifterna för färdtjänst, mediciner, hjälpmedel etcetera är = försämringar och de försämringar som föreslås nu är helt oacceptabla. De slår utan tvekan oerhört hårt mot de personer som verkligen behöver stöd från samhället. Och vi är kraftigt överrepresenterade bland landets låginkomsttagare och arbetslösa. Vi ser också en utveckling där försämringarna för oss ”staplas på hög”. Idag pratar vi om färdtjänst, nästa stormöte kommer det vara något annat. Det här är inte rätta forumet att diskutera svensk försvarspolitik. Regeringen ska låna 300 miljarder kr för att finansiera detta. Betyder det att välfärden är skyddad mot osthyveln som Ulf Kristersson sagt? Nej, på såväl statlig som lokal nivå måste vi förbereda oss på förslag efter förslag med olika besparingar/försämringar.

 

I grund och botten handlar det som vanligt i grund och botten om pengar. Hur stora belopp är det Region Jönköping vill spara? Den aktuella summan är 2,8 miljoner kr.  Jag hoppas vi under våren förutom att säga nej också kan få till en diskussion med Regionen om alternativ för att få fram 2,8 miljoner kr eller spara motsvarande summa på något annat. Hur många miljoner och åter miljoner kr slukar t.ex. Region Jönköpings administration? Det är inte lyckat att bara säga nej utan att prata om alternativ.

 

Caroline Broholm intervjuas

*Är ett stopp på återkrav på assistansersättning på gång? Det finns tecken som tyder på det och blir ämne i nästa blogginlägg

Alla satsningar på försvaret kommer att gå ut över välfärden – frågan är bara hur mycket?

 Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022 ledde till att Finland och Sverige blev medlemmar i Nato, parallellt bestämde en enig riksdag att försvarsanslagen skulle höjas kraftigt. I valrörelsen var Ulf Kristersson tydlig – framöver måsta starka prioriteringar göras. I praktiken ett kodord för försämringar på något annat och att vi hamnar ännu längre ner på listan ”viktiga saker att åtgärda”.

 Donald Trumps återkomst till Vita huset har lett till enorma konsekvenser i världspolitiken och inte minst vilken roll USA ska ha i Nato, hotet från Ryssland eller om USA även ska lämna Nato helt och hållet. I EU är enigheten total över att medlemsländerna måste utöka sina utgifter för försvaret rejält. För Svensk del innebär det troligen att uppemot 100 miljarder kr till årligen måste tillföras försvarsmakten. Gigantiska summor men varifrån ska pengarna komma?

På kort sikt, några år tror jag riksdagspartierna kan enas ganska smärtfritt om kraftigt ökad upplåning. Men hur blir det på lite längre sikt, säg 5-6 år och tiden därefter? I dagsläget vet vi ingenting om detta. Vare sig sossar eller moderater kommer emellertid gå med på att försvarsmakten till stor del lånefinansieras år efter år, efter år – det kan vi utgå ifrån. Skattehöjningar? Ska mycket till om vi får en blocköverskridande överenskommelse där ökade försvarsutgifter på uppemot 100 miljarder kr/år till stor del finansieras med skattehöjningar.

 Många är nu oroliga för att alla pengar till försvarsdepartementet ska gå ut över välvärdstatens verksamheter. Här ska sägas att både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson tydligt sagt att välfärden inte ska finansiera större försvarsbudget. Ingen svensk politiker med statsministerambitioner skulle för övrigt gå till val med ett så bistert valprogram.

Vad känner jag för egen del? Håller vi oss enbart till den personliga assistansen är jag definitivt bekymrad. Nej, ingen politiker kommer i valrörelsen 2026 eller därefter och säga att vi måste lägga ner assistansreformen för att vi måste öka försvarsutgifterna. Däremot kan det mycket väl dyka upp ledare artiklar i dagstidningarna med budskap som att det är ”fel prioriteringar att lägga mer pengar på personlig assistans ”när vi måste ha mer resurser för nya kanoner”…

Jag är inte orolig heller för att det dyker upp en Elon Musk eller Javier Melei (Argentinas president) liknande figur som viftar med motorsågar på valmöten heller och gormar om att staten ska monteras ner. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som förespråkar sänkta statsutgifter som ens närmar sig omfattningen som Trump, Musk och Melei säger sig eftersträva. Grundtanken om den skattefinansierade välfärdsstaten har ett mycket brett stöd i ”folkdjupet” och riksdagspartierna.

Min oro handlar istället om att assistansreformen som även utan Vladimir Putin, Ukrainakrig och Donald Trump är en mycket lågt prioriterad fråga i Rosenbad får ännu lägre prioritet och att det blir ännu svårare än det redan är att få upp assistansfrågan på dagordningen. För att få ordning på vår frihetsreform krävs som sagt inte bara nya lagtexter och behovsbedömningar – det krävs också en ”ekonomisk upprustning” – d v s att reformen tillförs många miljarder kr till.

Kan vi då inte lita på utfästelser att välfärden inte ska drabbas av besparingar när försvarsmakten växer kraftigt? Nej blir mitt trista svar. Helt enkelt därför att det är för mycket pengar det handlar om och välfärdssektorn står för en mycket stor andel av statens, Regionernas och kommunernas utgifter. Bortser vi från lånefinansiering återstår tre alternativ för att få fram pengarna. 1) Skattehöjningar 2) Nya prioriteringar i statsbudgeten. 3) En kombination av båda delarna.

I klartext innebär det att för att försvaret ska få mer pengar utan skattehöjningar måste budgetposterna minskas på andra saker. Frågan är på vad? Välfärden har konstant brist på pengar, gängvåldet med mera slukar enorma summor, alla är ense om väg, järnvägs och elnätet har stora brister i underhåll, den ekonomiska tillväxten i Sverige och EU som helhet är svag, arbetslösheten hög, klimatomställningen mm kostar också väldigt många miljarder kr årligen o s v.

Det är ofrånkomligt att välfärden kommer att få betala en del av försvarssatsningarna. Detta oavsett om statsministern efter valet 2026 heter Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Frågan är inte om utan hur stor prislappen för välfärdsstaten blir och vilka grupper som får ta de hårdaste smällarna? Hur utvecklingen blir åren som kommer tror jag redan vi har fått ett prov på, nämligen den kraftiga försämringen i högkostnadsskyddet som träder i kraft i somras och som jag belyste i förra blogginlägget. Regeringen hade lyssnat mycket mer på alla kritiska remissinstanser utan allt som skett i omvärlden efter Donald Trumps återkomst. Jag är minst 90 % säker på att höjningen hade blivit betydligt mindre, maximalt 350-400 kr istället för 900 kr utan Donald Trumps alla utspel och hot Nu gäller det att ”vända på varje sten” (som det heter på politikerspråk) för att vaska fram pengar.

Det har förresten redan dykt upp ledare artiklar som tycker det är helt rätt att ökade försvarsutgifter ställs mot välfärden. Förra veckan skrev Expressens ledare redaktion en artikel där man försvarade försämringarna i högkostnadsskyddet. Artikeln avslutades så här:

Staten behöver pengar till nya Visbykorvetter. Att lägga skattemiljarder på att öka subventionerna av läkemedel är inte rätt prioritet.

* Det är inte lätt att hålla koll på och protestera mot alla försämringar. Håller vi oss enbart till situationen för personlig assistans tycker jag det finns en tendens till att vi bara orkar hålla en boll i luften samtidigt när vi attackeras från flera håll. Tre domar i Förvaltningsrätten parallellt med uppmärksamheten kring Maria Anderssons astronomiska återkrav på nästan 1,2 miljoner kr har med all rätt fått mycket uppmärksamhet. Oavsett vad som händer i Vita huset och Kreml framöver får vi inte släppa kraven på assistansreformer, vi får aldrig bli tysta.

 

· Högre schablonersättning – oavsett vad regeringen säger nu litar jag inte helt på det innan jag ser budgeten för 2026.

 

· Nya behovsbedömningar

 

En kraftigt reformerad LSS lagstiftning – helst en helt ny lag även om det tar tid. Den nuvarande LSS lagen är så svårt skadeskjuten att jag inte tror att det fungerar med ”lappa och laga”.

 

·  Funktionsrättskonventionen (CRPD) som svensk lag. Konventionen är ingen mirakelkur men är ändå viktig. Dess främsta styrkor är så vitt jag kan bedöma:

1)     Det skulle bli lättare att hänvisa till konventionen i rättsfall som rör all funktionsrättspolitik.

2)    konventionen finns mycket klara kriterier för vad som är personlig assistans och därmed förebild för den nya LSS lagstiftningen. 

Jag har idag också intervjuats av Radio Jönköping. Lokalradion har belyst flera exempel hur livskvalitén för assistansberättigade personer med kommunen som anordnare har försämrats när rätten till dygnspass försvunnit. Berättar lite mer om det i nästa blogginlägg. Angående andra försämringar som är på gång i hemmaregionen anordnar Funktions rätt Jönköpings län ett stormöte nästa tisdag om stora försämringar inom färdtjänsten som jag deltar i.

Klart nu - kraftigt försämrat högkostnadsskydd för läkemedel

 Nu är det definitivt klart. Regeringen kommer att lägga fram en proposition till Riksdagen för att besluta en kraftig försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel. Tidigare har taket höjts enligt ett index vilket skulle ge ett tak på receptbelagda läkemedel 2900 kr för 12 månader 2025. Nu vill regeringen istället höja taket till hela 3800 kr istället, det är en höjning med hela 31 % över den indexerade höjningen. Finns det någonting som kan stoppa ökningen nu? Nej, det kan jag inte se eftersom samtliga Tidöpartier står bakom den planerade höjningen. När höjningen fortfarande bara befann sig på utredningsstadiet skrev jag i januari följande i bloggen.

Försämringen drabbar givetvis alla personer som är beroende av läkemedel men slår som vanligt allra hårdast mot grupper med tunna plånböcker. Här hittar vi förutom låginkomsttagare generellt t.ex. låginkomstpensionärer, långtidssjuka m.fl. och givetvis många personer med olika orsaker till stora livslånga funktionsnedsättningar - som är kraftigt överrepresenterade i "fattigdomsligan". Hur är det för personer med försörjningsstöd – samhällets sista skyddsnät? Om jag förstår regelverket rätt så avgör hemkommunen rätten till gratis eller nästan gratis mediciner efter utredning.

Kritiken från oss funkisar, patientföreningar, pensionärer och även många myndigheter har varit mycket hård. SKR (Sveriges kommuner och Regioner) skriver i sitt remissvar bland annat:

1. SKR ser tydliga hälsomässiga som fördelningspolitiska risker med att skjuta över en större del av kostnaderna på de enskilda individer som behöver läkemedel. Förslaget kan ha svårförutsägbara och sannolikt negativa konsekvenser.
2. En noggrann uppföljning är mycket angelägen. Särskilt angeläget blir det att följa upp i vilken utsträckning förändringen påverkar uthämtningen av läkemedel för individer med begränsad betalningsförmåga.

Själv trodde jag ändå det fanns en hyffsad sannolikhet att regeringen efter all kritik skulle backa lite grann i alla fall men så blir inte fallet. Det är provocerande att höra ansvarig minister Acko Ankarberg Johansson prata om att regeringen ”lyssnar på kritik från ”remissinstanserna” – det är precis det regeringen inte gör. Samtidigt presenterar regeringen en satsning på att patienter och anhöriga ska få bättre stöd för ideellt engagemang. Låter lovvärt men klingar falskt för mig eftersom beskedet sammanfaller med det mycket beska beskedet om läkemedelsskyddet. Försök till att avleda ilskan från beskedet om läkemedlen?

 

Naturligtvis handlar det här – som vanligt om att staten vill spara pengar. Regeringen beräknar att försämringen kommer spara sammanlagt drygt 5 miljarder kr 2026-2027 på utgiftsposten högkostnadsskydd för läkemedel. Blir det här verkligen en besparing för den offentliga sektorn som helhet? Jag säger med 99 % säkerhet nej, utgifterna kommer att öka! Det kommer att göra det därför att många inte kommer att ta sina mediciner med mer sjukhusbesök. Vad som däremot kommer ske är en överflyttning av utgifter för sjukvårdsrelaterade utgifter från staten till Regionerna.

 

Vi i funkisrörelsen kan tillsammans med långtidssjuka och pensionärer inte acceptera den här stora försämringen. Utöver detta staplas försämringarna på varandra för personer med stora funktionsnedsättningar. Utan att ens nämna LSS har vi låga höjningar av sjuk och aktivitetsersättning, extra beskattning på låga inkomster (”funkisskatten”), mer och mer avgifter för hjälpmedel, högre färdtjänsttaxor etcetera. Sen har inflationen börjat ta fart igen även om jag inte lägger all skuld på Rosenbad där – finns mängder med delförklaringar. Regeringen påtalar att t.ex. sjuk och aktivitetsersättningen höjs. Det stämmer men bara med 2,6 % och är småpotatis jämfört med lavinen med utgiftsökningar på andra håll.

 

Anm: Funkisskatten” uppstår när personer beviljade sjuk eller aktivitetsersättning inte får ta del av jobbskatteavdragen.

Läkemedelsförsäkringen måste vara hållbar säger regeringen, d v s kostnaden får inte rusa iväg ”okontrollerat”. Det är sant att statens utgifter ökar snabbt, 2023 var det 46 miljarder kr – jag har ju studerat nationalekonomi på grundnivå och inser att det är mycket pengar. Kostnadsökningen beror delvis på att befolkningen blir allt äldre och dels att det händer väldigt mycket inom läkemedelvetenskapen vilket är en fantastisk utveckling. Nya preparat lanseras ständigt men är ofta – mycket dyra. Allt tyder därmed på att utgifterna för staten kommer att fortsätta stiga ganska snabbt åren och decennierna som kommer.

På kort sikt är det minsta vi kan kräva en kompensation för ökade utgifter vilket inte är svårt att ordna med lite god vilja (t.ex. slopad ”funkisskatt”) jag vill inte bara vara en kritiker som bara klagar, det behövs lösningar också om nu regeringen insisterar på att höjningen är absolut nödvändig.

 På lite längre sikt måste vi ändå se över hur läkemedelsförsäkringen ska finansieras – det är en oerhört viktig del av välfärdsstaten. När jag bloggade om detta ämne i januari nämnde jag att en lösning skulle vara att Regionerna delfinansierar läkemedlen med staten. Men det är ingen optimal modell när jag tänker efter. Vad som måste göras till att börja med är att granska hur prissättningen går till i förhandlingarna mellan företag och staten – betalar staten rejäla överpris och hur mycket i så fall?

 

Vi vet med 100 % säkerhet att det är en mycket lukrativ bransch som genererar mycket stora vinster till aktieägarna. Ett exempel är danska Novo Nordisk som med sina nya bantningsmediciner har ökat vinsten så mycket att börsvärdet fjolåret steg så mycket att värdet på samtliga aktier var högre än hela Danmarks årliga Bruttonationalprodukt och högst värderade företaget i Europa Hur många miljarder går det att få ner statens kostnad med lägre priser och intäkter företagen utan att vi påverkas alls?¨

 

 Under vintern presenterade Socialstyrelsen en rapport om sammantaget mycket omfattande användning av läkemedel bland LSS berättigade. Allra värst är situationen på gruppboende där även överdosering av mycket starka preparat är vanligt. Visst, jag ifrågasätter inte alls att många personer behöver många läkemedel (själv äter jag två mediciner på livstid) men ser vi till alla receptbelagda läkemedel som skrivs ut till dryga 10 miljoner invånare - är det verkligen nödvändigt? En nära anhörig till mig som jobbar i segmentet hälsosam livsstil svarar definitivt nej. Stora besparingar hade lätt kunnat göras med en sundare livsstil i befolkningen som helhet som hade frigjort stora resurser till de stora behoven. 

FUB föreslår att LSS gruppen ska undantas. Är mycket tveksam att det är rätt väg att gå. I så fall kommer andra grupper också att ropa på berättigade krav på undantag med potentiellt uppslitande konflikter om vem som ska rätt till undantag. Målet måste vara så låga avgifter som möjligt med de med stora behov och (vilket mycket ofta sammanfaller) låga inkomster – med eller utan LSS insatser.

Funktionsrättsrörelsen regeringen lyssnar inte

Sen finns det också olika sätt att kompensera för försämringar som läkemedelsskyddet och som jag tror är en viktig delkomponent parallellt med krav på låga avgifter framöver för att skydda oss när statens utgifter för läkemedel kommer att öka – troligen snabbt. Jag nämnde innan att ta bort funkisskatten. Andra sätt är att rakt av höja aktivitetsersättningen/sjukersättningen, bostadstillägg rejält och rensa upp ordentligt i den allt tätare djungeln med diverse olika avgifter på hjälpmedel, hemsjukvård etcetera.

 Och så givetvis också ge stöd till de som kan arbeta efter egen förmåga. Att de känner att ekonomin verkligen förbättras och trygghet att ekonomin inte slås i spillror om den s.k. arbetsförmågan försämras. Och självklart utan förakt för de som faktiskt inte kan arbeta.

Som systemet är utformat nu skrämmer det folk till att ens försöka arbeta - just efter sin förmåga. Vilket i förlängningen garanterar livslång fattigdom.