Aktuella nyheter från Norge och allvarliga brister i Försäkringskassans rutiner

 

Norge är enligt alla vedertagna definitioner ett av världens absolut rikaste länder. Bland mycket annat förfogar norska staten över världens största statliga investeringsfond värd ca 14 biljoner (14 000 miljarder) kr – ofattbart mycket pengar. På lista efter lista, år efter år placerar sig Norge etta eller åtminstone i topp tre- fyr-fem vad gäller FN-s rankinglistor över världens mest välfungerande och minst korrupta länder, befolkningens levnadsstandard med mera.

Tillägg: Ingen annan stat i Europa och troligen hela världen har relativt till folkmängden samma ekonomiska resurser till förfogande som Norge. Statens kassakista är i nästintill bottenlös.

Norges allmänna socialförsäkringssystem är väl utbyggt men hur ser det ut för personer med funktionsnedsättningar – hur mycket får våra norska vänner ta del av välståndet? Vad gäller ekonomisk trygghet, lagar om tillgänglighet mm vet jag ärligt talat inte men vad gäller ekonomisk trygghet, tillgång till hjälpmedel, sjukvård mm är en kvalificerad gissning att det är bättre än i Sverige och i synnerhet då ekonomisk trygghet.

Personlig assistans då? Det finns och kallas Brukarstyrt Personlig Assistanse (BPA) men det finns ingen rättighetslag som motsvarar LSS men det är inskrivet som en rättighet i Norges motsvarighet till Socialförsäkringsbalken.

En intressent notering är att när Assistanskoll intervjuat personer som leder kampen för ett självständigt/självbestämt liv i vårt superrika grannland framgår det att även i Norge visar många gånger borgerliga regeringar större intresse för personlig assistans än socialdemokratiska dito.  Även i Norge verkar alltså Arbeiderpartiet, liksom sitt svenska systerparti ha svårt och ta till sig att inom ramen för den allmänna välfärdsstaten måste det finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper som annars blir marginaliserade.

Hur väl fungerar då personlig assistans i Norge? Till skillnad från Sverige är kommunerna huvudmän och står för större delen av kostnaden. Det har lett till samma problem vi ser i Sverige när kommuner ska tillämpa rättighetslagstiftning. D v s olika bedömningar i olika kommuner. Det blir ett lotteri beroende på hur var du bor. Och även om du blir beviljad hjälp är den ofta för liten.

Även Norge har så klart ratificerat Funktionsrättskonventionen men p.g.a. bland annat nämnda problem kräver nu Norges Funktionsrättsrörelse att konventionen ska bli lag. Och nu har de kommit en bra bit på vägen. Nyligen lämnade en expertgrupp en rapport till regeringen som föreslår att Funktionsrättskonventionen jämställs med andra konkonventioner som Barnkonventionen, kvinnokonventionen och även Europakonventionen. I Norge samlas alla MR konventioner i en lag benämnd Människorättslagen som tydligt ska gå föra andra eventuellt konkurrande lagar. Blir förslagen verklighet betyder det att Funktionsrättskonventionen införlivas i Människorättslagen och får därmed en mycket tung juridisk status.

I Sverige kämpar nu bland annat STIL hårt för att konventionen ska bli lag i Sverige. Självklart stödjer jag det. Jag står ändå fast vid att vi med automatik inte kan förvänta oss ”guld och gröna skogar” vilket många verkar tror. Jag har läst konventionen flera gånger, inklusive särskilda kommentaren till den superviktiga artikel 19. Och som lekmannajurist slog det mig att det inte finns vare sig tydliga sanktioner eller krav på hur mycket pengar som ska avsättas som golv i statsbudgeten, D v s ingen nedre gräns för hur låga ambitionerna får vara vad gäller resurstilldelning utan att bryta mot konventionen. Andan påminner en hel del om hur LSS är konstruerad på papperet. Den bygger på att det finns en stat med god vilja som prioriterar rättigheter, inte en stat som letar efter kryphål för att frånsäga sig sitt ansvar. En ”påhittig jurist” i besparingsivrarnas tjänst hittar troligen ett antal .kryphål utan problem, tyvärr.

Trots de brister som jag tycker finns. Det finns det flera viktiga skäl till att konventionen ska bli lag. Den allra viktigaste tycker jag är att konventionen som lag är en förebild för hur andra lagar ska utformas. Håller vi oss till den befintliga LSS lagen finns faktiskt inga tydliga kriterier för vad som är personlig assistans. I Funktionsrättskonventionens artikel 19 finns däremot mängder med kriterier som ska vara uppfyllda, hur behovsbedömningar ska gå till och ännu fler kriterier för vad som är en institution.

Vidare finns också tydliga beskrivningar om att rätten till ett självständigt/självbestämt inte går att förverkliga utan att rätten till personlig assistans kombineras med ekonomisk trygghet, tillgänglighet, fri rörlighet, rätten till utbildning, demonstrationsfrihet, familjebildning och mycket annat.

Min bedömning är därför att blir konventionen svensk lag blir det lättare för oss att kräva lagstiftning som faktiskt harmoniserar med Funktionsrättskonventionen. En sak måste vi ändå ha klart för oss. Ska funktionsrättskonventionens olika artiklar förverkligas förutsätter det att mycket mer pengar tillförs. Inte bara till assistansen utan många områden till där besparingar sker. Jag har inga illusioner om att vare sig blåa eller röda finansministrar med automatik kommer tillföra x antal miljarder extra för att Funktionsrättskonventionen blir lag. Norge är ändå en bra förebild med sin människorättslag som grund. Med en sådan lag i Sverige där olika MR konventioner ingår försvagas rimligen ändå finansdepartementets makt över våra rättigheter. D v s blir lättare att kräva våra rättigheter och driva rättsfall mot besparingar.

 Funktionsrätt Riks kommenterar så här angående utvecklingen i Norge:

– Nu hoppas vi att den svenska regeringen tar rygg på Norge och tar steg mot att införliva funktionsrätten fullt ut med svensk lagstiftning, säger:

Nicklas Mårtensson, ordförande för Funktionsrätt Sverige.¨

Funktionsrätt - Norge visar vägen

 * Att alla är lika inför lagen och att alla myndigheters beslut är rättssäkra är grundbultar i varje demokratiskt samhälle. Men kan vi verkligen lita på att myndigheterna gör rättssäkra bedömningar? Själv kände jag mig helt rättslös när FK var så nära att dra in min assistans hösten 2017. Nyligen har JO (Justitieombudsmannen) riktat hård kritik mot felaktig dokumentation vid omprövningar. JO uttalade sig efter en anmälning gjord av Linda Olofsson, chefsjurist vid God Assistans där en person förlorat assistans p.g.a. felaktig dokumentation. Handlade bland annat om att inte all info om alla assistansgrundande behov saknades. Hur många fler är drabbade, hur många kan ha förlorat sin assistansersättning? Det är högst oklart.

I ett fall som det här där en myndighet kritiserar en annan är kritiken från JO oväntad hård tycker jag som bland annat skriver:

I det aktuella ärendet borde allt underlag som kunde ha betydelse för frågan om AA:s behov av assistans ha förts in i hennes ärende. Eftersom Försäkringskassan inte gjorde det omedelbart och inte heller när felet uppdagades i samband med att underlaget begärdes ut uppfylldes inte förvaltningslagens dokumentationskrav

Det kan framstå som om myndigheten undanhåller underlagen

Härvan växer för varje vecka som går. Vad händer framöver? Ett bra tecken för oss är att riksdagspolitiker börjat engagera sig i frågan. Christofer Bergenblock (C) är ledamot i socialutskottet säger följande:

 Bara misstanken om att en statlig myndighet undanhåller information från den enskilde är förstås allvarlig.

Självklart bör Försäkringskassan nu gå igenom de ärenden där det kan ha blivit fel och rätta till dem om så är fallet

Försäkringskassan måste åtgärda problemen

Christofer Bergenblock säger vidare att han vill ha besked från regeringen vad den tänker göra för att FK ska åtgärda felaktiga beslut.

Fortsättning följer