Egna funderingar– gör säkerhetsläget mm att vi kommer hamna ännu längre ner på regeringens prioritetslista?

 Sedan några veckor tillbaka har det pågått en intensiv debatt om risken för krig i Sverige och om svensk beredskap. Tyckte själv det var obehagligt att höra vad Ulf Kristersson hade att säga i Folk och försvar konferensen men när jag tänkt lite närmare – är jag rädd för ett nära förestående krig i Sverige? Och nej, jag tror verkligen inte Sveriges militära ledning drömmer om krig.

Svaret är nej, det är jag inte alls rädd för krig i närtid. Ska inte gå in på djupet är men Vladimir Putin har fullt upp i Ukraina nu – all logik säger att han saknar resurser för att sätta igång ett anfallskrig till i närtid. Däremot kan Rysslands störa Sverige med diverse påverkansoperationer och det är allvarligt nog.

Något som däremot skrämmer mig är den djupt odemokratiska och superkonservativa ideologi med supermaktsdrömmar som bär fram Rysslands president och som samlar allt från stalinister till nynazister. På längre sikt då, hur ser stort är krigshotet då? Ja, den kompetensen saknar jag att bedöma seriöst men troligen ökar risken för andra länder  om Ukraina besegras och det måste naturligtvis varje regering beakta. Jag tycker det är naivt och säga att det är uteslutet att Ryssland i framtiden attackerar Sverige.

På hemmaplan är det inte ovanligt att det svänger snabbt i inrikes och utrikespolitiken. Nato är ett tydligt exempel På några månader gick vi från en stor riksdagsmajoritet mot medlemskap till motsatsen och därmed närmar vi oss rubriken för blogginlägget.

Putins krig har lett till att det finns en bred, bred riksdagsmajoritet för kraftigt höjda försvarsanslag= att försvarsmaktens budget ökar med väldigt många miljarder kr. Poängteras ska att satsningen på försvaret det skulle genomföras med eller utan Natomedlemskap och vem som än är statsminister.  Jag har listat en lång rad hot mot assistansreformen, ett av dem (och en av de allra största) är omvärldsläget. Assistansreformen och annan funktionsrättspolitik är aldrig högt prioriterad, vi har aldrig haft en engagerad statsminister. Och att läget är som det är med blodbad i Ukrainakriget och Gazaremsan gör sannerligen inte att sannolikheten för större engagemang ökar. Tvärtom ser jag en stor risk för att vi hamnar ännu längre ner på regeringens prioritetslista.

Det är som sagt väldigt många miljarder kr som ska tillföras försvarsmakten, konkurrensen om resurserna blir allt tuffare. Och rent krasst – när Sveriges säkerhet ställs mot våra frågor – ja då är det givet att i inte bara vi, utan stort sett allt annat får lägre prioritet. Detta, oavsett om en moderat eller socialdemokratisk politiker bor i Sagerska palatset. Och om jag hypotetiskt varit statsminister hade jag varit tvungen att göra samma sak.

Obs! Jobbet som statsminister, att leda vårt land är verkligen inget jobb jag skulle vilja ha. Förutom att det är otacksamt, min hälsa mm. Har inte den cynism och hårdhet som jobbet som regeringschef kräver när det gäller att fatta svåra beslut som obevekligen sätter olika viktiga behov emot varandra.

Det är inte bara försvaret som ska få mer pengar. Kampen mot gängen är hårt prioriterad av både regering och socialdemokraterna vilket framöver till kraftigt ökade budgetanslag till polisen och rättsväsendet. I en lång DN artikel för någon vecka sedan som handlade om uppluckrat ramverk för statliga utgifter listades också utöver försvar och rättsväsende en rad områden till med stora behov - däribland, övriga välfärdssektorn, upprustning av elnätet, stöd till gröna investeringar med mera.

Vad ska vi göra då? Givetvis kan vi inte sitta stilla i båten och acceptera fortsatta försämringar som jag påpekat flera gånger. Assistansanvändares och andra funkisars behov minskar inte för att Vladimir Putin krigar i Ukraina, Gazakriget fortsätter, Huthirebeller attackerar fraktfartyg i Röda havet, gängkrigen fortsätter, el nätet, sjukvården blöder o s v. Vi måste fortsätta att ställa krav på regeringen att vi ska ha en rättighetslag som fungerar enligt intentionerna, punkt!

Finns det inget ljus i tunneln, inget som pekar åt rätt håll ”i kampen om resurserna” i de kärva tider som råder”? Jo, kanske gör det, trots allt det. Det kan som sagt svänga snabbt i svensk politik, ”heliga kor” kan offras snabbt om läget anser att det är nödvändigt. Under senhösten skrev jag om hur det s.k. finanspolitiska ramverket som sätter livrem och hängslen på statens möjligheter att göra stora satsningar. I praktiken har LSS under nästan hela sin existens inte varit den rättighetslag alla tror den är, utan en budgetpost i mängden.

Detta ramverk har sedan 90-talskrisen varit en sådan ”helig ko”. Försvarad av såväl socialdemokrater som högeroppositionen. Visst har opinionsbildarera till vänster kritiserat den hårt men på högsta politiska nivån har stödet varit mycket, mycket stort med stor uppbackning från nationalekonomerna och högersinnade ledarskribenter Men plötsligt (senaste veckorna) har det uppstått en livlig debatt att regelverket måste luckras upp, den förändringen såg i alla fall inte jag komma. Ledande ekonomer har också uttalat sig att det är ingen fara för svensk ekonomi om vi lånar mer pengar.

Uppenbart inser både moderater och socialdemokrater att vi aldrig får fram nödvändiga pengar till försvaret, rättsväsendet, annan välfärd, upprustning av elnätet, järnvägar mm om inte finanspolitiska regelverket luckras upp. Någon form av lättnad av regelverket kommer det bli, frågan är hur det kommer se ut (emellertid aktuellt först om några år) och vad som finns över när försvaret och rättsväsendet har fått sitt? Jag tycker ändå det är en ljusning i synen på hur hårt staten ska hålla i pengarna som vi måste försöka utnyttja när vi kräver vår rätt. För utan mer pengar spelar det ingen roll vad som står i lagtexten eller hur FK tillämpar lagen. Tusentals människor får ändå inte tillbaka rätten till full samhällsgemenskap och ännu fler anhöriga får ingen avlastning i sina liv.