Blir det återigen svårare att få sjukpenning, aktivitetsersättning eller sjukersättning?

 För några veckor sedan mottog regeringen en utredning angående ändrade regler i sjukpenningen. Vi börjar med lite bakgrundsinformation.

Lite i skymundan för många som inte berördes var det inte bara personlig assistans regeringen ville spara pengar på i det ökända regleringsbrevet och Magdalena Anderssons utspel i pressen. Resultatet blev förödande, för såväl personer i behov av sjukpenning (sjukskrivning) eller sjuk eller aktivitetsersättning. Många larmrapporter kom 2016-2018 om personer som helt uppenbart saknade arbetsförmåga tvingades söka hjälp i kommunen via försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag).

Hur kunde vi hamna här? Utvecklingen har många likheter med försämringen för assistansen och löper i stort sett parallellt. För att förstå bakgrunden får vi backa bandet till mandatperioden 2002-2006 då det rådde en intensiv debatt om sjukskrivningarna. Högeroppositionen med Fredrik Reinfeldt i spetsen lanserade det som kallades ”jobb vs bidragslinjen”. Antalet personer i den senare kategorin måste minska var Alliansens budskap inför riksdagsvalet 2006 vilket ledde till regeringsskifte.

2008 skärptes reglerna för att få sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning det som tidigare benämndes förtidspension. Det dröjde inte lång tid innan det kom hjärtskärande historier om personer som nekades hjälp av staten, t.om cancersjuka som inte fick ekonomisk hjälp. 2014 vann Socialdemokraterna valet bland annat med löften att avskaffa det som benämndes stupstocken – en bortre gräns för hur många dagar hen kunde vara sjukskriven. 300 dagar om jag minns rätt.

Stupstocken avskaffades men eftersom FK fick direktiv att även spara på nämnda utgiftsområden ledde det istället till att synen på vad som var ”arbetsförmåga” spårade ur totalt. Stupstocken avskaffad visst men istället blev det ännu svårare att överhuvudtaget få ekonomiskt stöd från staren. Resultatet blev givetvis förödande för tusentals personer. Till slut efter hård och mycket välförtjänt kritik fick S-Mp regeringen backa vilket 2021-22 resulterade i lättnader.

Inget är beslutat än men Tidöregeringen vill backa till de gamla reglerna igen. Bland förslag som nämns i utredningen finns bland annat:¨

Enskildas arbetsförmåga ska åter prövas utan att yrkesgrupper på arbetsmarknaden behöver anges.

Undantagen i bedömningen mot normalt förekommande arbete övervägande respektive särskilda skäl tas bort. 

Undantag kvarstår för äldre personer som närmar sig pensionsålder

Som jag förstått det här rätt gäller förslagen i första hand sjukpenningen men kommer givetvis även att slå mot sjuk och aktivitetsersättning, d v s personer som under mycket lång tid eller på livstid har helt eller kraftigt nedsatt s.k. arbetsförmåga.

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

Funktionsrättsrörelsen kritiserar förslagen i utredningen starkt. Några exempel

 

Funktionsrätt

– Vi baxnar när vi hör vad som föreslås. Vi har till exempel svårt att tro att det är regeringens önskan att ta oss tillbaka till en ordning där sjuka människor prövades mot fiktiva arbeten, jobb som inte finns på arbetsmarknaden

Funktionsrätts uttalande

Neuro

Att pröva sjuka människor mot fiktiva arbeten är ovärdigt. Om förslagen blir verklighet ökar otryggheten och stressen, vilket inte skapar goda förutsättningar för återhämtning. Tvärtom riskerar vi att fler faller igenom redan glesa skyddsnät och hamnar utanför arbetslivet, med sämre förutsättningar att ta sig tillbaka.”

Neuros uttalande

Funktionsrättskonventionen är glasklar – fattigdom enligt artikel 19 är oförenligt med ett självständigt/självbestämt liv. Men förverkligas förslagen är sannolikheten 100 % att många som faktiskt saknar s.k. arbetsförmåga kastas ut i fattigdom och blir hänvisade till försörjningsstöd.

Sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättning är en allt för viktig utgiftspost för att det ska hattas fram och tillbaka beroende på om vi har en blå eller röd regering. Precis som i assistansen krävs en förutsägbarhet för att alla som berörs ska känna en trygghet. Nej, alla kan inte och ska inte heller vara beroende av staten för sin försörjning. Men de som faktiskt tycker det är ”kul” att livet ut vara beroende av aktivitets eller sjukersättning (och med det ständigt låg inkomst) och FK-s oförutsägbarhet tror jag är väldigt, väldigt få. Arbetslinjen som den utformats tar dessutom till att formkurvan hos många av oss varierar mycket och därmed arbetsförmågan.

Istället för att bara försämra för personer som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Många har i alla fall lite arbetsförmåga men arbetsmarknaden är inte anpassat för denna grupp personer. Hos många personer varierar t.ex. arbetsförmågan starkt månad från månad eller t.om dag till dag. Tänk om våra regeringar istället jobbat med motsatt perspektiv. Hur ska vi göra för att få ut dessa på arbetsmarknaden, att de kan jobba åtminstone lite grann (nuvarande gräns max 5 timmar/vecka för att behålla full sjukersättning är mycket låg) utifrån sina egna förutsättningar med ekonomisk trygghet. Samt garantera hygglig inkomst för de som faktiskt inte kan arbeta alls av skäl de inte rår över. Oavsett vem som sitter i Rosenbad.

Sanningen i dagens system som regeringen uppenbarligen vill förstärka är att synen på arbetsförmåga snarare avskräcker än motiverar personer att försöka jobba. Anledningen är också att även ideellt arbete jämställs med arbetsförmåga. Även du jobbar ideellt mer än fem timmar/vecka riskerar hen att förlora en del av sjukersättningen. Knappast motiverande, eller hur? Mycket av arbetet i föreningar runt om i landet utförs dessutom ideellt. Så det finns en djup demokratisk dimension också.

 

Förvånande för mig i alla fall är att det finanspolitiska rådet (som granskar regeringens ekonomiska politik) nyligen riktat ganska hård kritik mot regeringens förslag om bland annat bidragstak och nya jobbskatteavdrag som inte personer med sjuk/aktivitetsersättning får ta del av. Rådet säger bland annat följande:

Vår slutsats är att hushåll med ekonomiskt bistånd inte kan stapla bidrag på varandra eftersom biståndet avräknas mot andra bidragsformer.”

Heja olika sammanfattar

* I söndags var det partiledare debatt i SVT. En myndighet som kommer få mycket stora ökningar i budgetanslag fram till 2030 är Försvarsmakten, från 60 miljarder kr till hela 185 miljarder kr 2030. Givet säkerhetsläget i världen opponerar jag mig inte mot beslutet i sig. Alla regeringar hade gjort likadant, även jag själv hade fått göra samma sak som högst hypotetisk statsminister. Beslutet har dessutom fattats med total enighet i Riksdagen.

Däremot, jag oroar mig rejält för att välfärdssektorn kommer drabbas av stora besparingar. När jag tittade på debatten hade jag vissa förhoppningar (men låga förväntningar) på att få svar hur det ska finansieras? Klara besked från regeringen saknas så hur alla dessa miljarder ska finansieras och är fortfarande höljt i dunkel.

Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 2

 En nästan enig Riksdag röstade 1993 för att införa en rättighetslag, LSS med totalt 10 insatser – en av dessa insatser var personlig assistans. 1994 trädde lagen i kraft.

Tittar vi på respektive riksdagspartis partiprogram så finns i alla partier ett starkt stöd för såväl LSS generellt som personlig assistans specifikt. Utifrån det riksdagspartierna säger sig tycka om LSS och personlig assistans anser jag därför att ingenting har ändrats i Riksdagen vad gäller den grundläggande synen på frihetsreformen sedan 1993/94. 31 år efter omröstningen får vi däremot tyvärr konstatera att trycka på grön knapp i Riksdagen var något helt annat än att faktiskt vilja tillföra resurser efter verkliga behov. Det gäller i synnerhet de s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna.

 

2009-2015 Försämringarna inleds på allvar

 2009 års dom i dåvarande Regeringsrätten som byggde på begreppet ”integritetsnära hjälpbehov (”lanserat” av Försäkringskassan 2007) innebar att ribban höjdes rejält för att nå över 20 timmar/vecka i grundläggande behov. Ja, så blev det när Försäkringskassan började tillämpa domen eftersom myndigheten gjorde strängast tänkbara tolkning – ett mönster som skulle komma att upprepa sig…

Det är helt uppenbart att Funktionsrättsrörelsen grovt, grovt underskattade vilka konsekvenser domen skulle få. Det dröjde emellertid fram till 2012-2013 innan domen slog igenom. Så pass sent som hösten 2010 var det inga problem att få själv fler timmar beviljade p.g.a. flytt hemifrån. 2012-2013 började det emellertid komma allt fler rapporter om personer som förlorade personlig assistans vid omprövningar eller inte blev beviljade PA alls. Hösten 2013 sände TV4-s Kalla fakta ett reportage ”Avslag till varje pris” där kommuner runt om i landet anlitade konsulter med den motbjudande affärsidén att lära kommunala handläggare hitta kryphål i LSS lagstiftningen. Syftet (givetvis helt emot LSS intentioner) att ge så många avslag som möjligt på olika LSS insatser. ”Efterfrågan” på dessa tjänster var uppenbart mycket stor.

Ska jag välja en tidpunkt där jag för första gången själv kände att vi var på väg åt fel håll var hösten 2013 när omprövningen fick en helt annan karaktär än tidigare – själv kallade jag det ”helvetesundersökningen”.

Parallellt med detta tilltog fusk och kostnadsdebatten och alliansregeringens socialdepartement deltog också. Vilja att lyssna på de varningssignaler som kom från vår sida saknades helt och ansvarig minister var helt oförstående när FN före riksdagsvalet 2014 riktade kritik mot Sverige. Någon gång under tidig höst 2013 insåg jag att den kriminalitet som ändå fanns var ett akut hot mot hela assistansreformen.

Valet 2014 innebar ett regeringsskifte. En regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillträdde. Jag minns att optimismen hos oss och några personer blev nästan förbannade på mig för att jag visade upp en för ”negativ attityd”. Regeringen måste ju faktiskt leverera innan vi kan jubla var mitt budskap. Det blev emellertid mycket värre än jag ens drömt om.

Det hände också en hel del i domstolarna. 2012 kom en dom till i det som nu hette Högsta Förvaltningsdomstolen som handlade om egenvård. Domstolen ansåg att egenvård inte var assistansgrundande. Tills vidare brydde sig Försäkringskassan inte om domen. Ytterligare en dom kom våren 2015 som innebar mycket stora begränsningar av vad som kunde räknas till det dåvarande femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren. Nu kunde det ändå inte bli ännu sämre? Svaret var att det snart skulle bli mycket sämre…

2015-2018 Regeringsbrev till Försäkringskassan och nästan fritt fall

Det stora antalet flyktingar som hösten 2015 sökte skydd i Sverige innebar stora extra kostnader för staten. Av allt att döma utbröt panik på finansdepartementet – att höja utgiftstaket var aldrig aktuellt. Magdalena Andersson gjorde sina ökända utspel om behovet av besparingar i assistansersättningen och sjukpenningen. Snart kom regleringsbrevet med sina mycket otrevliga direktiv – kostnaden för assistansersättning och sjukpenningen skulle sänkas! Var skulle Försäkringskassan hitta juridiskt stöd för att ta fram osthyveln? I botten fanns ju domen från 2009 och så den nästan färska domen om det femte grundläggande behovet. Utöver det dammades man av den nu drygt tre år(!) gamla domen av egenvård (som ingen brytt sig om fram till dess) som i vanlig ordning tolkades så strängt som möjligt. Konsekvensen blev att inte ens hjälp med andning(!) blev ett grundläggande behov och för personer med fysiska funktionsnedsättningar var det femte grundläggande behovet till stora delar de facto avskaffat. Parallellt med detta skruvade regeringen upp fusk och kostnadsdebatten till riktigt obehagliga nivåer.

2016-2017 förlorade flera tusen personer statlig assistansersättning och på hösten 2017 befann sig assistansreformen på gränsen till total kollaps. Läget blev nämligen riktigt akut under hösten p.g.a. en ny dom från HFD – angående rätt till assistans under transporter från A till B. Enligt FK innebar domen att ingen assistans alls (med något undantag) skulle beviljas när våra assistenter inte utför en aktiv hjälpinsats.

Ansvaret för att det gick så illa 2015-2017 faller i första hand så klart på den sittande S-MP regeringen. Till slut infördes ändå ett nödstopp för tvåårsomprövningar som fortfarande gäller. Omprövningsstoppet omfattar emellertid inte kommunalt beviljad personlig assistans. Undantag för omprövningsstopp finns sedan 2018 också vid s.k. väsentligt ändrade förhållanden.

2018-nutid. ”Lappa och laga” utan grundläggande förändringar

Från 2018 har sittande regerings politik handlat om att lappa och laga – utan att gå till botten med de riktigt grundläggande problem viket bland annat inkluderar behovsbedömningar. Två nya grundläggande behov har införts som siktar in sig på personer med stora assistansbehov p.g.a. hälsoproblem (t.ex. andningshjälp) eller utåt agerat beteende som kan skada både sig själva och andra.

Det mest ambitiösa försöket hittills är reformerna i ”Stärkt personlig assistans” som är tänkt att framförallt ge barn (som drabbades hårdast 2015-2017) åter rätt till personlig assistans. Hittills är reformen tyvärr ett fiasko. Orsaken är en kombination av otillräcklig finansiering, tidigare besparingskrav och det numer fruktade dubbla föräldraavdraget vid behovsbedömningar som FK tillämpar. Alla inblandande utom Försäkringskassan anser att det aldrig var meningen att FK skulle göra dubbla avdrag.

När detta skrivs är det tänkt att assistansreformen ska förstatligas, vilket är bra. Däremot finns inga som helst signaler från Tidöregeringen att åtgärda de fundamentala problemen med behovsbedömningar.

Andra allvarliga hot mot assistansreformen

Hotet mot assistansreformen handlar inte bara om att det blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den.

 

·  Finansieringen via schablonersättningen. Under mer än ett decennium nu har assistansreformen varit kroniskt underfinansierad via usla höjningar av schablonersättningen (332 kr/timme 2025). Årliga höjningarna har inte ens täckt de årliga löneförhöjningarna. Möjligheten att ens bedriva seriös assistansverksamhet håller på att strypas och i praktiken skjuta hela reformen sönder och samman – oavsett hur tillämpningen hos FK ser ut.

·  För något år sedan dök ett nytt hot upp via ett eventuellt förbud mot att schemalägga dygnspass.  Omvandlat till verklighet förstör det hela intentionen med hela reformen. Vi kommer inte ”kunna leva som andra” enligt LSS § 5.

·  Kriminaliteten. Ingen vet hur omfattande kriminaliteten i assistansbranschen är – debatten tenderar att blåsa upp omfattningen utan konkreta bevis. Vad som däremot är desto klarare är att Sveriges ledande kriminologer är eniga om att brott riktade mot olika delar av välfärdssektorn blir en allt viktigare inkomstkälla för organiserad brottslighet, vilket är oerhört allvarligt. Lika klart är att såväl Ulf Kristersson som Magdalena Andersson är helt eniga om att denna kriminalitet måste bekämpas med stor kraft.  I ”släptåg” kommer mer och mer kontroller.

·   Omvärldsläget. Vare sig Magdalena eller Ulf har något ansvar för att Vladimir Putin krigar i Ukraina. Konsekvenserna indirekt blir ändå förödande för oss på flera sätt. 1) Rikets säkerhet blir prioritet nummer 1, oavsett regering. Vilket får till följd att våra frågor hamnar ännu längre ner på dagordningen. 2) De stora satsningarna på försvaret samt kampen mot gängvåldet riskerar att tränga tillbaka andra viktiga behov.

Finns det då inget positivt? Vad gäller dygnspassens framtid är jag trots allt ganska optimistisk. Det har också kommit några domar som ger F.K bakläxa vad gäller underlag för att dra in personlig assistans. F.K har även fått allvarlig kritik från JO för bristande dokumentation vid avslag.

Vad gäller förstatligandet är jag i grunden positiv men det finns några mycket viktiga men:

Dels har vi de nya behovsbedömningarna som saknas. Och vi vet inte med säkerhet vad som kommer hända med omprövningsstoppet. Förstatliga utan nya behovsbedömningar kombinerat med återupptagna omprövningar innebär en katastrof för tusentals assistansanvändare. Och så har vi så klart schablonen som måste höjas rejält om inte vår frihetsreform ska gå i graven.  

Bild: Tompa sitter i min permobil och undersöker otillgänglighet i centrala Gränna sommaren 2018. Parkeringsplatsen borde  asfalteras omedelbart.

Filmvisning i Stockholm om försämringarna i assistansreformen

Caroline Ardbo är sedan många år tillbaka en mycket god Facebook vän och mycket engagerad i kampen för vår frihetsreform. I samarbete med STIL har Caroline i många år jobbat med ett filmprojekt för att belysa nedgången för vår rättighetslag – Kampen för att ha ett liv är titeln på filmen. Själv blev jag efter ett tag mycket engagerad i produktionen som vi kan kalla det rådgivare till Caroline. Exakt vilket år minns jag inte men det var före pandemin i alla fall.

Till sist blev filmen klar och Caroline ville gärna att jag skulle vara med vid premiärvisningen i Folkets hus, Bagarmossen 16 april. Så jag åkte upp till Stockholm och fick för första gången träffa Caroline i den fysiska världen. Givetvis var flera STIL profiler på plats också, inklusive min gode vän och STIL-s ordförande Jonas Franksson.

Filmens upplägg är ungefär så här. Först en kortare historik hur samhällets stöd till oss såg ut innan LSS lagen blev verklighet, Independent Living rörelsens framväxt i USA fram tills vår rättighetslag antas av en nästan enig Riksdag 1993, lagen träder i kraft 1994. Under filmens gång får många personer komma till tals. Det handlar om personer som varit beviljade personlig assistans, andra som förlorat den eller inte blivit beviljade PA överhuvudtaget. En av dessa är Jonas själv. Anhörig mamma berättar om kampen för dotterns rätt till personlig assistans som har omfattande behov av egenvård. Andra viktiga personer som intervjuas under filmens gång är bland annat Bengt Westerberg som berättar hur hans engagemang för våra frågor föddes på 70-talet, STIL-s grundare Adolf Ratzka, juristen Andreas Petterson och statsvetaren Niklas Altermark. Både Andreas och Niklas är hårda kritiker till besparingspolitiken.

Filmen följer sedan kronologiskt den negativa utvecklingen. Det börjar med utredningen 1995-96 som föreslog enorma försämringar. Utredningen skrotades men en viktig förändring infördes – begreppet grundläggande behov. Sen följer en genomgång av vad som hänt fram till 2023. Ett axplock

·  Försäkringskassan lanserar begreppet ”integritetsnära grundläggande behov” 2007

·  Den förödande domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 som godkände begreppet integritetsnära hjälpbehov med kraftig åtstramning i FK-s tillämpning. Försämringarna inleds.

·  Magdalena Andersons utspel hösten 2015 om behovet av besparingar.

·  Påföljande regleringsbrev till Försäkringskassan och en störtflod med indragna assistansbeslut fram tills senhösten 2017 då omprövningsstopp införs.

·  ”Lappa och laga” fram till 2023 men som inte går till roten med de grundläggande problemen.

Nästa vecka, när jag skriver del 2 i historien om nedmonteringen ska jag belysa utvecklingen 2009-nutid närmare.

Efter filmvisningen var det dags för debattpanel. Deltagarna var personer som deltagit i filmen och Caroline var moderator.

Jonas Franksson berättade i vanlig ordning med stort engagemang om hur försämringarna drabbar enskilda människor och hur det var tänkt att reformen skulle fungera men att det faktiskt har funnits en tid då lagen fungerade. Statsvetare Niklas Altermark berättade  utifrån sitt område som statsvetare hur han ser på utvecklingen. Niklas ser ett tydligt samband mellan att det finns en generell överordnad ideologi i socialpolitiken som går över blockgränsen. Syftet i denna ”överideologi” är uttalat – statens utgifter ska hållas nere. Detta ”kodifieras” i det krångliga regelverk som går under namnet finanspolitiska ramverket. Och det drabbar frihetsreformen på ett förödande sätt, inte minst genom signalpolitik från regeringar på båda sidor blockgränsen.

Juristen Andreas Petterson satte avtryck i panelen som jag kommer minnas länge. Eftersom jag läst statsvetenskap själv förstår jag att tillämpa prejudicerande domar som FK med kommunerna i släptåg gör inte kan vara förenligt med Regeringsformen. Andreas Pettersson gick emellertid mycket längre än så och levererade en totalsågning av hur FK-s jurister behandlar rättighetslagen.

Ska försöka fatta mig kort. Andreas Petterson redogjorde tydligt för vad som gäller i tolkning och tillämpning av en lag. Följande ordning gäller:

1 Regeringsformen 2 Lagens Förarbete 3 Den färdiga lagtexten 4 Prejudikat

 

Denna ordning känner alla jurister till betonades med starkt eftertryck. Ändå har FK och kommunerna vänt på ordningen och satt prejudikaten först. Det hade blivit underkänt på varje juridiktentamen att tolka en lag på det sättet betonade Andreas med kraft.

Det Andreas Pettersson beskriver är ett rättshaveri i jakten på besparingar. Även juristerna i Förvaltningsdomstolarna fick besk kritik. Vidare betonade han att efter ett förstatligande ska FK inte ha någonting att göra med personlig assistans. Flytta ansvaret till en ny myndighet som enbart behandlar assistansen och eventuellt andra funkisrelaterade stöd.

 

Efter debattpanelen blev det en frågestund med publikfrågor. Själv framförde jag bland annat följande:

LSS är på papperet en rättighetslag. Behoven ska styra vilket åtminstone i teorin inte sätter ett tak på utgifterna. I praktiken förhåller det sig helt annorlunda. Reglerna kring det finanspolitiska ramverket är glasklara – olika behov ska sättas emot varandra när finansdepartementet lägger sin budget. När det finanspolitiska ramverket infördes avskaffades de facto LSS som rättighetslag. Den blev en budgetpost i mängden. Så som ramverket är utformat idag förstår inte jag i alla fall hur vi ska få loss de ekonomiska resurser som tillsammans med ny lagstiftning krävs om intentionerna ska återupprättas.

Bild: Tompa sitter i min permobil och framför mina synppunkter.

Efter avslutningen pratade jag också med Niklas Altermark som tyckte ”att det var kul att fler personer än han själv intresserar sig för finanspolitiska ramverket”. Jag pratade också med Liberalernas talesperson Malin Danielsson som var på plats och framförde följande – det är superviktigt att schablonersättningen höjs kraftigt om, inte reformen ska avskaffas ”bakvägen”. Svaret blev ungefär det här:

Liberalerna håller med dig helt och hållet. Vi anser att schablonen måste höjas enligt ett fastställt index. Tyvärr är det svårt att få loss pengar från finansdepartementet.

Det var verkligen värt att åka upp till huvudstaden och äntligen träffa Caroline i den fysiska världen. Kampen fortsätter.

 

Tillbakablick på alla försämringar sedan assistansreformen och LSS infördes 1994, del 1

 Ska i två blogginlägg titta tillbaka på hur frihetsreformen urholkats. Det är odiskutabelt att förfallet för assistansreformen accelererade kraftigt efter 2015. Fundamenten var emellertid på plats långt tidigare.

Orsaken till dagens problem grundlades redan 1993-94…

Till mycket stor glädje för alla berörda fick vi en på papperet fantastisk rättighetslag 1994, LSS som i år alltså fyller 30 år, en av 10 insatser var personlig assistans. Vad många troligen inte känner till är att det var mycket nära att det inte blev någon assistansreform alls.

Det mäktiga finansdepartementet som leddes av Anne Wibble tycke att den beräknade kostnaden var för hög men gav till slut med sig men med ett viktigt motkrav. Redan efter ett år skulle kostnaden utvärderas/granskas i en utredning. Detta skrevs t.om in i lagens förarbeten. Jag vågar med 99 % säkerhet slå fast att utan en ihärdig Bengt Westerberg hade vi aldrig fått en assistansreform.

Sedan 1994 har således å ena sidan funktionsrättsrörelsen och på andra sidan finansdepartementet samt kommunerna befunnit sig mycket, mycket långt ifrån varandra i synen på vad som faktiskt menas med rättighetslag. Eller rent krasst – för finansdepartementet har det alltid funnits en gräns för hur mycket det får kosta – en gräns som är mycket lägre än de faktiska behoven. Obegränsad finansiering efter behov enligt vårt synsätt – glöm det…

 

1995-1996 – utredning och grundläggande behov införs

1994 återkom Socialdemokraterna till makten. Sverige befann sig i djup ekonomisk kris. Allt enligt lagens förarbeten sjösattes en utredning 1995. Förslagen i utredningen var förödande. Bland allt dåligt fanns t.ex. förslag om en kommunalisering. Hade allt genomförts hade assistansreformen i praktiken skjutits i sank redan efter något år.

Protesterna blev mycket kraftiga och utredningen förkastades. Fast en mycket viktig förändring infördes, nämligen begreppet grundläggande behov. Därmed ändrades hela synen på frihetsreformen vad som faktiskt krävdes för att bli beviljad personlig assistans. Vi började glida mot en mer medikaliserad syn på våra behov – tvärtemot lagens verkliga syften. Begreppet grundläggande behov har i förlängningen varit helt förödande.

Varför infördes då detta begrepp? Officiellt var det för att få en ”tydlig” gränslinje” för vad som var statens och kommunernas ansvar. I praktiken handlade det givetvis om att hålla nere notan för staten. Och kommunerna? Ja, de var motståndare till införandet av en rättighetslag redan på remisstadiet. Officiellt för att LSS ”inskränkte det kommunala självstyret”. Förutom själva notan var detta egentligen bara en ”kod” för att kommunerna och deras mäktiga intresseorganisation KFO (numer SKR) ogillade att maktbalansen försköts till kommunernas nackdel. Ändå skulle de själva ansvara för 9 av 10 LSS insatser + delar av assistansreformen – ingen bra start för en rättighetslag…

Så vitt jag minns (var inte lika engagerad på den tiden) var ändå inte protesterna så stora. Tills vidare orsakade inte begreppet grundläggande så stora bekymmer. Inledningsvis tolkade FK nämligen begreppet mycket generösare än vad som senare blev fallet.

Finanspolitiska ramverket införs efter 90-talets ekonomiska kris

Med brett blocköverskridande parlamentariskt stöd införde S regeringen det omfattande regelverk om styr statens utgifter som är känt som det finanspolitiska ramverket. Som jag skrivit tidigare – det uttalade syftet är att hålla nere statens utgifter som inte får ”skena”. Den för oss viktigaste punkten är att riksdagens tre år i taget fastställer ett utgiftstak hur mycket pengar staten får spendera och olika budgetposter ska ställas emot varandra. Därmed förvandlades assistansreformen från en rättighetslag med – i teorin obegränsat utgiftstak till en utgiftspost i mängden. Under i stort sett hela sin livstid har därmed assistansreformen de facto inte varit en rättighetslag som funktionsrörelsen vill den ska vara.

 

2004-2007 – Debatten om fusk/kriminalitet och höga kostnader börjar

Trots allt fungerade assistansreformen relativt bra 1997-2007-2009. Antalet personer som beviljades PA steg kraftigt och från 2001 stryks inte rätten till PA vid 65 års ålder. Visst grymtades det i maktens korridorer om höga kostnader men i helhet fick vi ändå leva i relativ fred. För egen del märktes det framförallt i tvåårsomprövningarna som egentligen bara var avstämningar allt fungerade.

2004-2007 började ändå klimatet att hårdna. Media började uppmärksamma fusk och kriminalitet i olika former. Först handlade det om anordnare och assistansanvändare som använde pengarna till allt möjligt som inte var avsatt, sedan började bedrägerierna få utrymme i media. Som så många andra var jag mycket naiv på den tiden. Något enstaka rötägg inget att bry sig om – det påverkar inte oss tänkte Tompa. Jag hade totalt missbedömt vilka konsekvenser det skulle bli. ”Som ett brev på ”posten” började det nu bli en debatt om att personlig assistans ”kostade för mycket”, kriminella skodde sig och samhället saknade kontroll över utgifterna.

 

2007-2009 – begreppet integritetsnära hjälpbehov lanseras och bekräftas i Regeringsrätten.

I LSS framgick från och med 1996 att det krävdes över 20 timmar/vecka med grundläggande behov för att bli beviljad statlig assistansersättning vilket som nämndes ovan inledningsvis inte verkade vara något stort hot. Under 2007 lanserade emellertid Försäkringskassan ett nytt begrepp – nämligen ”integritetsnära grundläggande behov”. Därmed höjdes ribban rejält för vad som i – tillämpningen var ett grundläggande behov. Ett rättsfall med Luleå kommun inblandat vandrade ända upp till dåvarande Regeringsrätten som gick på kommunens linje år 2009.

Jag menar bestämt att införandet av begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” och den tillämpning som efterhand infördes efter domen 2009 är de absolut viktigaste orsakerna till att vi hamnat där vi är. Regleringsbrevet 2015 fick naturligtvis enorm betydelse men den juridik som FK rotade fram för att hitta lagligt stöd för att ta fram osthyveln byggde helt och hållet på detta begrepp samt domen från 2009. Ja, Försäkringskassan dammade faktiskt av en dom till från HFD från 2012(!) som innebar ytterligare inskränkningar i vad som var ett grundläggande behov men det återkommer jag till i del två om nedmonteringen av assistansreformen.

 

Viktig positiv dom i Kammarrätten angående dubbla föräldraavdrag

 Reformerna i Stärkt personlig assistans var tänkt att stärka rätten till personlig assistans, inte minst för barn som drabbades allra hårdast år 2016-2017, ca 2000 personer beräknades att återfå sin rätt till personlig assistans. Jag har flera gånger bloggat om varför reformen hittills är ett fiasko, antalet personer beviljade statlig assistansersättning fortsatte att långsamt minska under 2023. Huvudorsakerna är dessa:

·   Försäkringskassan och antagligen flertalet kommuner i släptåg (kanske alla) gör ett dubbelt föräldraavdrag. Tanken var att ett schablonavdrag skulle göras för behov som alla barn – oavsett funktionalitet har. Försäkringskassan. FK gör emellertid ett avdrag till – från barnets behov som är orsakade av funktionsnedsättningen.

·   

SStärkt personlig assistans är från början underfinansierad med minst 1 miljard troligen över 1,5 miljarder kr – årligen

 

Funkisrörelsen, politiker och LSS jurister är eniga – så här var det inte tänkt att avdraget skulle fungera.

I domstolarna har det emellertid kommit flera domar nu som ger både Försäkringskassan och kommuner bakläxa. Nyligen kom en dom fån Sundvalls Kammarrätt som handlade om just detta. Åre kommun ansågs ha gjort fel angående att dubbla föräldraavdrag använts. Så här resonerar Sundsvalls kammarrätt:

Ett sådant sätt att beräkna leder till att vissa av barnets hjälpbehov inte alls beaktas, exempelvis i de delar som avser att lägga upp och dela mat, nagelklippning och övrig kroppsvård. Bestämmelsen om föräldraavdrag har således tillämpats på ett felaktigt sätt”

Förvaltningsrätten hänvisar också till LSS9 § f:

När behovet av personlig assistans bedöms för ett barn ska det enligt 9 f § LSS bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska tillgodose med hänsyn till barnets

Bestämmelsen i 9 f § LSS innebär att barnets t ålder, utveckling och övriga omständigheter, vilket görs genom ett schablonavdrag (föräldraavdrag)

 Totala hjälpbehov ska först  sammanställas och därefter ska ett föräldraavdrag göras enligt schablon.

Fortsättning lär följa. Är själv ganska säker på att frågan om FK-s och kommunernas tillämpning av föräldraavdraget kommer avgöras i Högsta Förvaltningsdomstolen och utgången känns oviss. Det är myndighet som via en rad restriktiva domar starkt bidragit till att vi befinner oss där vi är. D v s en dysfunktionell LSS lag som inte alls fungerar som det var tänkt år 1994.

* Hur länge ska vi behöva vänta på att vi får en indexerad höjning av schablonersättningen som åtminstone följer löneutvecklingen? Tja tittar vi på finansdepartementets finansplan t.om 2026 ser det som jag skrivit om tidigare – mycket kärvt ut. I de planerade budgetanslagen för personlig assistans finns helt enkelt inte utrymme för stora höjningar av schablonen. I klartext – det finns ingenting i mitten av mars 2019 som tyder på att finansdepartementet är redo att öppna plånboken rejält för att möjliggöra rejäla höjningar. Utifrån de medel som ändå anslås – enda möjligheten att rejält höja schablonen är att ett stort antal personer till förlorar statlig assistansersättning…

Jag viker mig aldrig här. Nya behovsbedömningar är givetvis mycket viktiga med en de hjälper inte om underfinansieringen inte stoppas. Vår frihetsreform stryps ekonomiskt och plågsamt till döds.

* FN håller återigen på att undersöka hur medlemsländer om skrivit under/ratificerat Funktionsrättskonventionen lever upp till den. Sverige får återigen kritik – utvecklingen går åt fel håll. Funktions rätt Sverige kommenterar:

 Det blev uppenbart att regeringen inte har tagit tillvara kunskaperna från civilsamhället. Sedan vi lanserade vår granskning och våra rekommendationer i Respekt för rättigheter 2019 har politiska beslutsfattare haft tillgång till vår expertis och en lista på vilka åtgärder som behöver genomföras inom olika politikområden. Vi har dessutom lyft det stora och akuta behovet av dessa åtgärder på en mängd olika möten med regeringen de senaste fem åren.

 Bara en av de rekommendationer som Sverige 2014 fick från FN har genomförts fullt ut, och det är inrättandet av en oberoende MR-institution. Det mesta återstår att göra. Regeringens strategi för funktionsrättspolitiken saknar konkreta åtgärder och ambitiösa mål, och civilsamhället har begränsade möjligheter att bli aktivt involverade. Vi ser en utveckling där det ekonomiska stödet till civilsamhället urholkas alltmer, vilket försämrar våra förutsättningar att arbeta för våra medlemmars intressen på funktionsrättsområdet,

Alla som följer den här bloggen vet vi det här laget att jag aldrig blir förvånad längre när det kommer rapporter om försämringar och att utvecklingen går åt fel håll. Men invänder säkert en del - har vi det ändå inte bra jämfört med den stora, stora majoriteten bland våra vänner runt om i världen? Jo, så är det. Jag har rest runt en del i världen och sett bottenlös fattigdom. Jag har varit i Thailand tre gånger och sett NOLL thailändare i rullstol och jag har sett en utfattig kvinna utan ben som tiggde pengar på en trottoarkant i en stad i Guatemala. (F.ö. var Visby innanför ringmuren kanon vad gäller tillgänglighet jämfört med staden som hette Antigua). Kvinnan skulle tycka att vi lever i ett paradis men:

Till skillnad från Guatemala är Sverige ett av världens rikaste länder. Och då är det helt oacceptabelt att vi bara sparar, sparar/försämrar på praktiskt taget alla former av stöd till personer som på olika sätt behöver hjälp från välfärdsstaten. Det är ett faktum att ambitionsnivån sänkts senaste 10-20 åren. 

Alla utgifter måste finsieras så klart, det är det mest grundläggande som finns i ekonomin - oavsett om verksamheten handlar om en enskild person, en liten förening eller en hel stat. Det  är ändå lätt att bevisa att ambitionsnivån har sänkts genom att se hur stor andel av Sveriges BNP som satsas på stöd till funkisar och sjuka personer. Minskningen är markant under 2000-talet trots att Sverige som land är rikare än någonsin.

 

Det här blir sista blogginläggen innan påsk. Önskar alla läsare en

 GLAD PÅSK!

Positiva beslut i Förvaltningsdomstolarna men ska vi behöva oroa oss för nya omprövningar?

 Tittar vi historiskt så har förvaltningsdomstolarna varit allt annat en generösa i synen på hur LSS lagen med alla insatser ska tillämpas. Det finns ju som bekant ett antal prejudicerande domar (rättsfall som många gånger drivits av kommuner) som hjälpt till att demolera rättighetslagens intentioner. Att Försäkringskassan sen i praktiken satt i system att tolka de här restriktiva domarna så strängt som möjligt har förvärrat situationen ännu mer.

Men har nu FK gått för långt i besparingshysterin och att bända och tänja på existerande lagtext och befintliga domslut. Positiva nyheter är vi inte bortskämda med men det finns faktiskt tecken som tyder på juristerna i domstolarna nu börjar sätta ner klacken. För någon vecka sedan hade nätsajten Heja olika en rubrik som lydde så här:

Trendbrott: Assistansanvändare vinner fler segrar i domstol

Vad har hänt rent konkret? Det handlar inte om domar som på allvar går till bottnen med de riktigt stora problemen. Däremot har det nu kommit domar som på olika sätt underkänner Försäkringskassans beslutsunderlag när assistansen dras in. Juristen och LSS experten Jessica Gustavsson sammanfattar:

Jag vill sammanfatta det som att det skett ett skifte i ombudens argumentation och i domstolarnas domskäl – från att argumentera i sak, till att argumentera emot att saken är tillräckligt utredd av Försäkringskassan.

Jessica Gustavssons slutsats är att ändrad strategi hos rättsombuden - ändrat fokus från själva sakfrågan till att ifrågasätta FK-s hantering av själva fallet ger resultat.

Jessica Gustavsson fortsätter:

Domstolarna har plockat upp att det medicinska underlaget är A och O i assistanssammanhang, och för att Försäkringskassan ska kunna underkänna ett tidigare accepterat medicinskt underlag krävs nu bevisning av motsvarande tyngd.

Det är inte längre självklart att Försäkringskassan kan ”komma undan” med att basera betungande beslut på enstaka journalanteckningar, egna observationer vid oanmält hembesök, eller andra mer lösryckta uppgifter som är öppna för tolkning. 

Jag vill nog säga att det klart framgår Försäkringskassan nu måste prestera tyngre bevisning än den bevisning som låg till grund för beviljandet, om Försäkringskassan vill dra in assistansen.

Sammantaget kan vi åtminstone skönja ett ljus när det gäller tryggheten att inte förlora sin assistans på milt uttryckt – tveksamma grunder. Frågan är vad som blir Försäkringskassans och därmed ytterst regeringens motdrag? 

Trendbrott i domstolar

* Många har haft förhoppningar på signaler från engagerade riksdagspolitiker att de mycket stora problemen med Föräldraavdraget för Stärkt personlig assistans kommer att lösas inom kort. Tyvärr – men som vanligt inte oväntat för mig ser de förhoppningarna ut att gå i kras. Regeringen har istället meddelat att den tänker tillsätta en ny utredning (femtielfte i ordningen sedan 1994?) och Tidöpartierna har röstat ner ett utskottsinitiativ. ”Lösningen” i Rosenbad blir därmed att skjuta problemet framför sig och i bästa fall leverera en lösning i en obestämd framtid.  

Vad som däremot prioriteras istället är enligt Jessica Gustavsson att identifiera 10 viktiga sätt som välfärdskriminella använder för att komma åt skattepengar. Det visar ännu en gång tycker jag den väldiga ocean som skiljer regeringen och brukarrörelsen vad som är viktigast att prioritera. Det är de hårda sakerna – inte självbestämmande och mänskliga rättigheter enligt Funktionsrättskonventionen. Och det är inte överraskande. Ulf Kristersson har veterligen aldrig sagt någonting om en återupprättad assistansreform – däremot har vår statsminister varit väldigt tydligt med att bekämpa välfärdskriminalitet har mycket hög prioritet – här är statsministern och Magdalena Andersson överens.

Ett nytt potentiellt beckmörkt orosmoln kan tyvärr skönjas. Signaler kommer om att det finns tankar i regeringen på att åtminstone tillsätta en utredning (suck) till om att kanske återuppta tvåårsomprövningar eller t.om återuppta dem utan utredning. Det kan tyckas överraskande utifrån vad som sagts tidigare från Rosenbads socialdepartement men inte särskilt överraskande att det dyker upp om vi väger in vad som verkligen prioriteras. Lägg därtill att Försäkringskassan i flera år tryckt på för återupptagna omprövningar i någon form. Hur mycket spelar de nya domarna om högre beviskrav för indragen assistans in att detta lyfts? Troligen in inte alls obetydlig roll, domarna ändrar ju faktiskt maktbalansen till Försäkringskassans nackdel.

 

Hur oroliga ska vi vara? Skulle återupptagna omprövningar bli verklighet utan nytt regelverk ska samtliga Tidöpartier och i synnerhet L, KD och SD skämmas så länge partierna existerar. För återupptagna omprövningar med dagens regelverk är i praktiken dödsstöten för hela reformen. Och det kan väl ändå ingen assistansvänlig politiker eller parti till höger som kritiserat S väldiga vanskötsel så hårt gå med på att:

Vi var med och fattade beslutet att i praktiken avskaffa assistansreformen

Så, nej jag tror inte vi behöver vara så oroliga men bara det faktum att det uppenbart finns tankar om återupptagna omprövningar är mycket allvarligt.